Sextonde Föreläsningen. 15/3 64

|112|

Sextonde Föreläsningen. 15/3 64.

1 RepetitionRepetition 29/10 67. Arfföreningen. Fd provins. Ryska kriget. Ivan IV. Lappld. Infall 1544. – Nils Anderson 1544. – Nov. s. å.samma år Riitamaa. – 18 Jan. 1555 Wiborg: is. – Mars 30,000 m.man Bibikoff: 12,000 mot Jöns Anderson: 1,000 J. Bagge i Nevan

2 RnesRyssarnes krigskonst. RneRyssarne voro på denna tid ett ännu fullkomligt asiater och hade lärt sin krigskonst af Mongolerne. sid. 111. Deras arméer i äldre tider voro uteslutande kavalleri: bestående af godsägarne med deras folk, bojarerne, samt fattige yngre bojarsöner, som lefde af sold från skattkammaren – En sorts länspligt: Ivan IV Was:w var den förste r.ryska zar, som begynte inrätta en stående krigshär under namn af Strelitzer. Sold i krigstid. Deras hästar voro kände för sin snabbhet. Deras af Mongol. lånade vapen bestodo af bågar, pilar och krokiga sablar, ofta präktigt utsirade, liksom hela munderingen. Fattigare krigsmän begagnade dolkar, samt och små yxor l.eller klubbor. Spjut och jernharnesk begagnades blott af de förnämste. Till fältmusik användes stora trummor, som drogos af 4 hästar, jemte en mängd smärre trummor, och trumpeter, hkahvilka i förening med det vanliga härskriet åstadkommo ett förfärligt oljud, enkom beräknadt att skrämma en försagdare fiende. Vid Ivan IV:s tid brukade RneRyssarne äfven skjutgevär af flera slag, men förstodo ej att sjelfve begagna dem, utan använde dertill utlänningar. Vid Wbgs belägring 1556 berättas RneRyssarne hafva medfört fältartilleri, 15 s. k. halfva slangor l. mindre och 2,000 dubbla hakebössor.

3 Finnarnes krigskonst. Olaus M. Sallspjut – Hjelmar – sköldar – hundar – snaror. – Hemgjordt artilleri. 1547 skrifver G. Fincke till kon.konungen fr.från Nyslott, att der finnas goda byssesemeder, som kunna göra hvadhelst dem förelägges dugligt, men att de behöfde jern. Kon.Konungen skickade dem det begärda jernet och skref att F. skulle låta göra några smucke rör efter modeller, som han medsänder. – Jöns Månssons artilleri hemgjordt. – Vidare uppdrog kon.konungen – som sjelf i yngre år lärt Dalkarlarne smida pilar och spjut – under sin vistelse i Hfors 1555 åt höfd.höfdingen i Åbo Simon Tavast att låta smida åt krigsfolket starka spetsuddar för båda spjutändarne, så att deras spjut, när så behöfdes, kunde instötas med skaftet i is l.eller hårdare mark. Dessutom borde i Åbo förfärdigas sköldar af bräder, beslagna med jern. – Pilar begagnades ännu allmänt – ännu under stora ofreden.

|113|

4 Försvarsanstalterne i Fd voro dock på det hela svaga och otillräckliga, oaktadt all den möda kon.konungen gaf sig om hösten 1555 att med sin personliga närvaro i Åbo, Hfors och Wbg påskynda rustningarna. Kon. G. var gammal vorden, otålig, misstänksam, mjeltsjuk och till ytterlighet missnöjd med kriget, hvartill han sade sig ha blifvit förledd af onde och falske rådgifvare. »Gud see för klaget – skrifver han till P. Brahe – att vi skulle till sådan lösaktighet och oförnuft vara så skamligen till detta krig förförde och satt oss, vår kära husfru, fattige käre barn, vårt fattige krigsfolk, snarast sagdt all vår välfärd uti sådana farlighet, som nu på färde är.» – Han klagar att man bedragit honom med Polens, Lifflds och Tatarernes fiendskap mot Rd; klagar också bittert öfver Ff.Finnarne sjelfve. »Desse befallningsmän här i Fd hafva oss ock icke litet förtröstat uppå de Euräpää, Jääskis och Savolaks bönder och deras manlighet emot RneRyssarne; – kunne dock intet synnerligt förnimma af dem mer än af andra oförståndiga bönder, utan snarast sagdt mera falskhet emot oss och deras fädernesland, än ståndaktighet och rättsrådighet. Desslikes finnas finnas inga värjor hos dem, l.eller hos andra bönder här i Fd, utan de äro ett förflyktigt folk, som icke veta sig sjelfva någon råd, än sedan andra till att hjelpa. Sammaledes är här i landet så stor fattigdom hos bönderne, att de hoafva intet till att förtära, och när man skall bruka dem mot fienden, förlöper mesta parten till skogs sin kos, för »sylt» och hungers skulle och begynna att röfva och taga. Så att vi kunna intet annat säga, än att här är ett oförnuftigt och fördrucket folk, som hvarken hafva vett l.eller skäl. De kunna ock icke säga nej dertill, att vi dem ock derom nog förmanadt hafva, att de skulle hafva deras harnesk der som de hafva deras hästar tillsammans, hvkehvilket dock ölstopet hafver varit kärare, än lif, gods, välfärd och all ärlighet.»konsekvensändrat/normaliserat (Jmför Döbeln om Ff.Finnarne) till sid. 115.

|114|

5 Öfvergång från feodalsystemet. De stående arméerne, som framdeles skulle spela en så stor rol, voro i Fd liksom i Sv. ännu i sin första början och bestodo blott af en små skaror besoldadt krigsfolk, som höfdingarne på slotten underhöllo. För öfrigt uppbådades adel och bönder efter behof. och, när det gällde hårdt, man ur huset. Bönderne tillhöllos att sjelfve förse sig med hästar och svärd; presterne skulle efter råd och förmögenhet utrusta 4, 5 l.eller flera hästar och karlar; adeln likaså. Alla dessa uppbåd skulle dittills underhålla sig sjelfva. Då likväl detta ledde till Att förekomma oordningar, brist och plundringar, bland det reguliera införde kon. G. liksom tsar Ivan en öfvergång till det nyare systemet, derigenom att han gaf krigsfolket månadspenningar: för en höfvidsman 6 mk (70 kop: s:rkopek silfver) o. s. v. intill rotmästaren och soldaten, som fick 4 mk i månaden, samt kavalleristen för sig och sin häst 8 mk, mot förbindelse att betala allt hvad de förtärde. G:s rustningar. Till en början hvar 5:te man: landtvärn. I nödfall man ur huset. F.Finska knektar befälhafvare. Huru det stod till med Fogdarne skulle förmå jordbrukarne att slagta hälften l.eller tredjedelen af deras boskap och sälja köttet mot skälig betalning för arméns behof. Dessutom skulle krigsfolket förläggas i qvarter hos adeln, på prestgårdarne och hos länsmännen. I Ö:botten skidlöpare, renar, skyttar, förhuggningar. Försvar. Försiktighet. bränvin – lättsinnige.

6 RneRyssarne vid Wbg. Kon. G. befann sig vid den tiden i Åbo och blef var ytterligt uppskrämd. »Käre son – skrifver han till prins Erik i Sthm – Vi äre nu i en så stor fara utsatte, att vi aldrig tillförene i en sådan nöd varit och kunna oss icke nogsamt deröfver beklaga. Gud allsmäktig må veta hvad råd vi finna skola. Ty derest han icke besynnerliga vill göra oss hjelp och bistånd, så är det platt ute med oss. Käre son, hvar du hafver något oss till hjelp och bistånd, ant.antingen med yttermera krigsmakt l.eller goda råd, så begära vi ganska kärligen, att du ville dig derom beflita.» – Tillika anbefaller han allmänna förböner i kyrkorna för krigets afvärjande.

7 Ryssarnes aftåg.

8 Bagge III RneRyssarne 150,000 under furstarne Peter Michail:v. Tscheremetieff och Dmitri Fedorow. Paletskoj. – Natten mot. d. 23 Jan. 1556.

|115|

9 Den gamle kongen kunde icke tro på en så oväntad lycka. Han fruktade att fienden snart skulle komma än mera öfvermäktig tillbaka för att öfversvämma hela Fd, och i denna sin fruktan styrktes han af en stor komet, som denna vinter visade sig på himmelen och försatte hela Europa i förskräckelse. Carl V:tes komet = Halleyska 1835. »Käre son, skrifver han åter till Erik, – vi vilje dig icke förhålla, att en stor kometa hafver synts här i Fd en lång tid och hafver stått från nordosten till sydvesten. Efter nu sådana förskräckliga himmelstecken pläga gemenligen något ondt betyda, derföre såge vi gerna, att du ville genom ordinarios förmana alla kyrkoprester till allmänneliga böner, till den allsmäktige Gud, att han värdes nådeligen afvända hvad straff och plåga, som samma kometa bebådar.» I denna ytterliga fruktan ville han så fort som möjligt komma bort från Fd och befallte d. 28 Jan. 56, att skepp skulle skickas honom till mötes från Sthm till Åland, l.eller åtminst. några skutor från Veddö, i händelse isen vore hinderlig. – Misströstande om möjligheten att den vägen komma öfver, skref han blott 3 dagar senare d. 1 Febr. till fogdarne i Korsholms län och i Vesterbotten, skildt till hvardera, – fordrade deras betänkande, huruvida återfärden norrom Bottn. viken kunde vara säker för fientliga anfall – samt befallte dem, om de tillstyrkte resan, att låta Ijå, Kemi och Torneå soknars bönder vara honom till mötes framom de för fienden lättast åtkomliga orterna med hästar, renar och skidlöpare, utan att dock förut få minsta underrättelse om konungens ankomst. Båda Vesterb. (?) I fFogdaernen i Vbotten afstyrkte, ej för fiendens skull, utan för de dåliga vägarne, de många elfvarna och brist på proviant för kon:skonungens stora följe, – sannolikt också emedan de han var föga måne om allt det trassel af en sådan resa vore att förvänta. Samma svar synes ha ingått från Österb. fogden Joen Bagge. Emellertid dröjde kon.konungen i Åbo.original: Åbo Men innan dessas svaren ännu hunnit anlända, skref han den 16 Febr. åter till riksr.riksrådet P. Brahe med befallning att skicka skutor åt honom till Åland, l.eller ock, om detta ej kunde ske för is, låta uppresa allt manskap i|116| Norrlanden, Helsingland, Medelpad, och Ångermanland och med detta vara konungen till möte vid hans genomresa till förstärkning mot fienden, hvarom dock – säges det åter – ingen den minsta underrättelse borde få utspridas. Brefvet till P. B.  sid. 113. – Det är förvånande att sv.svenska förff.författare icke oaktadt den uppenbara mjältsjuka, som så tydligt framlyser i dessa alla kon:skonungens ängsliga försiktighetsmått, och hvaraf han lidit ända sedan drottn. Margaretas död, det oaktadt noterat kon:skonungens bittra utfall mot Ff.Finnarne såsom ägande någon historisk giltighet, då man likväl ofta både före och efter kriget ser honom använda Ff.Finnarne öfverallt der det gällde att visa duglighet och pålitlighet, ja ser huru han midtunder brinnande krig, då man skulle tycka att landet behöft allt sitt folk, likväl reqvirerar arbetare härifrån till sina kungsgårdar i Sverige. – En omständighet, som vi k Oaktadt kon:skonungens personliga öfverresa till detta land vittnar om att han insåg dess värde som förmur, måhända och tillika operationsbas mot Rd, maste kan man likväl ej undgå att i den liknöjdhet han kon. G. förut visat för Fds försvar, äfvensom i den ängsliga brådska, hvarmed han nu ville syntes gifva allt förloradt, igenkänna den förut anmärkta genom seklerna gående sjelfviska tanken, att Fd i nödfall kunde gifvas till spillo, endast moderlandet Sverige blefve räddadt ur faran.

10 I någon mån förklaras den gamla kon:skonungens skrämsel af den omständighet, att han i Aug vid sin resa till Fd i Aug. 1555 synes ha medfört äfven sin gemål, drottning Katharina, som dåmera i hans sjukliga lynne blifvit honom en oumbärlig tröstarinna, äfvensom prins Johan och några utaf hans yngre barn. Af deras säkert icke angenäma vistelse i Fd finnas inga andra best. bestämda spår, än det beslut kon.konungen otvifvelaktigt då redan fattade, att utnämna älsklingsprins Johan till hertig af Fd – ett nytt bevis, att kon.konungen ingalunda i grunden hyste en så dålig mening om Fd, som hans bref låta påskina – emedan just prins Johan var den mest älskade af alla hans söner.

11 Kriget. Ivan påstod ny rågång – åberopade Magnus Smek m. m.original: m Jöns Månsson. Kivinebb, 300 RrRyssar stupade. – Sedan 600 m.man Skärmytslg: 5000 × 500. Wiborg på två sidor En tatar Bisura: att Krimske kejsaren – Flottan i Hfors i vinterläger Misstro. F.Finska trupper

|117|

12 Sedan kon.konungen hela Febr. månad 1556 under ångestfull väntan vistats i Åbo, lyckades han slutligen öfverkomma till Åland och anlände dit m den 8 Mars med sin familj till Kastelholm. I samma manstund ett isigt haf låg mellan honom och fienden, aftog äfven hans fruktan. Ater I stället att fortsätta resan till Sv., dröjde han qvar på Åland; ja i Maj återreste han derifrån ånyo till fasta Fd, åtföljd af prins Johan, och uppehöll sig der i sex veckor, mest uti Åbo, och anträdde forst slutligen d. 1 Juli återresan till Sverige, sedan han tillbragt nära 11 månader i detta land, hkethvilket han derefter icke mera återsåg. – Emellertid hade kon. Gustafs längtan efter fred begynt finna villiga öron äfven i Rd. Khanen af Krim inbröt 1555 sköflande uti södra Rd. Den krigiske och landlystndee tsar Ivan hade dessutom annat att tänka på, än det fattiga Fd, som då låg så aflägset från r.ryska rikets hufvudstad och hvars glest bevuxna ödemarker syntes honom så föga lockande. Hans närmaste ögonmärke blef vid denna tid att underlägga sig Estland och Liffland, och han räckte derföre kon. G. handen till fred. Efter återtåget från Wbgs murar, som mot som hkahvilka så oförväntadt blif trotsat hans Rds hela makt, begynte man underhandla om fred. RneRyssarne: Kon. G. l.eller hans son vid Systerbäck. Nu slöts först ett stillestånd. 6 mån. Derpåunder skickade kon. G. pastorn kyrkoh. i Åbo Knut Johanson till Moskva att underhandla om lejd för hans sändebud och känna sig föreoriginal: före,. och [-]oläslig handstil Rne fordrade först att ant.antingen konungen sjelf, l.eller en af hans söner skulle infinna sig för att underhandla med tsarens ståthållare i Novgorod förde högt språk och, till dess att tsar Ivan slutligen, i början af 1557 beqvämde sig att sjelf gifva företräde i Moskva åt den förut nämnda sv.svenska beskickningen, bestående af erkebiskopen Laur. Petri, biskop Michael Agricola samt konungens egen svåger riksr.riksrådet Sten Erikson Lejonhufvud m. fl. – i alla fall tillräckligt betydande män, för att tillfredsställa den moskovitiska stoltheten,original: stoltheten. emedan, hette det, tsaren sjelf stod högt öfver alla konungar. Efterhand prutades något omsender.original: omsender Bland andra RnesRyssarnes fordringar var äfven den, att kon. G. skulle låta slå hufvudet af Jakob Bagge, hkenhvilken de beskyllde för att ha börjat kriget. Omsider läto de äfven deruti pruta med sig, och freden afslöts den 2 April 1557 på 40 år, under vilkor att gränsen skulle regleras af ombud från båda sidor, att handeln på Rd skulle åtnjuta skydd och att alla våldsamheter skulle å ömse sidor förgätas.