|1| |165|

Finlands Geografi Wårtermin 1855.

Första Föreläsningen. 3/2.

1 De bland HH.Herrarne, hvilka i höstas, af vänskap för ämnet, följde med dessa framställningar, erinra sig kanske hvad jag då hade äran att nämna, innan vi började. både om geografins studium i allmänhet och särskildt den finska. De geografiska studierna ha vanligen lidit af tvenne brister: den ena i läromethoder och läroböcker, som ej förmått att ingjuta i dem klart lif och klar åskådlighet; den andra hos lärjungarne sjelfva, som stadnat vid det elementära och sedan ej drifvit det längre fram till en vetenskaplig uppfattning. Men geografin är hvarken död eller stillastående. Den kan rättast definieras såsom naturens och menniskans inbördes vexelverkan uppå hvarandra, och derföre har den andel i bådas lif och bådas storhet. och skönhet. Der ha naturkrafterna aftryckt sin stämpel i menniskans anlete; der hargå menniskans väldiga hand fotspår öfver hela jordens yta, och hennes väldiga hand gör i hvarje ögonblick verlden ny.

2 Vetenskapens första vilkor är utvecklingen, framskridandet, progressionen; och geografin är så progressiv, som något annat ämne för tänkandet. Naturen står aldrig stilla; der är i stor meningen ingenting dödt; allt lefver, allt utvecklar sig, ehuru under sekler och årtusenden. För vetandet framstår numera hela universum likt en enda stor organism, det finns icke mer i djupare mening något oorganiskt; sjelfva de gråa bergen – stenriket, som man fordom uttryckte sig – ha upphört att stå der som representanter af en oföränderlig, liflös stelhet; sjelfva den jord, på hvilken vi trampa, har visat sig vara underkastad utvecklingens lagar. Och den politiska geografin, som fordom uppradade sina namnregister, liksom samlaren sina insekter i skåpet,|2||166| hon har blifvit öfversprungen af tiden, indragen i dess hvirflar och tvungen att bekänna sig vara i dag en annan än i går och i morgon åter en annan än i dag.

3 Att i denna progression af naturen i sin dess ensliga storhet och naturen som menniskans boning igenkänna icke blott faktuma, utan äfven deras uppkomst, utveckling, lagar och sammanhang, det är geografin i dess vetenskapliga betydelse. Som sådan har den i nyaste tid blifvit uppfattad och genomförd af stora intelligenta förmågor, och det allt klarare, ju flera detaljer den samlar från alla jordens delar och ju djupare dess blickar intränga uti naturens hemligheter. På den förflutna första hälften af 19:de seklet har geografin i denna dess omfattande och stora mening gått snabbare fram, än förut på ma ett halft flera sekler sammanlagda. Ty de äldre tidernas forskningar ha sitt egentliga och visserligen skattdyrbara värde som material, men det är först den nyaste tiden, understödd af filosofins, historiens, ethnografins och isynnerhet naturvetenskapernas omätliga framsteg, som förmått i det samlade materialet inblåsa en lefvande ande, kombinera det, utveckla det och uppfatta det som en fri organism.

4 Hvad särskildt angår Finlands geografi, så hade jag sednast äran nämna att dessn har att kämpa med stora svårigheter just genom det som å en annan sida ger den ett så stort högt intresse, nemligen dess nyhet. Finlands geografi är en ny vetenskap, icke blott derföre att så litet är skrifvet deri, utan fastmer för det att så litet ännu kunnat skrifvas i detta ämne. Vi må ej förhasta oss med oblida omdömen, för det att den sidan, likasom flera andra sidor, af det fosterländska blifvit så föga bearbetadt härtills. Der behöfvas många sandkorn, för att bilda den kulle,|3||167| från hvilken man kan öfverskåda hela vårt fosterland. Först i sednaste tider kan blotta materialsamlandet, som skall gå förut, anses börjadt. Der återstå vigtiga många luckor att fylla, innan något helt kan sammanbringas. Och oberoende af sådana brister är der ännu någonting i sakens rot, som ger en geografi för Finland nyhetens svårighet, om också nyhetens vinning. Wårt land, som skalden besjungit, wårt land som gifvit hela vårt folk och hela vår historia en så egendomlig prägel – det landet syns oss blott derföre så alldagligt bekant, så lätt att begripa och skildra, emedan vi uppvuxit under dess intryck från vaggan, och ännu stundligen stå under inflytandet af dess natur. Men ställer man det, vare sig i geografin eller hvilken naturskildring som helst vid sidan af andra länder, dem vetenskapen så klart belyst och hvilka tecknaren man kunde taga till mönster, så finna vi att det landet, vårt land, står ensamt, icke blott i Europa, utan i verlden. Den allmänna nordiska prägeln är lätt att återfinna på andra håll; sandåsarna, tallmoarna, bergen äro vanliga företeelser; de tusen sjöarna finna kanske en motbild i Skottland eller i Nordamerika; finska folkegenheten, svedjebruket, de bebygda höjderna och andra folkegenheter kunna också möjligen återfinnas på andra; allt sådant, när man tar hvart för sig, har ingenting så bjert egendomligt, men allt detta sammanlagdt bildar det ett helt af så säreget skaplynne, att dess like och förebild knappt någonstädes kan upptäckas.

5 Dertill kommer ännu en särskild naturens egenhet, hvarom vi snart få tala, nemligen hvad man kunde kalla Finlands geogoni, dess uppkomst ur hafvet, och den progressiva landbildning ur vattnets moderssköte, som|4||168| pågårtillagt av utgivaren ännu i dag och hvars utredning hör till geografins intressantaste problemer.

6 HH.Herrarne finna att dessa omständighet egenheter göra Finlands geografi helt ny, ej allenast till tiden för dess vetenskapliga utveckling, utan också ny såsom en del af den allmänna naturskildringen. geografin. Det är icke blott ett nytt land som skall eröfras åt vetenskapen, det är en ny sida, som skall uppslås i naturens stora bok. Derttill behöfves mansåldrar och många samverkande krafter, innan man, i hel och fullständig mening, kan sammanbringa Finlands geografi. Men ett sträfvande ditåt må man våga likväl; likasom flera hander det skall bana vägen för andra, åtminstone genom att blotta sina brister. Medan andra händer nu arbetat på att sammanföra det virke, hvaraf framtiden skall bygga vårt lands historia, så har jag föreställt mig, att åtminstone planen kunde utstakas och början läggas till grundvalen för en framtida finsk geografi. Jag har sagt HH.Herrarne uppriktigt att det blir likaså mycket ett studium för mig som för någon af HH.Herrarne – och då vi här stå på en gemensam botten, der vissa delar måste vara mera bekanta somlige bland oss måste vara mera hemma än någon annan, emedan man der är född eller har under långa år blifvit förtrogen med vissa nejder, så har jag också betraktat dessa studier som gemensama och grundade på inbördes upplysningar, hvilka jag öppet utber mig af mina åhörare, särdeles när vi komma till topografins område.

7 Enligt den plan som jag för HH.Herrarne nämnde vid närmare utvecklade i höstas, komma vi först att behandla geografin historiskt, derefter fysiskt, sist ethnografiskt och politiskt, hvilket sammanfaller med hvarefter följer topografin. topografiskt|5||169| Jag sökte först att med en historisk öfversigt, (som hade till ämne att utreda) huru Finland efterhand för de omgifvande eller sydligare folken dykade opp ur nordens mörker och likasom fick en tillvaro i det allmänna menskliga medvetandet. Jag föreställer mig att den första timmen en summarisk redogörelse af de resultater till hvilka vi kommo under denn loppet af dessa studier i höstas, ej skall sakna intresse, åtminstone för dem af HH.Herrarne som då ej voro närvarande.

8 I alltFör att öfverskåda hvad förgångna tider vetat om Finland, är det nödvändigt att ständigt ihågkomma två omständigheter. Den ena är den, att Finnarne likaså litet på geografins, som på historiens område sjelfve fört sintt lands talan, och följden deraf har blifvit den naturliga, att det landet aldrig uppträdt i sin rätta egendomliga gestalt, utan alltid under en utifrån lånad färg af främmande föreställningar. Den andra lika vigtiga omständigheten är att det geografiska faktum måste st af främlingen måste afsöndras från det historiska och ethnografiska fakta, med hvilka det vanligen förekommer sammanblandadt i främlingens föreställning. Ty gGöra vi icke det, så komma vi till alldeles falska slutsatser, t. ex. den att s Finland nödvändigt vore det land som beboddes af Finnar – hvarigenom vi åter skulle förledas att söka vårt land kring största delen af Östersjöns kuster och ledas på villspår ända till Ishafvets strand.

9 I denna förblandning af skilda fakta är det likväl en egenhet, som står ensam i hela verlden och gifvit vårt land, likasom vårt folk,|6||170| en alldeles egen färg i främlingens ögon. Det är nemligen Finland såsom myth. Det är icke första gången man ser också geografin hafva sin myth, sin sagoperiod – det vidlåder ofta dess början – men det är veterligen första och enda gången i hela mensklighetens historia, som man ser denna myth oförändrad till sitt väsende genomgå årtusenden och öfverqvarlefva i sjelfva den klara dager som den nya tidenss bildning kastar öfver de aflägsnaste föremål.

10 FörstakKällan dertill är ett att söka i natur-intryck. Dent första föreställningenintryck, som anslog de sydliga folkens fantasi, när det blef fråga om norden, var nordens aflägsenhet. I det aflägsna trifves allt underbart, som inbillningen framtrollar. Dent andra föreställningen intrycket var den för sydlänningen så förvånande anblicken af ett beständigt ljus kämpande med ett beständigt mörker. Ur dessa tvenne föreställningar intryck föddes nu hos Grekerne Fenicier, Greker och Romare den mythiska föreställningen om norden i allmänhet. Jag behöfver ej upprepa alla de stundom sköna, stundom vidunderliga sagor om norden, hvaraf hela den gamla verlden var klassiska forntiden var uppfylld. Jag bör Vi anmärka endast den egenhet, att i de äldsta fores sagorna var det ljusa intrycket öfvervägande och utpräglade sig begreppet om norden såsom det herrligaste, rättfärdigaste och lycksaligaste nejder af jorden. Men sedan mörknade fördystrades denna föreställning alltmera, tills norden ho redan hos i Romarnes fantasi framträdde såsom mörkrets, köldens och det gräsligas hembygd på jorden.

11 I en sednare tid, när Finland geografiskt framträdde ur dunklet, finner man att det,|7||171| och nästan ensamt, ipå sig concentrerade hela den fordom allmännare mythen om norden. Der sattes trolldomens mörka stämpel på hela vårt land och gjorde det evärdeligt till en saga för de omgifvande folken. För folktron är Finland en myth ännu i dag. Underbarare är dock att samma myth har sitt fäste i skötet af vårt eget folk, ju aflägsnare åt norr, desto hemlighetsfullare, desto mera beryktadt för magiens hemligheter förbjudna vetenskap. Och det icke minst märkvärdiga är att gången af den grekiska mythens folktrons föreställningar upprepas hos den finska. Kalevala har sitt Pohjola, likasom Grekland sina Hyperboréer, och det äldsta Pohjola är ett rikt, lycksaligt och fridfullt land, men det fördystras efterhand och blir till slut, liksom Grekernes nord, ett inbegrepp af detallt det vidunderliga, hemska och original: och afskyvärda som inbillningen framkallat.

12 Likasom Finland såsomlunda myth ha på concentrerat i sig det underbara och fabelaktiga som tillhörde norden i allmänhet, så ser man också de äldsta konturerna af vårt land geografiskt förlora sig i en mängd oklara och förvirrade föreställningar som de gamla folken hyste om norden. Der återkommer intrycket om en stor aflägsenhet: norden är en verldstrakt, dit det är mycket långt. Men nu veta vi att geografin föddes på Mindre Asien i Medelhafvets östra kustländer, Fenicien, Mindre Asien. Från den ståndpunkten hade man på ena sida låg Europas vestra kust, liksom den norra, mycket långt. Härutaf följde en förblandning af vester och norr, så att t. ex. också Tartessus, d. v. s. Spanien,|8||172| räknades till norden. Men nu hade man från Mindre Asien icke särdeles långt till Kaspiska hafvet, om hvilket man hadyste den tron att det egentligen var en invikning af Norra oceanen. Således kom man på den tanken, att det måste vara man hade enkortare väg från Mindre Asien till i rak linie norrut till norra oceanen, än man hade vesterut t. ex. till Herkules stoder. Allt detta gjorde att man fick en skef föreställning om norden af Europa. Hela nordvestra kusten blef likasom inplattad, intryckt, Britannien, och den motliggande kusten kom att ligga snedt, långt mer i vester och öster än den gör, medan och Litus Septentrionalisblef fick i de gamles fantasioriginal: fantasin och på kartorna en sned riktning, helt annan än i verkligheten. Man tänkte sig Europas norra kust från Cimbriska halfön, som msvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandean också böjde åt öster, gående ungefär rakt från vester till öster ända till Kaspiska hafvet, der den lät oceanen inströmma. Följden blef att Östersjön försvann i oceanen och att man från kontinenten afskar hela Skandinavien, hela Finland, hela Estland och Liffland, jemte den del af Ryssland som ligger norrom en linie dragen ungefär långs 55:te breddgraden från Königsberg till Simbirsk och så nedåt till Kaspiska hafvet. Men då man likväl erfor att der lågo länder norrom denna inbillade litus septentrionalisspråk: latin, så måste dessa länder i de gamles föreställning nödvändigt bli öar – t. o. m. om de voro så stora, att de, liksom Skandia, kallades »en annan verld». Bland dessa öar, som ej voro en tillfallighet alldeles nödvändig konseqvens af den gamla tidens geografi, måste vi således söka äfven Finland.

13 Man vet att tennet och bernstenen tidigt förde Fenicierne till norden och med största|9||173| sannolikhet ett godt stycke in i Östersjön. Af dem fingo Grekerne, som aldrig sjelfva framträngde så långt, en mängd uppgifter om norden från sjösidan. Romarne åter fingo sina mest ifrån landsidan af de germaniska folken. Deraf uppstod mellan de äldre och de yngre uppgifterna en kollision, som ytterligare förvirrades af den falska föreställningen om litus septentrionalisspråk: latin. Samma land, kust eller sjö fick ofta flera namn och ansågs för skilda fakta. Men öfverhufvud äro de grekiska eller feniciska namnen uppgifterna irörande Östersjön norden på engång de äldsta och de geografiskt riktigare, emedan de härrörde ur första hand och från sjösidan.

14 Jag forbigaVi behöfva ej nu upprepa alla de många detaljer, genom hvilka man mödosamt måste leta sig fram, för att besvara den frågan om Finland hade en plats i den klassiska forntidens geografi. HH.Herrarne finna dem samlade dels i Schönings Geschichte der Nordischen Völker, och Suhms arbeten, dels i hos Geijeroriginal: Geijers, Strinnholms, Mun Gosselins, Muncks och flera nyare författare. Jag vill endast nämna att man slutligen stadnar vid tre geografiska fakta, som alla tillhöra de äldsta, emedan de bära grekiska namn. Det är insulæ Oonæspråk: latin, Phanesiorum Panotiispråk: latin, Hippopodesspråk: latin och Epigia.

15 Alla dessa namn äro fabelaktiga nomina characteristicaspråk: latin, sådana som Grekerna ofta brukade, och ha det gemensamt, att de beteckna kuster bebodda af ett half-vildt folk. Oonæspråk: latin betyder äggätare, det passar in på alla vilda kustfolk, som nära sig med sjöfågelägg. Panotiispråk: latin, d. v. s. ett folk menniskor, hvars öron betäckte hela kroppen, beteckna ett folk som klädde sig i djurhudar. Hippopodesspråk: latin, eller ett folket med hästfötter, betecknar ej annat än skidlöpare. Epigia är åter intet annat än Hippogaia, hästlandet, bebodt af desse Hippopopodder, dessa skidlöpare.|10||174| Nu tala många skäl för den åsigt att med dessa äggätare, detta skidlöpare och folk i djurhudar och L ej kunnat vara andra än Lapparne. Men då Lapparne fordom voro vida utbredde kring Östersjöns och ishafvets kuster, vore man föga berättigad att anse detta Epigia, eller skidlöpareland, för Finland, derest man ej leddes på dertill af andra skäl,. hämtade hufvudsakligen från Tacitus och Plinius Ptolemæus omtala båda Fenni, Phinni, och dermed beteckna de – på grunder som nu äro för vidlyftiga att upprepa – icke våra förfäder, utan Lapparne. Man bör ej låta bortblanda sig deraf att båda författarne placera Fenni vid Weichseln som kontinentalfolk, ty många sådana misstag härröra af deras föreställning om litus septentrionalisspråk: latin; de hade hört att Fenni bodde vid en stor flod i norden och trodde sig derföre ej kunna placera dem på öarne, utan vid den enda flod stora flod de kände i dessa trakter, neml.nemligen Vistula, Weichseln. Det är numera utredt att dylika misstag begingos om flera skandinaviska folk. Vigtigare är att båda författarne ställa Fenni i alldeles samma den ordningsföljd mellan de skandinaviska och sarmatiska folken, som Lapparne måste intaga, om de bebodde Finlands kuster. När man derföre ser Plinius vid Sinus Codanicus eller den stora egentliga bassinen af Östersjön först placera Scandinavia, hvars identitet är utredd, och strax vid dess sida österut Epigia, med den anmärkning att denna ö kunde i storlek täfla med Skandinavien, så är man af alla dessa skäl berättigad att anse Epigia identiskt med det af Lappar bebodda Finland och följaktligenoriginal: följaktli åt vårt land vindicera den bestridda platsen uppå uti den klassiska forntidens geografi.

16 Jag bör tillägga att denna åsigt är på engång gammal och ny. Epigia ansågs|11||175| verkligen fordom beteckna Finland, men olyckligtvis uppstod der en lärd kommentator vid namn Harduin, hvilken, för att göra saken bättre, ändrade Pläsarten hos Plinius till Eningia, När d. v. s. Fenningia. När denna förbättring upptäcktes, råkade den lärda verlden i harnesk och restituerade Epigia med den förklaring att detta hade alldeles ingenting med Finland att skaffa. Men som vi sett, så beror Finlands plats på forntidens karta just väsentligen på den ursprungliga läsarten, hvarigenom vårt land betecknas såsom bebodt af skidlöpare. Insulæ Oonæ, Panotiæspråk: latin m. fl. beteckna en skåärgård bebodd af Lappar, san möjligen den åländska, men utan att man derom kan påstå något med visshet.

17 När medeltiden bröt in och Dden germaniska verlden, som efter Romarnes blef Europas tyngdpunkt, stod den redan ett godt stycke närmare längre norrut, ja än mer, den hade i Skandinavien ett af sina förnämsta stamhåll, officina gentiumspråk: latin, som Jornandes uttrycker sig. Derföre uppträder Östersjöns norden redan der med hemlandsdrag. Men dDet allmänna intrycket af norden såsom något aflägset och underbart bibehöll sig välsvårtytt, och mythen qvarstod i de båda formerna af hjeltesaga och svartkonst, hvaraf den ena tillföll Skandinaverne, den andra Finnarne. fFöljden blef emellertid att norden för de germaniska folken dels krympte ihop och kastades ännu längre norrut, d. v. s. från Östersjöns ända till Ishafvets kuster, som vi strax få se, när Finland begynte träda fram i de germaniska folkens geografi.

18 Men emedan Ptolemæus ännu ett helt årtusende gen fortfor att vara medeltidens största geografiska auktoritet, hände sig att den gamla och skefva föreställningen om litus septentrionalisspråk: latin fortfor att vålla en stor konfusion i de begrepp man gjorde sig om de nordiska länderna. Det var dröjde länge innan man kunde förmå sig att anse Östersjön som ett innanhaf och komma ifrån den tron att Finska viken sträck var ett sund,|12||176| hvarigenom oceanen strömmade österut ända till Kaspiska hafvet. Jornandes anade icke att den insjö han g omtalar detta nordens medelhaf som en insjö »i medel »i midten af jorden», utan att anaing var denna samma Östersjö, nordens medelhaf, som han på ett andra ställen förblandar med norra oceanen. Och ännu länge sedan vikingarnes flottor i Austurveg redan länge hade kringströfvat Östersjön i alla riktningar, fortforar Eginhard vid C. d. st. tid man i söder att låta oceanens vågor skölja Germaniens norra kust och ännu senare förs.svårläst p.g.a. att bläcket är svagt och avmattat, på väg att ta slut befolka norden med Cynocephalispråk: latin, Macrobiispråk: latin och Amazoner.