Trettonde Föreläsningen 12/4 62

Trettonde Föreläsningen 12/4 62.

1 Dessa Taciti ord böra utan allt tvifvel hänföras på Lapparne, hvkethvilket skall blifva oss klart vid en blick på den skandinaviska och finska nordens urinbyggare. obs. 1854 sid. 41. Lika klart måste det synas oss, efter Munchs snillrika hypothes, att dessa Fenni, dessa Lappar, icke bodde österom Weichseln – hkethvilket Tacitus trodde och som man härtills på god tro antagit – emedan dessa nejder voro för|60||114| Romarne fullkomligt okända – utan vid Skandin. halföns och måhända Finlands kuster. Alltså sträckte sig då redan vid tid i första århundradet af vår tideräkning en sannolikt oafbruten kedja af finska folkslag ända från stamländerna vid Altai samt Svarta och Kaspiska hafvens norra kuster ända upp till den aflägsna norden. Wi känna för denna tid endast de yttersta länkarna i denna långa kedja – mellanlänkarne måste vi tänka oss ungefär i den ordning, som ryske krönikeskrifvaren Nestor ett helt årtusende derefter uppräknar dem. Såsom vi se, är der mellan dessa yttersta länkar, mellan Babylons Chaldæer och Herodots kungliga Skyther ytterst i söder samt Taciti Lappar ytterst i norr, föga mindre åtskillnad, än mellan Europas nuvar. mest bildade nationer och Grönlands Eskimåer. Är det möjligt, är det tänkbart att Lapparne utgått från samma moderstam som Chaldæerne? Är det tänkbart, att ett fordom högt bildadt folk, i besittning af en storartad intelligens och lysande krigiska egenskaper småningom kunnat sjunka, kunnat förnedras till en ställning af råhet, der menskligheten knappt förmått höja sig de första stegen öfver de vilda djuren? – Härvid bör först anmärkas, att icke alla folk af samma stam äro utrustade med lika förmögenheter. Söner af samma fader kunna vara mycket olika begåfvade: likaså grenarne af samma folkfamilj. Lapparne äro ännu i dag betydligt underlägsne Finnarne, och ett bevis derpå är att, oaktadt båda folkens omisskänneliga slägtskap, den fordom gemensama mythiska traditionen bibehållit sig oändligt svagare och fattigare hos Lapparne, än hos Finnarne. Ja, bland Finnarne sjelfva se vi samma olikhet mellan den Karelska och den Tavastländska folkgrenen. Lapparnes lägre grad af intelligens uttrycker sig redan i deras|61||115| yttre kroppsbildning och i hufvudskålens form, som mera närmar sig den mongoliska urtypen och lemnar ett mindre utrymme för hjernans utveckling. Förståndsförmögenheterna kunna, som hos Lappen, utbildas till en viss grad af slughet; men deras svaghet visar sig just i oförmågan att fasthålla en tradition. Lappen äger sina dunkla sagor, sina och ända till senare tider sina sejder eller afgudabilder af sten; men frågar man hvad hans farfar hette, stadnar hanoriginal: hans svarslös. Sjelfva säga Lapparne, att ett äldre folk än de bebodde norden, »förrän Gud stjelpte om verlden» – d. v. s. före syndafloden. Dermed har så tillgått att Gud (Jubmelspråk: samiska) engång hade omhvälft jorden, så att sjöarnas och flodernas vatten steg upp på landet och fördränkte alla mskormenniskor, utom två syskon, en gosse och en flicka. Dessa tog Gud under armen på ett högt berg, som kallas Passewaara, det hel.heliga berget. Sedan faran var förbi, släppte Gud dem ifrån sig, och de gingo på olika vägar ut i verlden. Efter tre år möttes de åter och kände igen hvarandra, och åter efter tre år möttes de andra gången och kände ännu igen hvarandra. Men efter vidare tre år möttes de än engång: då kände de ej mer igen hvarandra, utan blefvo man och hustru, och från dem härstammar alla senare mskormenniskor. – Kort sagdt, vi måste tänka oss denna yttersta fördrifna spillra af finska stammen ungefär så:

2 Detta folk har, såsom det svagaste af sina bröder, redan i en långt aflägsen tid blifvit undanträngdt af sina kraftigare stamförvandter och småningom vikit undan dessa till mindre bördigare förut oupptagna länder i norr, ända tilldess att Lapparne, redan som det af Skandinaviens fornminnen vill synas, redan åtminstone ett halft årtusende f. Chr., ell d. v. s. före Herodots tid, uppnått Östersjöns samt Skandinav:s, måhända äfven Fds kuster. Utan andel i sin stams högsta kultur, som tillföll endast dess kraftigaste folkgrenar, hafva Lapparne sannolikt aldrig varit åkerbrukare, icke ens från början idkat boskapsskötsel, utan lefvat i södern af frukter, jagt och fiske, i norden uteslutande af de sistnämnda, tilldess att de efterhand, och i början af vår tideräkning, blifvit nomader med renhjordar. Och likasom Lapparne kommit till norden tidigast af alla finska folk, så ha de äfven varit här bosatte tidigare än något annat folk, d. v. s. de äro att anse såsom Skandin:s och Fds verklige aborigines eller urinvånare, såsom prof. Nilssons undersökningar tydligen utvisa. Samma beskrifning, som om dem kommit till Taciti öron, samma beskrifn.beskrifning återfinnes nästan drag för drag i de äldsta skandinav. fornminnena – vestitui pelles, non arma, non eqvi, non penates, solu in sagittis spes, o. s. v. mira feritas, foeda paupertasspråk: latin o. s. v. – med det enda, men väsentliga tillägg, som Tacitus ännu icke känner, om tron på deras för hela den finska stammen gemensama trollkonst. obs. (ai

|62||116|

3 Ehuru det icke är troligt att Lapparne, efter deras afsöndring från moderstammen, någonsin ägt en högre kultur, visa dock tydliga spår kan man förmoda, att deras intelligens varit i sjunkande från ett jemförelsevis högre till det stadium, på hkethvilket Tacitus fann dem. Wi se samma degenerationsprocess upprepas i Skandinavien. Sv.Svenska och norrska sagor förtälja om deras mäktige, trollkunnige höfdingar – de hade guld och silfver, som de gömde i bergen m. m. – hvaraf man torde få antaga, att en del af dem befunnit sig i ett bättre läge, än det Tacitus skildrar.

4 För öfrigt var icke återfinner man dem i äldsta tider icke blott på Skandinav:s och Finlands kuster, der talrika ortsnamn, grafvar och stenredskap vittna om deras närvaro, utan äfven öfver hela Danmark, ända in och Östersjöns södra kuster ända långt in i det nuvarande Preussen. Samsö af Same, Hven af Vouduspråk: samiska, fjärd, Trollhättan, Samsland o. s. v.

5 Alexandrinske geografen Ptolemæus i 2:dra seklet e. Chr. nämner φιννοίspråk: grekiska något sydligare än Taciti Fenni, d. v. s. i det nuvar. Polen, österom Weichseln. Någon ethnografisk skildring bifogar han icke, hvarföre man nödgas antaga att hans φιννοίspråk: grekiska äro desamma som Taciti Fenni. Men ehuru Ptolemæus lefde ett halft sekel efter Tacitus, hade han likväl fått sina underrättelser från äldre grekiska, numera förlorade författare. Allt hvad man häraf kan sluta, är att det finska namnet går högre tillbaka i tiden, än vår tideräkning; men i afseende å Ptolemæi finnars geografiska läge gäller detsamma som omsvårtytt Taciti, neml. att de sannolikt äfven böra placeras på Skandinav:s och Danmarks kuster, om hkahvilka Ptol. har ganska många, ehuru spridda underrättelser. – Han omtalar neml. tre smärre Skandiska öar och en stor, hkenhvilken han anser ligga norrom Weichseln och nämner på denna ö sex folkslag, bland hkahvilka tre, nemligen|63||117| Levones, Phavones, och Phiræsi sannolikt icke äro andra än Plinii Hilleviones och Fanesii samt Melas Oones och Panotii, således Lappar – en ny bekräftelse på Lapparnas tillvaro i norden. Aithikos 1854 sid. 38.

6 Procopius, hvilken i 6:te seklet e. Chr. under Kejsar Justiniani tid följde Belisar på hans tåg mot Vandalerne och Östgötherne, berättar i sitt arbete de bello om Göthicoska kriget åtskilligt om de nordliga folkslagen i Thule, och bland dem Σκϱιτίφινοιspråk: grekiska, hkahvilka, enligt hans berättelse, föra ett lif ej olikt djurens, utan ordentlig klädnad och föda – åter Taciti uttryck, äfven deri att »Jagten gör tillfyllest för båda könen. De lefva, säger Procop., af djurens kött och kläda sig i djurhudar, hkahvilka, hopfästade med senor, kastas kring kroppen. Ej heller gifva de sina barn di, utan då qvinnan går på jagt, hänger hon det nyfödda barnet, inveckladt i hudar, uti ett träd och ger det ett stycke djurmärg i munnen.

7 Tvåhundra år efter Procopius utreder Longobarden Paulus Warnefridi i sin beskrifning öfver den skandinaviska norden otvetydigt betydelsen af dessa Skridfinnar, eller Scritovinni. »De kallas så, säger han, af ett ord, som i derast barbariska språket kallas betyder hoppa, ty medelst en konst att hoppande springa med ett krokigt träd, böjdt som en båge, förfölja de vilddjuren.» – Hvem igenkänner ej häri skidlöpandet, som redan länge fäst främlingars uppmärksamhet och högst sannolikt föranledt benämningen Hippopodes. Skrida, som nu betyderecknar en långsam rörelse, betecknade fordom en snabb = skrida på skidor – hvaraf sedermera freqvent skrinna.

8 Den för norden vigtigaste äldre historieskrifvare är Jornandes, rättare Jordanes, som i 8:de seklet beskrifvit göthernes härkomst och bedrifter. Han är den förste, som känner Östersjön – »en stor sjö i midten af jorden österom Skandinavien», hvars många folkslag han beskrifver och namngifver. Bland dem uppräknar han två eller tre finska, neml. Crefenni eller Skridfinnarne, Finnaithæ, inbyggarne|64||118| på Finnheden i Småland (troligen svenskar, som derifrån utträngt Lapparne) samt Skridfinnar eller Finnare – troligen Lappar i det s. k. Finnmarken. Om Crefennæ säger han uttryckligen att de icke visste af något åkerbruk, utan lefde endast af villebråd och fåglar, hvaraf funnes en otalig mängd i träsken och skogarne.» – Efter honom omtalar den anonyme geografen från Ravenna likaledes Crefennæ ytterst i Finnmarken (9:de seklet) – hvilket namn ännu fortfor att spöka hos de efterföljande häfdatecknarne, i det att historiens dager begynte ur inhemska källor falla allt klarare på de Skandinaviska länderna.

9 Allt detta om Lapparne. Finnarne hos Aithikos (1854 sid. 38).original: ) Men innan vi öfvergå till dessa skandinav. häfderna, blir det nödigt att undersöka mellanlänkarna i den stora kedja, hvars början vi anträffat vid Altai och i Eufratländerna, medan den andra ändpunkten redan bortom all häfd sträcker sig med Lapparne upp till den yttersta norden. I detta afseende finna vi ingen pålitligare vägvisare än Rds förste krönikeskrifvare Nestor, f.född år 1056 och död som munk i Kiev, sedan han författat sin vigtiga krönika i slutet af elfte seklet. Efter att hafva uppräknat de folk af slavisk härkomst, som bebodde Rd, kommer han till de finska folkslagen, i norra, nordöstra och nordvestra Rd. – Här hafva vi kedjan, sådan den ännu återfinnes 750 år efter Nestors tid, med endast få förändringar. Med Suomi för 1844 följer en hithörande karta öfver Rd i 9:de seklet.

10 Närmast UDe finska folken hade då redan, undanträngde af folkvandringens ström, redan längesedan i massa öfvergått Uralkedjan. Österom denna kedja utbredde sig Samojederne, troligen äfven Ostjakerne under ett för alla gemensamt namn Jugra l. JuUgrer öfver vida, men okända områden. Vester om Ural utbredde sig Permierne eller Bjarmerne kring hela Dvinas flodområde ända till fjällryggen, och upp till hvita Hafvet, men voro då redan af slaviska|65||119| folkslag, Petscheneger, User, Bolgarer m. fl., afskurne från Kaspiska och Svarta hafven, ehuru deras handelsväg gick uppför Wolga genom dessa främmande stammar. Söderom Bjarmerne och vesterom Bolgarerne bodde Tscheremisserne och söderom dem Mordvinerne (Mordva) i guvv.guvernementen Kasan och Wjatka det då sydligaste finska folk i Europa. NV. om Mordvinerne bodde tvenne nu utdöda finska folk, Merja (vid Rostov) och Muroma (vid nedra loppet af Oka), hvilka anses hafva grundlagt städerna Rostov och Murom. Nordvest om dem bodde åter ett finskt folk vid namn Wess eller Weser vid Bjelosero. V. om dem och söderom Ladoga i det n. v.nuvarande Ingermanland bodde Ishorerne – vidare i V. Voshaner, Narover och slutligen Tschuder, en qvarlefva af det gamla namnet i det n. v.nuvarande Estland samt S. om dem eller V. om Peipus, den s. k. Tschudiska sjön, Liverne, som gifvit Liffland dess namn. Men Ö. om Bjarmerne eller på hela det område, som ännu bebos af samma folkgren och går till Fds naturliga gräns i Ö. bodde Karelarne, och slutligen uppräknar Nestor vid deras sida längre i V. vid Fds södra kust Jam eller Jemerne, Hämäläisetspråk: finska. – Namnet Jagra omfattade, som sagdt, flera folk. C. härleder det från en turkisk stam Agur l. Jogur, som varit bosatt vid öfra Irtisch, och för sitt nära grannskap blefvo de finska folken med dem förvexlade af främlingarne. – Den nuvar. ordningen af kedjan är efter Castréns forskningar följande:

11 1) Närmast Altai små Samojedstammar, som vidare förgrenas långt norrut. – 2) NV. om dem Ostjaker och Voguler, som sträcka sig ända till Ural. – 3) V. om Ural Permierateska grenensvårtytt, som utbreda sig i NV. riktning genom guvv.guvernementen Perm, Wjatka och Wologda samt en liten del af Archang. guv. under de skilda namnen Permier, Votjaker och Syrjäner. – 4) Sedan fortgår den finska stammen, klufven i tvenne grenar: den sydligare Wester, Jämer och Ester, den nordligare Karelare. Med Jemerne synas Nestors Ishorer, Voshaner, Nar samt med Esterne hans Voshaner, Narover och Tschuder sedermera hafva sammansmultit.