Adertonde Föreläsningen. 14/5 62

Adertonde Föreläsningen. 14/5 62.

1 Undersöka vi nu alla dessa traditioner, så finna vi dem först särskilja sig i lokalsägner och allmänna traditioner. Lokalsägnerna utgöra likasom endast en anledning för den allm.allmänna traditionen att träda fram – men den sednare uppträder tilli äfven ofta utan lokalfärg, såsom t. ex. Mattisagan. Alla sägnerna butgöra en blandning af tre ursprungligen och väsentligen olika beståndsdelar (se sid 76). Till den första höra de fornmythiska namnen Hiisi Kaleva o. s. v. med de dervid från hedendomen vidlådande föreställningar. På denntta urämne har den kristna traditionen sedermera likasom klibbat fast och utstyrt den med allehanda tillsatser, såsom när Hiisi förvandlas till djefvulen eller Judas, när hans folk kallas munkar och nunnor o. s. v. Men genom dessa rudimenter af förgångna eller vidskepliga föreställningar framlysa tydligen spåren af den|79||133| historiska traditionen, närmast representeratd af begreppet föreställn. om jättarne original: af Hiietsvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandespråk: finska och jättarne.

2 De resultater, till hvilka man häraf kan leda sig, äro i korthet följande:

3 Finlands, liksom Skandinaviens, äldste inbyggare äro Lapparne, hvilka här qvarlemnat stenredskapen och bott dels ursprungligen bott i hålor och bergklyftor. När först Hämäläisetspråk: finska, sedermera Karelarnesvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande inträngde i landet, funno de Lapparne före sig. Dessa voro från äldsta forntid ansedda för att vara i besittning af den onda s. k. svarta magin, eller de onda trollkonsterna. Nu Till dDen afsky och fruktan, som föranleddes af detta rykte, och som ökades genom Lapparnes vilda lefnadssätt, men ishtisynnerhet af deras geografiska läge längre i norr, ty man finner ännu i dag, att hvarje nordligare boende folk anses af sina sydligare grannar för trollkarlar. Härtill kom ytterligare egenskapen af fiender, emedan invandrarne ganska naturligt råkade uti bittra fejder med Lapparne om jagtmarker och fiskevatten. Allt detta gjorde att Lapparne i finnarnes, liksom i Skandinav:sSkandinavernes föreställningar antogo gestalten af onda, till hälften öfvernaturliga väsenden; och hvad var naturligare, än att på dem efterhand medöfverfördes de ärfda gamla sägnerna om Hiisi och hans anhang? Hiisi, Hiienwäkitspråk: finska, Hiittolaisetspråk: finska och alla dermed beslägtade namn beteckna således, i deras senare betydelse, ursprungligen Lapparne. Men tillika ärfdes aforiginal: att Lapparne sjelfva, eller uppstod måhända bland Finnarne sjelfva en föreställning om jättar, ett d. v. s. af om ett folk af|80||134| ansenligare längd och större styrka, än det folk som hos hkethvilket sägnerna uppstodo. Huru förklara dessa sägner? Hvar bör man söka detta folk?

4 Nilsson har deri ledt oss på tydliga spår. Detta jatte jättefolk i Finland var inga andra än den skandinaviska befolkningen af germanisk härkomst på Finlands kuster, – med andra ord dene nuvar.nuvarande öster svenske österbottningarnes och svenske nylänningarnes förfäder:. Allt utvisar, att denna svenska kolonisation i Fd har en mycket högre ålder, än man vanligen föreställt sig och antagit på grund af äldre författares opålitliga gissningar. För det att Erik den helige landsteg vid Åbo, vill man tillskrifva den nyländska kolonisationen hans tidehvarf, och för det att Birger Jarl antogs hafva landstigit vid Korsholm och byggt detta fäste – en hypothes, som Rein bevisat vara fullkomligt ogrundad – var man genast färdig med den förklaring, att samme B. Jarl låtit öfverföra till landet den öbottniskaösterbottniska kolonisationen. – Ingenting kan vara mindre pålitligt, än ett sådant antagande. Redan ättehögarne utvisa att ett skandinaviskt folk bebott våra kuster redan på den tid då detta folk brände sina döda, följaktligen före Olof Skötkonungs tid, och frånvaron af runristningar, som egentligen tillhöra seklerne närmast före och efter samme konung, tyder uppå att Fds svenska kolonisation varit äldre än runåldern. I sjelfva verket bestyrkes detta af tvenne omstan genom det af Arvidson åberopade faktum, att entt med skandinaverne|81||135| beslägtadt folk bebott våra kuster vid den tid då konungarna af den gamla Ynglingaätten- Vanl dels gästade, dels härjade Fd. När Vanland dröjde en hel vinter i Österlanden Jotland, måste dehan der hafva funnit stamförvandter. Dessa stamförvandter kunna ej ha varit andra än då redan på våra kuster bosatte Svenskar. Nödvändigheten att försvara sina områden mot landets öfriga, mot den fientliga befolkning måste ha tvungit dem att förena sig till små samhällen eller fylken, hvilka hade sina höfdingar, och dessa fingo hedrades efter tidens sed med konunganamn. Den gamla, från Skandinaverne härrörande sagan om konungar i Fd finner häri en otvungen förklaring. –

5 Antaga vi detta faktum som åtminstone i hög grad sannolikt, så fin visar oss en jemförelse med Ynglingaättens kronologi, att dessa svenska kolonier eller fylken, sedermera förstärkta genom vikingar och andra invandrare, måsttte ha funnits på våra kuster redan i 4:de eller 5:te århundradet e. Chr. – Wi ha således alldeles samma faktum här som i Skandin., att ett germaniskat stamfolk uppträdt som jättar, förnämligast hos deras lappska grannar äfven i Fd, och från Lapparne har sedan denna tradition äfven hos oss öfvergått till de öfriga folken, icke blott finnarne, utan äfven de svenske kolonisterne sjelfva. – Orsaken hvarföre dvergsagan är mindre utbredd i Fd. är troligen den, att vår skandinav.skandinaviska befolkning i ans.anseende till sin fåtalighet ej kunnat uppträda som herrskande i landet på den tid, då den skandinav.skandinaviska sagans dvergar, Lapparne, ännu bebodde den sydligare delen af landet.