Åttonde Föreläsningen. 17/3 55

Åttonde Föreläsningen. 17/3 55.

1 Vid Strömstad i Bohuslän har man funnit jernringar fästade i berg, som nu varit belägna långtifrån stranden, och dessa ringar ha påtagligen tjenat till att fastgöra fartyg, som den tiden seglat opp under berget. Dylika ringar och spår af sådana träffas på flera ställen i Österbotten inslagna i klippor dit numera ingen båt kan komma.

2 Widare komma vi till några bevis af naturhistorisk beskaffenhet. Fjerde beviset äro de naturliga vattenmärken, dem hafvet efterlemnat i klippor vid stranden. Det händer nemligen stundom att en del af klippan består af en lösare stenart, än den öfriga delen. Derföre när vattenytan sjunkit till den lösare delen af klippan, bildas genom vågsqvalpet ränder deri, som qvarblifva, sedan vattnet sjunkit ännu lägre. Sådana naturliga vattenmärken har man t. ex. på flera af Ålands klippstränder; man kan observera dem trappvis ofvanför hvarandra. I Österbotten har jag observerat dylika ränder i jernhaltiga röda klippor, der på vissa ställen dyl jer ett slags rost tyckes ha bildat sig genom jernets oxidering vid vattenytan. – I På Sandhamn i Stockholms skärgård har man samma slags ränder. År 1838 fann franska nordpolsexpeditionen på flera punkter af Noriges vestra kust i klipporna långa vågräta linier, hvilkas utseende tydligen gaf tillkänna att de fordom varit sqvalpbäddar för hafsvågen. Vid Altenfjord finnas två sådana, en vid 60 fots och en vid 90 fots höjd öfver hafvets nuvarande yta. Det anmärkes likväl att man der ej rätt kan|69||234| förklara, hvarföre der i graniten finnas breda mellanrum mellan den högre och den lägre randen. Det ser ut som om hafvet på dessa kuster vid olika tider dragit sig hastigt tillbaka och så åter fortfarit att en lång tid svalla vid samma höjd. Men det är också ej oceanens vattenhöjd, som här närmast intresserar oss.

3 Femte beviset äro åtskilliga af hafvets produkter, särdeles ostron, musslor och hafssnäckor, som anträffats temligen långt uppåt från den nuvarande kusten. Det är bekant att sådana aldrig träffas i graniten, utan endast i öfvergångsformationerna, och då det jemförelsevis mesta af både Sveriges och Skandinaviens och Finlands bergformation består af urberg eller granit, äro sådana fynd ej så särdeles talrika. Emellertid äro de funna, stundom till ofantlig storlek, stundom till ofantlig mängd. Hela Kinnekulle i Vestergöthland är likasom byggdt af mussleskal. Lemningar af mollusker finnas t. ex. i trakten af Nådendal vid 60 fots och på Kampen vid Hfors på 20 fots höjd öfver hafsytan. Ofvanför Skara fann man i jorden benranglet af en hvalfisk. Saltsjövexter har man funnit på flera ställen i Sverige och Finland ett godt stycke från kusten, bland annat i Laihela socken i Österbotten.

4 Sjette beviset är sandåsarne, som i flera mils sträckor och stundom ända till 100 fots höjd genomstryka både Sverige och Finland. Det är ett märkvärdigt fenomen, att dessa sandåsar både i Sv. och F. gå i samma sträckning, som flodernas hufvudriktningar mot B. viken, d. v. s. i Sv. från hufvudsakligen från nordvest till sydost, i F. deremot från nordost till sydvest. Det är öfverflödigt att uppräkna några särskildt. Hvar och en som rest i det inre af F. kan öfvertyga sig om att stoen stor del af hvad vi kalla våra berg, och särskildt långa sträckor af vår månggreniga Maanselkä ej äro annat än kulligriga skogbevuxna, till en del ganska höga sandåsar. Att sådana uppkommit genom vattnets inverkan, anses obestridligt. Likasom sandbankar ännu dagligen bilda sig för våra ögon i grundare nejder af hafvet nära kusterna, så ha också dessa sandåsar usprsprungligen bildats likasom ofantliga bankar sammanhopade af vågorna och sedan qvarblifvit i deras kullriga form, när vattnet dragit sig tillbaka. Detta fenomen, sammanhänger med ett flera annatdra, som äro dermed nära beslägtadte och påtagligen uppkommit af samma orsak.

|70||235|

5 Sjunde beviset för vattenminskningen äro nemligen de talrika stenrösen, hvilka förekomma på flera punkter af Skandinavien och särdeles i de vestra och norra delarna af Finland. Man reser likgiltigt förbi dessa än enstaka, än i hopar samlade kullerstenar, som öfverallt möta ögat, än vid kusterna, än i det inre af Finland. Men man stadnar ovilkorligt med förvåning, när man ser dessa stenrösen, ofta af många tusende millioner större och mindre klippblock sammanhopade till höga åsar och kullar af ett vildt och ödsligt utseende. HH.Herrarne minnas alla en sådan anblick. I Munsala kapell t. ex., när man reser norrut, har man på till högraer strax invid vägen ett sådant jättekummel af ofantliga dimensioner, oaktadt hela trakten deromkring är slät som ett golf. I NyCarleby skärgård finnes en holme benämnd Aspskär, som till mer än en versts längd genomstrykes af en 50 fot hög ås af idel kullerstenar, så reguliert inpassade, så förvånande väl afrundade, att hela åsen liknar på afstånd liknar en slät och kullrig sandås. I Kuusamo lappmark har man sådana kummel af ännu vida större dimensioner. I Paldamo har ett dylikt kummel gifvit anledning till sagan om Hiisis borg. I Tavastland bli de glesare, i hela södra Finland likaså, men i östra delarna af landet förekomma de åter ganska storartade. Emellertid är hela norden likasom öfversållad af lösa stenblock till en alldeles otrolig mängd,. och Kanske har mins någon af HH.Herrarne det stora; nästan runda stenblocket som hotar att nedstörta öfver vägen på den s. k. Pahavirsta i Ohrivesi socken. Just Den runda formen är af dessa stenar leder till intressanta slutsatser. fäster Undersöker man sig dem nogare vid deras formså, finner man man nemligen aftt de allesamman äro afnötta, eller likasom afslipade i kanterna, ett evident bevis uppå att de blifvit kringkastade af en ofantelig vattuflod och under rullningen öfver hvarandra och emot utför bergens sidor blifvit på det sättet rundade och afstötta i kanterna. Denna naturföreteelse är tillika alldeles egen för den skandinav. och finska norden. Man behöfver ej resa längre, än de 12 sjömilen öfver F. viken till från Hfors till Reval, för att komma till ett land, sder sådana bullerstenar, likasom öfverhufvud granitformationen, höra till de största sällsyntheter. En verst utanför Reval visar man såsom en stor märkvärdighet en sådan bullersten vidpass så s hög som en vanlig skyllerkur och pretenderar att en resande deröfver skall falla i den första förundran, och det är likväl en sådan sten, som vi här träffa tjogtals i hvarje|71||236| skogsbacke. I norra Tyskland träffar man här och der sådana enstaka och lösa stenblock; ett sådant är t. ex. den ryktbara Schvedenstein vid Lützen, der Gustaf Adolf stupade. Med skäl antager man att de blifvit ditförda från Skandinavien eller Finland af en stor vattuflod, möjligen också med tillhjelp af isgång. Man har nemligen många exempel uppå den ofantliga kraft som isen äger att lyfta och bortföra stora tyngder, hvarpå forsarna i våra floder äro ett bevis. För att endast nämna ett af de nyaste exemplen, så omtalar geologen Lyell att om våren 1838 ett stenblock af en million skålpunds vigt flyttades af isen från finska kusten till nordvestra sidan af Hogland, der det strandade nära land och nu qvarligger som en förut okänd klippa.

6 I sammanhang härmed står åttonde beviset för vattuminskningen, nemligen de på sednare tider observerade refflorna i bergen, hvilka refflor ej böra förblandas med de nyss omnämnda ränderna, som härröra af hafsvågornas sqvalpning. Dessa refflor åter stå i shangsammanhang med den s. k. stora petrelauniska eller rullstensfloden, och emedan ämnet för oss är af stort intresse, vill jag för HH.Herrarne uppläsa den korta och klara öfversigt af denna naturrevolution, som är förf.författad af Prof. Sefström och införd i Sv. Vsk. Ak:s handlingar för år 1836.

7 »Då man, säger han, med en allmän öfverblick betraktar resultaterna af spridda observationer, så synas de leda till följande slutsatser: En allmän flod, som i sin massa fört en otalig mängd af större och mindre stenar, grus och sand, har framgått öfver Skandinavien från nordvest till sydost. Den har rört sig med mycken hastighet och i farten afslipat alla fasta föremåls norra sida, som deraf billifvit kullrig och rundad, så att inga skarpare kanter och hörn mera stå qvar. Den har, genom stenarnas släpning på öfre ytan och förbi de östra och vestra sidorna, bildat de paralela fåror, som der anträffas, och genom sin hastiga fart hafva dessa stenar blifvit kastade i ett slags båge framför södra sidan, hvilken de således icke kommit åt att nöta och reffla och hvilken som derföre behåller sina skarpa kanter och hörn, å hvilka inga refflor kunna upptäckas. om annars icke denna afskärning varit desto mera långsluttande. Man kan framför södra afskärningen finna det ställe, der rullstenarne från öfre delen blifvit nedkastade, igenkänligt genom den djupare urnötning de der åstadkommit. Afvikningen i refflornas direktion på bergets sidor är alltid så|72||237| beskaffad, som den borde hafva blifvit, om störtflodens riktning genom bergets motstånd leddes på den östra sidan åt venster och på den vestra åt höger, och vid jemförelse mellan refflornas riktningar i olika landskaper, finner man på samma sätt, att landthöjden styrt floden på sidorna om sig till en lika beskaffad afvikning, desto större, ju högre och bredare landthöjden varit; men ofvanpå höjden har floden alltid bibehållit sin ursprungliga riktning. Denna flod har alldeles sönderslagit och bortfört en mängd lösare berg af äldre och yngre formationer .... Såvidt man kan sluta af hittills anställda observationer, har den af floden rullade stenmassan atm haft åtminstone 800 fots djup, ty på högre berg än 800 fot synas icke mer några refflor. Tiden för denna flod i den geologiska tideräkningen synes uppenbarligen vara antingen identisk med den, som frambragt syndafloden, eller ock möjligen senare än denna. Men den är äldre, än spridandet af Geschiebespråk: tyska, d. v. s. de lösa stenblock som ligga på många ställen spridda öfver jordytan, emedan då dessa förefallakomma der åsar äro, ligga de alltid utpå åsen, ofta nära dess kam.»

8 »Åsarna, fortfar Prof. Sfstm, hafva bildat sig i det lä, som uppkommit söderom upphöjda föremål, hvilka afbrutit Strömforsens kraft, så att rullstenarne kunnat stadna. Genom hvilken kraft strömmen blifvit satt i rörelse, är omöjligt att gissa. Riktningen visar, att den ej uppkommit af deraf att jordens rotation verkat emot en flytande massa, som ännu ej hunnit antaga samma hastighet. Sefström anser jättegrytorna vara följder af denna flods verksamhet och slutar af den tid som åtgått till deras formerande, att rullstensfloden haft en ganska lång varaktighet, innan vattenmassorna ater hunnit återfå sin jemnvigt på jordytan. Det är ännu icke bekant, om något som svarar mot refflorna på våra berg och åsar, finnes i andra länder; men det är sannolikt, att ett så våldsamt fenomen ej kunnat inskränka sig till blott ringare delar af jordytan.»

9 (Mbl. 1842:59) Spåren efter denna flod i Finland ha isynnerhet blifvit undersökte af den i förtid genom döden bortryckte geologen W. Böthlink, hvilken på bergen|73||238| öfverallt i vårt land fann mer eller mindre tydliga refflor efter samma flod. Riktningen af dessa fåror fann han likväl i så måtto till en del afvikande från dem man observerat i Sverige, att vid Onega och Ladoga samt vidare i sydliga Finland och vid Bottn. viken mellan G:Carleby och Torneå denna riktning var, liksom i Sverige från nordvest till sydost, men vid Hvita hafvets och Ishafvets kuster deremot från sydvest till eller vester, så att den mot dessa väderstreck sluttande sidan af bergen var afnött. Isynnerhet var detta märkbart vid Ishafvets kuster ifrån Varangerfjord till Sviatoinos, der äfven en stor mängd jättegrytor anträffas, B. slutar af de observationer han gjort, att rullstensfloden stått i nära sammanhang med höjningen af Skandinaviens urberg och att den i Finland dels fortgått i samma riktning som i Sverige, dels i norra delen af Finland haft en annan riktning mot öster samt utfallit i Hvita hafvet och i Ishafvet. Obs. Refflorna vid finska kusterna undersökta af Nordensköld (F. W. S. H. I) och af Stjerncreutz (F. A. T. 1853:304)

10 I denna öfversigt ha vi redan ett par gånger nämnt d. s. jettegrytorna, som kanske flera af HH.Herrarne känna af egen erfarenhet och som utgöra det nionde beviset för vattuminskningen. Med jettegryta förstår man en än aflång, än cirkelrund slät urholkning, än större, än mindre, än djupare, än grundare, i klippor, vanligtvis nära hafsstranden. Namnet härrör, som man lätt gissar, attf den folksägen att jettarne här tillredt sin gröt, ehuru visserligen kokningen dervid haft sina svårigheter. De äro mycket talrika vid både svenska och finska kusterna; tre mil från Hfors i Sibbo skärgård åt öster och i Kyrkslätt åt vester, finner man på flera ställen 7, 8 à 10 sådana inom en kort sträcka vid stranden. De af HH.Herrarne som varit vid Imatra, påminna sig säkert de två eller flera präktiga jettegrytor man der visar de resannde och som äro så jemnt och vackert utsvarfvade af naturens konstfärdiga hand, att menniskohanden väl föga skulle göra det prydligare. Vid Imatra äro dessa grytor omkring 25 fot öfver Wuoksens yta. Vid haf kusterna träffas de stundom vida högre, öfver såsom på Tiveden i Sv. der man finner 2 sådana grytor 400 fot och en annan, jJettestolen benämnd, 500 fot öfver hafsytan, samt dessutom flera mil inåt från den nuv.nuvarande kusten.|74||239| Storleken varierar betydligt. Man finner Högt öfver hafvet vid Uddevalla finner man en som är 17 fot djup, men stundom går djupet ända till 22 fot (?) och derutöfver. Bredden är sällan större än 3, högst 4 fot i diameter, men de flesta äro jag setto äro mellan 1 och 2 fot i diameter samt endast 3 à 5 fot djupa. På Sandhamn i Stockholms skärgård ligger en jettegryta, kallad Frustugan, der 6 à 8 personer kunna stå bredvid hvarandra.

11 Uppkomsten af dessa jättegrytor har blifvit mycket omtvistad. Den numera allmännast antagna förklaringen är den, Man har påstått att de äro med konst svarfvade af menniskohand och fordom tjenat till offerställen. Denna åsigt är likväl nu öfvergifven. Man har allmänt förenat sig om den förklaring, att jättegrytorna under vissa förhållanden blifvit uthålkade af hafsvattnet, som i dem kringdrifvit en lös sten, hvilken, på samma gång den sjelf blifvit afnött, tillika nött ett hål uti den omgifvande klippan. För denna åsigt tala många skäl. Man behöfver t. ex. vid Imatra endast med någon uppmärksamhet betrakta strömhvirfveln vid sidorna af fallet, för att finna huru lätt en sådan naturlig svarfning blir möjlig. Forssell omtalar, att då han 1803 anställde mätningar i Bohus län, märkte han, att när en eller flera stenar lågo tjenligt belägna på innerkanten af någon holme, der vågorna nådde dem endast vid storm, så vredos de omkring genom vågens återsvall emot klippan och svar utnötte derigenom efterhand små aflånga eller runda gropar, som med tiden sannolikt skulle af not samma vågor fördjupas och blifva jättegrytor. I sjelf om stenarne fingo bli qvar. Men när der gick stark storm eller högt sjövatten, hände sig att vågen åter bortspolade stenarne och grytorna förblefvo ofulländade. I sjelfva verket finner man också i närheten af de flesta jättegrytor spår eller gropar af andra, dem naturen påbörjat, men som ej blifvit färdiga. Ofta händer också att man finner qvarliggande i bottnen af grytan de stenar som kanske i århundraden kringdrifvit deri och utsvarfvat den, jemte det grus som dervid afnötts både af stenen och klippan.