Trettionde Föreläsningen. 24/11 65

Trettionde Föreläsningen. 24/11 65.

1 Kivikas, Kivikätspråk: finska, varblef ett vid denna tid en allmän benämning för partigångare i Fd. – Namnet härledes af några från Kivikäsispråk: finska, ant. för dent att desse partigångare skulle varit synnerligen hårdhändte, l.eller ochksvårtytt emedan de stundom, i brist på kulor och krut, skola ha slungat stenar mot fienden. Af Lybeckers rapporter finna vi en annan sägen bekräftad, neml. att namnet uppkommit af en bonde i Ingd, Kivikas l.eller Kivikäsi, hkenhvilken säges ha varit den förste som gjort parti mot RneRyssarne, och efter från honom öfvergick sedan namnet till andra partigångare. Käkis-udd. Mythisk. Dessa Kivikätspråk: finska förblandas ofta med de s. k. Sissar, hkethvilket synes ha varit en äldre benämning på stigmän och marodörer som från uppehöllo sig i skogarne och icke alltid gjorde skillnad mellan vänner och fiender,.|196| Till Sissarne stodo derföre i elakt rykte, under det att Kivikätspråk: finska åtnjöto stort anseende, hvarföre man ser den berömde Luukkoinen undanbedja sig för sitt folk och sig sjelf »sådana hädelsenamn, som hela landet gifver, neml. röfvarepartier, Sissar och annat;» – hvaremot man stundom hör samme Luukk. likasom par preferencespråk: franska kallas Kivikasspråk: finska, ehuru benämningen blef bruklig för alla hans likar.

2 Dessa Kivikätspråk: finska voro ett slags irregulier militär, jemförlig med de spanska guerillas och föregångare till Roths och Spofs berömde partigångare under 1808 års krig. som, iI början på egen hand, sedermera i förbindelse med öfverbefälhafvaren för den reguliera krigsmakten och stundom på hans ordres, gjorde de parti mot fienden och förorsakade honom all möjlig skada och afbräck. Kivikätspråk: finska uppehöllo sig vanligen i skogstrakter, byar eller torp vid sidan af landsvägarne i fiendens granskap, uppsnappade hans transporter, bref och kurirer, öfverföllo och nedgjorde l.eller tillfångatogo mindre ryska ströfkorpser, utsände spioner för att kunskapa om fiendens ställning, styrka och rörelser, hvarom de sedan underrättade öfverbefälet; uppbrände hans fiendens magasiner och höförråderoriginal: höfförråder, alarmerade honom med ständiga skrämskott, afskuro hans kommunikationer, uttröttade honom natt och dag med en ständig påpasslighet, kort sagdt, de voro formliga verkliga plågoandar för den ryska armén. De voro uppstodo likasom ur jorden öfverallt, der man icke väntade dem, men funnos ingenstädes der fienden sökte dem; ingen buske var säker, ingen skog kunde af RneRyssarne utan fara passeras. Bakom hvarje sten i deras väg lurade en gevärmynning; hvarje nattqvarter var en fara, hvarje aflägsnande från hufvudstyrkan var ett säkert förderf. Kivikätspråk: finska hade sina hemliga förbindelser med befolkningen öfverallt i gränstrakterna; de kände alla stigar och smygvägar, kommo visade sig plötsligt och försvunno spårlöst. Allesamman voro de desperata karlar, som icke skydde någon fara, när det gällde att göra fienden skada, men icke heller försummade någon list|197| för att föra honom bakom ljuset och oförsedt öfverraska honom. Man såg dem då i allehanda förklädnader våga sig in midti fiendens läger, ömsom gäckande honom med ett lyckadt puts eller utforskande hvartåt han nästa gång ämnade skicka sina transporter. Deras äfventyrliga lif var i hög grad mödosamt; ofta hade de icke på dagar och veckor en bit bröd i skogarna; men sedan – Tobak; ofta såg man dem utsvultne i trasor; men de voro härdade fr mot alla försakelser och folk, som de visste de vid tillfälle att taga sin skada igen. Då såg man dem göra sig en glad dag på fiendens bekostnad, bjuda till salu deras byte af silfver- och grannlåter, eller och yfvas i tagna r.ryska uniformer eller kosackkappor. Någon gång hör man bönderne klaga att Kivikätspråk: finska togo deras hästar till skjuts, l.eller annars föröfvade »insolentier», som det heter i Nieroths rapporter. Men detta hörde till undantagen; de voro i allmhetallmänhet högt ansedde bland folket och öfverallt af fienden högeligen fruktade. I den brefvexlgbrefvexling furst Menschikoff förde med Lybecker om stillestånd gränsfreden mellan invånarne, klagar han bitterligen öfver de »okristliga excesser», som föröfvades af »Kibick», och när Luukkoinen blef tillfångatagen berättas RneRyssarne, till firande af denna lyckliga tilldragelse, ha aflossat glädjesalvor med kanonerna ifrån Wiborgs murar.

3 Förnämsta skådeplatsenoriginal: Skådeplatsen för Kivikätsspråk: finska bragder voroarsvårtytt i början af kriget och till 1713 landet mellan Wiborg och Pbg, som utgjorde RnesRyssarnes vigtigaste kommunik.linie och der en ständig trafik af trupper, transporter och kurirer erbjöd de bästa tillfällen att göra parti. När RneRyssarne sedan utbredde sig öfver hela landet, vidgades i samma mån fältet för kivikätsspråk: finska verksamhet; likväl höllo de sig företrädesvis närmare r.ryska gränsen, men voro äfven i Ösbotten mycket verksama.|198| Kivikätspråk: finska Nieroth gynnade kivikätspråk: finska och begagnade dem ofta för att utspana fiendens rörelser; Lybecker, mi som hyste en formkarls fördomar mot den irreguliera militären, misstrodde kivikätspråk: finska, men kunde likväl ej undgå att stundom vitsorda deras tapperhet och förslagenhet. Det var under Nieroths tid de Kivikätspråk: finska egentl. organiserades till ett sla kompanier med rang och värdighet af fotdragoner under majorer, kaptener och löjtnanter med öfverbefälets formliga fullmakt. Kompaniernes styrka var olika: 30, 50 till 100 man och deröfver. Anföraren värfvade sjelf sitt folk; kronan gaf hvarje officerare 1 tunna, hvarje soldat ½ tnatunna spanmål i månaden; men för ö stundom vapen, stundom hästar, någongång hö o. s. v., men för resten fingo de kläda och försörja sig sjelfva på fiendens bekostnad. Löfving Den berömdaste bland hjeltarne i detta folkkrig, om hvkahvilka sagolika traditioner ända till våra dagar qvarstadnat i folkets hågkomst, var Stefan Löfving. Men om honom sedermera. Näst honom var Daniel Luukkoinen,original: Daniel Luukkoinen bonde,original: bonde en af de äldste och berömdaste Kivikätspråk: finska – han anförde sedan 1710 som kapten 2 frikompanier af inalles 211 man, och när deras hkashvilkas antal sedan ökades till 4 komp. blef L. Då begärde och fick L. majorsfullmakt med rättighet att sjelf föreslå officerarne vid sin korps. Han gjorde djerfva ströftåg ända åt Nevan och Liffld, inbringande fångar och byte. Med Nieroth stod han i flitig brefvexling, och för detta ändamål sände gen. åt honom en två böcker skrifpapper. En a. g.annan gång skickade N. honom 6 rullar tobak för hans egen ochoriginal: om mskapetsmanskapets räkning. Lydinghjelm. Vid ett djerft parti emot Wiborg i Dec. 1711 blef L. missledd af förrädiske vägvisare, kringränd af öfvermakten – de voro han hade 130 man mot 4000 – och fången jemte 2 af sina officerare Långström och 2 af sitt folk, hvarpå han i sina bondekläder af RneRyssarne blef slagen i bojor till händer och fötter och dömd till döden. Processen var kort L. och Långström skulle genast hängas. Till all lycka hade L. sin majorsfullmakt i fickan, vid hvars uppvisande tsaren l.eller kommend. ändrade beslut och skickade båda partigångarne, i deras egenskap af officerare, under sträng bevakning som krigsfångar till Moskva. Det likväl, om man får tro sägnen, ej mer|199| än 3 veckor, innan de förslagne kivikätspråk: finska fingo tillfälle att rymma, och kort derpå voro de åter i spetsen för sitt folk. Då berättas det att när tsaren en dag spisade middag hos en af sina bojarer mellan Wiborg och Pbg, infann sig L. med sina djerfva gossar och var nära att omringa hela bordsällskapet, så att tsaren och hans följeslagare med knapp nöd hunno kasta sig på deras snabba hästar och på detta sätt undkomma. – Näst Luukk. är Peter Långström, sedermera adlad med namnet Långsvärd, en af de ryktbaraste. Äfven han var en bondeson, hemma från Savolaks, och ständigt i rörelse som kapten för ett frikompani. Med Af Lybecker fick han uppbära stränga skrapor för det han engång sålt 9 fångne RrRyssar för 200 rub.rubel i lösen, dem han sedan utdelade bland sitt »murrande» folk; men han ursäktade sig dermed att det var så klena karlar, att han nödgades gömma fångarne i skogen för att ej fienden skulle få se dem, ty hade de RneRyssarne fått se dem, skulle ej ha betalat en kopek för dem. – En tredje var Simon Toracka, kapten vid ett af Luukk:s kompanier, och han tyckes med sitt hafva med sitt mindre vackra namn ha varit ett besvärligt påhäng för fienden. Han beskrifver neml. sjelf huru han nedlagt öfver 2100 RrRyssar, utom alla de fångar han bemäktigat sig. – En fjerde var löjtnant Stigman, en femte kapten Isak Tillain o. s. v. Nästan alla af underbefälet voro, likasom officerarne, f.finska bondesöner.

4 RepetitionRepetition 10/2 70. Kivikätspråk: finska. Ursprung. – Början 1710. – Luukoinen. Långström.

5 Fredsbrott fr.från Turkiet Motstycke till Kivikätspråk: finska. I början af år 1711 skickades furst Jakob Fedorovitsch Dolgoruki, jemte andra ryske fångar, norra vägen öfver Torneå genom Fd till Sv, och resan fortgick genom Östb. på det sätt att fångarne eskorterades af den ena stadens borgerskap till den andra – (borgargarde till häst,) medan andra af borgersk. infanteri sutto som vakt på fångarnes slädar. Man hade underhandlat om att utvexla furst D. mot grefve Piper – men i Jakobstad kom återbud.|200| Det beslöts då, att f. D. skulle stadna i Jak:stad till våren för att med första öppet vatten föras till Sthm af handl. i NyCarleby Bladh. Detta skedde, och ombord på Bladhs fartyg medföljde en sv.svensk officer jemte några soldater som vakt. Men under resan s:svurosammansvuro sig fångarne och passade fångarne på ett tillfälle medan skeppsfolket åto sin middag under däck, öfverföllo vakthafv. officern, arresterade honom, tillbomade skansluckan och bemäktigade sig fartyget. Härefter – till Ösel – der fartyg och sjömän släpptes fria, men offic. och soldaterne qvarhöllos som fångar. – Jak:stad brändes, emedan matvaror dyra. Falander.

6 En annan episod var nära att blifva af allvarsamare följder. – Gränsfred. – Korrespondens. – Med reger:s tillstånd hade nu äfven Kajana läns inv.invånare slutat en sådan gränsfred med deras r.ryska grannar i Archangelska guvernem; en fred, som för dessa orters fattige invånare var af stor vigt, emedan de från Archangel försågos med flera af deras vigtigaste förnödenheter, ishti synnerhet salt och vadmal. Oaktadt kriget besöktes derföre Kajana marknad årligen d. 1 Febr. äfven af handlande Archanglare. År 1711 förbud, i ans.anseende till pesten. Arkangl. visste ej af förbudet, utan skickade som vanligt sina varor, som i smyg uppköptes i Kajana af köpmän från Ubg. – En del vadmal osåldt – förtullades och qvarlemnades till nästa år på en holme nära Kajana. Följande år 1712 kommo Arkangl. tillbaka med deras tullsedlar och ville uttaga sitt vadmal, men när de vägrade att för andra g.gången erlägga tull, då förklarades det af tullinspektorn Bergström förbrutet och konfiskerades såsom oförtulladt. – Häröfver blefvo Arkanglarne högeligen förbittrade, reste hem och församlade en hop folk af de sina 150 man mest Pielis bönder. Kosacker, med hkahvilka de i Mars 1712 återvände på slädar, öfverföllo och plundrade Kajana stad med närmast kringligg. nejd, ihjälslogo en del af inv.invånarna och afklädde andra till bara kroppen, isht bland dem blefvo major Aflechts fru och barn misshandlade och jemte andra till Rd bortförde. –Hotelse mot Ubg|201| Kosacker – gästabud – fånge nedgjord – tänderna sleto ringar och halssmycken. Ingenting härom. Kyrkorna dels brända, dels plundrade. Hotelse mot Ubg – Panique i Ubg. – beväpning fr.från slottet. – Onödigt. Kangasspråk: finska l.eller Sarkasotaspråk: finska.

7 I Dec. 1711 gjorde gen. Nieroth ett försök emot Wiborg, som för tillfället var blottadt på trupper, och kringrände fästn.fästningen från landsidan. Men den sv.svenska flottan kunde för den sena årstiden ej assistera från sjösidan, och hela nejden var så förödd, att d.den f.finska hären efter två veckors blokad ingentin åter måste draga sig tillbaka utan annat resultat, än att r.ryska garnisonen af hunger och brist. – I st.stället lät Nieroth befästa den då s. k. staden Wekkelaks, som utgjorde en början till Fhamn och der några borgare nedsatt sig för att drifva handel med krigsfolket. – Ersätta Wiborg, emedan bönderne foro dit efter salt.

8 Detta var den gamle fältherrens sista krigsföretag. Han afled i Åbo den 25 Jan. 1712, väl utan att hafva hunnit motsvara det hopp man hyste om hans ledning af landets försvar, men dock saknad af både armén och folket såsom en duglig härförare och en rättskaffens fosterlandsvän. – Nu var genl.löjtn. Lybecker åter närmast att mottaga öfverbefälet. – Men illa ansedd – »Ff.Finnarne ville knappt höra hans namn» – Rådet –gen. [-]oläslig handstil Kon.Konungen på hösten 1712 att Lybecker skulle återtaga – Det var oOviljan mot denne man förlamade alla krigsrörelser – Samtida berättelser – Rapporter – minutiösa – klenmodiga – Han var stora ofredens Klingspor.

9 – Fredsbrott, Turkiet. Aldrig hade tsar Peter lifligare önskat fred från denna sida, än då. Det var K. Karl. I Storvisiren Tschurluli – mutad – Achmet III. Ännu 1710 bekräftat freden, med vilkor att k. Carl skulle få fritt genomtåg gen.genom Rd till Sv. – K. Carl fann ej för godt – störtade storvisiren Mehemet. – Turkarne hänryckte – sultanens moder – Förevändn. Peter byggt fästn.fästningen mot Krim – Vilkor: nedrifva Pbg etc. I början af 1711: 300,000 man 280 skepp – och 500 kanoner – Peter emot Kpel – samma fel som Carl – Pruth – Catharina –