Nionde Föreläsningen. 22/2 66

Nionde Föreläsningen. 22/2 66.

1 I tider af nöd och betryck, när det gäller lif och välfärd, koncentreras vanligen mskansmenniskans hela kraft för bevarandet af hennes sjelfbestånd, – och så är det äfven med de nationer, i hkahvilka ännu i den yttersta nöden en förborgad lifskraft strömmar i djupet. Aldrig hade Sv:s rike varit så maktlöst, modlöst, hopplöst, så till döden uttröttadt, nedslaget och sönderbrutet, som eft vid tidpunkten af Nystads fred år 1721. Likt en blödande kämpe med afhuggna lemmar, låg det vanmäktigt och förkrossadt på under sin slitna fana, på sina vissnade lagrar, på sina förhärjade hjeltedrömmar; på thronen en ränkfull utlänning utan hjerta för annat än ökandet af sin makt, och ned omkring och nedanför thronen kifvande ständer och ett oroligt, förbittradt folk, hvars vanmäktiga harm ej kunde släckas i Görtz blod, utan såg sig om efter nya föremål, på hvilket det kunde uttömma sin sorg och sin vrede öfver det lidna nederlaget. Hela den utåtstormande, kraftfulla, oroliga hjelteanda, som så länge utmärkt det sv.svenska folket och så länge ammats af segrar och framgångar, den var nu afstängd från sina fordna valplatser och måste söka sig andra fiender att bekämpa., Nu vand andra mål att eftersträfva. Nu vände sig derföre samma stormiga krafter inåt och begynte, efter innan de ens hunnit hvila, att sönderslita hvarandra, när de ej mer fingo brottas mot utländske motståndare. För mången blick syntes allt detta ett kaos, i hvilket ingen ordning, intet nytt lif stod mera att hoppas. Sjelfva friheten syntes endast ha dagats öfver detta olyckliga rike, endast för att blotta dess djupa sår och, likasom solens värme, endast påskynda förgängelsens framsteg i den förblödda rikskroppen.

|54|

2 Men då samlade sig hela rikets kraft och manliga mod, förflutna tiders erfarenhet, det närvarandes praktiska klokhet och hoppets blickar mot framtiden hos enda man, som med stark arm fattade statens brustna roder och förde dess redlösa farkost åter in i den säkra hamnen. Han förstod att åter bringa ordning och reda i den förfärande villervallan, han ensam – han ställde sig bröstgänges mot de rasande passionerna och återförde dem till besinning, – han upplyftade återlifvade hos alla det sjunkna modet – han riktade folkets håg åt nya banor, mindre glänsande, men mera välsignelsebringande och varaktiga, än dem det förlorat, – han återgaf åt återupplyfte Sv:s fallande rike ur dess djupaste förnedring och återgaf det, stödd på de bästa uti nationen, sjelfständighet, frihet, krafter, välstånd, lycka och framtid. Och denne man, som i 18 år var Sv:s rikes verklige konung, han satt icke på dess thron, hela hans makt berodde hvarje ögonblick utaf folkets fria val, och han nöjde sig med den anspråkslösare titeln af en rättskaffens medborgare. Men det är något eget med denne man, som med rätta har blifvit kallad frihetens grundläggare och som förde denna frihet längre än någon man före honom i nordens riken, ja förde den ända till republikens portar – det var något eget, säger jag, att denne man, hkenhvilken som statsman i Sv:s historia har högst få jemnlikar, men ingen öfverman, denne Arvid Bernhard Horn, var en finne. Det folk han genom födelsen tillhörde har i alla tider frambragt många utmärkte krigare, men få statsmän; – politikenssk beräkning har aldrig varit dess starka sida – storartadt försakande äfven deri, har detta f.finska folk beständigt bortskänkt sig sjelf t. o. m. efter segern, – och dock har det frambragt en Arvid Horn. som räddade ett rike efter nederlaget. Men hemligheten af hans börd i bredd med hans statsmanna|55|bana ligger deruti, att han var af försynen kallad att upprätta ett fallande rike. Det var den stora finska konsten att aldrig förtvifla i olyckan, att oförfärad ställa sitt breda bröst emot alla ödets skiften och att tåligt, ihärdigt, outtrötteligt åter uppbygga den nya hyddan ur askan af den förbrunna, det var detta grunddrag af hans folks karakter, som gaf Arvid Horn makt att utföra sitt värf och som utgjorde hans storhet. Det är så ett folk uttalar hela sin själ i sina store män, – och har ehuru ödet kastat dem på andra strander är det är med sådane män Fd har i sekler återgäldat till Sv. sin tacksamhetsskuld. En af de störste återbetalningar var A. H.,original: A. H. grundläggaren af det nya Sv., grundlägg och den konstitut. monarkin uti norden. Han var icke den ende af sitt folk, som deruti tog en verksam del.

3 RepetitionRepetition 22/3 70. Adeln. – Riksdd. 1719, 20, 23. – Fredrik. – Horn.

4 RepetitionRepet. 6/10 70. Reg.form 1720. Gällde att uppbygga. Statsmän. – Fd få.

5 Familjen Horn. Enligt en tradition gå dess anor ända upp till en hertig af Brabant, som skall ha lefvat 51 år före Chr. födelse och varit förmäld med en systerdotter till Julius Cæsar. Enl. annan trad. nämner som stamfader en grefve af Brabant 586 e. Chr., hvars ansvårläst p.g.a. överskrivningfkoml. Sigmund i 17:de led på 1300 talet flyttade till Öland och der tog namn af godset Horn. Med hans son Olof kom ätten till Fd i slutet af 1300 talet och delade sig der i tvenne lika berömda ätter, ätter, HH till Åminne och HH till Kankas. Till Åminnegrenen hörde Erik XIV:s ryktbare amiral Klas H., C. XI:s förmyndare Krister H. m. fl. tappre och berömlige män. – Till Kankasgrenen, hvaraf en sidogren skref sig till Wuorentaka, hörde bl. a. C. IX:des och Gustaf Ad:s tappre fältherrar Henrik, Evert och Gustaf H. m. fl. och till denna gren hörde äfven A. B. Horn,s son till fader var öfv.öfverste för Östb. reg:teÖsterbottens regemente Gust. H. till Wuorentaka, modren aktad Anna Helena v. Gerdten. Fyra af deras fem söneroriginal: stöner stupade i krigetn.

|56|

6 Wuorent. 1 mantal.svårtytt

7 A. B. Horn var född d. 6 April 1664 på Wuorentaka allodialsäteri i Haliko socken af Åbo län, studerade samtidigt med Liljenstedt vid Åbo akademi under så stor fattigdom, att kläder – hjelp af slägtingar. och iInskrefs år 170682 som volontär vid Kgl. lifgardet. muskötm. 2 år und.officer,original: und.officer 1685 avancerade han der till fänrik. Men den enformiga vaktgöringen tillfredsställde icke hans unga ärelystnad, han sökte och fick tillstånd att gå först i Österrikisk tjenst, der han 1687 deltog i slaget vid Mohacz mot Turkarne, och sedermera i nederländsk tjenst under Wilh. af Oranien, der han åren 1690 till 95 deltog i flera blodiga bdrabbningar. I P Deremellan studerade han någon tid i Paris,original: Paris vann kunskaper och verldserfarenhet samt och skall der ha förf.författat ett arbete i geometrin samt en bok om ridkonstens reglor. 1696 återvände han till Sv. med uppdrag att hemföra några af drottn. Kristinas pantsatta juveler, och hade så efterhand avancerat till kaptenlöjtn. vid drabantkorpsen. I Febr. 1696 hände sig engång att enkedrottn. Hedv. El:s hästar skenade utför slottsbacken i Upsala. C. XI: »Kan ingen frälsa enkedrottn.?» – Horn red emot spannet med sådan fart, att både det och ryttaren kastades omkull, menoriginal: med drottn. var räddad, och H. led ingen skada. Kungen sade ingenting, men dagen derpå kom en tiggare till H. och begärde att för honom få framlägga sitt pass – Kapt.löjtn. vid drabant. Från den dagen var Horns lycka gjord, och när C. XI dog, anbefallte han i sonens åtanke H. som en trogen och användbar tjenare.

8 Från Sedan blef A. H. Carl XII:s trogne vapenbroder och deltagare i alla hans ungdomsäfventyr. Derunder blef han ofta och svårt sårad, bland annat vid en knytnäfskamp med Kon. sjelf, vid hkethvilket tillfälle han fick en pung med 2000 dukater för sveda och värk samt löftet att kon. alltid skulle betala läkarearfvodet för de blessyrer –|57| När kriget brast ut år 1700, blef H. s.samma år befordrad till friherre och gen.major samt följde derefter kon. på hans fälttåg ända till 1706, och ständigt med drabanterne i hetaste handgemänget, der faran var störst. Vid Narva fick han tvenne hästar skjutna under sig och värjan afhuggen, men kon. räckte honom i st.stället sin egen värja. Vid öfvergången af Düna 1701 var Horn med drabanterne bland de förste, som kommo öfver, blef dervid svårt sårad i knäet, men deltog i striden ända till slutet. Engång, när han nyss var återställd från sin blessyr, tog kon. honom med sig till en lada och bad honom se efter, om han ej kunde finna något i hörnet. Han såg och fann åter en pung med 2000 duk.

9 Det var H. som 1702 uppsökte kon. på hans öfverdådiga ridt till Lithauen och återförde honom oskadd till sv.svenska lägret. I spetsen för drab.drabanterne kämpade han sedan åter lika oförskräckt vid Klissov och Thorn. Under all denna kungagunst förde H. ett frimodigt språk och talade 1703 så djerft mot det polska afsättningskriget, att han föll i onåd; men kom åter i gunst genom Piper, sedan han gift sig med Pipers svägerska, fröken Inga Törnflycht. Nu blef han gen.löjtn. och skickades till Warschau, för att der som sv.svenska kronans ombud genomdrifva valet af Stanisl. Lecsz. till Polens konung. Det kostade både snille och mod, men H. ägde båda delarna. Sedan denne son af Fds skogar sålunda gifvit Polen en konung, qvarlemnades han af kon. med endast 480 m.man att försvara Warschau mot en hel armé af Saxare och Polacker. Efter under af tapperhet nödgades slutl. kapitulera, blef fången, men utvexlades och sedan nog djerf att förebrå kon. – När kon. Stanisl. sedan kröntes i Warschau 1705, var det Horn som dervid ledde drottn. Maria Opalinska till kyrkan och gaf följande dagen en lysande fest för det nya hofvet. Då Afslöt å Sv:s vägnar freden med Polen –

|58|

10 Fyrtioett år glgammal, stod Horn då, som man tyckte, så höuppå lyckans höjder, att honom knappt kunde vederfaras en större ära. Han blef kungl. råd 1705, grefve 1706, kansler för högskolan i Pernau och guvernör för den unge hert. C. F. af Holstein, kon:s systerson.

11 Hans diplomatiska snille behöfdes nu bättre i rådkammaren, än hans arm på slagfälten, och han återvände till Sv. 1706, som man tror, i hemlig alltmera missnöjd med kon:s krigslystnad. Han öfvergaf kon. för att blifva fäderneslandet trogen. Inom få år hade hans kunskaper och klokhet gjort honom till en af de oumbärligaste män i det sv.svenska rådet. Det var H. som efter Pultava slag öfvertog hela ledningen af Sv:s trassliga utrikesangelägenh., och det var icke godt lätt med en kon. som C. XII på 200 mils afstånd. Horn var vid denna tid enkl.enkling – Ulrika Eleon. – fröken Gyllenstjerna. – Horn var själen i sv. reg.svenska regeringen från 1710 till 1715 – och följaktl. chef för den opposition Ingen kände enväldet bättre än han – långsamt, men säkert förberedde han – 1714 – – Aldrig förräderi mot sin kon. – men k. C. märkte ganska väl, att den fordne drabanten icke mera satte krigarens bragder öfver fädernesl:s välfärd. – 1715: »grefve Arvid, ni har blifvit ett hufvud längre, sedan jag såg er sist.» – Onåd.original: Onåd Upsala valde honom till sin kansler – valet blef ej bekräftadt. – Görtz och Horn. – Efter kon:s död ansågs han af några som chef för ett tredje parti – republ. 1719–21 – friheten – Ulr. Eleon. kunde ej [----]oläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande tåla honom. – Sedan 1720–38. medalj. – Förtal. Afund.

12 Horn var både till sitt yttre och inre en aristokrat i detta ords vackra betydelse. Hans drag, hans vext, hans hållning voro af ovanligt behag och af en sådan värdighet, att man förliknat den vid en konungs majestät. Rikedom – lysande hus – förfinad smak. Tessin: Han hade alla de egenskaper, som skapa en stor minister: vackert utseende, lätt talegåfva, vänlighet, mod, erfarenh., oförtrutenhet och ett oförlikneligt minne. Geijer: Han ägde all den fordna aristokratins stolthet, hade utm. sig genom ridderl. bragder, men i sin ålderdom dämpat brusande passioner till en lugn och mild yta. – Han var vid slutet af sin lefnad lika försigtig, som han fordom var djerf – ty på honom hvilade. Fryxell »Personer, som sjelfva gång på gång stöta hufvudet mot väggen, kalla ofta sitt eget oförstånd ärlighet, under det att de som baksluge fördöma»original: fördöma – Frimodig. – Han var en så sträng iakttagare|59| af den gamla tidens andaktsöfningar, att aldrig någon afton-, morgon och middagsbön försummades i hans hus, och deri skulle allt hans husfolk deltaga, äfven om onsdagsqvällarna, när hans salar voro uppfyllda af Sthms mest lysande societé och de utl.utländska sändebuden. Aldrig klämtades heller 10, medan han satt i rådet, utan att han uppstod från sin stol och läste en bön. Han var så välgörande, att han for med penningpåsar i sin vagn, för att utdela allmosor. Sådant var äfven hans enskilda lif – icke ens afunden har kunnat sätta en fläck på hans rena seder – – Många fattige officerare – pension för grefvinnan af Wasaborg – alla förtryckte vände sig till honom – alla finnar under flykten. – »Han kan ej mutas, om man ock bjöde berg af guld.»

13 Sådant var äfven hans enskilda lif – icke ens afunden har kunnat sätta en fläck på hans rena seder – Den ömmaste kärlek. – Ärelystnad.

14 Sådan var i sin personlighet den f.finska man, som störtade enväldet och grundlade frihetstiden. Som statsman har han blifvit mycket olika bedömd – men äfven hans fiender hafva måst erkänna honom deri som ett snille af första ordningen. – Långsam. – K. Fredr. »Alter Vaterspråk: tyska».

15 – Ff.Finnar – Johan Creutz – Sven Agricola, (Lejonmarck) Adam Schütz (Fredenstjerna).

16 Repetition. Horn 150 grgånger bibeln på 50 år,original: år var vald kansler för 3 universiteter: Pernau (Dorpat), Upsala (ej stadfäst) och Åbo, der han valdes 1723. Dessutom var han den förste president för Sv VskapsVetenskaps Societeten i Upsala, – i 33 år riksråd, i 28 år kanslipresident. † 1742. – Det kan synas förunderligt, att en sådan Ej mindre än 4 skådepenningar preglades till hans ära. Ständerne kallade honom »den omistlige», kung Fredrik kallade honom Alte Vaterspråk: tyska. Om Hhans anseende i Euhela Europa kan man döma deraf, att|60| kardinal Fleury kallade Horn »Sv:s fader och återupprättare.» – Den store Prins Eugène visade honom vid flera tillfällen den största aktning, och sultanen skref på ett af sina bref till honom följande utanskrift: »Åsvårtyttt Honom, som är ett exempel och föresyn för store herrar bland dem, som äro af den kristna läran; ett stöd och en stolpe för myndige män bland de folksvårtytt, som Jesum bekänna; den högt ärade och älskelige Sv:s konungs samt Göthes och Wendes och, så många som derunder lydande äro, länders och provinsers högste bjudandes och maktägandes nuvarande förnämste vikarie och ståthållare; åt vår älskelige vän; varde hans lefnads yttersta och slut besegladt och styrdt in på salighetens väg.»original: väg. † 1742.

17 Var denne man utan skuggor? Nej. Men dessa tillhörde hans tidehvarf, icke hans karakter. Han, mannen med så många, utmärkta kunskaper, presid.president för en vskapssocietetvetenskapssocietet den prisade kanslern för 3 univ:runiversitet, säges t. ex. ha varit ett sådant barn i naturvetenskaperna, att han engång tillbakavisade som en hädelse den orimliga nya läran att jorden rörer sig omkring solen. – Hans ärelystnad – att rädda fäderneslandet – hans aristokratiska tänkesätt – de voro ärfda – hans republikanska tänkesätt – de liknade Ax. Ox:s – Hans största fel var etdet misstag att ha förvandlat konungamakten till i Sv. till en skugga – Han hade sett allt hvad en endas vilja kunde förstöra – han trodde att makten, förlagd hos de många, skulle följa de bästes impuls. 1720: »Nu hafva vi satt gränser för enväldet; nästa riksdag skola vi sätta gränser för sjelfsvåldet.» – Han misstog sig.

18 Johan Creutz landtm. 1714 Sven Agricola (Lejonmarck). Adam Schütz (Fredenstjerna). –

|61|

19 RepetitionRepetition 24/3 70. A. B. Horn.