Åttonde Föreläsningen 16/2 64

|61|

Åttonde Föreläsningen 16/2 64.

1 G. W:s politik. – Joh. M. – Brask Westerås Recess. (Hierarkin sedan 1248) (Reform:s första oskuld) 8 dagar: påfvem. krossad – värnlös – plundrad – Kronan rik – konungen mäktig – bönder – adel – borgare Källor: P. Särkilax F. M. M. I. Collan: De reform. initiis.

2 Efter biskop Arvid Kurcks död år 1522 stod den f.finska kyrkan i 6 år utan öfverherde. Danskarne innehade då ännu större delen af landet, och det skingrade domkapitlet, hvars förnämste medlemar omkommit tillika med biskopen vidtog i början ingen åtgärd för återbesättandet af St Henriks biskopsstol. När G. Wasa blef vald till konung år 1523, skyndade han genast att begagna detta interregnum till sin fördel, i det att han gaf fogden, sederm. höfdingen på Åbo slott, Jöns Vestgöthe, befallning att för den kungl. skattkammaren uppbära biskopens inkomster från Åbo stift. Detta synes ha påskyndat domkapitlets nit: det begärde råd af kyrkans myndige försvarare, biskop Brask i Linkpg, och valde i Nov. 1523 till biskop i Fd denne prelats gunstling, dekanus i Likpg mäster Erik Svensson, hkenhvilken redan år 1513 blifvit af påfven Leo X begåfvad med St Sigfrids prebende vid Åbo domkyrka. Men för att detta val skulle vara giltigt, fordrades påfvens stadfästelse. Både konungen och bisk. Brask eanhöllo enträget derom, skyndsamt så mycket mer som äfven i Sv. vid denna tid 5 biskopsstift stodo lediga. Dåvar.Dåvarande påfven Adrian VI drog emellertid år efter år på tiden dermed, sannolikt emedan den uta de nya biskoparne i kyrkans betryck ej förmådde erlägga den höga afgiften till påfl. stolen. Så blind var hierarkin i Rom, att den i sin snikenhet ej insåg faran af ett sådant dröjsmål, som gåfvo reform:sreformationens anhängare fritt spelrum. De Nnitiske katholikerne i Åbo och Sv. insågo det bättre och ville inviga den nye biskopen utan påflig stadfästelse, men bisk. Brask fruktade den helige fadrens vrede satte sig deremot. År 1524 afreste mäster Erik till Fd och tillträdde embetet. Allt syntes då ännu fullkomligt katholskt: skalet stod qvar, kärnan förtorkade höll på att vissna.

|62|

3 Kon. G. gick vid denna tid ännu varligt tillväga. Man gaf mäster E. allehanda verldsliga uppdrag, lät honom hålla vapensyner, indrifva skatter och bevaka Sev. Norbys rörelser. Intet tecken kunde ännu förmärkas af någon Af reformatione såg ännu intet i Fd. – Men det dröjde ej länge, innan förespelet begynte också här, neml. med skoningslösa angrepp på kyrkans lekamliga rikedomar. Först Det f.finska presterskapet fick en okär inqvartering att underhålla, neml. besättningen uti Åbo slott. Rytteriet förlades uti borgläger i klostren – ovanliga gäster hos Nådendals nunnor, huru kärkomna förmäla icke krönikorna. Electus sjelf fick ryttare på sina gods. Nästan hela den f.finska kyrkans tionde – med undantag blott af det som nödigast behöfdes för gudstjenstens underhåll – anammades till gäldande utaf rikets skuld. För sammsvårtytta ändamål utskrefs af det f.finska presterskapet en gärd af 3000 marker. (ingenting få – betala) Konungen tog inkomsten af lediga pastorater; han behöll för kronans räkning allt det gods, silfver och pgarpenningar, som framl.framlidne biskop Kurck hade efterlemnat. Domprosten Jakob i Åbo befanns vid sin död 1526 ha testamenterat åt kgenkungen en betydlig summa utaf sin qvarlåtenskap, men det oaktadt delade konungen resten med arfvingarne och de fattige. Arkidiakonus Petrus Sillä testam.original: testam 1526 förordnades vidare, att en årlig skatt borde utgå från de regala pastoraterna i Fd till kgenskungens kansli och att alla helgons kapell i domkyrkan skulle till en tid upphöra samt dess rika inkomster gå till kronan. Domprost: Joh. Flemg 22 juli 1526: katholik, – 200 mk. testam– sköta bisk. emb. – Allt detta gick ut på en systematisk plundring af kyrkan: Kon. Gustaf visade sig gjorde nu redan ej många omständigheter med de sv.svenska prelaterne; än mindre stack han fingret emellan i Fd. Han behandlade detta land, i början af sin regering, med nära nog med en svensk adelsmans stolthet, man vore frestad att säga med en visst förakt för dessoläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande folkvilja, hkethvilket tydligast framlyser deri, att han ej ens kallade|63| Ff.Finnarne att deltaga i Westerås Recess. Och likväl hade Ff.Finnarne mindre än de flesta sv.svenska landskap gifvit konungen skäl till missnöje. De hade kämpat och blödt mot Kristian II:s välde med samma trot mod som de sv.svenska landskapen, men men de hade förblifvit trognare efter segern. Dock fortfor kon. G. allt framgent att behandla Ff.Finnarne – väl ofta rättvist – men alltid egenmäktigt. Det var ock han, som Det vill synas, som skulle han ha fruktat den finska separatismen, som blef allt märkbarare under Sturarnas tid, och föresatt sig att kufva det nackstyfva landet. Det blef derföre han, som faktiskt förvandlade Fd till en provins under Sverige.

4 Hans reformation var i Fd, liksom i Sverige, i grunden utaf politiskt syfte,. Kyrkan skulle beröfvas medlen för dess makt: hon skulle göras fattig, för att göras lydig, och folket skulle vänjas ifrån att nhos henne söka sitt stöd, för att i st.stället söka detta stöd hos konungen. och dDerföre tålde han kon. G. icke heller en motståndare på Åbo biskopssäte. Den valde biskopen mäster Erik råkade snart i en brydsam ställning. Han nödgades unde gång efter gång underkasta sig de svåra utpressningarna[-]oläslig handstil – med hvad sinnelag hos en nitisk katholik, är lätt att föreställa sig. Mot allt detta kunde bisk. Erik ej ens sätta sitt veto som biskop, ty han var icke invigd – och erkebisk. i Upsala var heller icke invigd och fick derföre snöpligt afsked.

5 Mäster E En oinvigd biskop kunde icke heller företaga en mängd vigtiga embetsförättningar: han kunde ej ordinera prester, konfirmera barn, inviga kyrkor, altaren, klockor m. m. Allt detta gjorde, att mäster Erik i sin nöd såg sig om efter biträde och fann ett sådant i en prelat vid namn Vincentius med tilln.tillnamnet Vagabundusspråk: latin, som af påfven blifvit utnämnd till titulärbiskop af Gades (Cadiz) »in partibus infideliumspråk: latin». Denne Vincentius fängelse – 3 fransisc. klostren blef nu coadjutor (medhj.medhjälpare) i Fd och förrättade sådant, som den oinvigde biskopen ej hade makt att förrätta. Men härigenom förminskades mäster Eriks anseende ännu mer,. så att den Knappt en skymt|64| fanns numera qvar af den stora makt, hvarmed ännu biskop A. K. hade fört den f.finska kyrkans och f.finska folkets talan. Allt råkade i förvirring af brist på en ordnad, ansedd centralstyrelse, och folket, som saknade förgäfves riktade sin blickar mot Åbo, begynte efterhand att riktade dem mot den verldsliga medelpunkten, mot Sthm.

6 Detta var just hvad kon. Gustaf åsyftat, och han såg derföre icke ogerna, att mäster Erik – som dock var en nitisk katholik, följaktligen ett opassande redskap för införandet af ett nytt tidskfite – uttröttad och förtviflande om kyrkans räddning, frivilligt begärde afsked år 1526. Samma år Han fick det 1527 och återvände till Sverige sin förra tjenst i Lkpg. Samma år hade hans mästare katholicismens kraftigaste stöd i detta land, biskop Brask, rymt ur riket, och kon. G. hade nu genom Westerås Recess fria händer att verkställa sitt stora i itillagt av utgivaren båda länderna sitt stora företag, hkethvilket, som vi ha sett, var reduktion innan det blef en trosförändring. – Kuustö 1528

7 Men under det konungen vidhöll främst uti sigtet sitt politiska syfte, hade äfven i Fd den stora, vida mera djuptgripande förändringen uti sjelfva trosläran begynt vinna inslag och anhängare. Det redskap försynen närmast kallat till detta stora verk var en ung man vid namn Peder (Peter) Särkilaks. Han är en af de arbetare i tidernas örtagård, som frammanas af tidens dagensoriginal: dagen behof, uppträda i rätta stunden, uträtta mycket och strax derpå försvinna utan att efterlemna andra spår, än sina verk. Man vet hvarken när denne unge man blifvit född eller när eller hvar han dött – och likväl intager han en ganska märkvärdig plats i vårt lands historia, såsom den nya tidens, den nya lärans första kraftiga härold i Fd.

|65|

8 Peder Särkilaks tillhörde den adliga ätten Stjernkors, hvars stamgodsoriginal: stamsgods var Särkilaks gård i Töfsala och som först uppträder omkr.omkring år 1420, samt utslocknade omkr.omkring år 1650. Från denna ätt härstammade en af Fds berömdaste och mäktigaste biskopar, Magnus Nicolai Stjernkors † år 1490. Denne Biskopen hade en kusin, Nils Pederson, borgmästare i Åbo, och denne åter hade tre söner, bland hvilka Fds P. S. reformationens förkunnare i Fd var en. Peder Nilsson studerade i Wittenbg, erhöll der magistergraden i början af 1520 talet och blef en af Luthers och Melanchtons mest nitiske lärjungar. Ol. La Petri Omkr. år 1525 synes han ha återvändt till Fd och blef der – oaktadt sin kätterska tro – kanik eller domherre i Åbo, sannolikt derföre att många sådana embeten just då voro lediga och få lärde män funnos att dem besätta, hvarföre man ej kunfick vara så alltför nogräknad i valet. Möjligt är också, att hans ansedda slägt åt honom utverkat denna befattning, eller att kon. G. hade sin hand deri, fastän detta icke blef uppenbart. Visst är, att han ägt något mäktigt beskydd, ty man finner att han år 1526 vågade uppträda med så farliga anspråk, som att till återtaga ett gods från Nådendals kloster – neml. halfva Tammisto hemman i Töfsala, hvilket en hans moster erlagt till klostret såsom provent eller ersättning för hennes intagande som nunna i klostret. Detta är veterligen det första ex. på en reduktion af klostergods i Fd. Härpå erhöll han också kon. G:s öppna bref af d. 23 Aug. 1526, på den grund att nämnde gods nu låg öde och P. S. ville ånyo odla det, hvarförutan anföres att klostret redan haft tillräcklig nytta deraf för att motsvara en nunnas provent. – P. Särkilax, (var verkst. af domprost. testm.) intygas vara den som först och kraftigast utbredt reform:sreformationens läror i Fd. Messenius:
Han utsprider den l.lutherska tro
Hos alla dem i F. bo,
I Kyrkor och skol.skolor också.
Detta gjorde han säkert då
Medan i landet ingen var
Vigd bisk. som det verk förtar
På ovigda gaf Pär ej akt,
Som hade deri föga makt,
I denna handel det våller
att kungen med honom håller.
Han predikade den nya tron uti kyrkorna – han lärde den uti Åbo dåvar.dåvarande tvenne skolor, kathedralskolan och klosterskolan på finska. Helgondyrkan.original: Helgondyrkan Men detta är också nästan allt hvad vi känne om denna mans verksamhet.|66| Hans frön grodde: han sjelf såningsmannensvårtytt förblef föga bemärkt. Det var hans lärjungar förbehållet att fullborda verket: främst bland dem den berömde Agricola, rektor och sedan slutl. biskop i Åbo. Sjelf försvann P. S. tidigt från skådeplatsen. Sista gången han nämnes var 1528, då han omtalas såsom sändebud från bisk. Skytte till G. W. för att öfverenskomma om hvad biskopen borde afträda åt konungen af sin lön. Det är sannolikt att P. S. icke lefde länge derefter, utan att han dött. åren omkr.omkring 1530, utan att hafva efterlemnat någon skrift eller annat minne åt efterverlden, än frukterna af hans predikan.

9 Jag har erinrat om skillnaden i det sätt, på hkethvilket katholic.katholicismen föll i Sv. och Fd. – I Fd, der den slutade föll med så mycken ära och satt slutade i förbund med frihetens och fosterlandets sak, var den också långt mindre mogen till fall, än i Sv. När man känner Ff:sFinnarnes fasta vidhållande i alla tider af fädernes sed och fädernes tro, vore synes det i sanning förvånande, att en så genomgrip. förändring i hela folkets tro skulle kunde hafva inom så kort tid ägt rum, utan svåra skakningar och det mest hårdnackade motstånd. Samma tid, när Dalkarl. fordrade att alla som åto kött på fredag l.eller lördagar skulle brännas l.eller eljest aflifvas. Vi måste då tänka oss flera samverkande omständighter: först att tidskonjunkturen varit i hög grad gynnande, dernäst att de förste re lutherske predikanterne, således i främsta rummet P. S., varit rikt begåfvade män, som förstått att vinna en stor makt öfver folket. Tid. – Och det medel som förskaffade reformatorerne detta stora, detta så sällsynt hastiga inflytande, är icke svårt att gissa: det var det finska modersmålet, som från deras läppar för första gången i klara, tydliga ord förkunnade för folket evangelii ljus. Detta var något nytt: det gjorde|67| den nya läran kär för folket. Kath.Katholska kyrkan hade visserligen också varit tvungen att lära, att predika på finska. Men folkets riktiga öra missförstod icke att detta skedde af nödtvång: det hörde alla dagar latinet i kyrkorna – det främmande latinet – förkunnas för dem som religionens egentliga heliga språk,. som dDerigenom hade kom hade ett anseende af helighet, af högtidlighet att vidlåda kyrkospråket. När nu detta kyrkospråk i de förste luth.lutherska predikanternes mun blef finskan, det dittills underordnade, likasom oheliga och föraktade språket, blef folket deraf på engång smickradt och rördt. Det tyckte sigtt språk, och på samma gång sig sjelf, vara upplyftadt till det allraheligaste – till Gud sjelf – ty det fick ju tillika lära att bedja på modersmålet. Det religiösa sinnet var förut grundlagt och förberedt: det finska folket hade härtills i stum lärt att med vördnad lärt sig tillbedja sin Gud men denna tillbedjan var stum. Nu fick det äfven bedja – nu var det icke mera stumt – nu kom det sin Gud oändligt närmare – och nu visste det att Han hörde och förstod dess böner, ty han talade nu sjelf till dem på deras fäders språk. Det var denna stora upplyftande tanke, som Agricola så vackert uttrycker med orden: Se, joka tunnee ymmärtee kaikein mielen, Kyllä se ymmäre Kuule Suomenkin kielenspråk: finska – det var denna tanke, som mer än något annat gjorde den nya läran och dess predikanter förtrol så kära, så förtroliga för folket och hvarigenom det annars omöjliga blef möjligt – det, att inom några få år införa en så djuptgripande förändring i hjertat af ett folk, som behöfver mansåldrar för att vänja sig vid en ny plog, en ny eldstad, en ny – och sekler, innan det kan få den latinska tryckstilen i sitt hufvud i st.stället för den härtills brukliga svenska.

10 – Följderna visade sig också ganska snart bland P. S:s lärjungar. Med reformationen blef religionen nationel – och trädde mycket närmare in i alla lifvets förh.förhållanden Med reformationen blef civilisationens rot folkets egendom och lyftade gjorde det sitt mäktigt för all kulturens blomstring.original: blomstring