||||

Höst-termin 1871.
II.

|||| ||||

Inledning till Finlands historia.

Höst-termin 1871.
II.

|||| |||| ||||

1 Repetitioner: 12/10 71. Maritima förbindelser. – Förkortade afstånd. – Landpositionen: Ösjöns sidosluttningar. – Mellan Vester o. Österland. – Ösjöns fysik: djup, salthalt, nivåskillnad, strömmar, klimat: Inböjda kuster. – Dubbla kuster.

2 13/10. Namnen. – Naturliga och politiska gränser. – Areal. – Omfång. – Jemförelse.

3 16/10. Bergplatå. Aftryck. Jemförelse. – Höjderna. Vägarna. – Höjd och djup. – Vattenyta. – Minskas. Terassformen –

4 19/10. Strömdrag. Fall. – Kanaler. – Sjöarnas antal, färg, vatten. – Underjord. vatten. – Sluttningar. – Kärrens areal, betydelse. – Källådror, floder. – Flodvatten, isläggning, islossning. Sid. 94.

5 20/10. Floder[-]oläslig handstil. – Slätten, mon. – Skärgårdar. – Höjderna. Dalarna. Sjöarna. Hafven. Naturl. gränser.

6 23/10. Resumé. Uppför och nedför. – Defensivställning. Hvarför ej inverkat. – Neutralitet. – Åland. – Krigens början o. slut. – Styrelsen. – Bildningscentra.

7 24/10 71. Höjderna. – Hufvuddalarna.

8 26/10. Torneå – Kemi – Östb. – Kumodalarna.

9 27/10. Auradalen – Södra kustdalen – Ladogadalen s. 129.

10 30/10. – Dalarne och kulturen

11 31/10. – Geognosi. – Graniten etc. – Polityr. Basalt. Porfyren. – Marmorn. – Kalken. – Stenkolen. – Rapakivi. – Jernet. – Kritberg: M. Cenis. – Jernindustri.

12 2/11. Koppar. – Silfver. – Guld: – följder. – Metallersvårläst p.g.a. radslut Jordarter.

13 3/11. Klimat. observ. – Fördelar. – Skandinav- och golfströmmen. Isothermer. Medelvärme. – O. och V. kust. – O. och V. – Kustklimat.

14 6/11. Årstiderna. – Vindarna. – Vädermärken. Nederbörden.

15 7/11. Ljuset. – Plus. – Vexter. – Djur. – MskorMenniskor. – Ljus och glitter. – Musik – Magi – Mörkret.

16 9/11. Klimat. – Vexter. Antal. Skandin., Ryssld. – Inre gränser. – Naturtycke. Furan. Björken – Barr- och löfskog. – Kamp mot polen. Höstens färgprakt.

17 13/11. Vextgeografin. – Frukter, bär. – Skogar. tall – gran – en – björk – vide – asp – al. Barrskog o. löfskog.

18 14/11. Skogarna – plundring – följder – nederbörd Lappland – Sjelfförstöring – Skogsareal. – Behof. – Ekonomi. Gyldén: Fd bör kunna årligen exportera producera 11 à 12 mill. kub.famnar virke och exportera 5 à 6 mill. f. = 7[-]oläslig handstil à 100 millioner mark, utan att minska sin skog. – Åkervidd.

19 16 Nov. Odlingens historia. – Minskad spanmål. – Orsak. – Åker och äng. – Statistik. – Djur.

20 20 Nov. Vargen. Skallet – Lon – Jerfven – Ekorren – Bäfvern – Fjällemmeln Jagtstadgan. Skjälen. – Hvalen. – Husdjur: Renen – Boskap. – Hästen. Hästkött. Hund o. Katt.

|73||91|

Tolfte Föreläsningen. 12 Okt. 1871.

6. Land-dalarna.

21 Finlands Namn. Det ur hafvet uppvuxna Finland har icke, såsom man härtills allmänt antagit, fått sitt namn af dess rikedom på kärr och sjöar. Om Suomispråk: finska skulle härledas af Suospråk: finska, kärr, och Suomiehen maaspråk: finska, och Finland af det forngermaniska Fenspråk: tyska, moras, så vore det högst besynnerligt, att såväl namnet Suomispråk: finska, som namnen Finnar och Finland skulle i aflägsna århundraden anträffas på vidt skilda och olika beskaffade trakter af norden och östern, ofta på sådana områdetn, som alldeles icke äro kärrtrakter, utan fastmer bergiga, torra högländer, såsom t. ex. den norska Finnmarken. Det är ett påtagligt misstag, att ett så vida spridt namn, som det finska, skulle vara ursprungligen geografiskt, d. ä. härledt från något visst land och dess naturbeskaffenhet. Såväl den genuint finska, som den svenska benämningen äro tydligt ethnografiska, – d. v. s. att de ursprungligen tillhört ett folk och icke det ena eller andra landet, som detta folk har bebott. Det är landet, som sedan fått namn efter folket.

22 Namnet Suomispråk: finska, Suomalainenspråk: finska härstammar från roten Samspråk: finska, om hvars betydelse filologerna må tvista, men som återfinnes vidt spridd i både ortsnamn och folknamn, såsom Samland, Samogitien, Samojed, Samelads (Lappe) m. fl. andra. Detta ursprungliga|74||92| Samspråk: finska har sedan på den karelska tungan, efter dess skaplynne, blifvit Suamspråk: finska l.eller Sumspråk: finska, alldeles som man ännu idag hör omvexlande Samiaspråk: finska och Samaskaspråk: finska, Sumiauspråk: finska och Sumiaspråk: finska, dimma, dimmig. Finlands namn. Det kan visserligen anmärkas, att det var Tavaster, och icke Karelare, som n, som först med deras område kallades Suomalaisetspråk: finska och Suomi, men detta är snarare regel, än undantag, att ett folk får sitt namn af sina grannar och icke sjelf uppfunnit det. (ex. Ester, Ryssar). Jag antager således, att det är Karelarne, som först gifvit de i vester koloniserade Tavasterne dent då redan för äldre finska folk brukliga namnet Samspråk: finska, Suamspråk: finska, Suomspråk: finska l.eller Sumspråk: finska, och detta bekräftas ytterligare af Tavasternes egentl. namn Hämäläisetspråk: finska, hvars rot i ryskan ljuder Gamspråk: ryska, Jamspråk: ryska. Stamordet till Hämäläisetspråk: finska är intet annat, än det reda nämnda Samspråk: finska, som sedan blifvit Hamspråk: finska, Gamspråk: finska, Jamspråk: finska, till följd af konsonant- och vokalförändringar, som äro ganska vanliga ännu i dag bland finska stamförvandter i Ryssland. T. o. m. den dimmiga betydelsen af Samiaspråk: finska och Sumuspråk: finska återfinnes i ordet Hämäräspråk: finska, skymning, – och om således någon naturföreteelse legat till grund för det genuint finska namnet, är det väl icke kärret, utan dimman, som återfinnes i alla verldstrakter. – Suomalaisetspråk: finska blefve då ett töckenfolk, alldeles som de vilde Högländarne i Skottland af lågländernes folk kallades fordom Töcknets söner.

|75||93|

23 Finlands namn. När en falsk gissning engång fått insteg i vskapenvetenskapen, ser man den ofta med otrolig fruktsamhet fortplanta sig uti andra falska gissningar. När man engång uppgräft det finska namnet Suomispråk: finska ur kärret, letade man träget i fornnordiska språk och fann der icke blott táspråk: fornisländska eller thauspråk: fornisländska, hvarif fuktighet, hvarifrån man härledde tavast – tau-estspråk: fornisländska, insjö-est, hkethvilket möjligen har sin riktighet, utan äfven det forngermaniska fenspråk: tyska, fennenspråk: tyska, kärr, der man genast trodde sig hafva roten till Finne, Finland. Men detta är, som jag redan bevisat, omöjligt, emedan det finska namnet är uråldrigt äfven i torra bergstrakter. För min del anser jag pastor Lindströms hypothes vida sannolikare, änsvårläst p.g.a. strykning de när han härleder namnet från det celtiska Fenspråk: keltiska, krigare, antingen emedan celterne lågo i fejd med grannar af finsk härkomst, eller emedan de togo finske krigare i sin sold. Jmf. varspråk: fornisländska – väringar. Mycket talar för den åsigt, att det är Celterne, som gifvit Finnarne deras nuvar. svens namn på andra folks tunga, och efter denna hypothes återfinna vi således det finska namnet hos Irlands nuvar. fenier, som i våra dagar tillställt så mycket oväsende.

24 Namnets härledning hör således rätteligen till ethnografin, men jag har tillåtit mig denna digression, emedan vi nu skola tala om det geografiska Finland och derföre ha skäl att börja med namnet.

|76||94|

25 Naturlig gräns. Detta ur hafvet uppvuxna Finland, Suomi, har, som vi sett, under olika tider haft ett mycket olika omfång. Dess naturliga gränser sammanfalla endast vid hafskusten med de politiska. Den naturliga gränsen går i öster öfver den vattendränkta mark, der fordom Ishafvets böljor svallade i genom ett sund ända till F. vikens nuvarande inre vattendrag; således ungefär från Hvita hafvets sydligaste vik, Onega bugten, utmed floden Wyg till Wygo sjön, derifrån öfver sjön Sergo och dess vattendrag till Onega och sedan vidare långs Svirfloden till sydöstra kusten af Ladoga. D. v. s. att vi skulle från Ryssland återbörda vestra delarna af de nuvar. guvernementerna Archangel och Olonetz, der icke som höra b icke blott geografiskt till Finland, utan äfven ethnografiskt och naturhistoriskt, emedan dessa områden ännu till större delen bebos af Karelsk urbefolkning och genom sin flora och fauna höra till Finland. Det var också detta område, som Carl IX och Jakob de la Gardie år 1611 ville förena med Finland och Sveriges rike. – Med detta område tyckes följera sjelffallet den i norr och vester om Hvita hafvet belägna delen af Ryska Lappmarken med den stora, öde och i sitt inre nästan obekanta halfön Kola. Men rätteligen slutar Finlands naturliga gräns i norr vid Maanselkäs norra hufvudkedja, Suolaselkä, så att hvad vi deröfver fått i norr, är åter ett tillskott på köpet.|77||95| Gränser. Och likaså har vår slutar löper Finlands naturliga gräns i nordvest långs Ounasselkä höjdkedja, hvarföre den del af Torneå och Muonio elfvars floddal, som vårt land nu äger vesterom denna höjdsträcka, icke hör till dess naturliga område.

26 Som man ser, har den politiska landgränsen endast på få punkter bekymrat sig om den naturliga. Diplomaterne ha vid hvarje fredsslut suttit med kartan framför sig och uppdragit på den sina blyertsstreck, i den enda lofvärda afsigten att tillskansa sig hvardera ett så stort område, som möjligt, på grannens bekostnad, men för det mesta obekymrade om de gränslinier natur och befolkning haft djerfheten uppdraga utan de maktegandes samtycke. Den politiska landgränsen har också blifvit derefter: den har klufvit befolkningar midti tu och på ena stället lagt till, på det andra tagit ifrån. Nöteborgska freden år 1323 utströk på detta sätt inemot hälften af Karelarne från Finlands karta, och Finlands folk har derigenom för alltid förlorat en fjerdedel af sig sjelf, – 400,000 idoga, af naturen högt begåfvade bröder af dess kärnfolkstam. Denna fred uteslöt t. o. m. Ladogas vestra kust från vårt område, en förlust, hkenhvilken lyckligtvis 300 år derefter blef ersatt, när vi i Stolbova fred 1617 erhöllo Kexholms län, som hundra år derefter ånyo förlorades jemte största delen af Karelen, men efter åter ett sekel blef förenadt med Finland, för att, som vi hoppas, aldrig mer frånskiljas.|78||96| Gränser. Från o. m. 1721 begynte den ryska maktens vågor tid efter annan uppsluka de östra delarne af vårt område, och då hade vårt land högst förunderliga gränser, tilldess att Alexander I år 1811 högsinnadt återgaf sitsvårläst p.g.a. strykning Finland, dess som numera var hans, dess politiska gräns från Stolbova. – Den nuvar. politiska gränsen skiljer vårt land från Norige genom en rålinie, som längst i norr löper utmed Tden guldförande Tana, men sedan löper i nog konventionela, godtyckliga bugter långs Enarejoki, och Skekkemjoki, m. fl. vattendrag genom hkethvilket allt vi fått två besynnerliga utvexter på Finlands hjessa – den ena, Uts Utsjoki Lappmark, liknande en spetsig nattmössa, försedd med en stort hål – Enare sjö – den andra, Enontekis Lappmark, liknande en hårbuckla eller chignon i nacken på Finlands hufvud. Likheten är, som man finner, temligen tydlig, om Kemidalen antages vara hufvudet.

27 Vår vestra landgräns mot Sverige utgöres af sjöarna Koltajaur, Kilpisjaur samt några mindre vattendrag, intilldess att först Torneå Muonio, sedan Torneå elfvar tyckas bilda naturliga råmärken, men i sj. v.sjelfva verket delara dessa elfvars långa och smala flod-dal af gränsen i tu mellan tvenne riken. Hela vår nordvestra landgräns är således konventionel och i många afseenden så opraktisk som möjligt. Den har också flera gånger blifvit förändrad, i det att än Torneå stad, än vida sträckor af det nuvar. Uleåborgs län fordom varit räknade till Vesterbotten och svenska området. – Om den östra har jag redan visat, huru den icke sammanfaller med den naturliga gränsen, men den har åtminstone likväl det vigtiga berättigande, att till större delen följa Maanselkäs höjdkedja från S. till N. Mot guv. St. Petersburg ha vi ännu i behåll ett minne från Nöteborgs fredsfö[---]oläsligt p.g.a. konservering/inbindning|79||97| neml. sydligaste gränslinien vid Systerbäck. = Rajajoki. Gränser. Denna lilla bäck har sin märkvärdighet; dess fattiga våg har i sekler varit betydelsefullare än månget haf, och än i dag erfar den resande ett eget intryck, när mhan passerar den korta bron öfver detta vattendrag, der så olika förhållanden möta i vester och öster. Det är ett af de råmärken, hkahvilka kommunikationen nu med ilande fart öfverspringer, men vid hkahvilka historien stadnar med tankfulla blickar, riktade på engång mot det förgångna, det närvarande och det tillkommande.

28 I sitt nuvarande politiska omfång, hkethvilket således är på engång större och mindre än det naturliga, innehåller Finland en arealyta af 6,844 □ mil, enligt prof. Borenii beräkning. Prof. Hällströmoriginal: Hällströms uppgifver 6,831, och enligt äldre mätningar räknades i rundt tal 6,400. Något torde väl ännu vara att korrigera äfven i förstnämnda beräkning, ty afplattningen emot polen erbjuder svårigheter, hkahvilka de nyare gradmätningarna icke ännu lyckats fullt undanrödja. I verkligheten är Finlands yta betydligt större, i anseende till landets många bugtande kroklinier. – Finlands fasta land sträcker sig i längd sig från 59°48’ till 70°6’ nordlig latitud och i bredd från 38°35’ till 50°2’ longitud från Ferrö. Största längden från sydligaste spetsen Hangöudd till nordligaste punkten Skorajokis utflöde i Tana är således omkring 1038 sv.svenska mil fågelväg. Största bredden från vestligaste udden Hermansörn i Nerpes socken till ostligaste punkten, Ounasjärvi sjö i Suojärvi socken, är 57 sv.svenska mil fågelväg. Lägger man härtill Ålands|80||98| skärgård, förökas bredden med omkring 8 mil. Det är en landmassa, större än flera hvars provinser kunna jemföras med konungariken. (Nordström). Omfång. Yta. Rein uppberäknar i sin statistik, att Nylands län ensamt motsvarar i landyta Sachsen, Åbo län Nederländerna, T:hus län Würtemberg, Wiborgs län Belgien, St Michels län Toscana, Kuopio län den fordna Kyrkostaten, Wasa län Hannover och Uleåborgs län Portugal. Wår stolthet minskas dock, när vi jemföra invånarnes antal på □ milen med andra länder.

29 Allt detta land bildar nu en sidosluttning mot Östersjödalen, men som är dess kärndal, men är inom sig sjelf uppfylldt af dalar, ja, det består af idel dalar. Det är en oafbruten våglinie, som från höglandet slingrar sig nedåt kusterna.

30 Ty hela Finlands yta hvilar på en grund af granit. I andra länder består jordytan till ett oberäkneligt djup af hvad man i geologin kallar sekundära och tertiära bildningar; stora flötslager sträcka sig öfver urgrunden och betäckas af qvarlefvor från jmfv.jemförelsevis yngre revolutioner på jordytan. Der kan man gräfva artesiska brunnar af 400 till 600 fots djup. I Finland äro de artesiska brunnarne nära nog en omöjlighet. Vatt Men de behöfvas icke heller, ty vattenådrorna ligga öfverallt nära jordytan. I andra länder förvittra bergen af regn, luft, hetta, köld – floderna bryta sig väg genom dem, sjöarna uppslamma dem, vulkaniska utbrott förändra deras former. Menniskohanden har der lättare att omskapa jordytan efter sina behofver. Här deremot herrskar graniten, som är den hårdaste af alla bergarter och egenmäktig, obetvingelig bestämmer jordytans form. Finland och Skandinavien ensama hvila uteslutande på graniten. Hvar man än gräfver i detta land, kstadnar man slutligen vid urbergets botten. De lager af grus och alluvialjord, som betäcka denna botten, äro sällan af mer än 30 till 60 fots djup, men oftast mycket grundare.

31 Till följd deraf utgör jordytan i Finland endast ett aftryck af den underliggande bergplatån. Denna platå är ojemn, derföre är landet ojemnt. Detr är|81||99| berggrunden under oss sänker sig, ha vi en dalbotten med en sjö; der han höjer sig ha vi en sluttning eller en höjd. Finlands yta. Också se vi graniten öfverallt stiga i dagen genom den tunna jordskorpa, som betäcker honom. Han tornar sig icke i höga massor här, som i Skandinavien; han utbreder sig oftast i flata hällar. Man har trakter i vårt land, såsom Tavastmon, der man åker miltal nästan på flata berget. I andra trakter reser sig graniten i täta, nyckfulla vågor; landvägen går öfver mer än en sådan »paha virstaspråk: finska». Men han går Den vägfarande kommer likväl fram: han möter inga oöfverstigliga hinder. Men eEndast undantagsvis stupar denna bergvågen i branta och brådjupa afsatser, – den lindrigt sluttande eller kullriga formen är den öfvervägande.

32 Vi se på kartan sträckningen af en mängd höjdkedjor, och i sin helhet betraktade, äro de verkliga kedjor. Men vi få icke tänka oss dessa kedjor sammanhängande eller oafbrutna. Det är endast de nordliga fjällen, som mera sträcka i dagen långa, oafbrutna fasta murar och höjdlinier. Dessa bestå då merändels af nakna, sparsamt af mossa betäckta berg, omgifna på sina sluttningar af kärr och skog. Våra flesta sydligare höjdkedjor äro ofta afbrutna af dalgångar och mycket ojemna. Än är det en slingrande sandås, som sänker sig under en sjö, än en rad af skogbevuxna kullar, än åter kortare sträckor af kala berg, med sjöar emellan. Landsvägen bugtar sig mellan öfver denna kuperade mark och finner alltid en dalränna, der han vill söka en sådan, för att genombryta höjdkedjan.|82||100| Landsvägarna Men alla äldre vägar klifva med besvär uppför höjden, i stället att göra en ringa omväg kri genom dalen; stundom är vägen öfver höjden t. o. m. längre. Detta kommer deraf, att alla äldre vägar uppkommit af gångstigar, der de förste vandrarne sökt en friare utsigt, för att leta sig fram genom ödemarkerna. På detta sätt, och ofta utan nödtvång, har man i landet fått mången »pahavirstaspråk: finska», under det att nutidens nya landsvägar, efterapande jernvägarne, tillämpa den mathematiska satsen, att en rak linie är kortaste vägen afståndet mellan två ändpunkter. Landsvägarnes historia är en belysande illustration till ett lands geografi. De utliniera landkartan och afbilda landets våglinier. Här i vårt land äro de ofta sådana de kunna vara, icke sådana man skulle önska dem vara. Men öfverhufvud är en finsk landsväg bättre än något annat lands, och detta kommer af den hårda grunden samt tillgången på groft grus af söndersplittrade berg. Agardh anmärker, att de svenska hästarne hellre trafva, än gå, och detta är ännu mera fallet med de finska. Djuret, likasom mskanmenniskan, fo antager lynne efter landet. Den finska hästens kända ihärdighet är en följd af behofvet att genomlöpa stora sträckor med många hinder. Möter slättlandshästen en backe, förstår han icke att hålla emot, när det bär utföre, men hästen i ojemna, backigaoriginal: barkiga trakter håller han emot med en förvånande klokhet.

33 Och backar ha vi här mer än nog. Det är endast kustdalarne, som stundom sakna sådana höjder, men äfven der har man åter går vägen öfver en mängd uttorkade flodrännor, af större och mindre, som göra marken ojemn. – Knappt något land har så många broar och så många färjor, som Finland. På de 16 milen mellan Uleåborg och Torneå har man 11 sådana färjor (numera 10). I Savolaks äro de lika allmänna.