Andra Föreläsningen. 8/2 66

Andra Föreläsningen. 8/2 66.

1 Ännu icke 15 år gammal, tillträdde kung Carl XII regeringen efter sin faders död den 5 April 1697 och förklarades kort derpå af ständerna myndig. Ensam qvarlefvande af fem prinsar, bland hkahvilkahvilka fyra dött uti späd ålder, hade den unge konungen f i början fått en varda långt mera vårdad uppfostran än hans far C. XI, som var i boklärdom den okunnigaste,original: okunnigaste men i praktisk duglighet åter den kunnigaste klokaste konung Sverige haft sedan flera sekler, ehuru mansåldrar. Men C. XII:s goda uppfostran tog slut med hans älskvärda moders död år 1693, när prinsen var 11 år gammal, och sedan försummades, ej utan fadrens eget samtycke, hans studier för dessa ridöfningar ridter, dessa jagter, excersier och andra krigiska, halsbrytande öfningar, hvari sonen hade fullkomligt ärft fadrens lynne och smak. Den unge prinsens i början klena kropp blef härdad och stark, hans i början veka lynne, som likväl redan i späda barndomen visatde stål i viljan, blef äfventyrligt, stund ofta ända till vildhet. Man urskiljer i detta sällsama ungdomslynne tvenne motsatta riktningar: den ena, mildare, från hans mor, som han mycket älskade; den andra, hårdare, från hans far, som han mera fruktade, än älskade, men hvars mest framstående naturanlag gingo till honom i arf.|8| Efter Ulrika Eleonoras död fick den senare riktningen afgjord öfvervigt och underhölls af prinsens jemnårige, likasom utaf äldre hofsmickrare. Ty nyckeln till mången gåta i C. XII:s karakter bör sökas deri, att han uppvexte under det obegränsade enväldet, hkethvilket sedan blef hans egen förnämsta regeringsprincip och af honom drefs ännu längre än under fadren, ja längre än någon svensk konung före eller efter honom drifvit den absoluta konungamakten. Vid 15 år voro följande karaktersdrag redan tydligt utpreglade hos den unge konungen: först ett mod, som sökte sin största glädje uti att trotsa faran; dernäst en kraft, som ej skydde några ansträngningar; vidare en ärelystnad, som med Alexander den store sökte lifvets högsta mål i ett frejdadt namn och hugstora bedrifter; vidare en ordhålmanlighet, förvånande hos en yngling om 15 år vid hans ålder; vidare en sällsynt sedernas renhet och en måttlighet, som inga frestelser kunde besegra och en jungfrulig blyghet, som skydde att hvarje tom hyllning; – utmärkande drag – dernäst en ordhållighet, som icke godkände någon undflykt; ytterligare, och i samband dermed, en envishet, som alldeles icke ville vika för något hinder eller någon föreställning; och slutligen en granntyckthet, som, gick i motsats emot hans öfriga tidigt mognade manliga hållning, ofta gick ända till barnslighet och följde honom under hela hans lif. Innanför alla dessa egenskaper bodde i hans själ en oskrymtad gudsfruktan, som var det enda varaktiga mödernearf han sedan behöll, men som i senare år dock icke det minsta förmådde kufva hans egenvilja eller böja hans själ inför mskormenniskor. Det var andan af hans tids lutherdom, som satte sin styrka i lärans orubbliga renhet till formen, men icke förmådde genomtränga hjertat med sann ödmjukhet – samma lutherdom, som spände kedjor om söndagen öfver|9| Sthms gator, för att hindra folket att röra sig ute under gudstjensten, men som dock icke hindrade C. XI att utfara i hårda ord eller och förolämpa sin fromma maka strax efter aftonbönen. – Hos C. XII fanns röjde sig dessutom ännu en egenskap, som likväl först något senare utbildades till sin fulla styrka, och det var en utomordentlig slutenhet, ett fädernearf, som gjorde honom fullkomligt ogenomtränglig för alla blickar och lät honom gå lik en ännu oförklarad gåta igenom den förvånade verlden.

2 Med rätta har en så ovanlig yngling då red blifvit kallad en sällsynt poetisk, i sitt slag alldeles ensam stående hjeltekarakter, som också då redan väckte icke blott skaldernes beundran, och qvinnors förtjusning hvarssvårläst p.g.a. strykning utan äfven förhoppningar och. Men allt detta var ännu endast det slumrande fröetn till framtida bragder, och på lifvets skiften berodde hvad det en dag skulle blifva af dem. Verlden väntade, och de europ. stormakterna, som med spänd uppmärksamhet följde thronförändringen i det mäktiga Sverige, mottogo af sina sändebud den ena rapporten efter den andra om hvad man borde förvänta af detta barn uppå thronen.

3 Men knappt hade den unge konungen med sin absoluta makt fattat regeringens tyglar, innan det föll honom in att handlöst kasta dem i sina gamla ministrars och gunstlingen Pipers händer och medan han sjelf kastade sig in i de vildaste ungdomsäfventyr. Det var då han i tre år, från 1697 till 1700 fem dagar i veckan var en okynnig pojke på thronen för att den sjette dagen arbeta, den sjunde dagen bedja från morgon till qväll. Det var då han och störtade sig med den utsväfvande hertigen af Holstein vid sin sida, i dessa öfverdådiga björnjagter, ridter, skenfäktningar, båtfärder sjsvårtyttödrabbningar, sladkälkpartier, maskrader och andra, ofta slyngelaktiga företag, som skrämde, förstämde och förolämpade hans undersåter, men i hemlighet gladde hans rikes afundsama grannar,|10| under det att C. XI:s med rätt och orätt samlade skatter med otrolig hast försvunno ur det berömda hvalfvet Elefanten, så att intet var qvar, när dessa skatter bäst hade behöfts. Men både sv.svenska folket och de utl.utländska sändebuden misstogo sig om kungapilten – de anade icke hvilken mäktige ande som bodde inom honom och somsvårläst p.g.a. strykning huru denna genius hade ett mskligtmenskligt behof af att engång för alla rasa ut, för att sedan med samma jättekraft, men med högre mål uti sigte, kasta sig in på helt andra banor af kungligt allvar.

4 Kom så det ödedigra nya seklet och året 1700, när grannarnes misstag om C. XII:s person förledde dem till den tron, att nu vore rätta ögonblicket att klippa lejonets klor, när man kunde d. v. s. att beröfva Sverige frukterna af nära ett århundrades segrar och återförvisa detta alltför mäktiga, alltför öfvermodiga folk till den fattiga halfö, från hkenhvilken det utgått. Den vanliga sägen är, att om C. XII:s fått lefva i fred för sina grannar, om han aldrig blifvit anfallen af dem med krig, så skulle hans regering hafva blifvit fredlig liksom hans faders. Ingenting är vanskligare, än ett sådant historiskt om. Hans karakter åtminstone, sådan den visade sig i sina hufvuddrag redan före år 1700, var ingen borgen för en fredlig regering. Tvärtom all anledning, säger oss en samvetsgrann forskning, i motsats mot det har hvad man härtills allmänt antagit, att det var C. XII, som började kriget mot Dmk genom det understöd han gaf Dmks vasall, den ränkfulle hert. Fredrik af Holstein, sin svåger, mot den förolämpade danske konungen. I nämnde danska kriget var Sv. rätteligen den anfallande parten, men deremot blef det anfallet af Af Rd och Sachsen.svårtytt blef d Och dessa makter Sv:s grannar hade ur deras synpunkt rigtiga skäl att med afund och fruktan skåda Sv:s öfvermakt. Nödvändig. Östersjöväldet. Beskov, Lagerb. 5. De sågo, säger Beskov, ej utan oro det ögonblick nalkas, när Sv:s Östersjövälde skulle från denna sdåmera svenska insjö utestänga Polen och hela Tyskland, likasom det redan utestängt Rd, och detta måste inträffa, när mynningen af alla i Ösjön utflytande större floder, när Neva, Düna, Weichseln, Niemen, Oder och Trave bevakades af svenska fästen och svenska tullbomar. Detta skulle ha varit detsamma, som att för dessa floders hela vidsträckta område tillknyta civilisationens, industrins, sjöfartens stora pulsådror, och att hejda millioner i deras naturliga utveckling och tillika att lägga en tung boja på alla de stora sjöfarande nationernas, på Engelsmäns, på Holländares nordiska handel. Af dessa skäl måste|11| Sv:s befarade ÖsjöväldeÖstersjövälde möta hemliga l.eller uppenbara motståndare i hela Europa, – samma motståndare, som redan engång förut satt en gräns för C. X:des djerfva planer och nu betraktade hans sonson med misstänksama blickar. Deraf förklaras också, hvarföre Sv. sedermera i hela den långa, blodiga fejden icke hade en enda bundsförvandt, icke en enda verklig vän, icke ens Frankr., som dittills hade varit förenadt med Sv. i nära förbund och skröt af att ha räddat C. XI:s thron och rike.

5 Det stora nordiska kriget visar sig derföre som en europeisk nödvändighet, framgången ur Sv:s egen, under mer än ett århundrade följda eröfringspolitik. Det kunde uppskjutas, aldrig undvikas; det måste förr eller senare komma. Det var lika mycket geografiskt och kommercielt, som politiskt oundvikeligent., Det var och en alldeles sjelffallen följd af samma europ. jemnvigtssystem, som hade hämmat C. X midti hans segrar.

6 Att C. XII så ung kastades in i denna verldshist. nödvändighet och gick under derför – att han sålunda, ej utan egna fel, fick plikta för – detta hans tragik.svårtytt

7 Men dessutom hade uppträdde hvardera tvenne af Sv:s tre dåvarande fiender i kamp för deras egen tillvaro, deras egen framtid. Så kringgärdadt, som Dmk höll på att blifva af sv.svenska besittningar, och med det ständigt stämplande Holstein som ett törne i sidan, måste detta rike frukta att engång blifva uppslukadt af Sv., som det redan var nära att blifva.oläsligt p.g.a. skada|12| Och så utestängdt från Östersjön och Europa, som Rd var sedan 1617, kunde åter detta rike åter aldrig hoppas att blifva delaktigt af den europ. civilisationen, utan att på Sv:s bekostnad skaffa sig hamnar vid Ösjön. Krig med Sv. var således för Dmk och för Rd en politisk nödvändighet. Den tredje makten, som dertill hade minsta anledning, började krigsleken, neml. kurf. af Sachsen August II, konung af Polen.

8 På alla dessa rikens throner sutto då år 1700 unga och ärelystna furstar, hkashvilkas håg lekte på framtiden. Den 23 årige Fredrik IV af Dmk var försvannsvårtytt dock till en obetydlighet mot den 28 årige Peter af Rd. Jag har sökt att i några drag teckna denne C. XII:s jättelika motståndare. Tre furstar, mellan 20 och 30 år gamla, s:svurosammansvuro sig att plundra den fjerde, som ännu icke fyllt aderton. Och alla dessa fyra furstar voro enväldige – alla behandlade sina folk som viljelösa redskap för deras personliga afsigter. Kan man undra, att hela norden snart uppflammade i ljus låge?

9 August II, kallad den starke, var en fullkomlig motsats till den sv.svenska konungen, en libertin och despot på engång, dolde han under den glänsande ytan af ett ridderligt galanteri den största samvetslöshet. Han var en fullkomlig afbil spegel af den trolösa, lättfärdiga statskonst mot hkenhvilken C. XII kämpade, – och deri måste man väl söka den innersta grunden till den oförsonliga fiendskapen mellan dessa konungar. Han hade köpt Polens krona icke blott dels med sina sachsiske undersåtares guld, dels med genom att smickra Polackarne med hoppet om Liff deras politiska favorittanke: Lifflands eröfring från Svv.Svenskarne Han hade emot sig ett starkt parti i det söndrade Polen, han och ville köpa dess gunst med det, som han föreställde sig, lätta byte, han gick att taga från »den rasande pojken», som Patkull uttryckte sig. Sedan han redan året förut ingått ett hemligt förbund med Rd och Polen Dmk, skickade han i Febr. år 1700 sin fältmarskalk Fleming med saxiska trupper mot för att of taga med öfverrumpling Lifflands hufvudstad Riga. Anslaget misslyckades genom den gamle Dahlbergs vaksamhet, och Kobrunner skansen vid Düna, som Sachsarne för en tid bemäktigade sig, var den enda lager, som vexte för kon. August ur detta fälttåg.

|13|

10 Kung Carl jagade i björnar vid Kungsör, när han mottog underrättelsen om Sachsarnes anfall. Han fortsatte jagten till slut, – men derefter från denna dag kastade han ynglingens lekar ifrån sig och blef den hjelte, som uppfy förvånade verlden. – Krigsorsak.original: Krigsorsak Vid samma tid, i Mars år 1700, bröt Dmk löst. Kung Fredrik IV var en obetydlig personlighet; han – Sv:s ständer samlades, reduktionens återstående efterräkningar upphäfdes, krigsgärder beviljades, och med de i Juli afseglade Kon. från Carlskrona för att först slå sin närmaste fiende och derefter vända sig mot de mera aflägsna. – Innan kort hade han landstigit på Seland, slog DdDanskarne och stod, hotande Kphmn, i två veckor på danskt område, tänkande sin farfaders tankar. Det förtjenar anmärkas, att C. XII:s krigståg och hela taktik var en trogen kopia af farfadrens, endast ann djerfvare i personlig bravur, men inskränktare i politiska planer. – Ädelmodigare och denna gång klokare än farfadren, skänkte han Dmk, på andra makters bemedling, freden i Travendal, utan att betinga Sv. andra fördelar, än löftet att Dmk ej skulle understöda dess fiender. Hela Europa genljöd af beundran öfver –

11 RepetitionRepetition 31/1 70. C. XII:s egenskaper. usvårtytttvecklg. 1697–1700. Stora nord. kriget.

12 Undertiden hade Ff.Finnarne gjort sitt lärspån i Liffld. Med 7000 man f.finska trupper slog gen. Maydel Sachsarne vid Jungfernhof, och Lifflds adel förklarade derpå sin trohet mot Sv:s krona. Rigas belägring upphäfdes och kon. Aug. tågade modlös hem igen till sitt land.

13 Men nu bröt äfven Rd löst, sedan det lyckats insöfva sv.svenska regeringens vaksamhet, och det krig, som skulle närma Rd, och med Rd Asien, till Europa, förklarades under Ppukors dån i Moskva. Tsar Peter anr Krigsorsaker: – tvister om postgången – r.ryska köpmäns fordringar – Tsaren i Riga –

14 Tsar P. ryckte fram, för att med Narva börja Estlands eröfring. Det var i Okt. år 1700. Narva försvarade sig tappert under Rutger Horn, och i Nov. anlände K. Carl med sv.svenska flottan till Pernau, hvarefter han drog till sig|14| den ringa styrka han hann hopsamla och marscherade genom natt och dag, i köld och hunger, mot den belägrade fästningen. D. 20 Nov. sto1700 stod det ryktbara slaget vid Narva. 45,000 – 8000 – deraf 3,300 m.man Ff.Finnar eller ⅖ – neml. 1,250 m.man inf.infanteri och 2,050 m.man kavalleri – Åbolänningar – Nylänn.Nylänningar – Karelare – ryttare – slaget – segerns följder – ära – öfvermod. Peters flykt –