Sextonde Föreläsningen. 13/3 66

|106|

Sextonde Föreläsningen. 13/3 66.

1 Vintern inbröt tidig och sträng redan uti November. Vänner och fiender nödgades söka skydd, och RneRyssarne drogo tillbaka en postering, som de hade vid Yxpää, der vägarna mellan Wiborg, Wstrand och Fhamn sammanstöta. När Lvhpt erfor detta, afbröt han Dd. 18 Nov. afbröt emellertid Lvhpt hastigt förberedelserna till vinterqvarter och gick med 6,450 man öfver gränsen in på r.ryska området ända till Säckjärvi,. Samtidigt sände han öfv.löjtn. Sprengtporten med 600 man att göra ett infall i r.ryska Karelen. uUppenbart i ändamål att furagera, men i verkligheten för att understöda det missnöjda partiets stämplingar i Pbg. Fördenskull lät han genom den djerfve och förslagne kapten Löfving, som frivilligt dertill erbjöd sig, öfverallt på andra sidan om gränsen utsprida ett manifest af innehåll, att sv.svenska armén kom för att utkräfva satisfaktion af det främmande ministerium, som så länge förtryckt RneRyssarne sjelfve och hvarifrån Sv. nu ville befria dem och dermed skaffa Sv. »en förtrolig granne». Och försäkrades alla r.ryska undersåter ett nådigt skydd af sv. reg.svenska regeringen Carl IX. Bestörtningen i Pbg blef i sj.sjelfva verket ganska stor, ty man trodde ej annat, än att Svv.Svenskarne nu skulle utföra deras så länge på förhand förkunnade plan att angripa sjelfva den r.ryska planen. hufvudstaden. Men Lvhpts tåg hade ock en ganska vigtig följd, men alldeles oväntad och korsande alla Sv.Svenska regeringens beräkningar.

2 I och kring Pbg hade hela sommaren och hösten den ena intrigen korsat den andra. Än hade den franske prinsen Conti i hemlighet anhållit om prinsessan Elisabeths hand, för att i spetsen för en sv.svensk armé uppsätta henne på thronen. Än ville man skicka den unge 13 årige hertigen Carl Peter Ulrik af Holstein till sv.svenska armén, för att uppsätta Elisabeth på thronen med honom till thronföljare. Än ville regentinnan Anna, som icke var alldeles okunnig om alla dessa stämplingar, och sjelf ville låta utropa sig till kejsarinna, tvinga Elisabeth att förmäla sig med en|107| tysk prins, under hotelse att annars insätta henne i kloster. I sin nöd lät då Elisabeth gång på gång uppmana Sv.Svenskarne att påskynda sin marsch mot Pbg, med löften ochsvårläst p.g.a. överskrivningm subsidier och pgesvårtyttpenningeersättning, utan att likväl vilja lyssna på någon proposition om landafträdelser. Men Sv:sSvenskarnes anryckande lät så länge vänta på sig, att stämplingarna ej längre kunde hållas hemliga, och hvarje dags dröjsmål blef en fara, hvarje natt fruktade Elisabeth att blifva öfverfallen och släpad till detta klosterlif, som hon med sin ärfda böjelse för alla lifvets njutningar fruktade värre än döden. – När då underrättelsen kom till Pg om Sv.Svenskarnes anryckande, fick en del af gardet befallning att marschera emot dem till Fd. Men just bland dessa gardesregementen hade Elisabeth sina pålitligaste anhängare. Nu eller aldrig måste hon således besluta sig för det djerfva steget. Natten mot d. 25 Nov. g. st.gamla stilen begaf sig prinsessan, åtföljd af sin läkare Lestoqc, till Preobraschenska gardets kasern och uppmanade soldaterne att befria Rd från främlingarnes herravälde. Soldaterne mottogo henne med hurrarop och hyllade henne som kejsarinna – 300 bland dem åtföljde henne till det palats, som beboddes af regentinnan Anna och hennes son, den i vaggan liggande tsaren Ivan III – de blefvo utan motstånd insläppta – regentinnan och tsaren, Munnich, Ostermann, Galitzin och de mäktigaste män af den dittills rådande styrelsen arresterades – och morgonen derpå förnam Rd att Peter d. stores dotter Elisabeth I uppstigit på thronen. – Munnich Ivan III +

3 Münnich – Ostermann –

|108|

4 Denna statshvälfning, utförd utan Sv:sSvenskarnes direkta medverkan och utan att ens deras verksama ombud, franska sändebudet Chetardie hade i det afgörande ögonblicket blifvit tillkallad, var icke angenäm för sv. reg.svenska regeringen, som hade byggt alla sina luftslott just på det betingade priset för deras hjelp vid ett sådant tillfälle. Den nya kejsarinnan lät genast skicka till Lvhpt en af fångarne från Wstrand, kapten Didron, med muntlig helsning att intet krig numera behöfdes, sedan ändamålet vore vunnet, och att kejsarinnan befallt inställandet af alla krigsrörelser, i hopp att Lvhpt skulle göra detsamma. – Denna helsning, åtföljd af ett bref från Chetardie, mottog Lvhpt d. 27 Nov. i Säkkjärvi. Han svarade Chetardie att äfven han ville undvika blodsutgjutelse, »såframt han sattes i besittning af de medel, hkahvilka för framtiden kunde betrygga Sv:s säkerhet» (Wbg, Kexholm). Härpå svarade åter Chetardie, att sådant borde man lemna åt den nya kejsarinnans »naturliga billighet och uppriktiga afsigter», hvarföre Lvhpt borde bevilja en tyst vapenhvila, tilldess man hunnit få instruktioner från Sthm och Paris; han, Chetardie, ville ansvara för följderna.

5 DetI det slafviska beroende, hvari sv. reger.svenska regeringen då hade försatt sig af Fr., ansåg Lvhpt sig ej kunna afslå denna proposition; – vapenhvilan afslöts till 1 Mars – och handlingens ögonblick, då Sv. möjligen genom en djerf hållning hade kunnat tilltrotsa sig några fördelar af den ännu osäkra och vacklande nya reg.regeringen i Rd, detta ögonblick gick för alltid förloradt genom befälhafvande generalens svaghet och blinda tro på original: på en fransk ränksmidares försäkringar. Fr. Reg.Franska Regeringen

|109|

6 Löfvings anbud att med 2000 man taga Wiborg. Den 6 Dec. uppbröt Lvhpt från Säckjärvi och marscherade åter till F:hamn, sedan hälften af hans ringa styrka genom köld och brist blifvit lagd på sjuksängen. En vecka derefter kom svar från Sthm att han hade bordet rycka framåt. Detta sätt att begära från Sthm förhållningsordres om hvad man borde göra i Fd, medan allt berodde på att begagna det gynnsama ögonblicket, hörde alltsedan till krigets märkvärdigheter och bidrog ej litet till dess slutliga utgång.

7 Nu begynte en tid af underhandlingar, hkahvilka hvarmed den nya r.ryska regeringen fann rådligast att insöfva Svv.Svenskarne tilldess att den sakernas nya ordning i Pbg vann stadga och säkerhet. En fransman, chevalier Crespy, reste oupphörligt fram och tillbaka mellan Pburg och F:hamn och förstod inbilla Lvhpt att r.ryska regeringen ej vore obenägen att återgifva Wiborg och Kexholm, kanhända ännu någon annan hamn vid Östersjön; – men r.ryska regeringen aktade sig att nu som förut att sjelf binda händerna med något medgifvande. Sv. reger.Svenska regeringen hemma i Sthm öppnade under sina bekymmer först N:o 1, sedan N:o 2 slutl. 3 af de på förhand uppgjorda fredsvilkoren och förklarade slutligen att man skulle nöja sig med N:o 3, d. v. s. Vibg, Kexholm, Ingermd och Pbg, men derunder borde man ej gå, och Lvhpt borde då hellre förnya kriget. Lvhpt åter var så fullständigt förd bakom ljuset, han litade så blindt på sin franska ränksmidare i Pbg, att han skref tillbaka till Sthm: »derestkonsekvensändrat/normaliserat flotta och rekryter i tid ankomma, skall Kgl. Maj. af dess pretentioner och rättmätiga påståenden allsintet behöfva eftergifva.»

8 Samma 24 Nov. 1741, när Peter den stores dotter uppsteg på Rds thron, nedsteg Carl XII:s syster från Sveriges. Ulr. Eleon. afsomnade, och med henne bortgick det okufliga hat, som härtills hade stängt det Holsteinska huset från sv.svenska thronen. – Den unge C. Peter Ulrik var som Peter den stores ende dotterson och C. XII:s ende systersonsson den verklige och legitime arftagaren till både Rds och Sv:s kronor. – Att försäkra sig om hans person, hade i kriget mot Rd betydt mer än en armé –|110| Men Elisabeth var klokare. Hon inbjöd sin systerson till sig – han infann sig i Pbg, d Jan. 1742 – och blef hennes stöd, hennes thronarfving i st.stället för hennes medtäflare om kronan.

9 RepetitionRepetition 25/4 70. Flottan. – Vintern. Säckjärvi. – Löfvg. Elisabeth, 25 – Ulrika Eleon. 24 Nov. – Stillestånd. Underhandlgar. – Sthm. C. P. U. af Hn. – Farsoter. Pfeiff. – Klubbar.

10 Den sv.svenska arméns tvungna vinterhvila under dessa bedrägliga fredsunderhandlingar blef vida förderfligare än ett förloradt fältslag. En smittosam sjukdom hade redan på hösten utbredt sig från den förpestade flottan till landtarmén. Hvari denna förskräckliga sjukdom egentl. bestod, är icke utredt, ty läkarekonsten vid armén, likasom i hela riket, stod ännu på den fot, att en tysk b man skattade sig synnerligen lycklig, när man till fältskär vid ett regemente kunde åtkomma en tysk barberaregesäll, och derutöfver hade man ej att tillgå annat än qvacksalvare, sohkashvilkas största praktik bestod i trolldoms- eller sympathikurer och som voro utrustade med dem fullkomligt värdiga apotheker. Sjukdomen, troligen från början uppkommen af dåligt dricksvatten, förvärrades sedan genom dålig föda och osunda boningar, och säkert icke minst af den moraliska nedstämningen, af oenigheten, harmen, förbittringen, som voro rådande uti de flesta sinnen. Lvh Soldaterne, till en del inqvarterade i fuktiga jordkulor, der kläderna möglade på kroppen, – ofta lifnärda med knappa portioner af skämda knallar, unkna ärter, ja kokad råg, – begynte hoptals sjukna och dö. Jordkulorna begynte då att begagnas till grafvar. Kymmenegårds bataljon tillredde för sina kamrater en graf, som var 100 alnar lång, 6 alnar bred och 4 alnar djup, och dit kastades de döda nakna, utan någon militärisk hedersbevisning. Inom kort tid sammansmulto de flesta regg.regementerna till ⅓. Af gardets 1500 man voro i Jan. 1742 blott 700 tjenstbara – i Febr. 400 – i Maj 200.

|111|

11 I denna betryckta stämning, redan helt olik den, hvarmed man börjat kriget, började också redan dunkla rykten om förräderi att kringsmyga. Det fanns ej någon nedrighet så svart, som ej Mössorna bland befälet tilltrodde sina kamrater af motpartiet. Ff.Finnarne utforo i gräsliga förbannelser emot »Kurvilan Herraspråk: finska», som de kallade Bbrock, och beskyllde honom att stå i förrädisk förbindelse med sin broder »kommendanten i Wibg»). Obs. – Samma sjukdomar och samma dunkla rykten om förräderi voro gängse bland r.ryska garnisonen i Wiborg. En gen Soldaterna observerade att en af deras generaler, Lieven, mottog två sv.svenska parlamentärer. – Myteri – Keith.

12 MidtunderMedan krigarne på detta sätt föllo i bragdlös fejd, kom oförmodadt d. 25 Febr. entt bref från gen. Keith till Lvhpt, hvari stilleståndet om 3 dagar uppsades från r.ryska sidan, emedan H. R. M.Hennes Ryska Majestät förgäfves väntat sändebud från Sv. att underhandla om fred. Surprisen var icke angenäm. Såsom ett spindelnät voro med ens alla trassliga intriger sönderrifna, och krigets jernhårda verklighet stod för dörren. RneRyssarne läto med flit utsprida rykten om en kolossal öfvermakt,. Det hette att 50,000 man – och några tillade, för bättre verkan dessutom 30,000 kosacker, voro i antågande från Pbg. och dDessa rykten blefvo genast trodda på fullt allvar i sv.svenska lägret. Sjelfva Löfving lät narra sig – file genom Wibg – Allt kom i rörelse – ilbud afsändes att s:dragasammandraga de spridda trupperna – qvinnor och barn tillsades att lemna Fhamn, och kanoner uppfördes på vallarna – Ingen tänkte derpå att hela landet låg betäckt med famns manshöga drifvor, der den ensame vägfaranden hade möda att arbeta sig fram, långt mera en hel armé. – Krigsråd – Lagercrantz – öfvergifva och uppbränna fästn –svårtytt – Konfusion – villervalla – utan grund.