Fjerde Föreläsningen. 12/2 66

Fjerde Föreläsningen. 12/2 66.

1 Vi återgå nu till en kort hågkomst öfversigt af Fds öden och den r.ryska maktens annalkande vid denna tid.

2 När C. XII år 1701 inryckte i Kurland, qvarlemnade han tre korpser att försvara gränsen mot Rd: i Ingmd Cronhjort med 6000 man, i Estld Hastfehr med 4000 och i Liffld Schlippenbach med 6000 man. Till dessa tre korpser hörde största delen af de f.finska regementerna. Denna ringa styrka hade det ärofulla, men svåra uppdraget att mota tsarens ständigt vexande, ständigt mera krigsvana härar, som allt mera inöfvades i den europ. krigskonsten af fr.franska, tyska och holl.holländska officerare. Efter dyrköpta nederlag lärde sig RneRyssarne småningom konsten att besegra Svv.Svenskarne, och första beviset derpå var Schlipbchs nederlag vid Erastfehr i Liffld d. 30 Dec. 1701. – I början hade Svv.Svenskarne en flottor på Peipus och Ladoga – Tsar P. lät bygga andra flottor på motsatta stranden – de sv.svenska förstördes l.eller trängdes undan, och redan 1702 hade RneRyssarne öfversvämmat största delen af Liffld. Derefter kom turen till Ingermanland.

|20|

3 Den 67 årige Cronhjort försvarade tappert, men utan framgång denna provins – Studenterne. – Den 12 Okt. 1702 kapitulerade Nöteborg efter det tappraste försvar. D. 4 Maj 1703 kapitulerade Nyenskans i nejden af N och numera herre öfver Nevan från dess utflöde ur Ladoga ända till dess mynning i F. Viken, anlade tsar Peteroriginal: Peters redan 12 dagar derefter, den 16 maj 1703, de första murarna af hans och Rds blifvande hufvudstad Petersburg, – d. v. s. citadellet, som uppfördes på Lustön i Nevan., kring hkethvilket sedan staden de följande åren uppvexte på det då ännu sv.svenska området. Så säker var Tsaren på sina blifvande eröfringar. Aldrig har någotn stad med mera rätt burit namn efter sin grundläggare. Petersburg var kronan på tsar Peters verk, – Pbg var Rds vesterländska, europeiska framtid, i motsats mot Moskva, som ännu i dag representerar det asiatiska Rd, – Pbg innebar herraväldet öfver Ösjön, herraväldet öfver norden. Till dess befästande anlades sedermera fästet Kronslott på en undervattens klippa i sjön och utvidgades efterhand med fästningen Kronstadt, som anlades på ön Retusaari utanför Nevamynningen. Det hot mot Fd, som dessa anläggningar närmast inneburo, uttalades i en skådepenning, der man såg hafsguden, i sin snäckvagn dragen öfver böljorna, och rundtomkring stod att läsa: Ecce, Finnia, tridentem!språk: latin – en spådom, som ganska snart gick i fullbordan.

4 Pbg och Kronstadt anlades i åsynen af sv.svenska vapen och en sv.svensk flotta. Men hvarken Cronhjorts finska härens tappra strid vid Systerbäck d. 9 Juli 1703,original: 1703 hvarken Cronhjorts, Maydels och Lybeckers anfall mot Pbg, eller sv.svenska flottans upprepade anfall mot Kronstadt förmådde bortsopa från jorden dessa trotsiga murar. Man igenkänner tydligt skickelsen af ett öde, som i trots af allt motstånd förde dene r.ryska ma örnarnas flygt allt längre mot vestern.

5 Året derpå kapitulerade Dorpat d. 13 Juli och den blodiga 9 Aug. 1704 togso RneRyssarne Narva med storm. Dånet af RnesRyssarnes kanoner hördes öfver hafsviken till Viborg och faran nalkades allt närmare. Cronhjort var död – Maydel, Lybecker.

|21|

6 Det nya Pbg hade emellertid blifvit en stor krigsdepot, der tsar Peter samlade trupper och förråder både mot Fd och Estland. De ständiga, från Wiborg företagna expeditionerna mot hans nya anläggningar förbittrade honom tsaren: sålänge Wiborg var svenskt, fanns för Pbg ingen säkerhet, och derföre beslöt han taga den finska gränsfästningen. D. 12 Okt. 1706 anryckte framför Wiborg en rysk armé af 20,000 man, och kort derefter kom tsaren sjelf med sin flotta. Bombardementet begynte, der anlades vidlyftiga belägringsarbeten, men natten mot d. 29 Okt. utrymde RneRyssarne oförmodadt alla sina positioner och marscherade tillbaka till Pbg., sannolikt af brist på lifsmedel i det förhärjade landet. Tidens vidskepelse tro satte denna oväntade räddning i förbindelse med en mystisk spådom. – Åren 1707 och 1708 var tsar Peters hela uppmärksamhet riktad på afvärjandet af kung Carls och sv.svenska hufvudarméns anfall emot hans rike, och Fd fick dessa år njuta en kort mellantid af lugn. Endast mindre ströftåg företogos, för att oroa de f.finska kusterna, och under ett sådant blef staden Borgå d. 12 Maj 18708 intagen och plundrad af RneRyssarne. K. Carl hade påräknat en kraftig diversion af gen. Lybecker, hkenhvilken med f.finska armén, som då genom starka utskrifningar vuxit till 11,000 man, skulle intaga och förstöra Pbg. Men äfven denna gång misslyckades försöket, genom anförarens oduglig när Lybecker vid den falska underrättelsen om en rysk härs annalkande förlorade all besinning och drog sig tillbaka i en feg, brådstörtad flykt, som kostade f.finska hären hela dess kavalleri. Hans förvända åtgärder uttröttade folket, som med gammal trohet förklarat sig villigt att tåga, man ur huset, till landets försvar, och från kon. kommo ordres att icke äfventyra trupperna i en strid mot öfverlägsna fiender. – Då inträffade Pultava slag, och tsar P. hade nu fria händer att vända hela sin segrande, kolossala makt emot Fd.

|22|

7 D. 22 Mars 1710 visade sig RneRyssarne utanför Wiborg, tsaren banade sig med sin flotta väg genom isstyckena och lät ett förfärligt hagel af kulor, bomber och fyrbollar regna öfver den åt förderfvet invigda staden. Under den tappre Stjernstråle försvarade sig Wiborg med största mod och ståndaktighet ända till den 10 Juni, då fästningen ändtligen, med nedskjutna murar och nästan staden förvandlad till en grushög, nödgats kapitulera mot fritt aftåg för garnisonen, ett vilkor, som dock icke blef hållet. Garnisonen och invånarne bortfördes fångne till Rd, Fds fasta förmur, varsom i 400 år varit en okufvelig damm mot öster, var fallen, och kort derpå, d. 9 Sept., kapitulerade äfven fästet Kexholm efter 14 dagars bombardement.

8 S. d.Samma dag utbrast pesten i Helsingfors och utbreddes snart öfver hela landet. Och nu inbröt öfver Wiborgs grusade portar en tid af hårda bekymmer och vexande faror för detta strängt pröfvade land.

9 Oemotståndligt utbredde sig den r.ryska makten på båda stränderna utaf F. Viken. D. 5 Juli 1710 kapitulerade Riga, hvars till större delen finska garnison blifvit till ¾ bortryckt af pest och hunger, och d. 29 Sept. öppnade Reval, decimeradt af samma landsplåga, sina portar utan motstånd. Den ena ädelstenen efter den andra föll bort ifrån Sveriges krona, och medan K. Carl dröjde fjerran ifrån sitt rike, plockade hans motståndare obehindrad segrerns mognande frukter.

10 Wiborgs fall uppskrämde hela Fd och väckte i Sv. den största bestörtning. Rådet förordnade den gamle, men skicklige Nieroth till öfverbefälhafvare i Fd, och N. lät med uppmanade folket att gripa till vapen. Då uppflammade i Fd detta partigångarekrig, som redan förut börjat i Ingermanld och der några få tappre män,|23| såsom Luukkoinen, Långström m. fl., snart äfven Stefan Löfving, ställde sig i spetsen för djerfva skaror af frivillige, hkahvilkahvilka under namn af Kivekätspråk: finska – icke att förblanda med de illa beryktade Sissarne, – från sina tillhöll i skogarna plötsligen frambröto och gjorde fienden stort afbräck. Men redan i Jan. 1712 dog Nieroth, sedan han vid Wekkelaks sökt att grundlägga mot en ny gränsfästning, det n. v. Fredrikshamn, och efter honom förordnade kon. åter Lybecker till öfverbefälhafvare. Hela hans taktik bestod i att retirera för fienden. Ett r.ryskt infall emot Kajana, det s. k. Kangas sotaspråk: finska 1712 började leken ånyo, och under loppet af 1713 utbredde sig RneRyssarne långs hela södrad kusten af landet, intilldess att de d. 28 Aug. utan motstånd ryckte in i Fds hufvudstad Åbo. Redan på sommaren hade i hela södra Fd uppstått en hejdlös panique – allt hvad fly kunde flydde öfver till Sv., univ.universitetet upplöstes, skolor bibliotheket och kyrkornas silfver bragtes i säkerhet. Men om Wiborgs fall injagat fasa i Sthm, blef förskräckelsen der ännu större, när nyheten kom om RnesRyssarnes inmarsch i Åbo. Rådet grep till den desperata utvägen att mot kon:s vilja afsätta och anklaga Lybecker, hvarefter befälet i Fd motvilligt öfvertogs af den tappre, redlige, men af motgången förföljde Carl Armfelt. Hans företrädare hade lemnat de vigtigaste pass oförsvarade, och när härigenom södra Fd var förloradt, drog sig A. med sin armé, som då bestod af 6 till 7,000 man, norrut till Pelkäne. Här, på näset mellan Pälkänevesi och Mallasvesi, blef A. den 12 Okt. 1713 kringgången och efter skarpt motstånd slagen af en dubbelt öfverlägsen r.rysk här under Galitzin, hvarefter A. retirerade först till Tamerfors och derifrån öfver Tavastmon till Ilmola, tilldess han slutligen fattade posto i Storkyro.

|24|

11 Slaget vid Storkyro d. 19 Febr. 1714 var på engång ett af de tappraste, blodigaste och olyckligaste, som någonsin dränkt Fds jord med dess söners och fienders blod, och utkämpadesoriginal: utkämpade till stor del på isen utaf den frusna Kyro elf. Sedan segern i början smålett emot de f.finska vapnen, förlorades allt, icke genom for de la Barres förräderi, som härtills varit allmänt antaget, utan genom hans liknöjdhet, emedan han, en främling, icke förstod att uppskatta och använda det krigiska folkets enthusiasm, utan i sittn militära stolthet och sitt djupa förakt för dessa bönder, som utgjorde en stor del af Armfelts armé, redan från början gaf allt förloradt. 2000 Ff.Finnar och inemot dubbelt så många stupade fiender betäckte den blodiga isen, när A. slutligen med qvarlefvorna af sin arme, till största delen kavalleri, räddade sig genom skogarna till Wasa och derifrån marscherade vidare norrut, tilldess han fattade posto i Brahestad med förposterna i G: Carleby. RneRyssarne följde efter på strandvägen, plundrade Wasa och brände Jakobstad, men gjorde halt i Kronoby och vände så plötsligen om till södra Fd, hvarigenom Ösbotten under sommaren lemnades i ro.

12 D. 27 Juli 1714 blef Ehrensköld med en afd.afdelning af sv.svenska skärgårdsflottan slagen mellan Hangöudd och Tvärminne. D. 29 Juli 1714 kapitulerade Nyslott. I Aug. öfvergingo RneRyssarne till Åland och härjade dessa öar, som redan blifvit nästan öfvergifna. Samtidigt utrustades i Åbo en r.rysk flotta af 60 galerer, utom båtar, och på den seglade 6000 man norrut, utom en afd. kavalleri, som red landvägen åt Östbotten. D. 26 Aug. visade sig denna flotta utanför Wasa och d. 1 Sept. gjordes landstigning vid NyCarleby, medan en afdeln. af flottan seglade öfver Qvarken och uppbrände Umeå d. 18 Sept. Landstign. vid Nby blef signalen till en hejdlös flykt med de mest upprörande scener från Nby norrut. Det var en hel befolkning på landsvägen. – Armfelt fick ordres från Stlm att retirera öfver Torneå till Vesterbotten och hela Fd gafs sålunda till spillo.svårtytt

|25|

13 RneRyssarne följde plundrande efter till GCarleby, Brahestad, Uleåborg. Kemi. – Kajaneborgs lilla fäste, det sista i Fd, försvarade sig under J. H. Fieandt i mer än två månader, och med sina 50 inval.invalider – tilldess qv.qvinnor och barns böner bevekte honom att kapitulera d. 24 Febr. 1716 – Bröts. Sprang. En stor del af flyktingarne långs kustvägen hade sökt sin tillflykt på Karlön utanför Uleåborg. Här öfverföllos de om natten af ett fientligt ströfparti och blefvo till största delen mördade. Oaktadt proklamationer utfärdadeoriginal: utfärdades om skydd för de invånare, som förblefvo i deras hemvist, föröfvades af det irreguliära kavalleriet förfärliga missgerningar, hkahvilkahvilka befälet förgäfves sökte att förekomma. Det Östbottningarnes motstånd retade fienden till raseri. Nästan öfverallt sammanrotade sig skaror af frivillige, anförde af djerfve kivekätspråk: finska, och lurade på vid hvarje väg, i hvarje pass på den anryckande fienden. För att ändtligen bryta detta hårdnackade motstånd, befallte tsar P. att utan förskoning ödelägga hela landet. En ädel man i r.rysk tjenst, t. f. landshöfd. i Wasa, rördes af landets nöd och reste till tsaren, för att utverka befallningens återtagande. Svaret blef, att Östb. var eröfradt på nåd och onåd – T. begärde afskesvårtyttd, men befalln. blef återkallad. Förödelsen, börjande från och med Limingo socken söderut, hade då hunnit till Yppäri by i Pyhäjoki, der den stadnade, och på denna sträcka lemnades såg man derefter icke en mskoboningmenniskoboning, knappt en lefvande varelse, utom skogens vilddjur. Det var liksom hade hela Fds lidanden samlat sig öfver detta Östbotten, som längst och ihärdigast gjort fienden motstånd. Utom de dödade, de bortflydda eller de i skogarna omkomne, bortfördes unga män, qvinnor och barn i skaror till Rd eller för att i det ödelagda Liffland befolka de adliga herregodsen. Landets befolkning Wasa län hade dittills varit tätt befolkadt – nu minskades befolkn. så, att år 1719 fanns uti Nerpes socken blott ⅟₉ af befolkningen qvar – i Lappfjärd återstodo af 132 rökar endast 45 – under 4 års tid utgjordes derv. –kyrkans inkomst af 30 daler kpmyntkopparmynt. – Den mskovänligemenniskovänlige furst Galitzin, Fds dåvar. gen. guvernör i Åbo, sökte organisera landets förvaltning och skydda folket, – men –

|26|

14 Ej sannt om Ulr. Eleon. – Ej om en koalition –

15 Undertiden hade kung Carl en dyster höstnatt d. 30 Nov. 1718 slutat sin hjeltebana utanför Fredrikshalls murar, – icke, som man allmänt antagit, för en lönnmördares kula, utan enligt en sannolikhet, som numera gränsar till visshet, för en muskötkula från fästningens bastioner. Pal. Müller. Sökte döden – Hans död var »en slutad lefnad.»

16 Man urskiljer i C. XII:s historia 3 bestämda perioder: 1) hans ungdoms rasperiod till 1700; 2) Hans glänsande krigarebana, hans äras och hans lyckas dagar 1700–10709, och slutligen 3) hans motgångs och olyckas dagar 1709–18, de sistn. hufvudperioderna precis lika långa. Någon eg. utveckling af hans karakter under dessa perioder efter 1700 finner man icke. Alla de dygder och alla de fel, som redan i hans ungdom så ovanligt skarpt visade sig, hade sedermera endast hårdnat.original: , och Ensam och sluten gick han genom verlden lik ett glänsande moln öfver de dödligas hufvuden. Beundrad af samtid och efterverld, älskad och vördad framförallt af sina krigare, hade han likväl icke en enda förtrogen vän, för hkenhvilken han skulle ha öppnat hela sitt hjerta. Denna ödslighet kring honom tilltog allt mera, sedan hans första ungdoms vapenbröder fallit i hundrade strider. I denna mening ensamhet, såsom en koloss af marmor, höjd öfver tidehvarfven, stod han vid slutet af sin bana större, förundransvärdare, mera oförliknelig mera ogenomskådlig än vid dess början. Men denna marmor i karakteren, som ställde hans person så högt öfver alla dödliga, ställde hans folk alltmera i bakgrunden och likasom tyngde det till jorden. I detta folk klappade mskligamenskliga hjertan, det stod icke mera, såsom han sjelf, upphöjdt öfver alla motgångar och lidanden, kunde ej som han försaka,original: försaka det dignade under ansträngningen – der blef en oöfverstiglig klyfta mellan konungen och folket, som förr varit ett, – och i denna klyfta inträngde en nyare tids ande med ropet om frihet – med den berättigade fordran att icke konungen ensam skulle vara en fri man i sitt rike – och fo det var för denna frihetens ande, det var i kampen mot ett inbrytande nytt tidehvarf som C. XII föll, för det han ställt individen öfver nationerna, – och med honom föll det absoluta konungaväldet i norden. Böj, Svea, Knä –