Sjunde Föreläsningen. 14/3 55

|58||223|

Sjunde Föreläsningen. 14/3 55.

1 Den naturliga utvecklingen af vårt ämne leder oss nu till en företeelse af högt intresse för naturhistorien i allmänhet och särskildt för nordens fysiska geografi, emedan den så att säga utgör dess grundval, dess läran om dess upphof, daning och utbildning, dess geogoni. Denna företeelse hänger på det innerligaste tillhopa med de allmänna naturlagarna för geologin och med hela jordens daningshistoria, hvarföre den egentligen endast i sar med kännedom af dem kan fullständigt uppfattas. HH.Herrarne finna likväl att en framställning af så omfattande ämnen skulle föra oss för vida, och jag nödgas derföre dels förutsätta det väsentligaste såsom för HH.Herrarne bekant, dels endast i korthet redogöra för det som är oundgängligen nödvändigt för framställningens sammanhang.

2 Det fenomen jag menar är ingenting mindre än det märkvärdiga skådespelet af en fortgående skapelseakt, en för våra ögon fortfarande landbildning, hvarigenom vi ännu i dag se Finland och åtskilliga andra kuster af norden likasom uppvexa ur hafvet – det är en storartad och fredlig eröfring, som hvarje år vidgar vårt lands gränser kuster med flera qvadratmil, på samma gång som den bidrager att medverkar till landvinningar i det inre af vår kontinent, dem menniskohanden bereder genom sjöarnas uttappande och kärrens uttorkande. Det är således en fortgående materiel progression af den fysiska geografin, väl icke utan exempel såsom faktum betraktad, men härtills den enda af sitt slag i hela verlden genom dess regelbundenhet och derigenom att forskningen lyckats mäta naturens arbete för sekler och år med tumstock. Det måste derigenom blifva ett faktum, som icke allenast är i många fall bestämmande för vårt lands fysiska framtid utan också leder oss till märkvärdiga resultater för dess forntid, förutsatt nemligen att några seklers erfarenhet kan gifva en måttstock för bedömandet af längre tidsrymder framåt eller tillbaka.

|59||224|

3 Läran om ett lands yta, dess orografi eller bergsystem, dess hydrografi eller vattensystem kan i en öfversigt sammanfattasoriginal: sammanfattat i läran om dess dalar, dess dalsystem, som af nyare författare blifvit kalladt ankologi. Med uttrycket dal förstår geografin något annat och mera konseqvent, än hvad man dermed förstår i det dagliga lifvet. Geografin Man har t. ex. bergdalar, flod-dalar, och slätter, eller slättdalar, man har och sjödalar, d. v. s. i allmänhet relativa fördjupningar i jordytan, hvilkas gränser bestämmas af de omgifvande höjdernas toppar. I sådan mening variera dalarnas storlek från den bädden af en rinnande vårbäck ända till verldshafvet, som relativt är den största af alla dalar på jordytan. Uttrycket flod-dal sammanfaller i någon mån med uttrycket flodsystem, som vi alla förstå; en bergdal, en slätt är likaså ett klart faktum, som alla begripa. Men bassinenoläsligt p.g.a. konservering/inbindning d. v. s. dalen af en sjö är vanligtvis mera komplicerad, d. v. s. den utsträckes oftast längre än till det område som upptages af sjöns vattenyta. För att finna en sjös verkliga dal, måste man vanligen draga en linie strax bakom källorna af alla de floder som utfalla i denna sjö, och man finner då vanligen der nemligen en berg och man finner då att sjöns naturliga område strä upptager en ganska betydlig del af de omgifvande kusterna. Söka vi t. ex. det verkliga omfånget af Svarta hafs-dalen, så finna vi att den i söder och öster är skarpt begränsad af kustkedjorna, men deremot i norr sträcker sig långt uppåt ryska slätten och i vester utbreder sig öfver en stor del af det Östra Europa ända till Hæmusbergen, Karpatherna och de östra alpkedjorna. Denna method bör kanske med varsamhet begagnas, ty den kan leda till misstag. Men den hvilar på en ovedersäglig grund, naemligen den, att vattenytorna i allmänhet bilda den relativt djupaste delen af hvilken nejd som helst, större eller mindre, och att det således|60||225| blir deras höjd som är den egentligen vigtiga för geografin, då deremot bergstopparna egentl hufvudsakligen få nöja sig med den betydelse att beteckna dalarnas yttersta gränser.

4 Söka vi nu omfånget för den dalsänkning, som för hela nordens geografi är den vigtigaste och likasom utgör dess gravitationspunkt, dent bäcken, den centralbassin, kring hvilken dess förnämsta landmassivoriginal: landmassvi grupperat sig, nemligen Östersjön, så måste vi draga en källa bakom alla de floder som falla i Östersjön. Wi finna En sådan linie bildas i vester och norr af Skandinaviens fjällrygg, som vidare i norr och i nordostr vid från Finnmarkens gräns af den lägre ödsliga fjällrygg som stryker åt öster genom Torneå och Kemi lappmarker till Wuomapää vid ryska gränsen; så vidare i öster af Maanselkäs östra förgreningar; sedan vidare af något obestämda vattenskillnader mellan Onega och Hvita hafvet till Wologda trakten; vidare af Rysslands vattendelare Waldai, och sedan vidare genom Wolhynien och Galizien af Böhmiska och Schlesiska bergen m. fl., så att också Weichselns, Oderns och Elbens flodsystemer falla inom linien, ända fram till Jutland, der Östersjöns sista gräns i vester går i en landthöjd opp ända till Skagens udde. Om vi hade en för detta ändamål färglagd karta till hands, skulle HH.Herrarne klararaere uppfatta denna geografiska föreställning. HH.Herrarne finna emellertid att den verkliga Östersjödalen är betydligt större än Östersjöns nuvarande vattenyta – att den omfattar större delen af Sverige, hela Finland, en del af det vestra Ryssland, jemte all Estland, Liffland, Kurland, vidare hela det nuvarande Polen, en god nästan hela Preussen största delen af Preussen, en god del del af öfriga norra Tyskland och största delen af Danmarks kontinent jemte alla dess öar. Kanten af detta bäcken är visst icke bestämdt markerad på alla punkter, och höjderna som utmärka dess gräns variera betydligt, särdeles i öster, der de äro lägst och på några punkter tvifvelaktiga. Men i dess helhet har denna dalsänkning likväl en viss afrundning,|61||226| en enhet och ett sammanhang som genast faller i ögonen, när man kommer att tänka derpå. Det är en geografisk enhet, som, ehuru ytterst olika i menskliga förhållanden, likväl spökar också i historien. Ty det var just detta Östersjöns stora dalområde, som Gustaf II Adolf och Carl X Gustaf ville göra till ett svenskt rike – hvarföre en svensk förf.författare, Agardh, kallaroriginal: kallare deras storartade plan »geologiskt sann.»

5 Nu blir frågan: hara i allmänhet sådana vattendalar, och har särskildt Östersjöns stora bäcken i alla tider varit lika beskaffade som nu, d. v. s. pså att blott en del af fördjupningen varit betäckt af vatten, men den öfriga relativt högre delen varit torrt land? Det finns många skäl, som göra att man obetingadt måste besvara den frågan med nej. Tvärtom finnes det otaliga och evidenta bevis uppå att hela, eller dock den allrastörsta delen af denna stora insjödal i en aflägsen forntid varit betäckt af vatten. Detta faktum har redan under mer än ett århundrade varit föremål för många lärda tvister och undersökningar, särdeles med afseende å den skandinaviska och finska norden, hvars rygg det egentligen gäller; ty saken har varit ofta och ihärdigt bestridd, åtminstone i dess början, när den fick sin största ryktbarhet genom Celsius och von Dalin. Jag skall nu i korthet redogöra för bevis man åberopar för den sats att Östersjöns yta fordom stått vida högre än nu och beto svallat öfver största delen af Sveriges och Finlands nuvarande kontinent.

6 Det första beviset, som ligger oss närmast till hands, är traditionen och egna ögons vittnesbörd. Wi behöfva ej gå långt för att söka det. Var och en som någon tid vistats vid Finlands kuster, isynnerhet de vestra, har likasom med egna ögon sett stranden uppvexa ur hafvet. Det finns der ingen gubbe om 60 eller 70 år, som ej kan intyga, att i hans barndom vattnet stod högre än nu; att skepp lagt till der nu båtar med möda passera; att boskapen betar på ställen der man för en eller par mansåldrar tillbaka farit med båt; att landtmannen nu bergar sitt hö der fiskaren förr drog not. Fenomenet är allmänt bekant under namn af tillandning, och denna tillandnings synliga vidd beror naturligtvis på om hafvet|62||227| närmast kusten är grundt eller djupt. Bott Finska vikens norra kust är i allmänhet djup och hvilar på klippor, som mångenstädes gifva bilda goda hamnar, såsom här vid Hfors; på andra trakter är den grundare, såsom t. ex. Esbo och Kyrkslätt soknar vid stranden. I samma mån synes tillandningen svagare eller starkare. Närmast för våra ögon ha vi Gammelstadsviken, som alla känna. När det första Helsingfors der anlades för 300 år sedan vid Wanda ås utlopp, var Gammelstadsviken så djup, att de största fartyg gingo upp till dess innersta delar, likasom nu omkring det nya Helsingfors. Nu veta vi alla att samma vik i dess inre del är så grund, att knappt en båt flyter fram på somliga ställen mellan den täta vassen. Wi kunna alla upplefva den dag, då skördarens med sin lie går torrskodd öfver denna fordna hafsbotten. Man skall kanske säga att det slamm, som Wanda å medför, isynnerhet om våren vid islossningen varit orsak dertill. Orsak var det icke, ehuru man kan antaga att denna omständighet här påskyndar tillandningen. Men vi ha ett ännu närmare exempel. I Thölöviken utflyter ingen flod, endast ett par högst obetydliga bäckar. Och likväl se vi dess grundaste del, det nu s. k. Gloet för våra ögon förvandlas först från vatten till kärr, derpå från kärr till fast mark. Landvinningen här är så stark, att ännnu för vidpass 25 år sedan gick vattnet upp till inemot det nuvarande theaterhuset och man åkte skridsko om höstarna på den plats, der nu Lithonii stenhus så stolt ser ned på det eröfrade området. Jag sjelf har för 22 år sedan åkt skridsko på den plats der man nu köper cigarrer i Tollanders tobaksbod. Det är klart att påfyllning af menniskohand i sin mån bidragit. Men utan naturens eget initiativ skulle sådana landvinningar på hafvets bekostnad vara outförbara, – åtminstone erfordra kolossala dammar, såsomdana man ser uppå Hollands kuster.

7 Skjälstenar.
Ref.
RNotvarp.
Runstenar om broar.

8 Åbo skärgård och Ålands hvilar likaså nästan hel och hållen på granitbotten med temligen ofta djupa sund, hvarföre tillandningen der ej blir särdeles märkbar. Men ioriginal: I och vid Bottniska viken bli dessa tillandningar ännu mycket märkbarare, vid s och det ju tydligare, desto längre man kommer norrut. Öfverhufvud är finsvenska kusten der betydligt djupare och hvilar, likasom den sydfinska, på granitgrund. VestFinska kusten deremot är i allmänhet långgrund och sandig, likv uppfylld af bankar och grund, som der i alla tider gjort sjöfarten vådlig. Undantag gifvas likväl, hvarafpå Kaskö förträffliga hamn är ett bevis. I samma mån blir emellertid Finlands eröfringar från hafvet hvarje år större än Sveriges. Redan på kusten vid|63||228| Wasa och NyCarleby är tillandningen mycket stark. Vid nya jordrefningar, som der ske hvart 20:de eller 25:te år fördelas vanligen stora nyvunna sträckor på de närmast hafvet belägna byarna; det händer att ett halft mantals hemman sålunda för hvar mansålder får ett tillskott af tio tunnland ängsmark. Fenomenet ligger alldeles i öppen dag.

9 Först bildar sig ett sandgrund, som än sammanhänger med stranden, än skiljes derifrån af ett djupare vatten. När detta grund hunnit vidpass en 1½ fot under hafsytans medelhöjd, börjar man se ett och annat vassstrå uppsticka. Derpå ser man grundet vid lågt vattenstånd höja sig öfver ytan, kalt, ödsligt, betäckt med sand, småsten och ditflutna gamla trädstubbar. Småningom börjar det jemnt visa sig öfver ytan; och nu vassen försvinner, man ser ett och annat grässtråoriginal: grässtå samt fräkenvexter under sommaren skjuta fram, men åter bortsköljas af höstvågorna. Ändtligen nås icke mera grundet af vågen, som vid dess kanter bildar regelbundna kroklinier i sanden. Nu först begynner gräset taga rot, men långsamt och glest. Omkring tjugu år förgå, innan den blottade hafsbottnen blir en äng, som lönar sig att berga. Pa andra 20 år innan löfskog På sådant sätt uppstå emellertid efterhand omätliga sträckor af alldeles jemna blekgröna slätter så långt ögat kan se, i jemnhet och enformighet, om också ej uti bördighet liknande Amerikas savanner.

10 Öarna i den vidsträckta skärgården få tid efter annan s. k. Vattuungar, d. v. s. der bildara sig vid deras sida än stengrund, än sandgrund, som likaledes höja sig och efterhand utgöra små sjelfständiga holmar. Men sundet mellan denna vattuunge och dess moder, den större ön eller holmen, är vanligtvis grundt; snart kan det ej mera befaras med båt, dess botten höjer sig, stiger till slut öfver vattenytan, blir först en sumpig, derpå en fast mark och bildar, emedan det länge ännu är skoglöst, en s. k. Hals, hvarme eller ett flackt, öppet näs mellan den större holmen och den mindre. Slutligen händer att de närmast sammanliggande holmarna sammanvexa med fasta landet.

11 Det fenomen, som man kunde kalla savannbildningen vid finska kusten blir ännu tydligare, när man från Gamla Carleby reser kustvägen uppåt. Här upphör nemligen skärgården, stranden blir naken och nästan alldeles flack jemn ända inemot Uleåborg, stundom i breda bugter, men inga smalt inskärande vikar; hafvet ligger hejdlöst uppå och blottar på engång hela sin makt och hela sin vanmakt. Man skulle tycka, när man på Ekelunds karta ser stora landsvägen gå så nära kusten och vet att den gått der i åtminstone två eller trehundrade år, att tillandningarne ej kunnat vara så betydliga efter det ej på den långa tiden bildat sig ett bredare mellanrum mellan stranden och vägen. Men vägen har i sjelfva verket förr gått längre inåt, och jag vågar påstå att Ekelunds karta, annars så pålitlig, i detta afseende kan är grundad på äldre mätningar, som nu böra rättas, ty mellanrummet till stranden är påtagligen större än kartan utvisar. Jag skall framdeles bevisa att hela österbottniska kusten, med undantag af några få landhöjder, är en tillandning, som ej kan vara äldre än omkring 2000 à 2500 år. Den af HH.Herrarne som möjligen rest i dessa trakter påminner sig säkert den ryktbara Limingo äng,|64||229| hvilken, liksom Storkyro åker, »ej har sin like i bredd eller längd». Redan vid första anblicken röjera dess som ett golf så jemna, enformiga, här och der med späd löfskog bevuxna slätter slätter, att nejden måste vara en tillandning från hafvet, och vegetationen, som består af samma klenvuxna löfskog, som öfverallt karakteriserar tillandningarna, bevisar i sin mån att marken måste vara af ungt datum och ännu vid början af den historiska tiden öfversvämmad af Uleå hafsbugt, som då sträckte sig flera mil djupare inåt. Om dessa trakters pfortgående naturförändringar behöfde ett ytterligare bevis, så har man det uti sjökorten öfver Uleåborgs och Torneå skärgård. Hela Bottniska vikens hjessa är nemligen den grundaste delen af hela Östersjöns vattenbassin, så att då medeldjupet (?) uti egentliga Östersjön kan antagas till 40 famnar, i Finska viken till 20, i Ålands haf till också till 15 och i Qvarken till 12 famnar, kan beräknas samma medeldjup i de nordligaste vattnen till föga mer än 7 famnar och i många trakter derunder. Det är derföre klart att vattenminskningen här måste åstadkomma större förändringar, och det gör den också till den grad, att nya farleder nästan årligen måste utprickas. De många och stora floderna, som här uttömma sitt vatten sanda visserligen nejderna närmast deras utlopp, och bilda bankar och skära rännor genom strömdraget, men å andra sidan kan antagas, att deras förenade vattenmassor snarare skulle motverka, än medverka för hafsytans medelhöjd; man har nemligen genom prof. Woldstedts beräkningar funnit att hafsytan i norra delen af Bottniska viken står omkring 24 fot relativt högre än hafsytan i Östersjöns hufvudbassin söderom Åland. Orsaken är påtagligen den att likasom Östersjöns tre smala utlopp vgenom båda Bälten och Öresund ej förmå svälja hel en vattenmassa motsvarande den som inflyter i dess bassin genom de många floderna, och rela likaså verkara skärgården och de många klipporna och grunden i den trånga Qvarken, att detta utlopp för de nordliga vattnen ej hinner svälja fullt ut så mycket som tillkommer der norruppå genom floderna. Således skulle man vänta att hafsytans medelhöjd i Bottniska viken ofvanom Qvarken|65||230| borde ökas och icke minskas; men i stället säger oss erfarenheten att denna vattenminskning är obestridlig, stark och i ständigt tiltagande.

12 Det är också allmänt bekant, hvilket märkvärdigt inflytande denna oupphörliga, i tysthet arbetande naturrevolution haft, bland annat, på de finska kuststäderna. Större delen af dem varanlades i deras början vid djupa hamnar och, beqväma farleder, och två eller trehundrade år derefter befinna de sig alldeles mot beräkning flyttade ett godt stycke från kusten, likasom en gäckande natur velat roa sig att mot deras vilja göra dem till uppstäder. Helsingfors flyttades 90 år efter dess anläggning till ett beqvämare läge. Huru trångt inloppet blifvit till Ekenäs, fingo engelska ångfartygen Hekla och Arrogant bevittna d. 19 Maj 1854. Åbo står fastvuxet vid domkyrkan på dess uråldriga plats, men har sett nödgats flytta redden för sina större fartyg 3 verst från staden vid Beckholmen, och Aura, som fordom var segelbar för stora fartyg, är det nu knaendast för båtar ett stycke ofvanom staden. Björneborg hade fordom ett ypperligt läge, och de största då brukliga fartyg gingo lastade upp i Kumo elf, men nu nödgas man lasta vid Räfsö 3 mil från staden. Wasa har förgäfves ansträngt sig att uppmuddra en kanal till den fordom s. k. gamla hamnen, som fordom inrymde hvilka fartyg som helst; det staden var likväl tvungetn att lasta på en mils afstånd vid Brändö, tills branden 1852 ändtligen föranledt Wasa att springa efter det bortilande hafvet till Klemetsö. Ännu för hundrade år sedan gingo stora fartyg ända upp fram till NyCarleby uppför Lappo elf; nu har der, utom bankar och grund, bildat sig en fors som icke fanns förut, och staden är tvungen att lasta på ¾ mils afstånd. Jakobstad har likaledes sett sig förflyttadt en god half mil från dess hamn, och vid GamlaCarleby, der alla fartyg förr ankrade tätt under staden, veta vi af historien om den 7 Juni 1854, att de engelska ångfregatterna, likasom lastade handelsfartyg, nödgades ankra en mil ifrån staden – en omständighet, som den gången räddade GamlaCarleby. Brahestads fordom goda hamn är uppgrundad, så att fartygen måste lasta 2 verst ifrån stranden. Uleåborg har omkring en mil fr till sin redd, och man trodde knappt sina ögon, när de fyra engelska fregatterna d. 31 Maj sistlidet år med full machin styrde in genom|66||231| detn ytterst krångliga, i hundrade bugter gående farleden. TorDen plats, der Torneå nu är beläget, var fordom en kringfluten holme, benämnd Svensar (trol. Suvensaari), och farleden är numera en af de svåraste. Dylika vältaliga bevis för en sänkning af hafsytan återfinnas äfven på svenska kusterna, der de äro i någon mån grunda, så att erfarenheten historiskt kan följa förändringarna. Lund var fordom en sjöstad; nu har det länge upphört att vara en sådan. Hudiksvall t. ex. flyttades 58 år efter sin anläggning 440 famnar närmare hafvet. Piteå flyttades efter 45 år en half mil. Luleå flyttades efter blott 28 år en hel mil o. s. v.

13 Det andra traditionela beviset för vattenminskningen är tillvaron af namn som beteckna hafvets granskap på sådana orter der dessa namn ej mera äro berättigade genom ortens läge. Sådana namn med den vidfogade ändelsen öre, ö, holm, vik, sund, näs, å, fors, mar (som betydde haf), stäk m. fl. äro mycket allmänna i Sverige och till end del äfven i Finland, i de trakter som fordom bebotts eller ännu bebos af svensk befolkning. Pedersöre t. ex. (– d. v. s. Peters ö, icke St Pehrs penning som några orätt gissat) är numera en betydande landfast socken på vid Österbottens kust. Björkö är ett dylikt exempel original: i södra vid sydfinska kusten. Jag behöfver ej uppräkna en mängd dylika namn af mindre betydenhet. Jag vill endast tillägga, att fallet är detsamma med en mängd finska ortsnamn. Ändelsen salospråk: finska (holme) förekommer mycket ofta der orten ej mera är kringfluten. Man har t. ex. Salo socken i Österbotten och Salo köping vid sydfinska kusten, båda numera fullkomligt landfasta. För öfrigt Munisalo, Wäkisalo och många andra kontinentala punkter. Samma förhållande är med ändelsen luotospråk: finska, Karjaluoto, Mariluoto o. s. v. Likaså med ändelsenrna lahtispråk: finska, salmispråk: finska och niemispråk: finska m. fl. andra på otaliga ställen vid der fordom funnits, men ej mera finns någon hafsvik, något sund eller någon udde. Dessa namn vid kusterna äro traditionens vattenmärken, som temligen åskådligt ge vid handen huru långt våra hafsvågor svallat för icke särdeles långa tider tillbaka.

14 Det tredje beviset är likaså af traditionel beskaffenhet och består i de fynd man dels vid kusten, dels ett godt stycke derifrån inåt landet gjort af sådana saker eller inrättningar,|67||232| som häntyda på hafvets närvaro der det ej mera finnes. Bland märkvärdiga fynd af detta slag vill jag omtala ett. När Trollhätte kanal i Sverige skulle anläggas, togs vägen genom en liten insjö, kallad Åkersjön, nära nog af samma höjd med vattenytan ofvanom fallen i Götha elf, men afskild från dem genom af en bergås, som måste genomträngas. Sjön var ej djup nog för fartygens behof och måste derföre först uttappas, för att kunna uppmuddras. Vid ena sidan af sjöns botten hade begynnt att bilda sig ett lager af bränntorf, och i detta torflager fann man en myckenhet ekvirke, som liknade lemningar af en skeppsbrygga. Ett stycke utanför den låg ett skeppsankare af jern af den storlek som nyttjas till s. k. storbåtar eller kustfartyg, och mellan ankaret och bryggan låg en stor myckenhet forntida guld- och silfvernipper, ringar, spännen, häkter m. m. jemte glasperlor uppträdda på silfvertrådar. Allt utvisade att ankaret och nipperna i urminnes tid blifvit förlorade från ett vid brygganda liggande fartyg. Men till sjön fanns numera ingen vattenväg ens för den ringaste båt, och sjön låg, som sagdt, lika högt öfver hafvet som alla slussarnes höjd tillsammanlagd; hvaraf man kan sluta att Götha elfdal fordom måste ha varit en vik af hafvet och Åkersjön en liten hamn deruti. – Från vårt eget land ha vi ett exempel något ditåt. När Suvanto sjö år 1818 bröt sig ett nytt utlopp genom den sandås som skilde den ifrån Ladoga, hände sig att en stor sträcka hvaröfver Suvantos vatten förut strömmat i Wuoksen blef torr, och på denna hastigt blottade sjöbotten, som i urminnes tid varit betäckt af vatten, fann man i jorden rotade trädrötter, som tydligen visade att på samma sjöbotten fordom vuxit skog. Något dylikt omtalar Lindström i sin beskrifning öfver Eura socken, nemligen att trädrötter synas i bottnen af Pyhäjärvi sjö 40 famnar från stranden. Det är tvenne fakta som vid första påseendet endast röra våra insjöar och snarare tyckas bevisa att vattnet ökats och icke minskats; men detta är endast lokalt, och jag anför dessa berättelser blott för att visa huru märkvärdiga förändringar jordytan undergått äfven hos oss.

|68||233|

15 Deremot finnas på våra kuster ett stort antal traditioner om lemningar af ett tillbakavikande haf. En half mil söderom Lappo kyrka i Österbotten är engår äfven vägen öfver ett temligen högt berg, som midt i en djupt finsk trakt bär det svenska namnet Simsjö. På detta berg 8½ svensk mil från kusten och omkring åtminstone 200 fot öfver hafsytan har man funnit ett skeppsvrak. På en höjd i Pyhäjoki socken 1 mil från kusten och vidpass 100 fot öfver hafvets nuvarande yta har man funnit ett skeppsankare. I en måsse i Storkyro har man likaledes funnit lemningar af skeppsvrak och skeppsankare. Sådana fynd äro icke sällsynta: vid Salstad i Uppland fann man en köl, vid Fjällbacka i Bohuslän ett ankare, allt långt ifrån hafvet.