Tionde Föreläsningen. 1/12 55

Tionde Föreläsningen. 1/12 55.

1 Detta fenomen af en skogens fortgående sjelfförstöring och landets förvildning är intressant i sig sjelf – men det har en ännu större betydelse och leder till de vigtigaste slutsatser, när man följer det uti dess konseqvenser för vårt eget land, för Finland utom Lappmarkerna. Man kan säga att hela Finlands hela fysiska kultur väsentligen beror af striden emot ett ringa och ofta förbisedt naturhistoriskt fenomen, neml.nemligen mossbildningen. Likasom Uti djurverlden ser man de kemiska krafterna ständigt sträfva att upphäfva den vitala lifsprocessen; der de lyckas fullkomligt, så förstöra de helt och hållet organismen och upplösa den uti dess kemiska beståndsdelar, som derefter i full äro underkastade de kemiska lagarnas envälde och ingå nya föreningar, hvilkas allmänna process är förruttnelsen. Men|19||299| der en sådan process icke genast får öfverhand, utan organismen sträfvar emot, men ändock är för vanmäktig att beherrska de kemiska krafterna med de vitala, der bilda sig parasitväsenden på bekostnad af det organiska alstret, undergräfva så småningom dess lifskraft och lyckas slutligen, fastän långsamare att döda lifvet och bereda de kemiska krafterna fullständigt herravälde. – En sådan parasit är nu mossan, likasom flera af kryptogamerna och likasom ohyra, intest.maskar och infusions flera parasitdjur uti den animala verlden. Öfverallt der mossbildningen gynnas af samma förh.förhållanden som i Lappland, neml.nemligen fuktighet, stark köld, omvexlande med stark blida och isynnerhet af en viss vanm af klimatet förorsakad vanmakt i jordens naturens, i organismens vitala kraft – motsvarande ungefär nervsvaghet hos menniskan – der förmår icke organismen upprätthålla sig sjelf genom en reaktion, ettn motverkan eller ett tyglande af de kemiska krafterna, och der uppstå parasiter – i främsta rummet mossan. Wi ha således redan af allmänna grunder någon rätt till den förmodan, att också Finland varit och är underkastadt faran af samma förvildning som Lappland. Denna förmodan bestyrkes på ett verkligen öfverraskande sätt, om man allenast gör sig den mödan att gräfva några spadtag i våra mossor. Då skall man öfverallt finna, att under den tunna mossvegetationen på ytan finnas lemningarne af en förstörd skog, stora trädrötter och förmultnade stammar begrafna under täckelset af de parasiter som dödat dem. Och när dessa rötter bilda en upphöjning, som ej alldeles förmultnat, så uppstår vexer deröfver en tufva – och det fenomenet ser man ej blott i mossorna, utan äfven på ängarna, der menniskohanden nedhuggit ett träd och qvarlemnat roten.

|20||300|

2 Hvilka slutsatser bör man nu draga af denna erfarenhet? HH.Herrarne finna att de göra sig sjelfva och att de äro af ganska stor betydelse. Wi äro berättigade till den förmodan, att all vextlig jord i Finland fordom varit betäckt af urskog, som utbredt sig i den mån vår finska kontinent höjt sig öfver hafsytan och marken blifvit mottaglig för barrskog. Ty barrskogen är vårt nordiska lands första och naturligaste produkt; löfskogarna ha först i sednare tider utbredt sig på dess bekostnad, dels emedan löfskog, men icke barrskog trifves i odlingens närmaste granskap, dels emedan marken efter en skogseld alltid har en benägenhet för löfskog, om der också vuxit barrskog förut. Barrskogen är således en urprodukt, jemförlig med graniten i mineralriket, medan löfskogen, som likasom åtföljer civilisationen och kan förliknas vid alluvialformationerna uti geologin. Historiskt är det ingalunda likgiltigt att följa barrskogen bådas geografiska utbredning. Ty barrskogen, ehuru sjelf en vildhetens produkt, blir likväl en moder till åkerbruket och derigenom till kulturen, emedan den är ett väsentligt vilkor för svedjebruket, då deremot löfskogen är en moder för boskapsskötseln. Derföre, när den finska folkstammen tågade ned från Ural och utbredde sig öfver hela den ofantliga slätten i vester, se vi en gren hufvudgren, neml.nemligen Ungrarne följa löfskogens omsvårtyttråde och blifva hufvudsakligen ett herdefolk, nomader, fruktansvärda genom sitt kavalleri – men en annan gren, den finska, klufven åter i flera stammar, följde barrskogarna åt och blef genom svedjandet åkerbrukare. Nu måste vi, som sagdt, i den förhistoriska tiden tänka oss vårt land som tätt bevuxet med en högstammig barrskog; och med den följde barr-regionens flora, fattigare kanske på arter än den nuvarande, men betydligt rikare i mängd och vextlighet. Med denna flora följde en likaså rik fauna, hvars största väldigaste representant, uroxen, längesedan är utrotad och snart kommer att följas af vårt lands ädlaste högdjur,|21||301| den ståtliga elgen. Denna flora och fauna jemte svedjebruket voro, likasom i Lappmarken, i stånd att nära en betydlig folkmängd af menniskor som behöfde så ringa bfå och så enkla njutningar utaf lifvet; och så komma vi på den sannolika förmodan, att vissa delar af Finland, nemligen Egentliga Finland, Nyland, nuvarande Gamla Finland, Savolaks kring Saima, Karelen kring Pielisjärvi, och Qvenerlandet, Cajanien kring Uleå sjö och vid de stora elfvarnas stränder, hade vid och kort efter sv.svenska eröfringens tid en mycket talrikare befolkning än man vanligen föreställer sig – måhända talrikare än nu – åtminstone är det mer än sannolikt fallet med Ladogatrakterna och Eg. Finland – men en annan del af landet, den inre och medlersta, neml.nemligen Tavastland, Satakunda, södra Österbotten samt delar af Savolaks och Karelen, voro ännu nästan ogenomträngliga för andra än Lapparne. – Emellertid inträffade nu under tidernas lopp att skogarna minskades. Har det skett genom svedjebruket? Sannolikt till en del, men den hufvudorsaken bör sökas just i hos den samma sjelfförstöring i naturen, som hvars orsaker som först försämrat och sedan ödelagt hela Lappland. Att den icke ledt till samma resultat, bör väl i främsta rummet tillskrifvas den finska jordens större reaktionsförmåga och vegetativa kraft, men också till någon del det kraftigare motvärn, som ett kraftigare och talrikare folk förmått sätta deremot, hufvudsakligen genom afdikning, ty det är det medel som verksamast hindrar mossbildningen.

3 Emellertid äger nu Finland på 6,835½ gegogr. qv.geografiska qvadrat mils areal 1,648 qv.qvadrat mil mossar, d. v. s. inemot en fjerdedel af hela arealen. Hela denna fjerdedel af vårt land har, så som vi sett, blifvit af mossbildningen ödelagd på bekostnad af skogen,|22||302| d. v. s. att, oaktadt alla odlingens ansträngningar, har en fjerdedel af Finland förvildats, och förlorat sin vegetativa kraft och i samma mån sin förmåga att nära flora, fauna och finsk befolkning. Det är i sanning ett förvånande resultat, som man ej skulle ha väntat, – van som man är att tänka sig odlingen ständigt framåtgående och naturen ständigt beherrskad af menniskokraften. – Det är lätt att inse hvilket ofanteligt inflytande en sådan förändring måste ha haft på klimatet. Tänker man sig dessa 1648 qv.qvadrat mil mossor torra och betäckta med hög barrskog, hvilken olikhet måste ej uppstå derutaf för temperatur luftens värme och fuktighet! Finland måste i forntiden ha varit ett land med mycket kallare vintrar och mycket hetare somrar än nu. Det måste ha varit mycket mindre än nu underkastadt vindarnas inflytande, isynnerh.isynnerhet nordanvindens, och i följd deraf vid sjöar och elfvar och öfverallt der ej skogens skugga varit för stark ha frambragt en kraftigare och rikare vegetation. Det måste ha ägt en mycket starkare nederbörd af snö om vintern och regn om sommaren, och i följd deraf ha alla nu förtorkade höjdsluttningar och stenbundna marker varit betäckta af grönska, men i samma mån har marken också varit fuktigare. Årstidernas öfvergång måste ha varit hastigare än nu, således vår och höst kortare, men sommar och vinter längre. Här återkomma vi således till det intressanta fenomenet af årstidernas progression och finna en naturlig orsak dertill i skogarnas minskning. Ty i samma mån som den ägt rum, i samma mån har landet blifvit underkastadt en tätare luftvexling, en ostadigare väderlek, och följden har varit den, att både vinter och sommar mhaft större svårighet att riktigt stadga sig, att fullkomligt utveckla sitt motsatta lynne, och derigenom ha öfvergångstiderna blifvit längre, stormigare och utsatta för mera ovissa strider emellan elementarkrafterna.|23||303| Man har ej svårt att i historien finna bevis uppå huru landets vegetaprodukoriginal: produkttiva kraft aftagit sekel efter sekel, ehuru både åkervidd och befolkning tagit till. Fästa vi oss vid faunan, så ha vi för oss det faktum, att Finland i början af svenska eröfringen producerade en ofantelig mängd pelsverk af alla slag, som också i början utgjorde förnämsta artikel i landets skatt till kronan. Nu har denna artikel efterhand sjunkit till en obetydlighet. Fästa vi oss vid floran, så finna vi, att Finland under 1400, 1500 och 1600 talen ända till stora hungeråren ofreden ansågs för Sveriges kornkammare, som exporterade högst betydande massor säd utöfver dess eget behof. Nu exporterar Finland säd endast i goda år, men importerar också under vanliga år. Visst Dertill bidraga två andra orsaker, neml.nemligen bränvinsbränningen och den omständighet att folkmängden stigit i något större proportion, än den tilltagande åkervidden. Men hufvudorsaken bör sökas uti en minskning af jordens produktiva kraft, och denna åter i en skogarnas minskning och deraf följande torka med skarpa vindar – vi veta t. ex. att kälbränna och vårtorka årligen föröda en stor del af landets skördar. Det kan derföre antagas som säkert, att ehuru landets odlade mark fordom upptog en vida mindre yta än nu – så att sannolikt en mindre areal af åkerjord i medeltal belöpte sig på hvarje person af befolkningen – så gaf i stället den mindre arealen ett högre korntal, och derigenom blef spanmålsanskaffningen i proportion till folkmängden rikare än nu.

4 Detta resultat kan vid första anblicken synas nedslående. Är det derföre som vårt folk arbetat och kämpat ett helt årtusende igenom – för att slutligen|24||304| se sin mödas första materiela frukt och med den hela sitt framtida hopp besvikna? Om Finland verkligen gått tillbaka, om en fjerdedel af dess område så att säga under folkets egna ögon blifvit förvildad och förlorad för odlingen, hvad har då vårt folk uträttat – och huru kan det sägas ha utbredt odlingen i norden kultur och civilisation, när seklernas hela vinning varit en tillvext icke för odlingen, utan för ödemarkerna?

5 Svaret på dessa frågor förutse HH. Det finnes i Finlands statistik. Det är ej odlingen som gått tillbaka, det är naturen som skärpt sitt motstånd emot den – det är den gamle jätten i sagorna, den yttersta nordens köld, som fördubblat sina ansträngningar i kampen emot en nyare tid och som likväl blifvit besegrad och dagligen ännu besegras. Så långt historiens blickar tränga, d. v. s. 6 eller 7 sekler tillbaka, har kulturen i Finland, oaktadt allt betryck, alla hårda hvälfningar och öfvergående härjningar, likväl beständigt gjort landvinningar, folkmängden har vuxit tidtals med den i det öfriga Europa okända progressionen af fördubbling på 50 år – åkervidden är har mångfaldt ökadts – massan, extensiteten af landets produktionskraft har ofantligt tilltagit – det är intensiteten som aftagit. Ju hårdare striden är, ju större motståndet, desto ärofullare är ock segern. Det är större heder att aftvinga ett mindre fruktbart land sitt dagliga bröd och något deröfver för andens behof, än att med fulla händer ösa ur naturens färdiga förrådskammare. Också lära oss lifvet och historien, att kraftfulla nationer kunna framtrolla välstånd, ja rikedom ur en omild natur. Hvad var Holland för några sekler tillbaka, innan menniskohanden rest dammar mot vågornas inbrott och tvungit dess ofruktbara sandhedar till grönska och skördar? Hvad var|25||305| Skottland ännu för 100 år tillbaka, innan ett rationelt jordbruk, som nu kanske är det förträffligaste i verlden, förstått att original: att locka ett aldrig anadt välstånd ur dess karga bergstrakter? Och deremot hvad är Spanien, hvad är Portugal, hvad är Italien, der naturen inbjuder menniskan till beständiga njutningar i en evigt blommande trädgård och der menniskohanden knappast vårdar sig om att upptaga den frukt som fallit af sig sjelf ifrån orangernas grenar?

6 Det bör således anses för en ära, att Finlands folk förmått framdrifva sitt lands odling, ehuru klimatets ursprungliga stränghet ökas genom det förderfliga inflytandet af skogarnas förstöring. Men det bör tillika anses för en stor fara, om denna förstöring än vidare får fortgå utan hejd, och det finns ingentintet land, der naturen sjelf skulle så strängt som i vårt land hänvisaroriginal: hänvisas på nödvändigheten af en rationel landthushållning och en rationel skogsskjötsel. Jag skall nästa gång genom en s:ställning af statistiska fakta söka komma till några allmänna slutsatser i detta afseende. Men för att närmare visa skogarnes vigt för ett lands klimat, skall jag anföra några beräkningar som af erfarne män blifvit gjorda i detta ämne.

7 Statistik.

8 Omkring ³⁄₇ af Finlands jord utgöres af öppna, för alla luftströmmar åtkomliga platser, neml.nemligen åker, äng, boningsplatser, vägar, skoglösa mossar och låga berg, hvaremot omkr. ⁴⁄₇ af landet äro skogbevuxna. Det sednare synes vara mycket nog, men är i sjelfva verket snarare för litet, för att skydda de öppna sträckorna mot vindarnas inverkan. Man har, nemligen som vi veta, beräknat, att ett hvarje land behöfver mera skog i samma förh.förhållande som dess klimat hör till de heta eller de kalla. (Se föreg. häfte)