Sextonde Föreläsningen. 3/12 62

|156||302|

Sextonde Föreläsningen. 3/12 62.

1 AlladDessa olika meningar synas kunna sannolikast förklaras på följande sätt.

2 Svenska vikingar hade länge härjat i Österled och tidtals dels plundrat, dels utkräft skatt på F. V:s kuster,. Ditåt lågo de sv.svenska vikingarnes äldsta valplatser. Redan en konung Yngvar af Yngl.ättenYnglingaätten och efter honom ishti synnerhet Ivar Vidfamne, men äfven Harald Hildetand och Ragnar Lodbrok, gjorde vidsträckta tåg i Österväg l.eller Österrikesvårtytt. då dDessa härfärder förnyades med större makt än någonsin förnyades framgång af uppsvenuppsvenske konungen Erik, hkenhvilken just för dessa vidsträckta sjötåg och sin lycka att ständigt hafva god vind fick tillnamnet Wäderhatt. Om honom säges bestämdt, att han »lade under sig Finland, Kyrialand, Estland, Kurland och många andra riken i Österländerna». Med Fland bör då förstås landets sydvestra hörn, som låg Svealand närmast och länge ensamt behöll detta namn – med Kyrialand åter F. vikens norra och östra kuster, Ladogas kuster inberäknade. Men Thorgny lagman, som 150 år derefter förödmjukade med denna berättelse Olof Skötkonung på Upsala ting, tillägger strax derpå: »Och kan man ännu se de jordborgar och andra storverk han (E. W.) der gjorde.» Häraf finner man tydligt, att E. W. åsyftade ett varaktigare välde, än hans föregångare, hkahvilka troligen efter vikingased aldrig icke aflägsnade sig längre från stranden, än att de hade återtåget öppet till sina skepp, ej heller hade för sed att dröja på dessa färder längre än till hösten, då de återvände hem med sitt byte. Dessa behöfde således inga fästen – och att E. W. uppförde »jordborgar och andra storverk», troligen ste fästen med stenmurar, som voro något ovanligt, bevisar att en del af hans folk stadnat qvar uti landet. Detta skedde omkr.omkring år 840 l.eller 850, således kort före den tid, då Ruriks kallades att beherrska ryssar och finnar, och på vid samma tid som de sv.svenska sändebuden från folket Rhos år 839 kommo till kejsar Theophilos och Ludv. d. fromme.|157||303| Häraf kan man sluta att, om ej förr, åtminstone då, en rad af väpnade svenska kolonier nedsatt sig på F. V:s norra kust, i Nyland och vidare österut, i den dubbla afsigt att utgöra stödpunkter för svenska väldet, indrifva skatt för konungens räkning och troligen äfven med lura på den ostindiska handeln, som gick öfver Björkö vid Wiborg. Detta Björkö var l.eller blef da troligen då, just för sin handel, ett lystmäte för vikingarnes roflystnad och erhöll af dem sitt namn efter Sveriges dåvar.dåvarande hufvudstad Birka vid Mälaren, der Ansgarius på samma tid predikade kristendomen. Men såsom den yttersta förmuren för sv.svenska väldet mot öster var då troligen Aldeigioborg, som sedan kallades Ladoga och gaf sitt namn åt den stora sjön vid hvars sydöstra kust det var hade ett ypperligt läge vid Nevans utflöde. Men Ald-eigio-borg, betyder på nutidens svenska en af ålder ägande borg: hvaraf vill synas, som skulle detta fäste vara mycket gammalt (Jmf. Karamsin I, not 451), möjligen förskrifva sig ända från Ivar Widfamne. Den som anser det osannoligt, att norrmanniske vikingar seglat uppför Nevan och grundlagt ett fäste vid Ladoga, behöfver blott erinra sig huru detta folks med förvånande skicklighet framträngde med sina flottor långs vida längre floder än Nevan – Dniepern t. ex., ja, ända in till Kasp. hafvet. – Obs. Borgbacken.

3 (Hipping, Neva och Nyenskans)

4 Ingermanl. ett kärr, Nevo.

5 Jmf. Warangerfjorden. Dessa sv.svenskar vid finska viken voro nu kände under namnet Rhos – hkethvilket kommer af det finska Ruotsispråk: finska, och icke tvärtom – och den äldsta men tillika under namnet Waräger, som troligen betydde ett vikingaförbund – och hvarföre den äldsta ryska krönikan säger: »desse kalla sig Waräger, de andre deremot Svear» o. s. v. – och gör sålunda en bestämd åtskilnad mellan dessa östra kolonister och deras gamla moderland. – Ännu tydligare säger krönikan »Vid i hafvet urwarägiska hafvet (östra Östersjön) hafva Warägerne nedsatt sig hitåt öster ända till Sems område», d. v. s. det slaviska –

|158||304|

6 Vidare leder oss jmf. med Erik W:s tåg till den förmodan, att Rurik varit en af denne konungs berömde härförare och qvarstadnat som sv.svensk höfding i Aldeigioborg l.eller Ladoga, för att derifrån utkräfva konungens skatt. Denna skatt var det som vägrades år 85962 – men om och »hafvet» var troligen Ladoga l.eller F. V. – kan vara likgiltigt. men hvarefter inbördes afund mellanoriginal: mella de finska och slav.slaviska stammarne, i förening med långvarig aktnin fruktan och aktning för de vidtbereste och krigskunnige Warägernes vapen, kort derpå föranledde Ruriks inkallande. – Engång kommen till väldet i det efter hans folk uppkallade Rd, införlifvade han genast med sitt rike Aldeigioborg, hvarigenom det svenska moderlandet förlorade denna sin yttersta förmur samt troli dermed troligen äfven alla sina östra kolonier åt detta håll, och detta är ors rätta orsaken, hvarföre de sv.svenska vikingafärderna från denna tid upphörde åt Ö., sedan ett norrmanniskt rike uppstod der, likasom det up sådana uppstått i Frankrike, England, Sicilen, Italien och andra länder. – Under de första tre seklerna efter Rurik var således fred och ofta förbund mellan norrmannerne i Rd och moderlandet; det är t. o. m. troligt, att Sveriges gamla öfverhöghet öfver någon del af Östersjökusterna fortf.fortfarande blifvit erkänd åtmin.åtminstone till namnet, ty det heter att under E. W. efterträdare kon. Björn »stod riket vid stor makt och styrka utan någon brist», och om Erik Segersäll säges att han »förökade Svea rike och försvarade det väldeligen», Chr. att han ägt Fd – men deremot förebrås Olof Skötkonung, att han lät »sina skattländer af ovärdighet och vanmakt gå bort». – Men Olof Skk. var samtidig med Wladimir den store och hans son Jaroslaf. Jarosl. begärde och fick till maka Olofs dotter, den sköna Ingeborg, af hkenhvilken man tror att Ingermanland fått sitt namn,. och hon be Ingeborg åter utfäste som vilkor för sitt samtycke att erhålla till|159||305| brudgåfva Aldeigaborg med dithörande jarldöme, Ingermanld, hkethvilket hon också fick och insatte der till höfding sin frände Ragnvald Ulfson, hos hkn Nor (Olof d. hel., i landsfl.landsflykt) Häri igenkännes tydl.tydligt sv.svensk politik – Häraf ser man, att Rds nyckel, Ladogastaden, ännu stod i stort anseende, men tillika att den redan upphört att vara en svensk besittning, under det vänskapliga förhållanden ännu rådde mellan de båda länderna. Det är först år 1164, som vi första gången finna »Svearne» i uppenbar fejd med RneRyssarne och riktande sitt angrepp mot deras gamla stödpunkt Ladogastaden. – Tiden är mycket betecknande: det var Fd, som alltfrån denna tid blef tvisteämnet – Warägerne försvinna med vikingatiden – det sv.svenska folket Rhos förvandlas till Ryssar – Men FneFinnarne, som gifvit svenska namnet åt Ryssarne, – Fn. blefvo från denna tid fortforo att med sin vanliga envishet att icke adoptera rysk namnet Ruotsalaisetspråk: finska som ryskt, utan bibehöllo det för svenskarne, och kalla RneRyssarne Wenäläisetspråk: finska – hkethvilket namn de Ff.Finnarne återigen fått af svenskarne, ty Wenäläisetspråk: finska är ingenting annat än Vaner, Väner, Vender, som fordom betecknade alla slaviska Ösjöfolk utaf slavisk härkomst.

7 Den makt i historien som nu medförde det vigtigaste skifte i de nordinska öden och rikenas hela lif och inbördes maktställning – den makt, som åtskilde svenskar och ryssar och förde dem båda till fejd om Fd – var ursprungl.ursprungligen en fridens makt, som tyst, ödmjuk och vapenlös inträngde i norden, icke med härsköld och mäktiga flottor, utan icke med berömde konungar och lysande härförare, utan med svartklädde munkar, med uddlösa kors, med klockors klang och med en handfull vatten, som östes på hedningarnas hufvuden. Måhända har kristendomen aldrig, firat näst Roms omvändelse, firat en större triumf, än här i dess seger öfver den barbariska norden. Liksom Asiens Ivan och Turan, stodo äfven Europas söder och nord uti beständig våldsam kamp genom flera århundraden. Medan Norrmannerne i Rd samlade förde tallösa vilda horder mot Kpel, blodades alla vesterländernes|160||306| kuster af de skandin.skandinaviska Norrmannernes förskräckliga härjningar. Hela England var en rykande ödemark, det Carolingiska riket i Frankrike och Tyskland svigtade för de nordiska stridsyxornas hugg – Norrmannerne inträngde uppför Elben, och Odern och Rhen i Tyskland, uppför Seine och Rhone i Frke, hemsökte hela Medelhafvet, kullstörtade brände kloster och kyrkor, förstörde bibliotheker och konstskatter, riktade sig bortförde qvinnor och slafvar, riktade sig med allt slags rof, föröfvade otaliga skändligheter och hotade, särdeles i 9:de seklet, icke blott alla folks välfärd, utan äfven den unga civilisationens ännu svaga i vestra och den gamla civilis.civilisationen i östra Europa – således på engång den grekiska och den german.germaniska bildningen. Ju längre mera vikingatågen narmas fortforo, desto mera tilltogo de genom sjelfva framgången i vildhet och grymhet. För Kpel de grekiske herrskarne, likasåväl som för Carolingerne i Tskl. och Frankr, var det således den mest tvingande politiska nödvändighet att söka med xdomenkristendomen tämja dessa nordens barbarer,. och mMed detta starka motiv förenade sig ett ännu starkare, neml.nemligen den kristna lärans egen inneboende expansion – dess brinnande mission att med korset i handen eröfra hela verlden, för hvilket stora mål öfverallt predi missioner, eldade af martyrernes föredöme, erbjödo sig att under ständiga lifsfaror intränga ibland de i de nordiska hedniskaaländerna. Så inträffade, att, å ömse sidor om Fd, Wladimir d. store i Rd och Olof Skötkonung i Sverige ungefär samtidigt anmottogo kristenlärandomen, den ena af grekerneiska, den andre af romerska kyrkan, men båda under olika förhållanden.|161||307| Man föreställer sig vanligen att när en mäktig furste på denna tid såsom W. antog xdomenkristendomen, följde hans folk efter och lät döpa sig som en viljelös hjord. Så var det likväl icke. Redan i 9:de seklet år 867, när Kpel råkade i trångmål för Norrmannerne i Rd, sändeoriginal: sändes Kejsar Basilius en grekisk missionär till Kiev, och från denna tid utbredde sig xdomenkristendomen småningom genom missionärer och fångar i Rd, tilldess att ändtligen storfursten med sin hedniska omgifning följde exemplet. Så skedde äfven i Sverige. Der predikades När Carolingernes härar ej förmådde afvärja norrmännens anfall, sände kejsar Ludvig d. fromme år 829 Ansgarius till Sv., såsom det heter, på begäran af sändebud från de svenske. Redan före Ansgarii tid hade således xdomenkristendomen, sannolikt genom krigsfångar, här och der vunnit insteg i Sverige, och likväl behöfdes ännu mer än 150 år, innan Olof Skk. antog dopet och ytterligare mer än 150 år efter honom, innan hela Sverige var kristnadt. Så långsamt bryta sig de stora verldsidéerna väg genom många motsträfviga generationer, intill och inrotade sega föreställningar, tilldess att deras tid är kommen fullbordad och dene komma till makten – som man tycker helt plötsligt – och likväl icke mera plötsligt än hafsisarna brista om våren, sedan solstrålarna länge undergräft deras fasthet.

8 På samma sätt måste vi tänka oss, att xdomenkristendomen varit länge förberedd äfven i Fd, innan den der först kom till makten med svenska vapen. Det kan icke med några historiska bevis utredas, men det är likväl högst sannolikt, att någon|162||308| kännedom om xdomenkristendomen tidigare kommit till Fds kuster genom tyska handlande, som seglade på Björkö, l.eller genom de sv.svenska kolonisterna, l.eller slutligen också genom tyska och svenska krigsfångar. Af Helsingarnes förste apostel Staffan t. ex. har finner man ännu ett minne i Staffansby nära Hfors. Men att dessa första frön till den nya läran ha sannolikt varit utan allmännare rot och blott spridda egentl.egentligen på kusterna, det finner man af den våldsama och långvariga kris, som sedan följde dess första insteg med vapenmakt.

9 Det är ganska märkvärdigt att se, huru xdomenkristendomen knappt hade rotfästat sig i Sverige, innan den genast drog ut att eröfra Fd. Olof Skötk. och ännu senare Stenkil voro tvungne att erkänna kristna och hedn.hedniska religionerna såsom lika berättigade. Det var sSödra Sv., Göthaland, var då kristet, Norra Sv., Svealand, fortfor att offra åt Oden och Thor. Inge d. ä:s försök att utrota offren i Upsala afgudatempel strandade mot häftiga uppror, och det var först med Erik Jedvardson, sedan kallad den helige, som xdomenkristendomen år 1150 kom till makten i Norra Sverige, och engelsm. Henrik blef biskop i Upsala gamla, nu till domkyrka förvandlade afgudatempel.

10 RepetitionRepet.Repetition ÖsjöväldetÖstersjöväldet. Fd. – Vikingatåg. Rurik. – Rhos. – Wenäläisetspråk: finska. Norrmann.Norrmannerne i Ö.Öst och W.Väst

11 Om denne konung Erik, stamfader för den s. k. Erikska konungaätten och sjelf son af en rik bonde, men dotterson till en svensk konung, Erik Årsäll och måg till en annan konung, Inge d. y., säga de gamla sv.svenska rimkrönikorna och legenderna att han med en kristens fromma och fridälskande lynne, förenade sina hedniska förfäders utmärkta tapperhet och, styrka och krigiska skicklighet. Han var, säges det, en »oöm» man, bar närmast på sin kropp en grof tagelskjorta, sof litet och på hårdt läger, tålde ingen kräslig mat och badade|163||309| dagligen, äfven midtom vintern i iskallt vatten. Som regent Han valdes af Uppsvearne till konung och efter den mördade Sverkers mordoriginal: mod år 1155 äfven till Göthernes,original: Göthernes. var han så högeligen älskad, att man hvarken före eller efter hans tid, säger krönikan, ett lyckligare konungaval blifvit gjordt uti Sverige. Konungarnes sedvanliga s. k. allrikesgata blef efter honom kallad Eriksgata, likasom den första s. k. kristna balken l.eller lagen efter honom kallades konung Eriks lag. E. laggifvare: och sv.svenska hustrurs rättighet »till heders- och husfrudöme, lås och nycklar, halfva säng och laga treding i boet», sägas vara gifven i denna K. Erikslag. Detta, mer än munkarnes partiska berättelser, intygar att Erik var ensåsom lagstiftare och regent en af i ett söndradt och oroligt tidehvarf en af Sveriges ypperste konungar. Han byggde många kyrkor och kloster, bröt bygd i ödemarkerna inredde afgudatemplet till domkyrka i Upsala och gynnade förskaffade sig väl hufvudsakligen genom att på allt sätt gynna de andlige, tillnamnet d. helige. xdomenskristendomens civilisationsarbete synes under hans korta regering ha varit ytterst verksamt: bygder brötos i ödemarkerna, grufvor upptogos, handeln begynte söka sig marknader vid helgonmessorna, städer uppvexte kring kyrkorna, tre tider fridlystes om året: vårfrid, andfrid och julfrid,. – Under den kristna kröningskonungamanteln var likväl icke vikingalynnet ännu utslocknadt: den konung Erik törstade, som alla sina förfäder, efter bragder och ära, och hans b det gällde endast att finna mål, värdige en kristen konung, och hans tre original: fyrasvårläst p.g.a. strykning biskopar: Henrik i Upsala, Ödgrim i Skara, och Gislo d. gamle i Linköping sutto i hans närmaste råd. Hadrian IV. Så var det naturligt, att desse andliga rådgifvare skulle yrka på korståg. Men till det heliga landet var långt – af Sigurd Jorsalafar och Eriks egen fader, Jedvard Bonde, som blifvit riddare vid XtiKristi graf, hade och i sin ungdom stridt med de förste korsfararne, och kände man en sådan resas besvärligheter. Dessutom hade korståg på närmare håll redan kommit i bruk.|164||310| (Geijer 2 afd. 2: s. 157) År 1123 hade konungarne Sigurd i Norige och Nils i Dmk öfverenskommit om ett korståg mot hedningarne i Småland. Hadrian IV. Ett korståg i ändamål att införa xdomenkristendomen i Fd. var väl således det första och hufvudsakl.hufvudsakliga motivet. Men dertill kom ett politiskt, neml.nemligen att freda de sv.svenska kusterna mot de finska folkens förödande plundringar. Dessa härjningståg stå i ett tydligt samband med sv.svenska vexlingarne i sv.svenska Ösjöväldet. – Sålänge de sv.svenska vapnen ännu hade stödpunkter vid Ladoga och F. V:s kuster, höllo de kringboende folk i tygel och förbehöllo våldgästningen ensamt åt sig sjelfva. Senare, när Aldeiguborg och öfriga punkter voro förlorade för sv.svenskarne, tyckas både Ester, Tavaster och Karelare fått mod att betala vikingarnes fordna plundringar med lika mot lika. På 1100 talet ishti synnerhet vände den förhärjande strömmen, som förut gått från V.Väst mot Ö.Öst, om och gick från Ö.Öst mot V.Väst Historiskt känner man egentl.egentligen blott ett sådant plundringståg, neml.nemligen af 1188, således före efter Erik d. h:s tid, men alla krönikor öfverensstämma i att omtala de finska folkens härjningar redan förut, och sjelfva den försigtige Porthan antager detta som afgjordt. Sv. gamla rättigheter

12 »Sverige, säger rimkrönikan, hade mycken våde af Carelom och stor onådhe – The foro öfver hafvet och in i Mäla – at the brände upp Sigtuna» o. s. v. samt tillägger »Thess glädes Carela och Ryssaland.» Häraf synes att Karelarne beskylldes för direkt delaktighet i härjningarna, och att Tavasterne ingalunda varit utan andel deri, kan slutas af deras nära förvandtskap med Esterne och af deras genom ryska krönik.krönikorna bekanta sjötåg med betydliga flottor.

13 Tredje orsaken att återvinna ÖsjöväldetÖstersjöväldet:svårtytt Dalin, Lagerbr.