Femtonde Föreläsningen. 29/10 63

Femtonde Föreläsningen. 29/10 63.

1 Vi skola nu Vi skola nu först betrakta bisk. Tavast såsom fulländare af den rom. katholska kyrkan och dess hierarkiska former i Fd.

2 Utgående frånKath.Katholska kyrkans yttre kult var byggd på den grundsats, att kyrkan behöfde yttre glans och värdighet, för att imponera på mskornamenniskorna, – att religionens mystiska dogmer behöfvde äfven i det yttre motsvaras af mystiska ceremonier, bakom hkahvilka fantasin kunde ana närvaron af det någonting det heligta, någonting som stod upphöjdt öfver original: öfver msklighetenmenskligheten. upphöjdt. Derföretill behöfdes framförallt en glänsande lysande medelpunkt, i hkenhvilken alla strålar af kyrkans glans kunde sammanlöpa, och hvarifrån sedan ett återsken kunde falla på de öfriga templen. Men nu vharde Åbo domkyrka, som var denna medelpunkt i Fd, haft att kämpa med många oblida öden – hon hade gång efter gång blifvit härjad af eld och fiender, och äfven under bisk. Magnus hade hon år 1429 sett uppgå i rök det mesta af hvad hans företrädare gjort för hennes värdiga prydnad.

|137||615|

3 När då biskopen återkom ifrån Rom och Prag – när han jemförde han denna sin tarfliga f.finska kyrka med all den ståt han i utlandet sett förherrliga kristenhetens medelpunkter. – en Denna ståt, som hade neml. alltmera ökadests emot slutet af medeltiden, för att i någon mån ersätta det anseende påfvemakten förlorat igenom schismen och för att imponera på det tillvexande kätteriet vid denna tid, när Huss så hårdt angripit katholska läran och hans anhängare, Hussiterne i Böhmen, rasade med eld och svärd mot de rättrogne. Biskop Magnus tänkte på alla dessa guldglänsande, med riktsmyckade helgonabilder försedda chor och altaren, som han skådat i Rom, Venedig, Paris, Strassburg, Köln, Prag och andre kristenhetens hufvudstäder – han ihågkom det talrika presterskap, som der beständigt tjenstgjorde i deras guldstickade messskjortor – de herrliga messor, hkahvilka under alla dagens och nattens timmar genljödo från dessa många altaren, och de rökelser och lampor, som der beständigt brunno för helgonabilderna, de rika inkomster som tillflöto alla dessa tempel från otaliga fromma stiftelser, – och hvem undrar, om en liflig önskan uppstod hos honom, att efter dessa utländska förebilder bereda äfven den f.finska kyrkans medelpunkt all den glans och värdighet, som här voro möjliga? Under biskop Bero Balk hade domkyrkan blifvit förskönad med tre nya altaren: St Henriks, St Eriks och St Laurentii. Samma biskop hade fulländat domkap:s organisation med att inrätta Arkidiakonatsvärdigheten. För denskull Biskop M. stiftade han, ant.antingen sjelf eller medelbart genom sina uppmaningar till andra, icke mindre än 7 nya chor och altaren uti Åbo domkyrka, alla försedda med nösvårtyttdiga inkomster eller præbenden. – Den största och vigtigaste af dessa inrättningar var det s. k. Helga lekamens koret – Sacellum Corporis Christispråk: latin – hkethvilket biskop TMagnus sjelf instiftade år 1421 för sin, sina föräldrars och vänners salighet. Det var hans älsklingsinrättning, åt hkenhvilken han vid flera tillfällen skänkte dels ärfda, dels köpta gods. Åt dDetta chor Han sk utrustade|138||616| han detta kapell med rika indulgentier och hotande kraftiga skyddsbref: – Alla som träget biktade der sina synder eller på något sätt bidrogo till kapellets prydnad l.eller underhåll, skulle fåör hvarje gång få fem års aflat för deras synder och fjerdedelen af dem ådömda kyrkostraff efterskänkta. Chron. 435, 36. – Kapellet pryddes med en högeligen dyrbar monstrans, med altarkläden,original: altarkläden relikskrin och klenoder. Rika gåfvor hitströmmade från de troende. För kapellanen byggdes ett eget stenhus. – Detta chor il.eller kapell, i hkethvilket sedan dagliga messor höllos, utmärkes ännu i dag uti Åbo domkyrka af ett jerngaller, som undgått förstörelsen medan alla dess öfriga herrligheter gått förlorade, och i detta galler läses ännu den af jernbokstäfver bildade inskriften: Anno Domini MCDXXV Magnus Olai e:pus fecit fieri h. opus:språk: latin Help Maria.

4 De öfriga denna tid vid domkyrkan grundade kor l.eller kapeller voro: 2) Johannis Döparens och J. Evangelistens kapell (Sac. Johannisspråk: latin); – 3) Själaaltaret (altare animarum Christi fideliumspråk: latin försedt med 600 dagars aflat;); – 4) St Petri och Pauli altare, grundadt 1414 af Hinza Knaap, borgare i Åbo, med vilkor att hans arfvingar der skulle hafva patronatsrätt och att hans slägtingar företrädesvis skulle erhålla tjensten; – 5) St Annas och St Andreæ altare, ursprungl. tvenne som sedan förenades, – det första stiftadt 1416 af af Gertrud Lokanäs, borgareenka i Åbo, för hennes och »hennes kärae bondes» Hennika Lokanäs’svårtytt själar, – St Annas altare åter 1438 af Mathias Olavi, domprost i Upsala; – 6) Wårfru-choret, sedermera kalladt Klerika-choret (Sacellum divæ Virginis seu altare Clericorumspråk: latin), grundadt l.eller begåfvadt af Klaus Lydikson år 1435; – samt slutligen 7) De Tre Konungars Chor (Chorus trium regumspråk: latin), stiftadt omkring år 1447. – Ett åttonde altare instiftades vid samma tid, under namn af Heliga Trefaldighets altare, samt underhölls med årliga afgifter af Åbo borgmästare och rådmän till deras och deras efterträdares salighet samt hela samfundets lyckliga tillvext.

|139||619|

5 Utomdess stiftades tvenne andliga gillen: St Annas och De Tre Konungars brödraskap.

6 Dessa många kapeller med deras altaren, hkahvilka hvardera skulle hafva deras särskildat aflönade prest, gaf biskop M. anledning att öka domherrarnes och chorpresternas antal hvardera från 6 till 10. Gudstjensten Ingen timma på dagen förflöt utan att någon messa hölls uti domkyrkan. Horæ canonicæspråk: latin: 7: 1) Matutinaspråk: latin strax eft. midnatten. – 2) primaspråk: latin, kort före solens uppg. – – 3) tertiaspråk: latin, kort efter dito; – sextaspråk: latin, nonaspråk: latin vid middagstiden. – – vespertinaspråk: latin på e. m. – complemteriumspråk: latin, som afslutade dagens gudstjenst. – Horæ intermediæspråk: latin timmarna deremellan. missa auroræspråk: latin – m.missa summsvårtyttaspråk: latin. Gudstjensten begynte firas med stor prakt, och biskopen lät från Venedig införskrifva dyrbara kyrkoprydnader, hvaribland särskildt nämnas en kalk, en patèsvårtyttn och en kedja af massivt guld, ett stort krucifix af silfver samt präktigt utstyrda afskrifter af evangelierna och epistlarna. Dessutom lät bisk. Magnus i silfver infatta den helige Henriks hufvud och armar.

7 Äfven i landets öfriga kyrkor erhöll gudstjensten nu den efter med kath.katholska kyrkans föreskrifter öfverensstämmande ordning. På alla de sju s. k. kanoniska timmarna skulle i dem läsas böner och messor; der på högtids- och böndagar skulle processioner anställas,svårläst p.g.a. överskrivning. eEmedan folket hade mångenstädes långt efter aflat, fingo landskyrkorna fingo rättighet att utdela 40 dagars aflat syndaförlåtelse. Särskilda indulgensbref utfärdades år 1422 för Wesilaks och år 1440 för Ulfsby kyrka. I Wiborgs kyrka grundades, på biskopens inrådan, tre præbendensvårtytt: St Johannis, St Catharinas och St Annas. I Nousis kyrka lät biskop Magnus uppföra på St Henriks fordna graf en ståtelig minnesvård, på hvars koppartafla helgonets öden voro afbildade.

8 Vigtigast af alla biskops Tavasts stiftelser var Nådendals kloster 1438, om hkethvilket jag ber att framdeles särskildt få tala, emedan detta kloster Nådendal utgör egeden mest utbildade representanten för klosterväsendet i vårt Finland. Biskop Tavast älskade mycket denna inrättning, omhuldade den på allt vis och lät åt sig uppföra på den motliggande stranden gentemot klostret en privatboning, der han i lugn tillbragte de två sista åren af sitt verksama lif.

9 I Åbo stad lät han uppföra ett biskopshus utaf sten. Han befästade Kuustö slott med en tegelmur och|140||620| utvidgade det med ståtliga byggnader. Han bevakade vidare f.finska kyrkans inkomster och timlingga fördelar, för hkahvilka hans utverkade tre samtida konungars skyddsbref – riktade domkyrkan med flera jordagods och utverkade frihet för biskopens egendomar på Åland från den skatt dessa hittills erlagt till Kastelholms slott.

10 I allt detta skåda vi nu främst den katholska prelaten, som utbildade och riktade sin kyrka i Fd enligt sin tids och sin läras åsigter, och gjorde detta med en sådan kraft, att vid slutet af biskop Magnus styrelsetidperiod, l.eller i medlet af 15:de seklet, med rätta anses vara den tid, då kath.katholska kyrkan vunnit sin största, af tidens anda genomträngda fulländning i Fd. Men huru djupt denna kyrka ingrep i landets utveckling hela bildning, och huru mångsidigt biskop M. till följd deraf inverkade på Fds andliga och materiela utveckling, – det finna vi strax, när vi se kyr honom under långa och mödosama visitationsresor i alla delar af landet med en sann öfverherdes oaflåtliga nit verka för sedernas förädling, för bildningens utbredande och för landets kultur.

11 Redan 1412 se vi biskop Magnus utverka 100 dagars indulgentier för dem, »somhkahvilka med penningar, mat, kläder eller på annat sätt understödde fattige ynglingar, som åtnjöto undervisning i landets skolor, ant. desse ynglingar vore födde inom stiftet, eller komme från andra orter». Om dessa skolor – och särdeles det ryktbara Collegium Raumensespråk: latin – skall jag framdeles närmare tala. Att Een liflig håg för vetenskapl. studier synes vid denna tid ha vaknat i landet, finner man deraf, att i den ännu af Porthan räddade förteckningen öfver medlemarne i Tre konungars brödskap, stiftadt 1449, upptagas icke mindre än 15 f.finska män, som erhållit den då ännu i högt anseende hållne magistergraden vid utl.utländska universiteter. De graduerade ansågos jemngode med adelsmän och hade rättighet att bära de utmärkelsetecken, som tillkommo prelater och domherrar. – Det var i sh.synnerhet vid univ. i Paris, – l.eller vid högskolan i Prag (1348) och Leipzig (1409). – Paris: 30,000. – Från Ishafvet – till Gibraltar s. – från Hebriderna till Hellesponten – »Det var här de skönaste smycken för XtiKristi brud förfärdigades.»

|141||621|

12 Den ena kyrkan, den ena byn och gården efter den andra fortfor att resa sig uti fordna obygder. När bisk. Magnus under sina resor besökte Karelen, fanns mellan Sysmä kyrka i Tav:land och dåvar. Savolaks l.eller St Mickels kyrka, på en sträcka af 18 sv.svenska mil, ingen enda mskoboningmenniskoboning, der biskopen kunde hvila öfver natten, utan han nödgades söka sitt läger på isen eller vid en upptänd eld under bar himmel i skogen, intilldess att han år 1442 lät uppföra ett hus vid Wahvajärvi sjö, »för att åt sig och andra resande bereda värme och hvila». – Under dessa resor hade biskopen tillfälle att bättre än någon annan kronans tjensteman göra sig underrättad om landets ställning och behofver, och det var han, som af regeringen utverkade alla nyttiga åtgärder vi denna tid finna vidtagna till landets upphjelpande. Det var biskop M., som lånade Erik XIII:s kungliga namn till dessa förordningar, som vi förut omtalat, till skatternas jemkning, till jordens uppodlande, till landsrättens införande, till landets klyfvande i tvenne lagsagor. Hos honom fann folkets ora klagan ett öppet öra, ett kraftigt ord och en villig hand. Der den verldsliga maktens arm i tidernas oro var lam eller overksam, der grep biskopen in med en patriarks myndighet. Så var det hans mäktiga bemedling, som stillade ett i Satakunda utbrustet farligt uppror; man vet icke om hvad detta uppror egentl. gällt; måhända har gällde det varit de stridande partierna vid resningen mot kung Erik. – Vi måste tänka oss den vidsträckta domsrättighet biskopen utöfvade i kraft af sitt embete, icke blott i andliga, utan äfven i verldsliga mål – han var med två af sina domherrar sjelfskrifven ledamot uti landsrätten – och få förbrytelser funnos, hkahvilka icke på ett eller annat sätt kunde, om man så ville, hänföras till kyrkotukten. Under Unionskonungarnes slappa regering – dessa furstar,|142||622| som föga hade tid eller lust att sjelfve befatta sig med landets angelägenheter, stod biskopen alltid närmare, än en konung i Kphmn, – och folket vande sig att i honom skåda sin jordiska försyn, sin verklige beskyddare, till hkenhvilken det vädjade från de verldslige herrarnes vrånga domar. Sålunda blef biskopens andliga välde, med eller mot hans vilja, tillika ett af politisk natur, och biskop M. begagnade detta välde med stor vishet. Hans regeringsgrundsats var att med orubblig trohet stå på den lagliga myndighetens sida; hvaraf man kan sluta, att han – och Fd med honom – icke honom. Han öfvergaf icke kon. Erik, innan denne hade öfvergifvit sig sjelf och rikets väl oundvikligen kräfde en förändring af mak kronans innehafvare. Vi se vid Det säges också, och det bevisas af biskopens stora inflytande, att kon. Erik »älskade honom högt», likasom kon. Kristofer lofvordar biskopens »trohet, kärlek och dygd». Karl Knutson slutligen valde honom under sin långa vistelse i Fd till sin förnämste rådgifvare och skattade honom så högt, att han qvarhöll biskop M., när denne redan var 92 l.eller 93 år gammal, öfver en hel vinter i Sverige, för att i de vigtigaste statsangelägenheter draga nytta af hans visa råd och hans erfarenhet.

13 När vi derföre se än hela Fd, än ett eller flera slott med dess län bortgifvas i förläning af rådet i Sthm, ha vi all anledning förmoda, att det skett med biskop Tavasts råd och samtycke. Denne mäktige gubbe höll Fd i sina händer: ett ord af honom, och landet förklarade sig för det ena l.eller andra af de stridande herrskarne. partierna. Der han satt – så ödmjuk mild och sak så föga pockande, så klokt undfallande som han var – på sitt välbefästade Kuustö,|143||623| betydde han mer, än någon af de verldslige potentater, som syntes i spetsen för de stridande. Och när han stod i sin biskopliga ståt med mitra och staf vid framför högaltaret i Åbo domkyrka, kände han sig representera den makt som styrde tidehvarfvet. I det öfriga Europa hade hierarkin med sina ursinniga inbördes fejder redan öfverlefvat sig sjelf och sjunkit djupt uti folkets ögon. Här, i denna aflägsna nord, der nästan idel värdige, aktningsbjudande män på Åbo biskopsstol, fört hennes talan och bevakat hennes intressen, – här var denna romerska hierarki ännu i sin fulla styrka och friskhet, högt uppburen af folket, fruktad af de mäktige. Den f.finska kyrkan stod vid biskop Magnus’ tid vida högre i anseende, än sjelfva den svenska. Der hade konung Erik tillmätt sig att sätta sina ovärdige, girige, våldsame anhängare på sjelfva Upsala biskopsstol; – här finner man icke ett spår, att han ens skulle ha blandat sig i valet af en kyr domherre – och medan flera bland Sveriges biskopar glömde sig under partiyran ända derhän, att de sjelfve grepo till svärdet, förde krig med sina domkapitel och slutligen nblefvo nesligen afsatte, – satt här den f.finska biskopen lugn, och värdig och opartisk uppå St Henriks stol, viss om att med sin vishet och sina andliga vapen vinna mer, än de öfrige genom våldsama fejder. – Att biskop M. under allt detta var nog hierark, för att äfvan i kyrkans intresse vara en anhängare af Kalmare union, det kunna vi med visshet förmoda. Till Kphmn var dock alltid ett stycke längre än till Sthm – och ju längre till konungen, dess närmare till biskopen. Redan Biskop Hg hade visat sig med ett följe af 40 klerker och tjenare. Biskop Magnus uppträdde med entt helt skara hof omkring sig. Unge riddare – pager – allmoge folket såg i honom en konung.

|144||624|

14 I kraft af sitt embete hade biskop M. säte i Svea rikes råd och var der en af de inflytelserikaste. Som rådsherre afsatte han således en konung och tillsatte tre bortgaf tre gånger Sv:s krona. Man känner att han personligen deltagit i de flesta af den tidens vigtigaste riksmöten.

15 Till hans politiska handlingar kan äfven räknas att han år 1428 för 100 engelska nobler inlöste af Padis kloster den länge omtvistade patronatsrättigheten till Borgå församling samt laxfisket i Helsinge å., – och använde dertill de 300 m.mark silfver Margaretha förärat till Åbo domkyrka. Politisk blef denna handling derigenom att den undanröjde all främmande inblandning uti den f.finska kyrkans angelägenheter.

16 För att vara den mest fulländade kyrkofurste F. någonsin ägt, fordrades ännu ett helgonskimmer af den handling, hkenhvilken hans tid ännu fortfor att räkna såsom den vigtigaste för saligheten. Biskop M. saknade icke heller denna: han företog personligen en vallfart till den heliga grafven. Man känner icke när detta skett; man vet blott, att han är den ende bland Fds biskopar, som på denna XstenhetensKristenhetens heligaste vallfartsort uppsändt förböner för den f.finska kyrkans väl.

17 IKröningkan, som i han vid skildringen af hans lefnad med välbehag uppehåller sig äfven vid sådana kyrkliga meriter, som vår tid skulle anse af mindre betydelse, egnar slutligen de varmaste loford åt hans enskilda lif. Hans lefnad säges ha varit det vackraste, föredöme af renhet, välgörenhet och alla kristliga dygder. På alla hans och kyrkans många gårdar i landet underhöllos fattiga, vårdades sjuke, blinde och halte, utdelades allmosor. Mot slutet af sin lefnad grundade han år 1440 i Åbo ett hospital för spetälske, hkenhvilken rysliga sjukdom då var mycket utbredd uti Europa och äfven i några delar af Fd. – Hvar han reste, förde han med sig ett slags kapell, troligen motsvarande dominika|145||625|nernes portativa altaren. Der förrättade han sjelf, eller hans kapellaner hvar dag och hvar det ock uppställdes, de tre föreskrifna messorna: Matutinæspråk: latin, Vesperæspråk: latin och Complectoriumspråk: latin; der bad han och predikade för folket. Han På sistone, sedan han i 38 år förestått f.finska kyrkan med en berömmelse, hkenhvilken förde hans namn med ära öfver hela norden och öfver sjelfva Rds gränser, afsade han sig, trött af år och mödor, biskopsvärdigheten år 1450, flyttade till sin lugna fristadesvårläst p.g.a. strykning vid Nådendals kloster och afsomnade år 14252, 95 år gammal, hvarefter hans stoft nedlades uti det af honom grundade Helga Lekamens koret i Åbo.

18 Biskop Magnus Tavast blef icke, såsom St Henrik och St Hemming, efter sin död ihågkommen med något slags helgonvärdighet. Han lefde för nära de tider, då helgonglorian föll uti misskredit; der hann icke derförinnan ett sekel snöga öfver hans graf och ställa honom nog högt på piedestalen af det förgångna. – Han kan också umbära denna heder. Han var den man Fd behöfde på hans tid, och honom tillkommer i främsta rummet förtjensten deraf, att vårt land med jemförelsevis ringa offer, ja med stigande välstånd och utveckling genomgick den första unionstidens stormar. Hans lefnad är en historia –svårtytt. vi hafva Fd har knappt någon annan för denna tid. –