Första Föreläsningen. 24/9 67

|92| |93|

Första Föreläsningen. 24/9 67.

1 MM. HH.Mina Herrar

2 Wi samlas ånyo i dessa lärosalar under en tid af pröfningar af dessa tider, som pröfva folkens mod. Det synes för mången, som skulle det i denna tid gälla det f.finska folkets vara eller icke vara, och de moln, som skocka sig öfver dagens himmel, förmörka tillika framtidens horizont. Wi kunna icke dölja för oss, att i sj. v. med det f.finska folkets yttre timliga välstånd bergning äfven dess andliga kraft är hårdt pröfvad, äfven dess tillvaro som nation är allvarsamt ifrågasatt. När alla dagens röster tyckas sammansmälta i det enda allmänna ropet om bröd – när naturen sj hunger och farsoter nedstämma själens spännkraft – när natu när armodets förtviflan uppreser sig mot den sedliga verldsordningen, när alla vanliga hjelpmedel snart synas uttömda och naturen sjelf tyckes obevekeligt tillropa ett folk: dö eller emigrera!, – då gäller det att icke mera att söka botemedel för ett tillfälligt, öfvergående ondt, som man i dag beklagar och i morgon glömmer, – det gäller att gå djupt in i oss sjelfva och ställa till oss alla solidariskt ansvariga inför den stora frågan, om f.finska folket är värdt att lefva. Jordens yta är betäckt af ruiner – förfolken äro underkastade samma lagar, som allt organiskt lif, att fylla sitt mått och derefter lemna platsen åt andra folk, som vexa, blomstra och i deras tur åter förvissna på grafvarna af det förgångna. Äro höstens dagar komna för Finland? Står detta folk sin förvissning nära? Eller huru skola vi tyda tidens tecken – dessa tecken i sol och måne, som, enligt skriften, beteckna de yttersta tiderna? – Vi skola börja dessa föredrag med en undersökning deraf. Det är dagens fråga: den kan ej skjutas tillbaka, den fordrar ett svar.

|94|

3 Den skandinav. sagan säger oss, likasom ense med kristendomens urkunder, att i tidernas skymning skall original: en inträffa en kris i naturens ordning och i mskomenniskoverlden:

4 »Valan qväder: – Vida jag varsnar – Verldens skymning – Makternas afton – Alltbesegrande Asars fall. – Komma skall jättars – jern öfver jorden: – bilålder, svärdsålder, – stormålder, vargålder, – Fimbulvinter – när sol ej värmer – gräs ej gror, – gröda ej mognar – snö ej tinar i solhvarf trenne. – Då skall randas – Ragnarök.»

5 Wi skola lemna det öfriga af sagans dystra målning å sido, för att fästa oss endast vid denna hemska Fimbulvinter, som säges vara tre år å rad, utan sommar och gröda emellan. I sj. v.sjelfva verket tyckes för dessa nordiska länder med året 1856 en kris hafva inträdt uti naturens normala ordning och alstrande kraft. Nämnde år var för en stor del af norden ingen sommar i vanlig mening, stark nederbörd, kyla och svår missvext. Men året 1856 var endast ett förebud och en varning. Derpå följde fem på det hela medelmåttiga år, men alla med partiela missvexter, intilldess att de tidiga nattfrosterna 1862 ånyo bragte armod öfver norden. Från och med detta år synes den egentliga krisen ha inträdt. Det är mer än sannolikt, att de ovanliga meteorologiska företeelser, som utmärkt alla de följande åren fr. och med 1862, haft deras upphof i naturens aflägsna verkstäder vid eqvatorn och nordpolen, vare sig att hafsströmmarna tagit en annan riktning och afkylt temperaturen med långt åt söder drifvande isberg, eller att sådana temperaturförändringar inträffat vid polen, hvarigenom ofantliga massor af polartöcken drifvit ned öfver|95| dessa bygder, och utestängt solstrålarna och afkylt luftkretsen, eller slutligen att kosmiska orsaker varit härtill medverkande. Säkert är, att en långvarig rubbning inträffat i athmosferen och nu under sex år förlamat jordens alstrande kraft i dessa nordliga bygder. Äfven förändringar i landets ytförhållanden ha säkerligen icke varit utan inverkan. Den fortgående skogsförödelsen har beröfvat landet dess naturliga skydd mot polarvindarna och förmedlingen af dess nederbörd. Sjöarnas fällande eller uttappande på många orter kan icke nog beklagas. Sjelfva åkerbruket, som vant sig att taga skörd på skörd, utan att gifva jorden en motsvarande ersättning af närande ämnen, har sannolikt bidragit att förbereda den ändtligen inträffade stora krisen. – Men böra vi af allt detta sluta att denna kris är början till en fortgående förlamning af naturens alstrande kraft, en permanent tilltagande försämring af landets klimat? Af svaret på denna fråga beror det f.finska folkets fysiska exsistens. Det kan icke bära en fortlöpande seriere af sådana år, som de sex sist förflutna. Fortfar naturen att äfven åt desst mest ansträngda arbete vägra en skörd, tillräcklig för landets bergning, så måste visserligen Finland gå under. Wi kunna icke i alla tider importera hälften af vårt bröd. Wåra skogar räcka ej till att betäcka en sådan onaturlig import. Äfven om vår handel, vår industri fördubblades, lägga våra långa vintrar och vårt geografiska läge så svåra hinder i vägen för konkurrensen med andra nationer, att vi ej skulle i längden förmå hålla ut. Utan jordbruk skall vårt land|96| återgå till det förvildningstillstånd, hvari det befann sig för 600 år tillbaka, ett tillhåll för ströfvande nomader, med en sparsam odling blott i de södra kustbygderna., och 6 seklers arbete skall h kamp mot polarmakterna skall slutas med nederlag.

6 Lyckligtvis ägaPå denna förtviflade fråga om entt nations lands öde, en nations fysiska tillvaro står naturforskningen utan svarslös. Ingen geologi, kan ingen fysik eller kemi kan beräkna dessa polarmaktersnas blifvande inflytande på vårt land. Ingen meteorologi kan säga oss, om nästa sommar åter skall gäcka eller uppfylla våra förhoppningar. Endast historien äger ett svar, och det är af vigt att vi erinra oss detta, ty det skall måhända gifva oss en ledning att mildra våra farhågor för en inbrytande förvildning, – det skall återgifva oss modet, när vi finna, att vi ej bära mer, än våra fäder burit före oss, – ja, i sanning vida mindre.

7 Wi lära i våra häfder, att under sista årtiondet af 1600 talet inträffade en kris i naturen och af ännu större omfång och fruktansvärdare inverkan, än den, hvari vårt land nu tyckes befinna sig. Denna kris varade fulla åtta nio år och sträckte sig öfver hela norra Europa samt flera länder i vester och söder. Den begynte 1689 med en omåttligt het sommar – likasom äfven nu perioder af ovanligt stark hetta föregått frosterna. Derpå följde 17690 midti sommaren en så stark köld, att svalorna nedföllo döda till marken, och de följande åren en lika sällsam omkastning i årstiderna, som nu i år, när man i medlet af Juni åkt på Saimas och Näsijärvis isar. Emellertid hade Fd delvis medelmåttiga skördar, likasom nu, ända till år 1694, när den första stora missvexten inträffade och efterföljdes af de tre förskräckliga hungeråren 1695, 96, 97.|97| Jag skall på sitt ställe närmare omtala denna stora pröfning. Jag vill nu endast anmärka, att vintern år 1695 i köld och långvarighet öfverträffade den långa och skarpa vintern 1865, hvaremot året 1696 med sin milda vinter och sin iskalla vår erbjuder en påfallande likhet med vintern och våren 1867. En jemförelse mellan dessa hungerår och de nuvarande visar oss märkvärdiga likheter, hvilka det blefve vidlyftigt att följa i detalj, men som tydligt tillkännagifva, att ungefär samma orsaker då hafva frambragt samma verkningar, – samma hunger, samma farsoter, samma hotande upplösningstillstånd i alla förhållanden, – endast till ett omfång, hvarom man nu lyckligtvis knappt har en föreställning. Det lärorika och vigtiga af denna jemförelse, så vidt den rör fysiska förhållanden, består deri, att krisen 1689–97 hade var af begränsad tid och hade utvisade efter denna tid en återgång till det normala tillståndet. Man har visserligen påstått, att jordens fruktbärande kraft skulle efter denna kris ha aftagit i norden, så att Fd särskildt icke mera frambragte en sådan rikedom på säd under 1700 talet, som förut under 14, 15 och 1600 talen, när det var Sveriges kornbod. Men detta är något, som återstår att bevisa. Det vill snarare synas, som skulle den jemförelsevis större spanmålstillgången i förra tider böra tillskrifvas det då öfver hela landet rådande svedjebruket, som hade skog till öfverflöd och producerade mer än den ringa folkmängden sjelf konsumerade. Prof. Hällström har under trott sig förmärka i tiden efter 1697, ett fenomen, som blifvit kalladt årstidernas progression. (Förklaring) Lika litet har man i öfriga länder, som lidit af den stora krisen i slutet af 1600 talet, kunnat konstatera någon annan förändring i klimatet efteråt, än den, som förorsakats af jordytans odlingens inverkan. Vi ha således skäl att anse söka orsaken till denna kris i tillfälliga störningar af naturkrafterna – och komma genom jemförelsen till det lugnande resultat, att äfven den nuvar. krisen|98| visserligen nära shängersammanhänger med allmänna telluriska förhållanden och jordorganismens utveckling, men icke betecknar en sådan inträdande förvildning af Fds klimat och alstringskraft, som i framtiden skulle göra vårt land obeboeligt och kasta oss tillbaka till nomadernes ståndpunkt.

8 Annorlunda gestaltar sig jemförelsen, om vi betrakta följderna af den stora hungersnöden på 1600 talet. Fds förlust af mskomenniskolif under det enda hungeråret 1697 uppskattas till 100,000 döde och under de tre eg. hungeråren till inalles 150,000, eller omkr. tredjedelen af landets hela dåvar. folknummer. Men man måste då också ihågkomma huru få utvägar man den tiden hade att mota en så allmän nöd. Det var visserligen i slutet af Carl XI:s visa regering, när detn moderna nya tidens lagbundna samhälle för första gången kommit till stadga i Fd. Men handeln, som bordt förse landet med dess behofver, var ojemförligt mindre utvecklad än nu; industrin i sin första linda, potäterna okända, kommunikationerna ytterst ofullkomliga, tillgångarna inskränkta, helsovård och fattigvård nästan knappt i sin början, upplysningen bland alla klasser af folket vida svagare, – medan i våra dagar det moderna samhället står rustadt till försvar mot nöden med talrika hjelpmedel, som voro okända för våra fäder. Skulle derföre nöden i våra dagar olyckligtvis antaga dimensioner, som närma sig den omätliga förlusten på 1600 talet, så skulle vi med våra ojemförligt rikare tillgångar hafva att motse lika hårda tider, så kan orsaken endast ligga i våra egna felsteg. Och deruti ligger det egentligt verkligt fruktansvärda, – den egentliga faran.

|99|

9 Våra fäder för 270 år sedan förde ett ytterst enkelt lefnadssätt, och hade få behofver och voro från vaggan vane vid hårda försakelser. Icke blott de flesta af våra beqvämligheter, utan äfven nästanoriginal: Nästan all den lyx, som nu flödat in i alla d regioner af folket, voro för dem okände. De kände ej kaffet, de hade visserligen tobak, bränvin, socker och krydder, men blott i sällsynta undantagsfall – alla de de klädde sig uteslutande med egen tillverkning; kort sagdt, denna utl. import, för hkenhvilken nu så många millioner årligen strömma ut ur detta fattiga land, var då ett behållet kapital. Än mer: deras enkla seder och vanan vid försakelser stålsatte dem vida mer mot all brist, än fallet är med ett folk i våra dagar, när så många af lifvets njutningar efterhand blifvit behof. Deri, jag upprepar det, ligger faran. – Jag klandrar icke vårt folk för det att det civilisationen tillfört det nya behofver – det ligger i bildningens egen natur och är ett vilkor för framskridandet; dessutom har försakelsen aldrig varit en främmande gäst i detta land, och mången trakt finnes ännu i landet, der barkbrödet är regel och det rena rågbrödet undantag. Men den långa fred och det jemförelsevis allmänna välstånd, i hkethvilket Fd har lefvat nu i snart 60 år, hafva icke blifvit utan menliga följder på folkets urgamla kraft. Jag behöfver jag knappt nämna de Vi kunna ej dölja för oss, att det finnas fel, som i denna stund vidlåda vårt annars kärnfriska folk och från hkahvilka ingen af oss kan fullkomligt fritaga sig, – trögheten af ett polarfolk, förenad med sydbons lättsinniga glömska af all beräkning för morgondagen – vanan att slösa i dag och i morgon begära hjelp utaf andra – fördomar i mängd – njutningslystnad, der något tillfälle gifves dertill – bristen på företagsamhet och oförmågan att finna nya utvägar –|100| bristen på allmänanda och sjelfverksamhet – – högmod, der vi hellre borde ödmjuka oss – afund, der vi hellre borde stå en för alla och alla för en – allt detta, MM HH.Mina Herrar, är fel, som till en del ligga rotade i historien och folklynnet, till en del åter varit följder af det omyndighetstillstånd, i hkethvilket vårt folk så länge lefvat under dess nya förhållanden. Öfverraskar oss en stor kris med dessa brister i vår vilja och vår karakter, så lär oss fsvårläst p.g.a. strykning historien, att vi måste falla som värnlösa offer för olyckor, dem vi icke äga kraft att bekämpa. Men fatta vi landets nuvarande hårda pröfning såsom en allvarsam maning af försynen att gå till doms med oss sjelfva och med den Högstes bistånd afkasta våra svagheter, för att manligt och endrägtigt möta tidens faror, då skall visserligen denna pröfning, hvad än den må kosta, lända till vårt folk till föryngring och helsa, och vi skola utgå derifrån starkare än förr, emedan vi åter lärt oss våra fäders glömda konst att försaka och strida. – »Att vara fattig – säger en berömd skriftställare – det är att vara hänvisad på sig sjelf». Och i sanning, om der finnes en välsignelse i fattigdomens tunga börda, så är det visserligen denna. Det var med »nakota Finnar» Evert Horn och Gustaf II Adolf fordom besegrade mäktiga riken – det är icke hellrer ett folk i utländsk grannlåt och med sydlänningens veklighet, som skall besegra denna hårda natur.

10 Dagens brännande fråga har återfört oss till minnet af de stora hungeråren i slutet af 1600 talet, och vi ha deraf dragit historien dragit den lärdom, att faran ligger ej i naturens oblidhet; faran ligger uti ett förslappande af nationens fysiska och sedliga kraft.

|101|

11 VetenMinnens I, MM HH.Mina Herrar, hvad vi läsa uppå historiens häfdernas blad, när vi uppslå dem, som följa nästefter berättelsen om de stora hungeråren? Ja, det är bekanta saker fakta; hvarje barn i våra skolor känner Fds öden i tiden derefter. Men dock är det godt att nu framhålla återkalla dem i vårt minne, på det att det må blifva oss klart hvad ett folk kan bära, allenast det icke förlorar tron på sin Gud och tron på sin framtid.

12 Efter hungeråren, som kostade landet 150,000 mskomenniskolif, följde nästan omedelbart 1710 års pest och stora ofredens härjningar, som under 21 år kostade landet Fd allraminst dubbelt så mycket eller 300,000, medan hela den samtidigt lefvande befolkningen knappast uppgick till dessa båda ziffror sammanlagda. Under 14 år å rad uppställde landet den ena krigshären efter den andra, som alla uppslukades utaf krigets Moloch. Under samma tid utsändes från Finland till sv.svenska arméerna i till Ingermld, Estld och Liffland vidpass ½ million tunnor spanmål, utom talrika andra lifsförnödenheter och betydliga penningesummor, medan landet på samma gång måste betala fördubblade gärder till kronan och underhålla egna trupper till gränsens försvar. Och Det oaktadt, när 1713 och 14 Armfelts uppmaning utgick till allmogen att resa sig man ur huset till landets försvar, var detta folk ännu nog starkt, nog enigt och nog fosterländskt sinnadt, för att än engång glömma alla sina lidanden, gripa till vapen och falla med ära på Storkyros slagfält. – Detta buro våra fäder; de svigtade icke, förrän allt var en ödemark kring dem, och icke ens då föll Fd med dem, – det reste sig ur sin blod och aska till ett nytt lif och till en ny framtid under den Högstes beskärm.

|102|

13 Och vi, deras söner, skulle misströsta vid motgångens första pröfning! – vVi med alla fredens välsignelser, alla civilisationens välgerningar, med ännu jemförelsevis ringa bördor, med obruten kraft och med den Allsmäktiges våra samma förtröstan till våra fäders Gud, vi skulle hellre mäta vår börda med våra fäders och lära oss af dem att vara värdige deras stora föredömen. Det f.finska folkets anor gå flera spår förlora sig i årtusendens tillbaka natt – det är en af vår verldsdels äldsta folkstammar – det har genomkämpat sju sekler af ofta hårda och vexlande öden, sedan det för första gången genom dess båda hufvudstammars förening uppträdde i historien såsom en medlem af folkens stora förbund – och hvad allt har det icke burit – hvad har det icke lidit, utan att dock förgås! Icke förgäfves har försynen sparat dess tillvaro i så många pröfningar – det måste ännu hafva en mission att uppfylla – det får icke dö, innan det uppfyllt sitt kall på jorden – och det skall icke heller dö! Men för att det må lefva, må det icke draga sig tillbaka i den fatalism det i fjerran tider har ärft från dess fordna hembygd i österlanden – det måste vaka, verka, handla, och rusta väpnasvårtytt sitt urgamla mod med alla tidens hjelpmedel – då först är det värdt att lefva.

14 Det är med denna –

15 Vi slöto sist –