Trettiosjette Föreläsningen, 28 Nov. 1871

Trettiosjette Föreläsningen, 28 Nov. 1871.

|243||261|

1 Sv.svenska samhällets införande. På detta sätt fogade en lycklig skickelse, att just 14:de och 15:de seklerna, under hkahvilka det sven vesterländskt svenska samhället infördes i Finland, voro ly utomordentligt väl egnade, både att försona Ff.Finnarne med den nya samhällsordningen och att utbilda den historiska tradition, som efterhand skulle förena dem till ett folk. Medan grannländerna Estland och Liffland då suckade under det hårdaste förtryck, som fortfarit intill våra dagar och skapat en oöfverstigelig klyfta mellan den herrskande tyska stammen och de lifegna infödingarne, sammansmälte försonades här småningom den herrskande svensken med den fria urbefolkningen, och bästa beviset derför är, att intet enda uppror vidare förekom af Ff.Finnarne mot den sv.svenska styrelsen. Och när sedermera, redan år 1362, Finland erhöll samma politiska rättigheter, som Sveriges rikes öfriga landskap, – rättigheter, som, i många fall och i följd af landets afskilda läge, närmade sig till sjelfstyrelse, – fanns ingen skilnad mer mellan eröfraren och det eröfrade landet.

2 Det regelbundna, fullt organiserade samhället i Finland var ännu långtifrån färdigt vid medeltidens slut. Det var ännu mycket vacklande och bristfälligt, till följd af krigen och tidernas oredor,. dDet reorganiserades sedan af Gustaf Wasa, förföll åter under hans efterträdare, organiserades ånyo af Carl IX och uppnådde en dittills okänd fulländning under G. II Adolf.|244||262| Efter honom följde ånyo oredor och brytningar; Carl XI fogade allt tillhopa med kraftig hand; Carl XII:s krig omstörtade åter allt och försänkte Finland i ett oerhördt djup af olycka och förvirring. Men lyckligtvis öfverlefde samhällets engång stadgade grundsatser denna förfärliga kris och reorganiserade allt ånyo under frihetstidens folkstyrelse, tilldess att stat och samhälle först under G. III, sedermera under det första decenniet efter från och med 1809 antogo deras nuvarande former. – Det har varit ett långt, mödosamt och ofta afbrutet arbete att uppbygga det finska samhället, sådant det nu är; men just denna långa byggnadstid, just denna möda, dessa afbrott och den stora andel folket sjelf haft i samhällets återuppbyggande, – just detta har gjort det så varaktigt och har tillika gifvit den historiska traditionen en så mäktigt förenande och positiv betydelse för det finska folket.

3 Samhället. Kulturen. Kulturens framsteg äro beroende af statens öden i fred och krig – och krigen fora ha icke alltid fört oss tillbaka; det har funnits krig, såsom det 30:åra, hkahvilka snarare fört Fd betydligt framåt. Segerrika krig ha utbildat folkets kraft och sjelfkänsla; neder det är nederlagen, som verkat stundom, icke alltid, verkat demoraliserande. Krigen ha ishtisynnerhet haft en underbar makt att utveckla nationalmedvetandet, och vi behöfva i detta afs.afseende endast erinra oss den mäktiga impulsen af 1808 års krig, sådant det sedan framstått i sin fulla betydelse genom Fänrik Stål. Det finns också fredsperioder, sådana som slutet af frihetstiden, hkahvilka ingalunda långt mindre bidragit till kulturens och sedernas framsteg.|245||263| Men öfverhufvud, och till följd af Finlands ställning midtemellan två med hvarandra på lif och död kämpande mstater, – har landets välfärdoläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande och kulturens framsteg väsentligen varit bundna vid freden. Endast freden har tillåtit vårt folk att fritt och sjelfständigt bygga arbeta på sitt sekellånga kulturverk, – odla sin jord, organisera sin handel och sina näringar, utbreda sin upplysning föfver ett fattigt, okunnigt folk. Derföre hörde man också vanligen Finlands representanter vid de sv.svenska riksdagarna yrka på fred gentemot den svenska krigslystnaden; derföre var också Arv. Horns fredspolitik från 1720 till 1738 väsentligen finsk. Men hade kriget utbrutit, och gällde det att med lif och blod, med de tyngsta uppoffringar värna den gemensama staten, då såg man Ff.Finnarne, som ledo mest, ändock vara de främste att uppoffra allt., och de stridde alltid i främsta ledet. Och dDenna gemensamhet i offer och försakelse af alla slag har åter i sin mån kraftigt bidragit att förstärka den histor. traditionens inflytande och utsträcka det till alla samhällsklasser.

4 Kulturen. Närmaste ha kulturens framsteg gått framåt gått steg för steg i jemnbredd med kyrkans och samhällets utveckling. Jag har redan erinrat om kristendomens och kyrkans inflytande på sederna. Men kyrkan har äfven varit en moder för all upplysning. Från hennes klosterskolor utgick icke allenast den första lärda bildningen, utan äfven den första, om ock svaga, folkupplysningen., den första literaturen. Hon ingrep i lagar och familjeförhållanden, hon förmildrade umgänget, hon införde kulturvexter,|246||264| såsom hampan, humlan, kålen, rotfrukterna, fruktträden, kö ma köksvexterna, kanhända också linet. Hennes ständiga förbindelse med Rom gjorde förenade Finland med Europa och samtiden. Hon införde också den första konsten i Finland: arkitekturen, musiken, måleriet, trädsnideriet. Hon gaf öfverhufvud den första idéela lyftningen åt det finska folket: hon lärde nordens vildar att älska och uppfatta något annat, än den råa styrkan, det kroppsliga behofvet. Och från henne utgingo derigenom alla höga upphöjda idéer, som utgöra folkens högre lifsyttringar: gudsfruktan, fosterlandskärlek, menniskorätt, mskovärdemenniskovärde, aktning för sanning och skönhet, dygd och rättvisa.

5 Kulturen. I samhället ingingo alla dessa idéer kulturelementer som fruktbärande lifsfrön. Vid slutet af 1400 talet kunde det f.finska samhället i upplysning täfla med de flesta europeiska nordiska länder och öfverträffade vida Ryssland. Reformationen tycktes till en början snarare hämma, än befordra upplysningen, emedan skolorna råkade i ett djupt förfall. Men bibelöfvs.bibelöfversättningar och den andliga literaturen förde småningom kulturen i dess dåvar. religiösa form nedåt massorna: snart kunde hela det f.finska folket läsa. Splittringen mellan finskt och svenskt visade sig nu i literaturen, men utan att splittra det gemensama fäderneslandet. Först sedan latinet upphört att vara den högsta bildningens språk, varseblef man här i Finland, att man hade två tungomål. Med det moderna samhället under G. II A. följde Universitetet, vskapernavetenskaperna, handeln, industrin.|247||265| Med Carl XI:s reduktion utjemnades förmögenheten och ståndsskilnaderna. Med frihetstiden trängde det politiska medvetandet, den politiska friheten, ända ned till folket. Med 1734 års lag, öfvs.öfversatt till finskan, stadgades och klarnade rättsbegreppen. Ett sjelf Till det redan förut sjelfständiga bondeståndet kom nu äfven, genom städerna, ett sjelfständigt borgarestånd. De sista tre decennierna af 1700 talet voro, oaktadt en blomstringsperiod för Finland och stärkte dess krafter för att med nödig sjelfkänsla kunna ingå i de nya förhållandena efter 1809.

6 Desstta äro i korta drag den historiska traditionens innehåll under 5½ århundrade. Vi hfinna här många starka sammanbindande elementer; – inga få upplösande. Under hela denna tid upplefde Finland väl flera gånger mindre partistrider, såsom när Albrecht af Mbg, Erik XIII, hertig J Christian Tyrann, hertig Johan, blefvo fördrifna från makten, – men blott två gånger inbördes krig: ena gången 1457, när vestra Fd. understödde Christians af Oldenbg och östra Fd Carl Knutsons anspråk på thronen; andra gången 1596 och 97, när norra Fd stod mot södra Fd i klubbekriget. Det första var ett rent politiskt krig af kort varaktighet och ringa förödelse. Det senare var ett farligare, emedan med i de politiska tvistefrågorna inblandade sig sociala och religiösa stridsfrågor; Der såg man också för första gången en fientlig finsk armé landstiga i Sverige. Men intetdera kriget lyckades söndra folkets kärna eller uppställa, hvarken i svenskar och finnar, eller i Karelare och Tavaster. Sammangjutningen var då redan så fullständig, att äfven klubbekriget gick öfver som en hagelskur, hkenhvilken väl gjorde en tillfällig och stor förödelse, men icke förmådde varaktigt rubba hvarken folkets endrägt eller statens eller samhällets grundvalar.

|248||266|

7 Revolutioner. 18:de seklet medförde flera upplösande elementer. Då först fick man i Fd verkliga politiska partier. Och ur denntta tviflets och söndringens tidehvarf uppvexte äfven det s. k. finska sjelfständighetspartiet, som kulminerade i Anjala förbundet. Men detta var blott en utvext på adeln, utan rot hos folket, som förblef odeladt. Kejs. Elisabeths ryktbara manifest af d. 1 Mars 1742 lyckades lika litet, som Sigismunds manifester och lockelser under G. A:s regering att söndra det f.finska folket. Det förblef orubbligt troget sig sjelf och Sveriges rikes krona. Äfven den stora franska revolutionens idéer, som förvredo så många hufvuden, flöto öfver Finland såsom ett skum på tidens stormiga yta. Det förtjenar anmärkas, att sålänge Finlands namn varit kändt i historien, har ännu aldrig en verklig och stor revolution, – en sådan hvari folket tagit en omedelbar andel – i detta land omstörtat thronerna. Maktens innehafvare hafva förjagat hvarandra, – men mend det enda undantaget af klubbekriget, der massorna sattes i ror tillfällig svallning af en invecklad thronstrid – har massan af folket stått såsom lugna åskådare af partiernas kamp. – Den finska troheten är således något mer än blott en officiel eller poetisk grannlåt. Och dock har detta folket icke viljelöst och tanklöst folj bugat sig för hvarje herrskares spira. Men det har bugat sig för den lagliga ordningen, på hkenhvilken samhällets grundval hvilar.