Andra Föreläsningen 30/1 73

|12|

Andra Föreläsningen 30/1 73.

1 Historien

2 Vi sakna alla närmare underrättelser om vårt land vid tiden för vår historias början.

3 Med nationalitetens uppträdande börjar äfven historien. som faktum, med dess medvetande börjar historien skrifvas. Ty likasom folkandens i handling uttalade egendomlighet utgör nationalitetens innehåll, så utgör nationalitetens utveckling historiens innehåll. Historien i högre mening är väsentligen en utvecklingsprocess: folkanden är materialet, nationaliteten är dess framträdande i handling och medvetande, historien är i hvarje ög nu på engång dess resultat och dess vidare utveckling. Historien i lägre betydelse är det historiska factum, och en rad af sådana antecknade facta, utan skönjbart samband eller skönjbar utveckling, kalla vi krönika. Såväl historien som krönikan föregås af sagan, som är det ur folkanden framgångna poetiska factum, – en idealhistoria, hkenhvilken folken i deras barndom fritt konstruera ur fantasin och hvartill verkligheten ger lemnar materialet, men icke regeln. Det finns intet folk, hos hkethvilket ej detta poetiska factum föregår det historia likaså gifvet och naturenligt, som barndomen föregår en mognare ålder; men Sagans innehåll är hos några fattigt, hos andra rikt och utgör derigenom en måttstock för detta folks mer eller mindre utbildade fantasi identitet.

|13|

4 Mythen. Källor.

5 Det finska folket och dess historia hara följt samma utvecklingslagar, som alla andra folk, endast att utvecklingen skett långsamare. Sagan har gått förut, krönikan har följt efter, historien har kommit sist – allt detta så långsamt, att krönikan uppträdde först i 156:de seklet och den skrifna historien först i det 19:de. Lyckligtvis har sagan qvarlefvat på folkets läppar ända till historiens uppträdande och derigenom bevarat ett dyrbart material för bedömandet af utvecklingens början. Wi återkomma sednare till folktraditionen.

6 Källorna för Finlands historia har jag utförligt behandlat sistlidne vår. Jag vill nu endast upprepa det väsentligaste deraf.

7 Vi ha först att uppsöka det geografiska Fds framträdande inom Europa. Detta shängersammanhänger med den baltiska nordens framträdande ur dess dunkel. od dDe första spåren dertill finna vi i Feniciernas handelsresor, som för foran ledde att uppsöka bernstenskusterna. Men Fenicierna qvarefterlemnade af handelsjalousi intet geografiskt verk, och deras upptäckter känna vi endast medelbart och ofullständigt genom Grekernes geografer och häfdatecknare. En tillfällighet förde Pytheas fr.från Massilia till Norges vestkust, Thule. Från Grekerne kommo sedan dunkla sägner om norden till Romarne, men dessas beröring med de germaniska folken spridde efterhand en bättre belysning öfver den okända norden. Plinius d. ä. känner Scandia och Epigia. Tacitus nämner redan Svenskar och Finnar; Ptolemæus, Aithikos, Procopius, Paul. Varnefridi och Jornandes framkasta spridda underrättelser om de baltiska länderna och deras befolkning. Alla dessa sparsama underrättelser, med undantag af dem som den strängt kritiske Tacitus lemnar oss, äro till hälften|14| mythiska och blandade med naturintrycken af nordens vintermörker eller sommarljus. Först hos Jornandes i 7:de seklet framträder, enligt Geijers uttryck, norden med hemlandsdrag.

8 Det geograf. Fd.

9 I dessa under halfmythiska berättelser framträder Fd blott otydligt under namnet Epigia (= hästlandet = skridskolöporiginal: skrridskolöp.landet), och Ålands skärgård, eller möjligen en större del af vår kust, framträder hos Aithikos under namn af de Gudarontiska öarna. Araberne kände i 10:de seklet Östersjön och Ladoga som innanhaf, men för öfrigt blef den Ptolemeiska geografin rådande under hela medeltiden och förvirrade nordens karta derigenom att den antog Östersjön vara en bugt af Ishafvet och följaktligen betraktade alla i norr liggande länder som öar. Först i slutet på 15:de seklet – de stora geografiska upptäckternas tidehvarf – begynte en riktigare uppfattning af Östersjöländerna göra sig gällande, och Finland framträder första gången i någon mån riktigt på holländaren Zieglers kartor omkr. år 1535. – Med anledn. häraf böra vi ej förbise, att Fd detta år 1873 fullständigare än någonsin förut skall framträda i Europas geografiska medvetande, när dåsvårläst p.g.a. strykning landets nyss fullbordade stora generalkarta exponeras vid den internationela utställningen i Wien.

10 Wåra historiska källor dela sig i två tre hufvudafdelningar: de inhemska och de ryska. och de Skandinaviska.

|15|

11 Inhemska källor Kalevala.

12 Emedan de hedniske Finnarne icke kände skrifkonsten och den första kristna krönikan börjar hos oss först i 156:de seklet med helgonlegenderna äro vi förnämligast hänvisade till två inhemska hufvudkällor för vår äldsta historia, nemligen den muntliga folktraditionen och språket. Folktraditionens poetiska trådar sammanknytas i Kalevala och några få ballader l.eller historiska reminiscenser i Kanteletar. Kalevala, samlad af Lönnrot och första gången utgifven 1836, är ett med mythiska och lyriska elementer blandadt nation folkepos, hvars äldsta underlag går årtusenden åtminstone 1000 år tillbaka (Orienten), under det att de yngsta tillsatserna datera sig knappt äro äldre, än två eller tre sekler. I detta halft mythiska, halft lyriska epos liggera således åtminstone 7 eller 8 många seklers folktraditioner likasom hvarftals lagrade öfver hvarandra, och det är icke lätt, om ens möjligt, att härifrån utspinna en historisk tråd, som skulle vägleda oss i dunklet af det förgångna. Det enda factum vi med någon säkerhet härifrån inhämta för historien gäller först antagonismen emellan två skilda folkstammar, Pohjolas och Wäinöläs folk. De här uppträdande hjeltarne har man förgäfves sökt vindicera en historisk tillvaro. Men vVida rikare utfaller skörden för vår kunskap om den finska mythen och den äldsta finska kulturen, om familjen, slägtbandet, samhällsförhållandena, seden, lefnadssättet, näringsmedlen och framförallt den genuina finska verldsåskådningen. – Kanteletars ballader äro af ringa historisk betydelse.

|16|

13 Finsk tradition. Isländsk.

14 Den prosaiska folktraditionen lemnar oss åtskilliga skattbara upplysningar. Vi finna der vigtiga bidrag till historien om Fds kolonisation,original: kolonisation och odling, bebyggande, om Lapparnes härvaro, om det mythiska Hiisifolket och de mythiske Jättarne, många krigsminnen, odlingens befolkningens framsteg omflyttningarsvårtytt, om kristendomens kamp med hedendomen, om lutherska lärans kamp med katholicismen och om detaljer om och enskilda historiska personligheter. Den egentl. folksagan åskådliggör folkets uppfattning af lifvet och naturen, hkahvilka äro bestämmande drag i den historiska utvecklingen. Samma betydelse hafva ordspråk och gåtor.

15 Språket: det finska, det svenska. Wår ringa inhemska krönika, likasom vår häfdateckning, sammanfalla ända till nyaste tid så nära med dene skandinaviska, att de lämpligast böra granskas i samband med dessa.

16 Finnarnes äldsta uppträdande dels inom, dels vid sidan af Scandinaverne finnes under en halfmythisk belysning skildrade i den Isländska sagan. Island koloniserades af Norrmännen är 874, och på denna ensliga ö bibehöllo sig forntidens traditioner ostörda, intilldess att de begynte upptecknas i 12:te seklet. Den mythiska delen af Islands tradition, förnäml. Eddorna, gäller väl närmast den skandinaviska mythen, men visar oss redan tydligt en vexelverkan mellan denna och den finska mythen, dermed antydande ett uråldrigt samband emellanoriginal: emella dessa för öfrigt så olika folkstammar. Den historiska traditionen, förnämligast Snorre Sturlesons Heimskringla l.eller nordiska konungasagor, har deremot för vår forntid det största intresse.|17| I dessa till stor del faktiska, men poetiskt utsmyckade traditioner finna vi en urgammal finsk befolkning i Scandinavien, fientlig emot den senare germaniska invandringen. Vi finna der värdefulla antydningar om Finlands äldsta befolkning och öden, om vikingatågen, som gällde Östersjöns östra kuster, och andra detaljer, som utgjort och fortfarande länge skola utgöra vigtiga föremål för historisk kritik. – Den romantiska delen af Islands literatur är deremot af föga historiskt värde, såsom varande till större delen en bearbetning af vesteuropeiska sagor och folktraditioner.

17 Heimskringla. Krönikor.

18 I 14:de seklet begynte munkarne i Sverige anteckna historiska tilldragelser. Vi finna der på svenska språket den s. k. gamla sv.svenska rimkrönikan, som slutar med året 1449, vidare den fabelaktiga s. k. mindre rimkrönikan, som börjar med Noach och slutar med Kristian Tyrann, samt den s. k. Stora Rimkrönikan, som något kortareoriginal: kortar skildrar samma händelser och är sammanskrifven omkring 1319. Härtill komma ännu klosterkrönikorna, förnämligast Wadstena krönikan, som antecknar händelserna från 1344 till 1555 på latinska språket. Slutligen finna vi de på sin tid mycket lästa helgonlegenderna, skrifna på latin, men oftast öfvs.öfversatta till svenskan, om helgonen Ansgarius, Botvid, Olof, Eskil, David, Erik, Brita, Katharina m. fl. Af dessa är Erik den heliges legend naturligtvis för oss den vigtigaste; men ännu närmare rör oss den helige Henriks legend.|18| Och eEmedan Svv.Svenskarne hade så många helgon, ville Ff.Finnarne icke heller vara sämre och fingo utom St Henrik, äfven en torftig legend om den helige Hemming, som dock aldrig blef kanoniserad, endast skrinlagd.

19 Svensk historia.

20 Legenderna hafva, som lätt inses, föga eller intet historiskt värde, förutom deras karakterisk af tidsandan under katholicismens period. Så var Dessa Krönikorna äro temligen magra och registermessiga, men innehålla dock välkomna upplysningar äfven rörande Finland och särskildt de svenska krigstågen till detta land under katholska tiden. Äfven i Finland, sannolikt i Åbo, gjordes dylika anteckningar, hkahvilka dock numera äro förstörda, men funnos ännu, när biskop Juusten, på grund af dessa anteckningar, skref sin finska biskopskrönika.

21 Tidpunkten, när krönikan öfvergår till historieskrifning, är icke tillfällig. Ett folk begynner icke anteckn ordna minnena af sin historiska tillvaro, innan det blifvit medvetet deraf, d. v. s. när nationalmedvetande uppträder. I Dmk inträffade denna period tidigt genom Saxo Grammaticus och hans danska historia Adam af Bremen. I Sverige inträffade denna period vid unionstidens slut genom frihetskampen mot Dmk och genom reformationens stora väckelser. Då uppträdde äfven Sv:s förste egentl. häfdatecknare Joh. Magnus † i Rom 1544 med sin på latin skrifna, visserligen högst okritiska rikshistoria, Hist. de omnibus Gothorum, Suecorum que Regibus, hvari han sökte sammanföra allt då tillgängligt material, men utan förmåga att hvarken sofra eller ordna detta. Fd framstår i denna historia|19| fabelaktigt styrdt af egna hedniska konungar fra vid Sveriges sida. – Hans yngre broder Olaus Magnus, äfven † i Rom 1558, utgaf år 1555 ett arbete på latin: De gentium septentrionalium varibus conditionibus, statibus et moribus – hälften roman, hälften skildring af folk och natur, men författadt på glänsande latin och med verkliga snilledrag. Ehuru detta arbete måste, behandlas m likasom brodrens, behandlas med varsam kritik, är det särskildt för Fd af största intresse, emedan vi der finna den bästa samtida skildring af vårt lands natur, seder, befolkning, krigföring m. m.

22 Joh. Magnus. Finsk historia.

23 Mot desse katholske författare uppträdde de sv.svenska reformatorerne Olaus och Laur. Petri med deras svenska s. k. krönikor. Det förra af dessa arbeten är det första försök att kritiskt behandla sv.svenska historien och derför af högt värde för denna men endast medelbart för den finska. – Mindre förff.författare

24 Först vid slutet af 1500 talet börjar den inhemska finska häfdateckningen med Sigfrid Ar. Forsius P. Juusten. Här, som öfverallt, är detta betecknande för nationalmedvetandet. Unionstidens strider – frihetskampen mot Dmk – reformationens väckelser – nationalliteraturens begynnelse – Wasahusets thronstrider – hert. Johans misslyckade planer för Fds sjelfständighet och slutligen partisöndringen under klubbekriget, had allt detta hade gifvit kraftiga impulser åt Fds sjelfkänsla. Det folk, som börjar reflektera öfver halten af sin religiösa tro, utsträcker reflexionen följdriktigt äfven till sin politiska tillvaro. Efter den|20| original: den vaknande tanken följde den vaknande häfden, och Fds historia begynte skrifvas.

25 Juusten. Forsius.

26 1480: Jöns Budde i Nådendal öfvs.öfversatte St. Mechtilds legend. Abckirja 1542. Hvilken svag början var icke detta! Biskop Paul Juusten † 1576 sammanskref under de sednaste åren af sin lefnad denna Chronicon Episcoporum Finlandensium, hvilkents torra, knapphändiga material, första gången tryckt år 1728, sedermera genom Porthans kritiska skarpblick åren 1784–99 förvandlades till vår historias grundläggande verk, som ingen forskare kan undgå att rådfråga. Efter honom följde Fds förste mathematiker och astrolog Sigfrid Ar. Forsius, som omkring 1615 utarbetade en finsk krönika, hkenhvilken dock aldrig blifvit tryckt och numera gått förlorad. Det är möjligt att förlusten icke varit oersättelig; Messenius har begagnat detta arbete och sannolikt utdragit dess väsentliga resultat.

27 Sveriges och Finlands historia uppträdde första gången på ett glänsande sätt vid sidan af hvarandra i Joh. Messenii Scondia illust, bland hvars 140:de tomen af 15 särskildt afhandlar Fd. under formen af en kronologi öfver Östra Scondia och den finska konungalängden börjar med Noachs 4:dje son Thuiskon. Detta lärda, men särdeles för de äldre tiderna okritiska sekularverk författades under Messenii fångenskap i Kajaneborgs slott och afslutas med året 1628. – Wieselgren: »ett försök att upplösa den sv. historien i dramatisk poesi.» – 50 dramer. – »Fds Rimkrönika, eller Berättelse om några gamla och märkvärdiga Fds handlingar». – † 1636.