Trettonde föreläsningen. 29/11 54

Trettonde föreläsningen. 29/11 54.

1 Följderna af dFinlands svenska eröfring äro äfven i geografiskt hänseende mycket märkvärdiga. Den har nästan samtidigt infört en kyrklig och en militärisk fördelning af landet efter slotten, hvilken fördelning sistnämnda sedermera blef öfvergick till civil och rent administrativ.original: administrativ, och en kyrklig Det är högst intressant att betrakta|113||139| huru landets fysiska beskaffenhet och folkets skilda förgreningar häri gjort sig gällande och med af den godtyckliga eller blott ytliga (andliga eller militäriska) fördelningen tillika gjort en på natur- och folkförhållanden grundad nödvändighet, hvars resultat är Finlands provinser eller landskap i deras historiska betydelse. Men detta utgör ett kapitel för sig, hvartill vi i sinom tid återkomma. Med hänvisning derpå kunna vi förbigå Torkel Knutsons tåg, som för östra Finland var af så stor vigt, och om Birger Jarls och Erik den heliges tåg kunna ha vi här att blott i förbigående yttra oss. HH.Herrarne finna att geografin går, om också hand i hand med historien, likväl sin oberoende väg – från börjar med den yttersta norden och går sedan med solen från öster till vester.

2 Emellertid sammanhänga härmed några frågor af vigt. Om Jemerne år 1311 bott vid Ladogas vestra strand och Suvantos utlopp, huru har då Thorkel Knutson 18 år förut, eller år 1293, kunnat göra sitt korståg mot Karelarne just i samma nejder och anlägga Wiborgs slott? Widare om Jemerlandet år 1311 varit vid Ladoga, huru kan det då heta, att Birger Jarl år 1249 inträngt i hjertat af Tavastland och der anlagt T:hus slott? Den första frågan är onekligen sådan, att den kan bringa hela hypothesen om Suvanto såsom Jemernes handelsflod på fall. Förf.Författaren till denna hypothes har också varit tvungen mött detta inkast med ett tvifvel huruvida ryska krönikans Jemer verkligen varit samma folk som våra Hämäläisetspråk: finska.|114||140| Inkastet försvinner likväl, när man tänker sig Jemernes invandringsväg söderom Ladoga. Det är nam Wi ha sett huru bredden af deras område österut uppslukades dels af Slaväner, dels af Karelare. Det låter derföre rätt väl förlika sig att Torkel K. år 1293 fann Karelarne vid Ladogas södra strand och nejden af Wiborg, medan Jemerne ännu någon tid fortforo att besitta landet strax i norr, och de hade dervid en naturlig barrière i Wuoksen. Emellertid är det säkert att alla deras besittningar vid Ladoga kort efter denna tid gingo förlorade, hvarefter de fingo nöja sig med den temligen vida sträckan af södra, vestra och medlersta Finland.

3 Antager man derföre att Jemerlandet vid Ladoga år 1311 endast var den yttersta förposten, den sista försvinnande lemningen af deras område i öster, så låter det mycket väl förlikaklara sig, att nuvarande Tavastland år 1249 ansågs för centern af Jemernes område, hvars vestra flygel befanns inemot det nuvarande Åbo, medan dess östra flygel stod vid Ladoga. Birger Jarl kunde således ha ett geografiskt motiv för sitt tåg, så mycket mer, som han angrep sin fiende i höglandet, och höglandet är alltid de odisciplinerade folkens fasta borg och reträtt, ty på slätterna förgås de, der civilisationen är hemma. Mera Men ehuru det antages som historiskt säkert att B. J. verkligen anlagt T:hus slott, så är det deremot omtvistadt är den hvilken punkt som Birger J. han valt för sin landstigning och hvilken väg han derifrån följt till det inre af landet. Härom säger den svenska krönikan (Ericus Olai) intet annat, än att jarlen landsteg vid Tavasternes hamn. Hvar bör denna sökas? det är frågan. Den vanliga åsigten härom framställes af Messenius i hans Scondia Illustrata. Hans ord lyda som följer.|115||141| »Sveriges konung Erik, föranledd af nordboernes sjöröfveri (borealium piraticaspråk: latin), ditsände en krigshär under sin frände Birger Jarl och slog en hop Österbottningar, som ilat till vapen. Här förlade hanvar det nog att inflytta nye kolonister från Sverige. De qvarblifne hedningarne omvände han till kristna läran och fördelade landet i tvenne soknar: Pedersöre och Mustasaari, och för att betaga dem tillfälle till uppror, uppreste han borgen Korsholm, under hvars murar sedermera uppstod en stad. Hvarefter Svenskarne, sedan de vid detta ställe qvarlemnat sin flotta, genom den mellanliggande skogsbygden inföllo i Tavastland och underlade de med svårighet till kristna läran och Svenska väldet underkufvade invånarne biskopen i Räntämäki samt anlade, för att hålla dem i tukt, en borg, som fördenskull kallades Tavasteborg.»

4 Porthan s. 111.

5 Således har, enligt Messenius, har B. J. landstigit vid det nuvarande Wasa och derifrån tågat till T:hus. Märkvärdigt nog godkänner Porthan denna hypothes, som dock tyckes stödd endast uppå lösa gissningar. och har den grund att Ö:bottens södra kust af ålder varit koloniserad af Svenskar och att der fanns en gammal borg, hvars upphof ingen kände. M. har ej kunnat Men nu är det finnes för det första i ingen af de äldre krönikorna något spår af Österbottningarnes föregifna sjöröfveri eller någon antydning om Korsholms grundläggande,svårtytt – fastmer är det historiskt bekant, att södra och mellersta Österbottens finska befolkning först i 13:de och 14:de seklerna inflyttat långs från Tavastland, hveremot det finnes starka skäl|116||142| till den förmodan att Svenskarne i Ö:bottn icke på engång inflyttat genom en herrskares bud, utan småningom och redan långt före B. Jarls tid tagit det korta steget öfver Qvarken till Björkö skärgård och derifrån utbredt sig långs kusten – möjligen under i följd af de långvariga inbördes krigen mellan Sverkerska och Erikska ätterna. Widare anser Porthan Kyro elfs mynning vara den s. k. Tavasternes hamn, och det kan i så måtto synas sannolikt, att emedan Tavastlänningarne redan i 13:de seklet finnas vid dess stränder och der gjorde anspråk på fisket, och emedan Kyro elf i sjelfva verket betecknar är den kolonisationsstråt, långs hvilken Wasa läns finska befolkning från Tavastland dragit uppåt nordvest. Men det svåraste inkastet återstår likväl, nemligen huru det för en svensk krigshär varit möjligt att med fiender på alla sidor, genom ogenomträngliga skogar och glest bebodda ödemarker framtränga från Wasa till Tavastehus minst 30 till 36 svenska mil – ett företag, som för den bäst försedda krigshär i våra dagar skulle anses för en högst vanskelig sak. Man frågar sig dessutom hvad som förmått B. J. att göra en så lång omväg från Mälartrakten uppåt, då likväl den närmaste och naturligaste vägen borde ha varit öfver Åbo, der Svenskarne redan hade ett fäste. Om jag ej misstager mig, är original: Rein Rein: De loco quo arma Tavastis illaturus appulerit Birgerus dux. Hfors 1833. af den åsigt, att med Tavasternes hamn bör förstås Kumo elf och att B. J. sålunda skulle landstigit vid det nuvarande Björneborg, eller vidpass 16 mil till Tavastehus. Denna åsigt är väl icke fullt tillfredsställande, men har dock|117||143| en vida större sannolikhet, än den förra, och bör således tillsvidare få gälla för den riktiga, såvida man ej lyckas bevisa antingen att tåget gått öfver Åbo, eller att Tavasternes hamn varit den af Hipping förmodade Pojo viken, hvarpå dock mycket kan tviflas. Ett annat faktum från Tavastlands forntid är Birkkarlarne, hvilka som bekant spelade en stor rol dels som köpmän, dels som eröfrare. Porthan anser dem vara Finnar och hafva sitt namn af Birkala socken. Geijer deremot bevisar att både namnet och dess bärare voro svenska Birk-karlaborg-karlar, borgare, köpmän, och att de med vissa kungliga privilegier kringvandrade med stort följe, för att drifva handel och stundom taga hvad de ej fingo köpa. Det är således sannolikare, att det är de som gifvit namn åt Birkala och icke tvärtom.

6 Emellertid för att nu rekapitulera hvad som blifvit sagdt om J det sagda, så finna vi att Jemerlandet eller Tavastland under den fin medeltiden varit både af mycket olika och mycket vidsträckt betydelse. Vi finna göra här till en del samma observation, som vid Karelen: vi finna ett historiskt Jemerland af ofanteligt omfång från djupet af ryska slätten ända till Finlands vestra kust; derefter finna vi ett mera geografiskt inskränktare Jemerland vid Ladogas vestra kust och samtidigt ett Tavastland i det finska höglandet, och se vi nogare, så är det först i en nyare tid som vi stadna vid det nuvarande Tavastlands gränser, medan vi strax efter svenska eröfringen finna samma gränser utbredda mycket längre, nemligen i söder inemot kusten af Finska viken, och i vester och nordvest intill Bottniska viken och Kyro elfs mynning samt i öster ända inemot Saimas vattensystem. Härvid finner man lätt, att denss äldre historiska medelpunkt är att söka i Ladogatrakterna, men dess nyare och geografiska kärna mellan sjöarna Näsijärvi och Päjänä, der man äfven finner Tavastlands äldsta kulturländer. Historiskt ha Jemerne eller Hämäläisetspråk: finska, krigiska och hårdnackade som de voro, egentligen den betydelse att vara den åt vester vända sidan af den finska nationaliteten, likasom Karelarne den åt öster vända. Men om man derföre kan kalla Karelen Finlands sköld, som hade att mottaga huggen af ett inbrytande barbari, så kan man deremot|118||144| kallatillagt av utgivaren Tavastand Finlands damm eller vågbrytare, som ägde att hejda det svenska välde inbrottet öfvermakten af en för landet främmande germanisk civilisation. Hade icke vår Herre gjort vår Hämäläinenspråk: finska så förunderligt seg som han är, så är det sannolikt att svenskheten i vårt Finland gått vida längre än den gått och blifvit förstörande för nationalitet. Hämäläinenspråk: finska kunde aldrig, likasom Karelaren, ge bort en del af sig sjelf och behålla resten; stod han, så stod han på båda fötterna, föll han, så föll han så lång han var – och på både det ena och det andra har man tydliga exempel.

7 För att ej lemna något geografiskt faktum af intresse ovidrört, bör jag ännu i korthet nämna tvenne hithörande hypotheser, hvilka åtminstone ha den förtjensten att vid första anblicken synas mycket märkvärdiga.

8 Den ena är Hr Johan Adolf Lindströms år 1852 utgifna och sedan ytterligare förbättrade »Försök till bevis att Rurik och hans Waräger voro af finsk härkomst». Man vet att härledningen är mycket omtvistad. Man vet att namnet ett namnet Rysse härstammar från ett folk Russo-Waräger Rus eller Ros, som återfinnes hos flera gamla författare under namn af Roxolaner och tydligen är detsamma som det svenska namnet i Finland: Ruotsi,språk: finska Ruotsalainenspråk: finska. Jag förbigår alla de skäl, hvarpå än Tyskar, än Svenskar tillegna sig äran att ha utgjort dessa Rus, dessa Roxolaner, dessa Ruotsalaisetspråk: finska och nämner endast den vanligast antagna satsen att dessa samma Ros skulle ha utgått från Roslagen på svenska kusten. Karamsin, Frähn, Geijer, Franzén, Wieselgren och en mängd andra ha varit af denna åsigt. Norges|119||145| bäste häfdatecknare Munch bygger snillrika slutsatser derpå att dentta Rus-folk af germanisk härkomst redan i 6:te seklet finnas i mellersta Ryssland. Det kan ej nekas, att starka skäl tala för denna åsigt, hvilken också redan ingått i historien nära nog med vissheten af ett faktum. Emellertid har prosten Hipping först uppställt en annan mening. »Då, säger han, man sökt Warägo-Rus långt ifrån, har man stillatigande förbigått Finlands södra kust, som från urminnes tider varit bebodd och ännu bebos af svenska invånare, hvilkas förfäder äfven i anseende till ortens belägenhet, tyckas ha varit mer än andra passande att genom flyttning från det mindre fruktbara Finland öfvertaga ledningen af Novgorods angelägenheter. Åtminstone våga vi tillsvidare såsom antaglig uppkasta denna hypothes, under det att vi i tankarna se Rurik med sitt talrika sällskap segla in i Nevan och taga sitt residens i staden Ladoga.»

9 Hippings åsigt är således till hälften historiskt densamma som de förutnämnde författarnes, nemligen att Russowarägerne skulle varit af svensk börd. Men den skiljer sig geografiskt från deras deruti att han placerar dessa ryska rikets stiftare på kusten af mdet nuvarande Nyland. Lindström går ännu längre och söker bade göra dem till Finnar, nemligen rena Karelare, men geografiskt afstår han från den äran att göra Finland till ryska rikets vagga. Hans bevisning är i korthet följande: Nestors krönika beskrifver huru Tschuder, Sloväner, Merer och Dusvårtyttvitpher, efter att en tid ha betalat skatt åt Warjagerne, råkade sinsemellan i strid och slutligen beslöto att söka sig en furste. Härvid kommo flera folk på förslaget: Chasarer, Polianer, Donaufolk och Warjager. »Och de gingo öfver hafvet till Warjago-Ryssar, ty dessa kalla sig Warjago-Ryssar, likasom de andra kalla sig Svear, andra åter|120||146| Norrmän, Angler, andra Göther.» Lindström slutar häraf att Warjager eller Waräger var en allmän benämning på folk som bodde vid Östersjön, eller Waragiska hafvet, men att Nestor bland dem uppräknar RussoWarägerne såsom tydligen skilda från Svear, Göther, Norrmän och Angler. Då nu Nestor m mellan Svear och Tschuder bortlemnar det mellanliggande folket Finnarne – Tschuder skulle neml. beteckna de östra Karelarne – så slutar L. häraf något hastigt att Rus-folket varit just desamma våra landsmän, som icke uppräknas, och emedan Slovänerne då voro ett fåtaligt folk vid Ilmensjön, omringade af finska stammar och desse utgjorde pluraliteten vid den omröstningen hvarifrån man borde välja sig en furste, så kommo det sig både af politiska skäl och af stamförvandtskap Finnarne närmast i fråga. Det inkast huru Finnarne kommit till ett så stort anseende i nionde seklet möter Lindström med våra runors berättelser om ett blomstrande hjeltelif, Finnarnes ströftåg till Sverige, Karelarnes strider med Qvenerne och isländska sagornas berättelser om finska konungar. Vidare anför han Hippings anmärkning att svenska sagorna mellan 9:de och 12:te seklerna alldeles tiga om Finnarne, hvaraf slutas (också något oegentligt) att under den tiden en större utvandring skulle ha skett från Finland. Widare anför Lindström Gananders en tradition i Gananders mythologi, »att konungen i Finland med Kalevas söner underkufvat hela Ryssland» och dessa Kalevasöner ha då varit Karelare. Warjag skulle härledas af finska ordet waraspråk: finska, förråd, och betyda en förråds- eller reservkarl, deraf har man sedan fått ordet Wäring och den|121||147| förste Wäring som omtalas af Cronholm i hans arbete om Wäringarne, var verkligen en Finne, Finnboge den starke. Nordliga Finland, fortfar Lindström, kallas i sagorna Rutia och Östersjön jemte Finska viken Ruthenska hafvet. Men på finska tungan blir af Rutia nodva enligt språklagarne Rusia, och Finnarne i 13:de seklet kallade Ryssland Rurimaaspråk: finska. Hos Lapparne är Karjelspråk: samiska, Karelare, liktydigt med Rysse., Dessuto hvilket bevisar Karelarnes stora inflytande. Slutligen uppräknar Lindström några finska ryska ord, som härledas från finskan, såsom sakonspråk: ryska, lag, af sakkospråk: finska, wiraspråk: ryska, böter, af werospråk: finska m. fl. uttryck för krigs- och sjöväsende, att förtiga Kiew = Kivijokispråk: finska, ryska ordet korolspråk: ryska, konung, hvilket L. likväl ej härleder från Karjelspråk: samiska, Karelsare, som närmast skulle passa in på hans hypothes, utan från det finska kurispråk: finska, hvarefter likaljudande namn i finskan jemföras med namnen Rurik, Sineus, Truwor o. s. v. Af allt detta drar nu L. den negativa slutsats, att Svenskarne aldrig grundlagt något rike i Austurveg med namnet Ryssland, utan att ett finskt folkt, Karelarne, varit det ryska rikets grundläggare.

10 Hvad nu dessa hypotheser angår, Hippings och Lindströms, så skulle man göra orätt uti att utan vidare förkasta dem som lösa hugskott, dikterade af en missledd f samma önskan att sprida glans kring ett fosterlands häfder, hvilka missledt så månge lärde och fyndige män, särdeles bland våra grannar Svenskarne. Det händer ofta i den historiska forskningen, att medan man söker ett, finner man ett annat, och så har det äfven gått med dessa hypotheser. Deras resultat är egentligen negativt, i så måtto att de verkligen lyckas rubba den härtills antagna identiteten mellan Rus- och Roslagen, Ryssar och Skandinaver, men deremot faller sig det positiva i dessa satser,|122||148| nemligen Russowarägernes identitet med Finnarne eller deras utgångspunkt från Nyland, alltför otillfredsställande. Hipping har t. ex. ej lyckats bevisa tillvaron af ett svenskt välde af på sydfinska kusten af sådan betydenhet, att det skulle ha försett sina grannfolk med furstar, och Lindström åter har förgäfves manat den gamle Kalevas skugga ur grafven, för att bevisa ett karelskt öfverherrskap i Ryssland under 9:de seklet. Tvärtom måste man vara blind för att ej se den omisskänneliga skandinaviska anda vapenklang som genomgår hela ryska historien under 9:de, 10:de och 11:te seklerna, sålänge minnet af furstarnes och deras skandinaviska härkomst ännu var friskt och kärnan af deras härar likaledes fortforo att bestå af väringar. Men som sagdt, af Hipping och Lindström har man emellertid lärt att åtskilligt af vigt ännu återstår att utreda i denna fråga och att de härtills uppställda satserna böra med varsamhet pröfvas, innan de bli fullt gällande.

11 Ännu en annan hypothes förtjenar med några ord ihågkommas, nemligen Hippings mening om det s. k. Tyska landet i Finland. Härom föredrog prosten H. i Febr. 1842 en utförlig afhandling, som finnes intagen i F. W. S. Handlingar, 2:dra tomens 1:sta häfte, tryckt 1843. Förf.Författaren återkommer här till det Novgorodernas ryktbara tåget år 1311 och justerar eller vederlägger här både den mening att tåget skulle gällt Ladogas vestra kust och flera af de åsigter han H. sjelf yttrat 22 år förut i sina »Bemerkungen.» I förstnämnda afseende lyckas ej förf.författaren, att hans motbevis äro svaga, men åt på sidan om hufvudämnet är åtskilligt att|123||149| inhämta, såsom att det ofta citerade namnet Tschud ej är annat, än det fornskandinaviska ordet thiodspråk: fornisländska, folk (Gauzthiodspråk: fornisländska, Svi-thiodspråk: fornisländska o. s. v.) och att ordet Njemetzspråk: ryska kommer af Niemen, bakom hvilken Ryssarne tänkte sig det folk de kallade Nemzi, Nemzer. Båda dessa förklaringar äro fyndiga och anslående, om derföre fullt riktiga, kan jag ej afgöra. H. kastar här öfverbord sin förra mening att krönikans handelsflod skulle vara Pojoviken och söker den i stället uti Salo å, dels emedan en lätt och naturlig kommunikation från Tavastland till kusten ännu här äger rum genom Tammela, Somero, Nyby och Uskela, dels emedan man här bör söka den i en gammal geografisk beskrifning omtalade Ankoperfloden. Ankoper förklarar H. ej vara annat än det tyska Ankäuferspråk: tyska, upphandlare, och emedan tyska köpmän här skulle ha upphandlat finska varor, och ganska skickligt kombineras härmed det nuvar. namnet Salo å, hvilket H. menar tydligen vara Salu-å, Salufloden, således rent ut handelsfloden. I öfrigt vidhåller förf.författaren sin hypothes att om Karis, Esbo och Perno årear, såsom identiska med krönikans svarta å, Kaulala och Perno årar, hvaremot dent omtalade kastellet skulle vara Raseborg, och staden Wanaj någon köping i allmänhet, hvars namn ej står att finna. Men detta är endast biomständigheter. Hufvudfrågan äro att bevisa tillvaron af ett s. k. tyskt land, hvilket skulle ha sträckt sig långs sydfinska kusten från Haliko å i vester till Kymmene elf i öster och således innefattat den del af kusten, der svenska språket ännu talas som modersmål.|124||150| Bevisningen stöder sig närmast derpå, att Njemetzspråk: ryska i ryskan är ett fullkomligt nom. propr. som betecknar Tyskar (stum) och ej Sderjemte Svenskar eller i allmänhet främmande folk vid Östersjön. H. citerar en mängd ställen ur ryska krönikor för att bevisa, huru Svenskarne, hvargång de nämnas, förekomma der som under sitt eget namn, Finnar och Norrmän likaså. Nu, menar H., hör man icke en, utan 20 gånger krönikan tala om dessa Tyskar på i trakter, som bestämdt måste anses för finska. Wiborg t. ex. kallas en tysk stad, Tyskar kommo till Ladoga, Tyskar uppburo skatt i Karelen, Novgoroderne drogo till »tyska landet» mot Jemerne o. s. v. Således skulle då verkligen Tyskar ha bott i Finland. H. sammanställer detta resultat med hvad man vet om hansestädernas stora handel och inflytande, Åbos och Wiborgs tyska borgare, flo den bevisliga stora trafiken vid vissa flodmynningar m. m. och leder sig af alla dessa omständigheter till den slutsats, väl icke att Tyskarne direkt beherrskat den nämnda landsträckan mellan Haliko och Kymmene, men att de der haft stora nederlagsplatser, besuttit köpingar och, hvad som är vigtigast, drifvit fr beherrskat landets materiela tillgångar oberoende af den svenska styrelsen. Häraf skulle då Ryssarne ha tagit sig anledning att kalla nyländska kusten Tyska landet – men hvad för öfrigt dermed sammanhänger förbehåller sig förf.författaren att framdeles utreda.