Sjuttonde Föreläsningen 9/4 72

Lästext

|378||394|

Sjuttonde Föreläsningen 9/4 72.

1 nyckelordHistorien och Sagan.

2 Från 9:de seklet ha vi en bulla af påfven Gregorius IV, hvari han tilldelar Ansgarius fullmakt att utbreda kristendomen lemma start»per Sueciam, Daniam, Norvegiam, Farriam (Färöarne), Grönlandiam, Helsinglandiam, Islandiam, Scridfinlandiam, Sclaviam, Transalbiam et nationes omnes septentrionales ac orientalesspråk: latin»kommentar, – hkethvilket kan sägas utgöra en summarisk karta öfver den i 9:de seklet kända norden. Det faller genast i ögonen, att något Finland icke nämnes, hkethvilket säkerligen skett, om detta varit bekant – ty Scridfinlandia betecknar påtagligen Finnmarken. – Deremot finna vi från samma tid Qvenland omtaladt i norrmannen Others resebeskrifning (lemma startperiplusspråk: latinkommentar) som finnes i shangsammanhang med Alfred d. stores lefvernesbeskrifning. Alfred sände Other till Ishafvets kuster, dels för att uppsöka trakter för hvalfiskfångst, dels för att uppsöka en nordlig farled till Indien. Other omtalar, att »österom Norige är Sverige, och norrom Sverige är Qvenland. Och Qvenerne gå öfver bergen och plundra Norrmännen, och dessa härja hos dem.» – Men vi öfvergå till den Isländska sagan.

3 Den nordiska – eller närmare uttryckt, den skandinaviska traditionen – kommer till oss i den dubbla formen af historia och saga. Båda stå på samma traditionela botten, men den tidigare lärda historien, sådan hon uppträder i Skandinav. långt in på nyare tiden, är föga annat än en saga om sjelfva sagan, – d. v. s. ett försök att sammanställa den gamla folksagan med den klassiska lärdomen – att utstyra sagan med brokiga tillägg från Moseböcker eller från grekers och romares literatur, och för att uppvisa ett samband, som icke fanns till. Der saknades alla vilkor för en sund historisk kritik. Man hopblandade vidt skilda fakta, som icke hade ringaste gemenskap med hvarandra. Det behöfdes endast en namnlikhet, för att gifva upphof åt de äfventyrligaste gissningar. Turku = Turkar. Allt hvad Greker och Romare skrifvit om norden tillämpades på Östersjöländerna, om hkahvilka de äldre förf.författarne knappt hade en aning, ty deras nord var Thracien landet bortom Hæmus-bergen, bortom Alperna eller på sin höjd bortom Svarta hafvet. På samma sätt förfor man äfven med Moseböcker, der icke ett spår finnes af norra Europa, långt mindre om Östersjön. – Hvad värre var, man tog sig äfven före att korrigera den ursprungliga sagan, när hon icke befanns öfverensstämmande med förut fattade åsigter eller med de i Gla Testamentet anförda fakta. Och när på|379||395| detta sätt historien företog sig att korrigera sagan, lyckades hon endast att förvirra henne. Traditionens ursprungliga friskhet gick förlorad, dessass sanningar vanställdes, och efterkommande forskare ha vida lättare att urskilja sanning och dikt i den verkliga sagan, än i den besynnerliga blandning af båda, som uppträdde under historiens skylt.

4 Sådana voro de två äldste och berömdaste författarne i den nordiska historien Adam från Bremen och Saxo Grammaticus. Detta skrefvo kan icke förvåna oss, när vi känna den totala brist på kritik, som herrskade under hela medeltiden och före boktryckarekonstens uppfinning. Det fattades alla medel för forskaren att jemföra och ordna sitt material – han tog hvad han fann och hade för det ingen annan måttstock, än sin de gamle förf.författarne

5 lemma startAdam af Bremen, sid. 376.kommentar

6 Efter Adam af Bremen följer i 12:te seklet den danska historiens fader Saxo Grammaticus, som i sin på latin skrifna lemma startDmks historia krönikakommentar begagnat en mängd numera utdöda folksägner och folkvisor. Saxo var lemma startklerkkommentar i Lund, † 1226. Beklagligen är Saxos stora arbete ännu mera okritiskt, än Adams af Bremen. Men Icke heller få vi om Fff.Finnarne der veta mycket mer, än förre förf.författaren vetat – men arbetet är vida berömdt och innehåller dock skattbara upplysningar om Skandinavien

|380||396|

7 Högt i Atlantiska oceanen, 80 mil från norska kusten och 20 mil från Grönland, ligger den vulkaniska ö, som i sin enslighet omgifven af alla de intryck som verka på fantasin, tycktes enkom danad att till ett sagoland i sig sjelf och derigenom äfven till ett bevaringsrum för den äldsta skandinaviska sagan.

|381||397|

8 nyckelordIsland.

9 Island koloniserades af Norrmännen år 874, i Harald Hårfagers 12:te regeringsår. Island hade då ett mildare klimat, än i sednare tider, fruktbara betesmarker utbredde sig mellan lava den stelnade lavan, fisket var rikligt, och boskapen gick ute hela vintern igenom. Dit flyttade ansedda, rika och mäktiga slägter, som voro missnöjde med envåldsstyrelsen i Norige: äfven flera högättade Svenskar drogo dit ut, och alla dessa medförde sina husgudar, sitt folks gamla seder och sina förfäders minnen. Der organiserades en republik efter fornskandinaviskt mönster, der det fria folket sjelf afgjorde alla angelägenheter på sina allshärjarting. Med det gamla moderlandet underhöllos täta förbindelser, och sålunda fortlefde här ett gammalt Skandinavien, obe länge oberördt af de våldsama skakningar och förändringar, som öfvergingo moderlandet. Isländarne ströfvade vida kring, de koloniserade Grönlands kuster och upptäckte Amerika 500 år före Columbus. Deras skalder vo Ur denna rikedom på naturintryck, resor och gamla minnen uppstod den isländska literaturen, som i sina grunddrag är en poetisk uppfattning af lifvet och traditionen, derföre också smyckad med många poesins blomster, dem en historisk kritik måste utmönstra, men på samma gång bevarande traditionens friskhet genom sin frånvaro af okunnighet om den gamla klassiska literaturens lärda lemma startnestkammarekommentar. – Denntta poetiska grunddrag hos Isländarne visar sig äfven deri, att deras barder hedrades som de ypperste vid alla nordiska hof.|382||398| Men ur samma poetiska gåfva vexte äfven den muntliga sagan och den historiska berättelsen, hkenhvilken öfverallt har vuxit ur sagans grund. Först mer än 240 år efter Islands bebyggande, sedan isländarne i 12:te seklet öfvergått till kristendomen och lärt sig skrifkonsten af munkarne, begynte sagor och sånger uppskrifvas,. och dDen egentl. isländska literaturen infaller inom 12, 13 och förra hälften af 14:de seklet. Efter år 1261, då Island, söndradt af partifejder, gaf sig under Noriges välde, begynte med frihetens förlust äfven den dittills så rika literaturen att aftaga, tilldess att den, när Island med Norige kom under Dmk slutligen upphörde. Dess skatter lågo sedan länge okända, intilldess att de i medlet af 1600 talet begynte att utgifvas af trycket och sedan allt fortfarande undergått en kritisk behandling, som dock ännu är långt ifrån afslutad. Det bör tilläggas, att ehuru latinet icke var obekant, är dock nästan hela den Isländska literaturen skrifven på modersmålet, som intill våra dagar bevarat de märkeligaste qvarlefvor af den gamla lemma startNorräna tungankommentar.

10 nyckelordIslands Literatur.

11 Den Isl.Isländska literaturen sönderfaller i tre stora hufvudafdelningar: mythiska, historiska samt romantiska sånger och sagor.

12 a) Till mythen hör framförallt den äldre poetiska eddan, som tillskrifves Sæmund Frode och innehåller det äldsta och vigtigaste man känner om Skandinaviens gamla gudalära: Den yngre prosaiska Eddan,|383||399| som tillskrifves Snorre Sturleson, behandlar samma ämnen, men hufvudsakl. för skaldernes bruk – en poetik. – Hvad vi ur dessa Eddor ha att inhämta för finsk historia är egentl. jemförelsen sa det ofta förvånande sambandet mellan den finska och skandinaviska mythen, som framgår ur denna sednares både form och innehåll – formen, der vi återfinna både det finska bokstafsrimmet och den finska paralellismen, – innehållet, der vi expvisexempelvis upptäcka oväntade jemförelsepunkter mellan Odin och Wäinämöinen, mellan Thor och Esternes Tara, vår Turja och Turrisas mellan Loke och Louhi, mellan Balder och Sampsa Pellervoinen, mellan den skandinav. och finska verldsskapelsen, mellan enstaka traditioner, såsom lemma startSampomythen och Grotteqvarnenkommentar, samt slutligen den båda mytherna genomgående orientaliska soldyrkan. Jag kan icke här normaliseringoriginal: icke uppehålla mig vid dessa jemförelser, men bör tillägga, att, oaktadt dessa talrika och djupa beröringspunkter mellan den finska och skandinav. mythen, bådas verldsåskådning dock är väsentligen olika och visar oss hos Skandinaverne en dyrkan af kraften och den fysiska kraften och krigareäran, hvarmed själskraften, och visheten, den andliga öfverlägsenheten endast följa såsom ett sekundärt attribut, under det att i finska mythen förhållandet är omvändt och den fysiska öfverlägsenheten endast följer såsom ett attribut åt visheten samt utan denna förhånas.

13 nyckelordEddorna.

|384||400|

14 nyckelordKonungasagor.

15 b) Bland historiska arbeten intager den samling af nordiska konungasagor, som kallas Heimskringla, främsta rummet. Den är skrifven af Snorre Sturleson, lagman och jarl, den rikaste, mäktigaste och kunnigaste Isländare på sin tid, f. 1178 † 1241 på sin gård Reikholt, der han mördades af sin måg. Han har i Heimskr. la isvårläst p.g.a. strykning samlat, afskrifvit och ordnat de redan före honom upptecknade gamla sagorna om Nordens konungar, hjeltar och berömliga slägter. Äldst i samlingen är Ynglingasagan om de 30 ättelederna från Odin till Harald Hårfager och som grundar sig på ett qväde af sistn. konungs hofskald Thiodolf från Hvine, förökadt, såsom utgifv.utgifvaren sjelf säger, med lärde mäns berättelser. – lemma startGeijer har underkastat denna vigtiga historiska källa en kritik och kommer till det resultat, och visar, att den utgör en verklig tradition, ehuru uppblandad med senare tillsatser.kommentarHeimskringla har en stor betydelse äfven för den finska forntiden. Man kan säga, att de Skandinav. folkens hela äldre historia är der sammanväfd med den finska urbefolkningen i Skandinavien. Striden mot lemma startJotarnekommentar genomgår hela guda- och folksagan, och Sn. Sturleson förklarar sjelf Finne och Jotun betyda detsamma. Det är samma urbefolkning, som redan Procopius och många andra omtala under namnet Skridfinnar. (lemma startGeijer: Finnar, af träsk) antager dock Qvener = jotarkommentar)

16 nyckelordQvener. Bjärmer

17 – Det är således i Heimskringla vi ha att söka de äldsta och verkligt historiska underrättelserna om ett finskt folk.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    2 »per Sueciam, Daniam, Norvegiam, [...] ac orientales» se C. Arrhenius, S. Anscharii Primi Hamburgensium Archiepiscopi (1677), s. 263.

    2 periplus Periplus är en skrift som i antik grekisk litteratur beskriver en kuststräcka eller en sjöfärd och ger upplysningar om hamnar, distanser, befolkning, handelsvaror etc., normalt på enkel prosa. Ottars periplus trycktes som ett tillägg till kung Alfred den stores översättning av Orosius världshistoria.

    5 Adam af Bremen, sid. 376. se Sextonde Föreläsningen. 8/4 72, s. 376.

    6 Dmks krönika I Gesta Danorum eller Danernas bedrifter från omkring 1200 skildras Danmarks historia fram till 1185.

    6 klerk präst.

    9 nestkammare fatabur, förrådskammare.

    9 Norräna tunganegentligen norröna språket, språk som under vikingatiden och medeltiden talades i Norge, Island och andra områden som koloniserades av norrmän; uppfattades förr som det gemensamma språket för hela Norden.

    12 Sampomythen och Grotteqvarnen M. A. Castrén hade noterat likheten mellan myterna om Sampo och Grottekvarnen (Grotte) i Föreläsningar i finsk mytologi, 1853, s. 273 ff.

    15 Geijer har underkastat denna vigtiga historiska källa [...] tillsatser. se Svea rikes häfder (1825), s. 383 ff.

    15 Jotarne germanskt folk som ska ha bott vid västfinska kusten.

    15 Geijer: Finnar, af träsk antager dock Qvener = jotar se E. G. Geijer, Svenska folkets historia. Första delen (1832), s. 101, not 10.

    Faksimil