Tjugutredje Föreläsningen. 26/3 66

Tjugutredje Föreläsningen. 26/3 66.

1 S.Samma qväll – konungaförsäkran – inom 14 timmar. Konung Adolf Fredrik, som besteg Sv:s thron d. 25 Mars (6 April) 1751, var i alla afs.afseenden en god mskamenniska, och alltför hjertegod, för att vara kon.konung af Sverige. Wasa: mormor. Åt sig sjelf lemnad, skulle hela hans ärelystnad hafva gått ut uppå att se alla hans undersåter lyckliga och att få styra sitt rike såsom en god husfader har omsorg om sin familj. Olyckligtvis var hans oroliga folk alldeles icke någon fridsam familj, som älskade att trifvas i en stilla förnöjsamhet, och vid sin sida hade konungen en ung, ärelysten och snillrik gemål, uppfostrad i ett enväldigt hof, och derföre både af vana och böjelse otåligt fördragande alla de band, hvarmed man i Sv. fortfor att inskränka konungamakten. Det var hennes energiska vilja, som beständigt sköt den fridsame konungen framför sig, men motståndarne märkte snart rätt väl, att kraftyttringar ej voro Ad. Fr:s rätta natur, och förstodo snart konsten att skrämma honom tillbaka. – Början gjordes redan vid hans thronbestigning, när han af rådet begärde veta i hkahvilka ärender han sjelf ägde besluta och i hkahvilka han borde rätta sig efter rådets pluralitet. Svaret uppsattes af Tessin och »prydde – som G. säger – thronen med alla vältalighetens blomster, för att dölja dess verkliga obetydlighet.» – »Alla reg:sregeringens delar sammanlöpa i Svea konungs famn. Han gifver åt högheten glans, åt myndigheten lif, åt väldet eftertryck, och således förvare vi uti H. Kgl. Maj:s sköte vår frihet, vår säkerhet och vår omvårdnad.» »Rikets råd äger att råda och ej regera» men summan af det vackra talet var likväl att|159| konungen måste underkasta sin vilja rådets pluralitet.

2 Så bröts redan i sin början det första skygga försöket att lossa maktens tyglar, men man kunde förutse att det skulle förnyas, och så kom det unga hofvet redan i sin första tillvaro i denna skefva och spända ställning, som alltid åtföljer anspråk utan makt och medgifvanden utan uppriktighet. Alltför häftig att vänta sin rätta tid och alltför uppriktig att kunna dölja sina verkliga tänkesätt, blef L. U. den oroliga, anden ständigt motspänstiga anden själen i den nya regeringen. Hon, som kände sig född att herrska, kunde aldrig lära sig att böja sin vilja under de engång besvurna, tryckande formerna. Oförmögen att beherrska de stora frågorna, ville hon åtminstone visa sin makt i de små, och derföre blefvo vid denna tid etikettsfrågor riksvigtigaoriginal: rikvigtiga angelägenheter. Än ville hofvet öka sin glans med tvenne nya öfverkammarherrar och, när detta vägrades, afslogs af ständerna, visade sig de kungliga mycket onådiga och vände ryggen åt landtmarskalken. Än fick vakten ej göra honnör för rikets råd; än nekades riksrådens fruar att köra med vagn in på den kungl. borggården. Allt detta betraktades i hofcirklarne som triumfer, men ledde på sistone till verkliga nederlag.

3 EmelAllt detta oaktadt blåste i början en gynnande vind för konungamakten i folkets opinion. Kon.Konungen var mycket älskad och förtjente att vara det; man var redan trött vid partierna; här och der hördes tal om att man borde utvidga konungens makt, sjelfva Mössorna, afundsjuke öfver Hattarnes makt, voro visade sig ej obenägne att hylla den uppgående solen, och när riksdagen sammanträdde i Sept. 1751, fann sig grefve T. föranlåten att formligen vederlägga dessa ogrundade rykten. Slutet på de motsatta strömmar i opinionerna, som visade sig i de nya partinamnen rojalister och antirojalister, var att kon.konungen måste underteckna en definitiv konungaförsäkran, som ytterligare inskränkte hans makt.

|160|

4 Hofvets, ishtisynnerhet drottningens, hat föll nudå tungt på densvårläst p.g.a. strykning den tidens mäktigaste och mest lysande man i riket, Hattarnes chef, kanslipresidenten gr. Tessin.

5 T. 1738 hade under kon. Fredriks sista år varit det unga hofvets omistligaste man,. pPå engång premierminister och maitre de plaisirspråk: franska, hade hans verldskännedom, hans smak, hans qvickhet, hans kärlek för vitterhet och konst i början varit L. U:s förtjusning. Han hvar den förste, som i det dittills temligen ostädade sv.svenska hofvet införde den förfinade umgängeston och den fransyska smak, som man orätt tillskrifver G. III allena. Han hade som rikets ombud hemfört den unga kronprinsessan från Berlin; han hade sedan blifvit förste guvernör för den späde arfprinsen Gustaf och hade till hofvet infört skalden Olof Dalin, som plef prinsens informator. Men gr. Tessins hofgunst led en svår afbräck vid thronförändringen genom den bestämdhet, hvarmed han motsatte sig alla planer till kon.maktens utvidgning. Kronprins. förlofning. oOm kon. A. F. kunde vid sin sida fördraga en man, som var mäktigare än han sjelf, så fanns en annan, som ej kunde fördraga det, och det var drottning L. U. Gr. T. föll i djup onåd. 175 17521 på våren begärde och fi han afsked från alla sina embeten – fick det af kon.konungen, men icke af rådet och stod qvar – 1752 om våren förnyade han sin begäran och fick tjenstledighet på obestämd tid. Den stolte hofmannen drog sig då tillbaka till sina gods, i väntan att snart blifva återkallad, men denna väntan blef sviken, och när han följande år det oaktadt återvände till Sthm, fann han i sitt ställe en annan guvernör tillförordnad för kronprinsen. – Han klagade öfver prinsens olydnad, och uppträddet ledde, som G. III säger, till en förskräcklig éclatspråk: franska. – Kärleksförklaring. – åDå drog han sig för alltid tillbaka, bittert klagande öfver verldens otack, och framlefde ännu 14 år nästan glömd, som vittne för att bevittna sönderfallandet af det statsskick – † 17678.

|161|

6 1754 års riksdag gjorde på visst sätt epok i tideräkningen för Sv. och Fd. Ända dittills hade man i Sv. begagnat den äldre s. k. Julianska kalendern l.eller gamla stilen, som ännu begagnas i Rd. Men denna beräknade årets längd för högt, och derigenom blef den verkliga tideräkningen efter, s 1 dag för 1 så att skilnaden gjorde ungefär 1 dag för 150 år och hela skilnaden 1751 mellan 11 och 12 dagar för sent. Att förekomma detta, beslöts nu att enligt andra länders föredöme införa den s. k. Gregorianska kalendern l.eller nya stilen, och detta skedde genom att borttaga 11 dagar från Februari månad 1753, så att månaden slöts med den 17:de, hvarefter man ännu jemkade hvad som återstod med att förvandla några af de nästföljande skottåren till vanliga år. Emellertid har förändringen framkallat mycken konfusion i historiska data före 1753, så att medan t. ex. några förf.författare uppgifva G. II Adolfs dödsdag till d. 6 Nov. ,och C. XII till d. 30 Nov., g. st.gamla stilen uppgifva andra d. 16 Nov. och 11 Dec. n. st.nya stilen –

7 1752 i Juni månad efter riksdagens slut företog kon.konungen en resa till Fd, för att personligen öfvertyga sig om tillståndet och behofven i denna vigtiga del af riket. Nu var kung A. F., verkligt och uppriktigt älskad af sitt folk, icke blott för sin mildhet och godhet, utan ock för alla de förhoppningar, som ofmgifva en ny konung vid hans tillträde till regeringen. Aldrig hader en kon.konung i Sv. och Fd ägt så ringa verkligt makt, men och likväl har ingen varit så omgifven af det underdåniga smickrets hyllning. Det var en krona af papper, som man gjorde allt att förgylla, – och det var mer, det var en demonstration emot mångväldet, utvisande folkets i botten konungska lynne. Denna maktlösa krona erhöll härigenom i sjelfva verket en glans, som mången absolut regent hade kunnat afundas.

|162|

8 På detta sätt ströddes otaliga blomster af underdåniga lyckönskningar för kon. A. F:s fötter under hans resa genom Fd 1752, på vers och prosa, på latin, sv.svenska och f.finska – mer l.eller mindre lyckade, men i alla fall målningar af sin tid. Sedan Nytt för Fd. Joh. III, Carl IX och G. II Ad. hade hade ofta och länge vistats i Fd – sedan blott C. XI – C. XII – U. E. Fredrik. Kon.Konungen föor d. 12 Juni från Sthm, öfver Ålands haf till Åbo, som för honom utbredde sin lärda ståt, d. 19 Juni till Hfors, som hade den utomordentliga lyckan att fira hans höga namnsdag på midsommaraftonen –tillagt av utgivaren Sveaborg – Ulrikasborg – derifrån d. 27 Juni till Borgå – pyramider – latin – d. 29 Juni till Forsby och Lovisa – derifrån d. 3 Juli till Abborfors och vidare norrut till Anjala – sedan till Thus – derifrån till Åbo, som åter hade den afundsvärda lyckan att få fira drottn:s födelsedag och utbredde Univ:sUniversitetets hela lärda ståt – vidare sedan till Hvittis och Tavastmovägen uppåt till Wasa, och så vidare genom Östbottens kuststäder ända till Torneå, »der Solen är vaner att dröja», samt genom Norrbotten tillbaka till Sthm, der åter praktfulla fester firade hans lyckliga återkomst. Öfver denna beratt resa afgaf kon.konungen sedan en berättelse till ständerna – bristerna i Fds odling – Dessutom hade han mottagit otaliga böneskrifter. – Men of något egentsvårläst p.g.a. strykning vigtigare resultat af denna resa, än staden tvenne Lovisas namn och och Lochteå sten är knappt att upptäcka. Ff:sFinnarnes nationalkänsla smickrad –

9 Hofvet kom i alltmera fientligt förh. till rådet, och vid 1755 års riksdag utbrast oenigheten i full låge. Det gällde deett af de få återstående kungl. prerogativerna, neml. tjensters bortgifvande, och när kon.konungen äfven häri fann sig beständigt öfverröstad, vägrade han slutl. att underskrifva rådets beslut och inlemnade han till ständerna ett skarpt memorial, deri han sade sig hellre vilja nedlägga spiran, än föra densamma utan konungslig värdighet. – Rådet svarade lika skarpt och hänskjöt tvisten till ständernas afgörande.|163| RepetitionRepetition 28/10 70. Mot rådet. – Etikett. Tessins fall. nya stilen. A. F:s resa till Fd. Namnstämpeln. Ständerna gåfvo rådet rätt och kon.konungen orätt, och d. 26 Maj 1756 beslöts att rådet skulle erhålla en kunglig namnstämpel. Beslutet fattades utan votering, men väckte sådan ovilja bland bönderne, att de slutl. buro händer på sin talman, den ryktbare Ola Håkansson. – Beslut stod likväl fast, och mer än någonsin, var konungamakten förvandlad till en skugga. Ständerna gingo än längre: de afsatte den informator och den guvernör, som kon.konungen utsett för sina barn, och tillsatte andra i deras ställe. Ej utan skäl klagade den gode k. A. F. att den ringaste torpare i hans rike vore friare än han. – Hvarochen visste likväl, att det var drottningen – . Mot henne. Inventering af kronjuvelerna. Pantsatt dem, för att få pgarpenningar till konspirationer. Drottn. vägrade, – men lät dock framvisa juvelerna, med förklaring att hon aldrig mer ville bära dem. Ett skarpt bref från ständerna uppmanade då kon.konungen att vara herre i sitt hus. – Utledsen och uttröttad, gaf då kon.konungen sitt bifall till en konspiration, som drottn. hade uppgjort med några förtrogne af hofpartiet, för att utvidga konungamakten,svårtytt öfv.öfverste för lifreg.lifregementet grefve Er. Brahe, öfv. grefve Hårdh, och lagm. baron Er. Wrangel och hofmarsk. baron Horn. PgarPenningar utdelades bland gardet och bland pöbeln i Sthm. Planen var att tillställa ett nattligt upplopp, bemäktiga sig artillerigården, arrestera de farligaste riksråden och tåga till slottet samt erbjuda kon.konungen större makt, som sedan skulle bekräftas af ständerna på en riksdag i Westerås l.eller Norrköpg. Natten mot d. 21 Juni 1756 skulle s:svärjningensammansvärjningen bryta löst, men gr. Hårdh hade ännu ej allt färdigt, och i det afgör.afgörande ögonblicket tvekade den ömsinte kon.konungen för den blodsutgjutelse, som häraf kunde blifva en följd. Man uppskjöt saken till nästa natt, och detta uppskof blef olycksbringande för de sammansvurne. En gardeskorpral vid namn Schedvin,|164| som sedan af ständerna belönades med adelsk.adelskap och 100,000 daler kpm.kopparmynt, upptäckte komplotten, just då den var färdig att bryta löst, för löjtnanten grefve baron Creutz, som var ledamot i ständernas kommission. De s:svurnesammansvurne voro redan öfverallt i rörelse, Brahe och Hård besvuro kon.konungen att stiga till häst, och drottn. ville följa honom, färdig att trotsa hvarje fara. Medan kon.konungen ännu tvekade, kom bud att allt var för sent. Hård och några andra räddade sig med flykten, men Brahe, Horn och flera officerare häktades genast. – En allm. tacksägelsefest midsommardagen hvarje år – Ständernas kommission begynte genast sin verksamhet, och denna gång gick det raskt. Bevisen voro klara, och partierna kände ingen förskoning. D. 23 Juli afrättades grefve Brahe, baron Horn, och kapten Puke; den 26 Juli afrättades 4 af de underordnade verktygen – 10 dödsdomar och flera andra straff, såsom fästning, landsflykt, skampåle, bevittnade ständernes blodiga räfst. aAllt detta skedde med användande af tortyren,. Puke upphissades med en jernkjed vid handklåfvarne i taket af en källare under Smedjegården, så att han knappt med tåspetsarne nådde stengolfvet derunder, och deri var en grop, fylld med iskallt vatten. – Flera timmar, tilldess läkarne – »Det fanns likväl höjder, dit intet straff, endast varningar kunde nå» – och presterskapet frambar denna varning till L. U. – Det stadnade icke vid ord. »Till frihetens stadfästande» betogs kon.konungen rättighet att utnämna öfverståth. i Sthmöfverståthållare i Stockholm, öfverstar för gardet och artilleriet m. m. – Tjenstebtänkandet – hvar och en som vid tjensters bortgifvande blifvit förbigången af kon.konungen, fick klaga hos ständerna. – Det var Hattpartiet. – – Säkerhetsmått mot kon:s person – riksakt – förstördes 1761. – Rådet förmyndare öfver kronprinsen.

10 RepetitionRepetition. A. F. – Lov. Ulr. Första försöket Tessin Kalendern. Finska resan. I söder odladt. (Östb.) Skogarnas utödande. Husens inredning. Snyggheten. barnavården. (Östb. behagade). Folkbrist. Kopporna. Läkare. 1755: Kon.Konungen, rådet, namnstämpeln juvel Informator. Juvelerna. Komplotten. Afrättningar. Tjenstebetänk. Riksakt. Drottningens varning. Tessin.