|| ||

Wår-termin 1873.

||

1 Namn. – Natur. – Folk.

||

Innehåll

	Jan. 1873.
28.	I. – Natur och folk. Solidaritet. – Rein – Koskinen. – Ahlqvist. – Språk, Nationalitet, historisk tradition. Finska folket = Fds folk. tsvårtyttid.
30.	II. Sagan, krönikan, historien –	12.
	F.Finska historiens källor	13.
	Geografi –	14.
	Kalevala –Språket	15.
	Isländska källor	16.
	Svenska –	17.
Febr.31.	Historiensn skrifven	18.
	I Sv., Fd –	19.
	Juusten, Forsius, Messenius	21.
	Ajantieto, Brenner, Bång	22.
	Rudbäck m. fl.	23.
	Nyttans tid, Scarin, Bilm.	24.
Febr.	Chemnitz, Widek., Pufsvårtyttendf.
3.	IV. Porthan Svenska häfdatecknare Geijer, Fryxell, Strinnholm m. fl. – Carlson.	26.
4.	Malmström, Tengberg. – Arvidson – Lagus – Tigerstedt, Rein etc. Nilsson.
	V. Ryska källor	27.
	Sjögren, Akiander, Waaranen	28.
	Landet 1157 8 = –	29.
	Följder för näringar,	30.
	för kultur, samband puukkon – ej flinta eld.	31.
6.	VI. Jättefolk –	32.
	Hiidetspråk: finska –	33.
	Hypothes –	34.
	Stenåldern –	35.
	– Kainulaisetspråk: finska – Hiidenkiukaatspråk: finska Jätin roukiotspråk: finska (Laih.) Hiittolaisten haudatspråk: finska (Bb.) Jäppiläisten sasvårtyttpaatspråk: finska (Hollola) Metelin hauat.språk: finska Lapinrauniotspråk: finska. Jättefjät – grytor. 3 elementen: hednamyth. kristmyth – hist. tradition. Jätten gick öfver Mallasvesi. Wibg – i ring kring brasan. Hiisi grensle öfver Marie kyrka.	36.
Febr.		Sid.
10.	– VII. Lapparne	37.
	Finne, Suomalainenspråk: finska Borea – Austro Fenni.	38.
	Tavasterne –	42svårtytt
11.	– VIII. Karelarne	43.
	Kar. – Bjarmer. – Savol.	44.
	Karelare o. Tavaster	45.
	Svenskar o. Finnar	47.
	Åland, Nyland	48.
13.	– IX. Östbotten – Omflyttningar. – Språkgränser.	50.
	Svenskar och Finnar	51.
	Kultur –	52.
	Jagt, fiske, ladugår	53.
	Åker –	54.
14.	– X. Metallerna	56.
	Jernet –	57.
	Slöjder, bostad.	59.
	Inredning, kläder	61.
17	– XI. Sjöfart –	63.
	Handel, städer –	64.
	Väderstreck –	65.
	Tideräkning –	67.
	Runstafven –	68.
18.	– XII. Benkalend. bomärk.	69.
	Stjernkunskap	70.
	Mythen. Jumala	71.
	Haltiatanken	73
20.	– XIII. Relig. kult –	74.
	Magin –	76.
	Heroerne –	77.
	Gudatrilogin	78.
24.	– XIV. Kalevala – ÖfvsigtÖfversigt af mythen. Familjen, qvinnan	79.
	Kullervo, friheten	80.
25.	– XV. Rättsbegrepp – – Staten, Slägten. – Krigskonst –	81.
27.	– XVI. Flottor o. fästen – Spillror af kultur	82.
	– Mission. –	83.
	Svenskarne –	84.
28.	– XVII. Östersjöväldet Kampen om Fd. Vikingatågen. Rurik. Rhos. – Wenäläisetspråk: finska. Norrmannerne i Ö.oddl.svårtytt Erik Laggifvaren.	85.
		(Hösttermin 1862: III)
mars
3.	– XVIII. Korståget Eriks tapet – Henriks sarkofag. – Fahle Bure.svårtytt	167.
	Slaget – Dopet.	169.
	Hedningars dop.	171.
April.
17.	– XIX Nyland, Helsingar. Erik d. hel:s slut	174.
	Hans minne –	175
	Biskop Henrik –	176.
	F.Finska kyrkan. –	177.
	Henriks slut och minne	179
18.	– 1863 Wårterm. sid.
	– XX. Omvändelseverket	14.
	För och emot i Finland –	18.
21.	– XXI. Rudolf –	22.
	Folqvinus –	24.
	Thomas –	28.
22.	– XXIII. Dominikanerne	29.
	F.Finska kyrkans politik –	30.
	– Thomas’ theokrati	33.
	Religionskriget	34.
	Påfvarnes bref	36.
24.	– XXIV. Krigståg	38.
	1227, 1228, 1240.	42.
	Thomas afgår	45.
25.	– XXIV. Bero –	46.
	Birger Jarls tåg –	48.
	Landstigningspunkt	49.
	Kronoborg –	50.
28.	– XXV. Ragvald –	53.
	Kettil –	54.
	Johannes I. Magnus I.	55.
	Fds kolonisation	57.
maj
2.	– XXVI. Karel. o. Novg.	59.
	Torkel Knutson	60
	1293 –	61.
	Kexholm –	62.
	Landskrona –	64.
5.	– XXVII. Stormningarsvårtytt	66
	Nevan etc. –	68.
	Novgorod 1311 etc.	70.
	Orechovetz –	71.
	Magnus I. Ragvald II.	72.
6.	– XXVIII. Fred. i NötebgFreden i Nöteborg	73.
	Kyrkan –	74.
	Kapitlet –	78.
	Kyrkorna –	80.

|| |1|

Finlands historia från 1157.

Första föreläsningenoriginal: föeläsningen. 28/1 73.

2 Natur och folk.

3 Hösten 1871 och vårtermin 1872 egnade jag dessa timmar åt hvad man vi kunna kalla en inledning till Fds historiaoläsligt p.g.a. skada.oläsligt p.g.a. skada Jag framställde grunddragen af landets natur och landets folk. Jag sökte att framställa de materiela vilkoren för existensen och de inflytanden af naturförhållanden, naturintryck, hkahvilka så mäktigt inverka på folkens utveckling. I shgsammanhang dermed framställde jag det folk, som denna natur och som den historiska traditionen uppfostrat.

4 Natur och folk stå i det närmaste samband med hvarandra, och mellan båda är en fortgående vexelverkan. Naturen Klimat och jordmån bestämmera till största delen folkets lefnadssätt, dess näringsmedel, dess materiela och indirekt äfven dess andliga utveckling.svårläst p.g.a. skada dess Naturintrycken I detta land t. ex. måste dess första befolkning nödvändigt vara jägare, fiskare, svedjebrukare, lefva glest kringspridt i stora skogar och långsamt utveckla sig till en högre kultur. Ett annat ex: De naturliga gränser, som bildas af våra haf och våra bergsryggar hafva varit bestämmande för kolonisationen, och för folkegenheterna, för vår kultur och – – Naturintrycken lemna ett lefvande afintryck i folkets lynne, karakter och|2| uppfattning af lifvet. Att t. ex. Finnen älskar enslighet och begrundning, kommer sig af hans ensliga lif i ödemarkerna och vid hans talrika återspeglande sjöar. Att han älskar ljuset och gl dess lilla dotter glittret, kommer sig af hans längtan uti den långa vinternatten. Att han är så långsam i sina rörelser, sitt tal och sin uppfattning, kommer af hans tvungna vinterdvala, – men att han, det oaktadt, är så ytterst ihärdig, kommer af nödvändigheten att under den korta sommaren medhinna samma arbete, hvartill andra folk använda största delen af året. Hans envishet kommer af den hårda jord han maste är tvungen att bearbeta, hans sorgbundenhet af barrskogarnas mörka färg, hans kärlek till sången af behofvet att lifva och glädja den ensamhet, i hkenhvilken han lefver.

5 Natur och folk.

6 Från sin sida inverkar mskanmenniskan beständigt på den natur, som omgifver henne. Hon kan icke flytta bergens grundvalar, men hon kan genomspränga dem. Hon kan icke omskapa Fds tusen sjöar, men hon kan afleda dem, ja uttorka dem. Hon kan icke förändra landets hårda klimat eller flytta det i tropikernas värma, men hon kan småningom förmildra det, förekomma någon del af dess förhärjande inverkan och tillgodogöra dess företräden.

|3|

7 Natur och folk

8 MskanMenniskan är på engång det starkaste och det svagaste af alla väsen på jordens yta. En spindel kan bättre än hon förutsäga den väderlek, som blir i morgon, och dock kan hon göra ett helt land nytt. Det Fd, som nu är, det är icke det Fd, som var för tusen år tillbaka, när våra fäder inflyttade hit. Det bär öfverallt spår af mskohandensmenniskohandens tusenåra arbete – i de glesnade skogarna, i de uttorkade kärren, i de odlade åkerfälten, i ängarnas blommor, i fruktträdgårdarna, i vägar och kommunikationer af alla slag, i sjöars och kusters utprickade farleder, i forsarnas rensning, och i klimatets förändringar till följd af odlingen. Och naturen sjelf förändrar, trots sina engång bestämda lagar, – eller rättare till följd af dessa lagar, – sitt skaplynne och sin inverkan på mskanmenniskan. De kosmiska lagar inflytanden, som, mäktigare än man anat, inverka på jordorganismen, träda småningom fram ur sitt hemlighetsfulla dunkel och ställa mskanmenniskan under i ett direkt samband med hela verldsbyggnaden. En ny vetskapvetenskap, meteorologin, lär oss, att en storm vid Fds kuster beror af förändringar i luftkretsen under eqvatorn, och dessa förändringar åter kunna bero af en minskning i solljusets intensitet eller af planeternas attraktion.

|4|

9 Folk och msklighetmensklighet.

10 DetLifvet är rörelse, lifvet är utveckling, och mskanmenniskan afspeglar i sig skapelsens totalitet. Hvarje folks och hvarje individs historia afspeglar derföre också verldshistorien. MskoslägtetsMenniskoslägtets utbredning öfver jordytan har gått i en riktning, som är motsatt jordens rotation kring dess axel, eller, som man säger, med solen, från öster till vester. Civilisationens utbredning går samma väg. Och samma väg har äfven det finska folket gått, innan det stadnat på sina nuvar. boningsplatser. Vi hafva att framställa ett polarfolk, och dess utveckling liknar det högre vextlifvet i dessa nordliga bygder. Furan i Kemi elfdal behöfver 160 år, för att komma till mognad, men uppnår en ålder af mer än 300 år. Denna långa mognadstid kan jemföras med finska folkets, men folken lefva längre än furan, och vi måste således för den anförda ziffran tänka oss en nolla dertill. – Slutresultatet är, att vårt land har sin historia och vårt folk sin, men att båda äro så nära sammanvuxna, att ingendera kan rätt uppfattas utan den andra och att båda, i en större krets af lifvet, äro sammanbundna med jordorganismen och msklighetenmenskligheten.

11 Jag kommer nu att framställa vårt lands och vårt folks historia från och med år 1157, d. v. s. från början af vår historiska tid. Den förhistoriska tillvaro finska folket dittills genomlefvat, är af andra förut utförligt framställd. Detsamma är visserligen fallet med vår historia i öfrigt ända intill de sednast förflutna decennierna.|5| Sedan jag sist Sedan När jag år 1867 begynte den kurs, som afslutades 1871, hafva Reins och Koskinens hvart för sig utkomnamärkta arbeten i Fds historia blifvit tillgängliga för allmänheten och för Univ:tetsUniversitetets ungdom. Dessa arbeten fylla en mycket stor lucka i vårt vskapligavetenskapliga literatur och i kännedomen af vårt lands och vårt folks häfder – Reins genom den utomordentliga och aktningsvärda samvetsgrannhet, hvarmed han samlat, belyst och kritiskt behandlat de vida kringspridda, de i många delar bristfälliga detaljerna af det förgångna, – Koskinens åter genom den omsorg, hvarmed han sökt att tillgodogöra den nyaste forskningens resultater och behandla dem ur en mera finsk synpunkt. Svårigheten att åtskilja I båda dessa afseenden står Koskinens finska historia på en, jag vill icke säga mera nat nyare grund, än Reins: man märker der de tydliga spåren af de sednaste tre decenniernas vaknade nationalmedvetande, ty Reins föreläsningar i Fds historia äro utarbetade på 1830 talet och K:ns under de sednaste fem åren.

12 Rein och Forsman

13 Det är alldeles sjelffallet, att om Fd och f.finska folket skola hafva en egen historia, så måste den likasom utbrytas ur Sveriges och sv.svenska folkets historia, med hkenhvilken den vår i så många sekler varit sammanvuxen och derföre också förblandad.|6| Rein o. Koskinen. Utan att Om icke Fds historia hämtar sitt innehåll ur eget land och eget folk, om den ej kan uppvisa en sjelfständig egendomlighet och ett sjelfständigt nationalmetdvetande, så är den i sj. v.sjelfva verket ingenting hannat, än en underafdelning af Sveriges, – d. ä.det är historien om en svensk provins. Men svårigheten ligger i detta utbrytande, som icke får ske så varsamt, att vi nödgas rekapitulera den svenska historien, för att lära oss den finska, men icke heller så våldsamt, att vi stadna blott med en spillra i handen. Jag vill icke säga, att Rein följt den första methoden och Koskinen den andra; men skilnaden i bådas uppfattning ligger deri, att Rein tillerkännt den svenska staten och den svenska kulturen en mera genomgripande betydelse, än Koskinen, som åter sökt framhålla det specifikt finska både i statsförhållandena och i kulturen. Hvad Deraf också den polemik olika kritik, som särskildt Koskinens arbete varit underkastad. Hvad mig angår, bekänner jag, att jag mera lutar åt den sednare, d. v. s. Koskinens, uppfattning af vår historia, och detta så mycket mer, som den nyare forskningen uppdagat en den finska nationens sjelfverksamhet vid sidan af Sverige, hvilken varit för Rein obekant och sannolikt, om han kännt den, skulle hafva|7| i vissa afseenden modifierat denne samvetsgranne forska häfdatecknares framställning.

14 Ahlqvist.

15 Å andra sidan befarar jag, att Koskinen stundom för lågt uppskattat den särskildt den sv.svenska kulturens inflytande på det f.finska folket, och i detta afseende ha vi att vädja till ett tredje arbete verk af ny datum och kompetent person förf.författare, neml. prof. Ahlqvists för vår äldre historia vigtiga arbete om de vestfinska språkens kulturord, der vi finna, att dent genuina finska folkets kulturnivå före och strax efter landets eröfring af svenskarne ställer sig något lägre, än man härtills antagit den vara. Ahlqv:s arbete är egentl. en på filologiska grunder stödd historisk hypothes, som ännu behöfver konstateras från den historiska utvecklingens synpunkter, men dock en hypothes, som förtjenar att läggas till grund för nya studier och som hvars värde vinner betydligt i värde derigenom att den bestyrkes af de nuvar. Ostjakernes och Wogulernes kulturståndpunkt under förhållanden, som hafva stor likhet med förhållandena i Fd före den sv.svenska eröfringen.

16 Af allt detta synes, att Fds historia åtm. icke har något att förlora, men väl måhända något att vinna på en ny, tredje bearbetning, som, jemförande granskar nämnde tre förf:sförfattares framst uppfattning, tacksamt tillgodogör anlitar deras vunna resultater och söker att utvidgad dem genom en sjelfständig framställning.

|8|

17 Fd. 1157.

18 Det är nu tredje gången jag begynner denna kurs i vårt lands historia., De fo och hvarje gång med ett rikare material. De första gångerna har jag stått ensam, lik en vandrare, som på dunkla och halfdunkla stigar letar sin väg genom ödemarkerna af det förgångna, här och der glad att finna en mera belyst punkt eller en med nejden förtrogen vägvisare. Numera är vandringen lättad, många stigar förut banade, om också många andra fortfarande höljas i dunkel, och vi skola således, tacksame för föregångarnes trognasvårtytt mödor, och med gladt modoriginal: mot återbegynna den långa färden igenom sju sekler intill nuvarande tid.

19 Wi börja med en återblick på det Fd och finska folket, sådanta dete vaoro år 1157. Men när jag säger finska folket, måste jag genast tillägga, att detta folk icke fanns till år 1157. Det fanns icke till ens som ett ethnografiskt faktum, ty dessa vilda och halfvilda nomadestammar och svedjebrukare, som då innehade vårt land och lågo i ständig fejd med hvarandra om deras jagtmarker och fiskevatten, voro icke ett folk, utan fyra eller fem folk, som väl voro beslägtade med hvarandra, men icke kände eller erkände någon annan gemenskap inbördes, än möjligen tillfälliga förbund och gemensama krigsbyten. – Ännu mindre|9| fanns år 1157 det, som vi nu kalla en finsk nation eller finsk nationalitet, ty dertill behöfdes ännu en lång serie af historisk utveckling.

20 Nationalitet.

21 Antaga vi också, att dessa fyra eller fem folk, som då utgjorde Fds innebyggare, hade samma härkomst och talade samma språk, – hkethvilket dock endast vilkorligt kan antagas, ty de hade då redan länge varit söndrade från hvarandra, – så fattades dem likväl det väsentliga vilkoret för nationaliteten, nemligen en historisk tradition. Med nationalitet förstå vi en inom sig begränsad, från andra åtskild folkegendomlighet eller folkande, som uttrycker sig i säregna känslor, tankar, rättsbegrepp, ord, handlingar, yttre och inre verksamhet, och som genom alla dessa lifsyttringar kommit till medvetande af sig sjelf. Lifsyttringarne måste gå förut, ty annars kan icke medvetandet blifva klart för sig sjelf. Ingenting är vanligare, än att man förblandar språk och nationalitet. men sSpråket är ett oändligt vigtigt moment i hvarje utveckling. Språket är icke blott det främsta kommun.kmedletkommunikationsmedlet och bindemedlet emellan individerne, det är äfven den trogna spegel, i hkenhvilken folkanden reflekterar mycket af sin egendomlighet och sin verldsåskådning. Men språket är med allt detta blott en reflex, en spegelbild, icke en verkan, icke en orsak. Folkanden har|10| original: har ett mycket rikare innehåll, än den kan uttömma i språket allena. Folkanden uttalar sig i hela personligheten och i hvarje dess handling – ex. individens folkets yttre omgifning, dess drägt, dess vapen, dess bostad, dess lefnadssätt, dess samhällsinstitutioner, dess religion, dess sed, dess politiska förhållanden o. s. v. Alla dessa förhållanden betingas genom den religiösa, politiska, sociala, intelligenta och sedliga utveckling, hkenhvilken vi med ett gemensamt uttryck benämna historisk tradition.

22 Den histor. traditionen.

23 Alltså finna vi, att språket hvarken är nationaliteten eller gör nationaliteten, utan blott reflekterar en del af dess egendomlighet. Härkomsten gör det lika litet, ty språk och härkomst tillsamman utgöra blott det ethnografiska faktum. Det är den hist.historiska traditionen, som danar nationaliteten, och kommer dertill spra gemensamt språk och gemensam härkomst som bindningsmedel, går detta så mycket fortare. Men att det är den hist.historiska traditionen, som gör nationaliteten, detta finna vi deraf, att denna tradition enga gången kan sammansmälta folk af olika härkomst och språk till samma nationalitet – såsom t. ex. i England, Belgi det skett i nästan alla Europas länder – och andra gången åter söndra folk af samma härkomst och språk till skilda nationaliteter, såsom t. ex. Fransmän och Belgier, Danskar och Norrmän, Engelsmän och Nordamerikanare. Man är t. ex. icke|11| Fransman för det att man har fransyskan till modersmål – ty likaså gerna kan man vara Belgier l.eller Schveitzare – utan för det att man är delaktig af Frankrikes historiska tradition, och hvarochen som är delaktig deraf, är Fransman, om han också talar ett annat språk, hvarpå vi inför våra ögon nyss haft ett anm.värdtanmärkningsvärdt ex. i Elsas. På samma sätt äro vi ingalunda Finnar derför att finskan är vårt modersmål, utan derför att vi stått under inflytande af Fds historiska tradition, derför att vi känna oss solidariska med vårt fädernesland och ha i detta icke blott vår fysiska, utan äfven vår andliga rot, vårt språk och vår härkomst må för öfrigt vara hketahvilka som helst.

24 Hvem är Finne?

25 Jag nämner detta för att i någon mån söka reda de förvirrade begrepp, som hos oss äro så vanliga, i det att man anser språk och nationalitet vara ett och detsamma. Men det är också nödigt att känna för en rätt uppfattning af Fds tillstånd 1157 och den sv.svenska eröfringen. Ty säger man, att den sv.svenska nationaliteten år 1157 underkufvade den f.finska nation:nnationaliteten, är detta historiskt falskt – det fanns, som jag redan nämnt, då icke ens ett finskt folk i ethnogr. betydelse, långt mindre en finsk nationalitet. Detta folk och denna nationalitet ha uppstått för genom och efter den sv.svenska eröfringen, visserligen icke derföre på sv.svensk grund, utan så att de tagit sitt innehåll ur sig sjelfva, men folket dock genom yttre pression och nat.nationaliteten genom hist. trad.historisk tradition