Tredje Föreläsningen. 10/2 65

|18|

Tredje Föreläsningen. 10/2 65.

1 Sveriges Östersjöpolitik var en urgammal tradition från Ivar Vidfamnes tider, och dess första varaktiga steg framåt var Fds eröfring. Sedan blef denna tanke en slägttradition inom Wasaätten, grodde långsamt i konungarnes rådkammare, vattnades af segrarnas dagg folkens blod, vexte stor i segrarna och blef slutligen en tradition, som genomträngde folken nationerna och ännu i dag ej kunnat glömmas af Svv.Svenskarne sjelfva. Så besynnerligt det kan förefalla oss, så låg dess nyare Fförsta upprinnelsene i tyrannen Christian II vidtsväfvande unionsplaner, hkahvilka gingo ut på att grunda ettn makt danskoriginal: dank-skandinavisk stormakt på hansestädernas ruin. Christian föll, men och hans besegrare Gustaf Wasa upptog hans tanke, dock icke som skandinavisk, utan som svensk. Första steget medlet dertill var skapandet af entt sjelfständig,t, inom sig starkt och enigt rike. Dertill behöfdes en flotta; det andra var dertill behöfdes inrättandet af nederlagsplatser för Östersjöhandeln. Men G. W. var en försigtig herre och insåg, att för en stor framtid måste riket först vexa invärtes i kraft. Derunder förgingo hans styrkas dagar, men Estlands eröfring var dock hans ålderdoms tanke, som sedan utfördes af sonen Erik XIV. Härmed var sv.svenska plasvårläst p.g.a. överskrivningfanan planterad på Ösjöns södra kuster. Johan III gingock ett steg längre, besegrade Rd gen.genom och Pontus delaG., planterade sv.svenska fanan i Rd Liffland och trodde sig komma närmare målet genom unionsplaner med Polen. Detta misslyckades och ledde i st.stället till långvariga krig mellan Polen och Sv. Sigismd ställde sig hel och hållen på det polska intressets sida och sökte förgäfves frånrycka Sv. sin faders eröfringar. Carl IX var den förste, som klart uppfattade hela Östersjöväldets tanke, om också ej i hela dess vidd och gick ännu ett steg längre i med sina planer på Rd. De misslyckades, och sonen G. A., som gick i alla riktningar öfver Ösjön, blef den, som uppställde alternativet för sv.svenska monarkins hela utrikes politik: antingen herraväldet öfver Ösjön i hela dess vidd, eller nödvändigheten för Svv.Svenskarne att stadna qvar på sin halfö med hafvet till gräns. – Tre krig ärfde G. A. utaf sin fader, alla upprunna ur direkt eller indirekt gällande striden om samma ÖsjöväldeÖstersjövälde mellan nordens rivaliserande makter: det fjerde kriget begynte han sjelf med samma ÖsjötankeÖstersjötanke i perspektiv.

|19|

2 Det första kriget Dnmk 1611–1613. Rd 1609–1617. Polen –1629.
2) första tåget till Tver. – Andra d:o: Moskva 12/3 1610. – Kluschino. – Uladislaus. – Nationalparti. – J. DelaG. klyfva Rd. Novgorod 1611. Augdov 1614. Stolbova. Följder.
3) 1600 – Kerkholm 1605. – Riga 1621. Stumsdorf. – Krigsskolan. sid 27.

3 År 1595 hade Sv. slutasvårtyttt freden i Teusina med sin farligaste granne Rd och dervid lyckats behålla Estland. Sedan inträffade Rurikska ättens utslocknande och de många thronhvälfningarna i Rd, hvarigenom denne omornade jätte råkade i förvirring och vanmakt, intilldess att tsaren Wasili Schuisski d. 28 Febr. 1609 lät underskrifva i Wiborg en traktat, hvarigenom Carl IX förband sig att understöda tsaren mot Polackerna och inhemske fiender, mot löfte om subsidier och afträdandet av Kexholms län. I Mars samma år ryckte Jakob Pontusson Delagardie, då 26 år gammal, med 12000 man ut från Wiborg in i Rd för att med sv.svenska vapen upprätthålla tsaren af RdRyssland på hans thron. Vid hans sida stred den tappre f.finska vapenbrodren Evert Horn, och bland öfrige Ff.Finnar, som utmärkte sig under detta krig, ha vi särskildt framhållit den unge Gustaf Horn, som der förtjenade sina sporrar, samt de äldre, pröfvade kämparne Axel Kurk, Hans Munk till Fulkila, Hans Boije till Gennäs, Arvid Wildeman, Anders Larsson till Botila, Henrik Månsson Spåre och Hans Jonsson Stålhandske, äfvensom den tappre skotten Samuel Cobron, kallad Kockburn, och de två ridderlige fransmännen Dela chapelle, fader och son.

4 Denna här, förenad med r.ryska trupper, tågade förbi Novgorod segerrikt inåt Rd, men när de kommit till Tver, gjorde trupperna myteri, hvarpå DelaG. och Horn blefvo tvungne att vända om, och så slöts de sv.svenska och f.finska vapnens första upptäcktsresa till Moskva med segrar utan frukt och återtåg utan ära.

5 Men i Jan. 1610 hade Delag. åter 5000 man kärntrupper samlade under sina fanor i Wiborg, och med denna ringa styrka, förstärkt af ryska hjelptrupper, ryckte han för andra gången ut, med Savolaks skidlöpare i spetsen, att betvinga det väldiga tsardömet. Nu som förut gick Evert Horn främst i avantgardet och sopade vägen ren. Segern flög framför deras fanor, polackarne utrymde Moskva,|20| och den 12 Mars 1610 intågade den segrande hären under klockornas klang och folkets jubelrop uti den r.ryska hufvudstaden. Efter tio veckors rast utryckte sv.svenska hären från Moskva mot Polackarne, som samlat sin makt vid Smolensk under Zamoyski Zolkievski. Men vid byn Kluschino ej långt från Smolensk gjorde de utl.utländska soldtrupperna i sv.svenska hären för andra gången myteri, Delag. och Horn undkommo med lifsfara och måste köpa sitt och de trogna truppernas återtåg med förbindelsen att icke vidare bistå tsar Wasi Schuiski. Den olyck Polackarne inneslöto för andra gången Moskva, den olycklige tsaren blef tillfångatagen och utlemnad af sina egna undersåter, hvarefter han ikläddes munkkåpan och fördes till Polen, der han dog i fångenskap.

6 Så slöts äfven det andra tåget till Rd med en kort triumf och ett brådstörtadt återtåg. På Rds thron satt nu Sigismds son Uladislaus, tillika pretendent till Sveriges krona, och deri låg en fara, son, så fruktansvärd fara, att den till hvad pris som helst måste förekommas. Till Sv:s lycka ledsnade RneRyssarne snart vid de segrande Polackarnes öfvermod, der uppstod ett mot främlingarne fientligt nationalparti, och Delag. fattade den djerfva plan att, om möjligt, uppsätta sv.svenska kronprinsen G. A. på Rds thron, i annat fall åtminstone klyfva detn farliga kolossen i tvenne hälfter, hvaraf den norra, med Novgorod till hufvudstad, skulle välja den sv.svenska prinsen till tsar och ställas, om icke direkt under sv.svenskt protektorat, så dock under sv.svenskt inflytande. För tredje gången ryckte han ut med en här af 5000 m.man och intog genom öfverraskning det förut dittills obetvingade Novgorod natten mot d. 16 Juli 1611. Undertiden förändrades planen så, att icke G. A., utan Carl IX:s yngre son, hert. Carl Filip, blef den designerade r.ryska thronföljaren, och hatet mot Pol. gjorde att han verkligen blef vald till tsar i större delen af Rd.

|21|

7 Rd.

8 Carl IX:dese mottog på sin sotsäng underrättelsen att Novgorod och den omätliga östern stodo öppenna för Wasaättens lysande framtid. Men hans död förändrade allt. Enkedrottn. Christina hyste en fasa för att sända sin älsklingsson till detta af faror uppfyllda barbariska land, och den unge kon. G. A. tvekade, antingen af fruktan att binda Sv:s politik för nära vid Rd eller, som några tro, af hemlig rivalitet mot planens upphofsman Jakob Delag., som hvars ära då stod uti dess högsta glans. Alltnog, det gynnsama ögonblicket flög på örnvingar förbi, och när Carl Filip slutl.slutligen i Juli 1613 anlände till Wiborg, för att der af de r.ryska sändebuden mottaga tsarernes krona, möttes han af underrättelsen, att det r.ryska nationalpartiet d. 21 Febr. 1613 i Moskva uppsatt den unge knes Michail Feodorovitsch Romanov på Rds thron. Den ena staden, det ena landskapet efter det andra afföll från den sv.svenska kronpretendenten och slöt sig till den infödde. På hösten samma år 1613 var tsar Michail erkänd öfver hela Rd, och för Carl Filip återstod endast att med sin tarfliga hertigkrona återvända till Sv. Denne ridderlige furste, en icke ovärdig broder till den store G. A., dog sedan i unga år och barnlös 1622, hvarefter hans hertigdöme Södermanld återföll till kronan, och sedan äfven hert. Johan af Östergöthl. aflidit barnlös, blef det en statsgrundsats i Sv. att icke vidare förläna hertigdömen, endast deras titlar, till prinsar af kuonungahuset.

9 Emellertid stodo J. Delag. och Ev. Horn med deras ringa kohort af tappre i Novgorod, omgifne af nästan utan understöd från hemlandet, omgifne af tusen faror, omringade af ett helt fientligt rikes makt, som förgäfves sökte tillintetgöra denna ringa hop. Med ett odödligt hjeltemod försvarade de så den vigtiga punkten i tre år mot det förbittrade Rd och utbredde sina segrande vapen öfver hela Ingermanland.

|22|

10 Då fick slutl.slutligen G. A. fred med danskarne och rådrum att undsätta sina tappre i Rd. Sommaren 1614 ilade han sjelf till krigsskådeplatsen, belägrade och intog det fasta Augdov. 1615 var han åter der och belägrade Pleskov, men förgäfves det rika Pleskov. Der föll Ev. Horn i en obetydlig skärmytsling, sörjd somaf sitt fädernesland som en af dess ädlaste söner. Och vidare fortgick ännu det hårdnackade kriget i tvenne på andra året med omvexlande lycka och ständiga underhandlingar, tilldess att ändtligen den för Fd så vigtiga freden i Stolbova i Jan. 1617 afslöt det »tioåriga kriget». Genom detta fredsfördrag återlemnade Sv. åt Rd Novsvårläst p.g.a. överskrivningstaden Novgorod med närmaste landskap samt fästn.fästningen Augdov med dess län, hvaremot Rd för evärdeliga tider afträdde till Sv. fästet Kexholm med dess län, Ingermanland med dess fästen Ivangorod, Jama, Koporie och Nöteborg, samt betalade 240000 rub.rubel i efter nuvar.nuvarande myntvärde och slöt förbund med Sv. mot kon. Sigismd medoch Polen. – Ratifikationerna utvexlades om ett halft år, och fyra år förgingo, innan man blifvit ense om den nya gränsen för Kexholms län.

11 Betydelsen af Stolbova fred för sv.svenska monarkin var först vinsten af tvenne bördiga provinser med vigtiga fgränsfästen och genom Nevans stora pulsåder, som utgjorde den gamla handelsvägen till Ladogan och Novgorod; men ännu vigtigare var den trygghet trygghet, som riket härigenom vann för sina östanhafsländer: Fd, Estld och Liffland; och vigtigast af allt var för Sv. att Rd härigenom fullkomligt stängdes från Ösjön, att desst lufthål tillstoppades, hvarigenom det stora riket kunde andas och kommunicera med Europa, »så att denne vår fiende» – som kon. uttryckte »ejoriginal: ej utan vår goda vilja kan komma med en båt i Ösjön» – en politik, hvars riktighet ur sv.svensk synpunkt|23| verkligen bevisades derigenom, att Rds framtida storhet verkligen blef genom Stolbova fred fördröjd för ett helt århundrade. G. A. var den förste sv.svenska konung, som medprofetiskt förutsade den fara, hkenhvilken hotade Sv. från detta håll och såg var i detta afs.afseende var lika långsynt, som hans efterträdare, tolfte Carl, var kortsynt och blind. »Han är en farlig granne, – sade G. A. – hvars landamären sträcka sig från Ösjön till norra och Kaspiska hafven och gå Sv. hafvet nära. Han har en mäktig adel och öfverflöd på bönder samt folkrika städer och kan ställa stora härar i fältet. Men nu är Rd stängdt ifrån Ösjön, och förhoppas jag till Gud att det härefter skall blifva ryssen svårt öfver den bäcken att hoppa.»

12 För Fd var Stolbova fred, om möjligt, af ännu större betydelse, än för sv.svenska monarkin. Det skyddades härigenom ett helt århundrade för dessa härjande infall, hkahvilka dittills gång efter gång förstört dess börjande välstånd; det fick ett helt århundrades andrum att, ostördt från denna sida, arbeta på sin kultur och derigenom vexa starkt att bära 1600talets tunga bördor, att motstå och öfverlefva en framtids pröfningar. Utan denna fred hade icke blott 30åra kriget varit för Sv. omöjligt, utan äfven sådana kultursteg, som univ:suniversitetets stiftande, varit för Fd omöjliga. Och utom Ingemanld vid sin sida, utom Kexholms gränsfäste till sitt skydd, mottog Fd genom Stolbova fred just det område, hkethvilket det härtills kännbarast saknat, nemligen Ladogas vestra kust, som hädanefter blef öppen för finska segel och derifrån man genom Nevan, skyddad af Nöteborgs murar, kunde komma ut till F. Viken, Ösjön, oceanen. Och vidare arronderades härigenom den karelska nationalitetens område, hkethvilket fgränsen af 1323 hade klufvit i tu.|24| Med Fd införlifvades en befolkning, som till språk och härkomst var rent finsk , och som härigenom icke blott sjelf undanrycktes ett främmande inflytande, utan tillika kom att förstärka Karelska folkgrenen, sjelfva gränsvakten mot öster. Det blodsband, som härigenom återlifvades mellan de i tre sekler förut åtskilda stamförvandterne, kunde sedermera under den nya skilsmessan från 1721 till 1811 icke mera utplånas, och Kexholms län blef genom Stolbova fred hvad det var af historiens egen tyngdlag bestämdt att blifva: en finsk provins.

13 Denna fred gaf tillika G. A. fria händer mot Polen. Han hade börjat sin regering med den tunga, för riket nedslående freden i Knäröd. Han hade nu i öster vunnit långt mer än han förlorat i söder, och segerns lifvande hopp begynte att återväcka hans folks sjunkande mod och förtröstan på framtiden.

14 RepetitionRepetition. Danska, polska ryska krigen.