Sextonde Föreläsningen. 11/4 63

Lästext

Sextonde Föreläsningen. 11/4 63.

1 Folktraditioner Pestgossen och flickan. – MskooffrenMenniskooffren: tiggarbarnen på Linthorna vallen, Gudhems härad i Wgöthland. Finnar odlade dessa obygder. Frälsaren till Brig: »Jag skall med min plog framgå i verlden.» etc.

2 RepetitionRepetit 1/4 67. Magnus 1348. Filosof – Nötebg 6 Aug. – 15 Aug. – 24 Febr. K. M. Testamente. Digerdöden.

3 Konung Magnus Smek dog icke, enligt den ryska legenden, som munk uti Walamo kloster, utan han drunknade invid Bergen i Norige år 1374, sedan han öfverlefvat sin dynastis fall och sett Sveriges krona pryda en främlings panna. Ha Senare delen af hans regering var lika orolig och full af ofärd, som den tidigare delen varit lycklig och berömlig. Efter det olyckförderfliga korståget mot Rd vände lycka och ära honom ryggen. Han ägde med sin drottning, Blanka af Namur, tvenne söner och en dotter. Äldste sonen Erik Midtunder Digerdödens härjningar, – hkahvilka svv.svenskarne af gammal vana voro böjde att tillskrifva sin konungs härj synder – upphöjde de missnöjde herrarne den äldre sonen ErikSveriges thron, och deraf uppkom ett|108||438| inbördes krig mellan far och son, intilldess att Erik dog år 1359 – som ryktet smädeligen påstått, förgifven utaf sin egen mor. – Vid samma tid tillträdde M. Smeks yngre son Håkan regeringen öfver Norige. Folkvisan: lemma startrida, rida Bla rankakommentar. Afz. Saghohsvårtytt. IV.

4 Men i Folkkungaätten var ingen sämja och endrägt: der stod beständigt broder mot broder eller son mot fader. 1361 tog Håkan sin fader kon. Magnus tillfånga – Vald året derpå till Sver:s konung, försonade han sig med sin fader, och när Magnus då dref 24 af rikets motspänstige herrar i landsflykt, bedrefvo desse af hämdlystnad saken så, att Albrecht af Mbg, son till M. Smeks syster Euphemia, år 1363 valdes till konung i Sv. och 1365 slog sin morbror vid Enköping. Från Från denna tid gick tillbragte konung M. sina återstående dagar i landsflykt. Räfst i Sv:s häfder. – Af dessa hvälfningar blef Fd föga berördt – Vid den förening Kon. Magnus beryktade gunstling Bengt Algotson, »Sveriges hertig», fick äfven Fd i förläning, men tyckes icke här ha kommit till någon makt. Vid och störtades strax derpå. Vid den förlikning, som konungen slöt med sin son Erik i Jönköpg 1357, fi afträddes hela Fd till Erik. År 1358 besökte han detta land och gjorde sig här mycket älskad derigenom att han sökte få kännedom om landets ställning och afskaffade flera af de nya pålagor, hvarmed de kungl. ståthållarne betungat detsamma. – Än vigtigare för Fd var kon.konung Håkans korta regering i Sverige. Den varade blott i 2 år – 1361–63, men år 1362 deremellan var ett ganska märkvärdigt år för Fd. Den 15 Februari 1362 utfärdade mneml. konung Håkan från Uppsala den en förordning om Fds deltagande i konungavalet. Kon.Konungen gör veterligt, att han med sin faders och riksens råds samtycke gifvit lagmannen i Österland herr Nils Thureson, att såsom lagmännen i Upland, Södermanland, Östgöthland, Tiunda härad (Småland), Vgöthland, Nerike och Westmanland af ålder ägt konung välja och till rike döma, och således särdeles och emedan tolf män med deras lagman från hvarje Sverges biskopsdöme äga på allmogens vägnar välja konung vid Mora sten; – så, och emedan Österland är ett|109||439| biskopsdöme och ett lagmansdöme och konungens föräldrar hafva det i trohet och kärlek befunnit; – alltså skall detta Österlandets Finland biskopsdöme och lagmansdöme förblifva i den heder och kärlek

5 Kon.Konungen gör veterligt, att han med sin allrakär.allrakäraste faders, konung Magnus’ och riksens råds samtycke, som voro tillstädes i Upsala, när han, Håkan, valdes till konung, gifvit tagit lagm.lagmannen i Österland Nils Thureson and med uti det valet, som lagmännen af Upland, Södermanland, Ögöthland, Tiundahärad, Vgöthland, Nerike och Westmanland af ålder haft anställt att konung välja och till rike döma. Och då från hvarje biskopsdöme i Sv. tolf män med deras lagman äga att komma till Mora sten och konung välja på allmogens vägnar, och Österland är ett biskopsdöme och lagmansdöme och kon:s föräldrar hafva det i trohet och kärlek funnit, – så, säger kon. H. är det möjligt (= rättvist) att Österland åtnjuter samma heder och kärlek, som andra biskopsdömen och lagmansdömen i Sverige. Hvar gång härefter konung väljas skall, då skall lagmannen af Österland komma »med sina klerker» och tolf man af allmogen, och konung döma å allmogens vägnar i Österlanden. Men hindras han af vinter eller oväder att sig i rättan tid dertill infinna, då skall icke konungavalet fördenskull uppskjutas, utan lagmannen af Österland skall afgifva sin röst den tid han först till konungs kommer, såsom han skulle hafva gjort, om han kommit i rättan tid. – lemma startDetta konungabref är undertecknadt af biskoparne i Upsala, Linköping, Skara, Strengnäs, Vesterås, Åbo och Wexiö samt tio af rikets råd och herrar. – Ordetn »med sina kler och är det för Fd vigtigaste dokument, som ännu finnes i behåll ifrån medeltiden. Det innehåller grundvalen för Fds politiska rättigheter och är detn första historiskt bevittnade handling, som upphöjer finska folket bland nationernas handling antal.kommentar Man bör nemligen icke förgäta att Sverige ända intill denna tid – och ända intill bortom Kalmare union – väsentligen bibehöll från hedendomen karakteren af en federativ stat, ett statsförbund af för sig oberoende provinser.|110||440| Denna Fds första politiska rättighet blef stundom begagnad, stundom icke, men qvarstod alltid som lag och rätt och h innebar ett tydli att landet icke mera stod till riket i den underordnade ställningen af en eröfrad provins, utan lika berättigadt med hufvuddelarna af Sv:s rike, hvilka det ock, hvar för sig, öfverträffade både i omfång och folkmängd. – Denna sv.svenska federativstat, hvaraf Fd således utgjorde en sjelfmyndig del, slöt visserligen genom i en under Kalmare union nästfölj. århundrade genom kon. Christofers allmänna landslag och genom den gemensama kampen mot utländskt förtryck mera tillsammans, – men bibehöll sig i sina grunddrag ända under en svag konungamakt, ända tilldess att Gustaf Wasa med stark, stundom hård arm kufvade sammanfogade rikets delar – och först i hans tid, blef Fd efter införandet af den ärftliga konungamakten, blef Fd verkligen en provins under Sverige. – Vi skola i det följande se, huru Fd, genom sin aflägsenhet och genom sina biskopars hierarkiska sjelfmyndighet, under normaliseringoriginal: de följande resten af Medeltiden verkligen lyckades mer än någon af S:v rikets öfriga delar intaga den oberoende lemma startsjelfmyndigakommentar ställning, som utgör grundtanken i kon. Håkans bref om dess deltagande uti konungavalet.

6 Ungern – till Ö:rike.

7 Det är likasom skulle lemma starthistoriens geniuskommentar, på samma gång han sammanfogat Fd med Sverige, likväl i månget afseende hafva påtryckt båda dessa länder en trampat olika spår i dessa länders makt och för sina dolda framtidssyften nedlagt icke blott i bådas olika folkkarakter, men äfven i bådas framfarna lif en tydlig motsats. Flera af Dde dynastirer och konungar, hkahvilka för Sv. varit de mest olycksbringande, hafva för Fd varit de mest välgörande, – och åter de, som i Sverige efterlemnat de välsignade hågkomster, hafva för Fd varit olyckliga och förderfbringande. Fd stod mera utom de inre partistriderna, som färglagt Sv:s historia. – Ettoriginal: En sådant olika minne i de båda länderna har Folkkungaätten efterlemnat. Med undantag af Birger Jarls och Magnus Ladulås’ lagstiftning, Thorkel Knutsons och M. Kettilmundsons riksstyrelse|111||441| äro i Sveriges historia ljuspunkter, som nästan fördunklas af så blodiga brödrafejder, så mycken vanmakt och nöd, så många illgerningar och stora landsolyckor, att denna dynastis regering tillhör de mörkaste blad i Sv:s häfder. I Fd åter mottog Folkkungaätten vid B. Jarls tid ett förvildadt, förtrampadt, af inre och yttre fejder sönderslitet land, och men efterlemnade vid sitt fall detta land, som Folkkungarne till mer än två tredjedelar underlagt Sv:s rike, ett uppblomstrande land, ett hägnadt af nyttiga lagar hägnadt samhälle och eröfradt åt den europeiska civilisationen. – I Sverige slutade Folkkungaätten med att nedtrycka folkfriheten och öfverlemna rikets tyglar i de högae herrarnes händer. I Fd deremot slutade samma dynasti; ,som afskaffat träldomen, just under sista året af dess regering, med att lägga grunden till landets politiska rättigheter.

8 Vi skola sakna ej senare bevis på lika motsatta konungaminnen. Nästan alla de följande unionskonungarna voro lika välgörande för Fd, som skadliga för Sverige – och å andra sidan var den i Sv. så högt älskade Sten Sture d. ä. – icke utan skäl af Finnarne misstrodd och för dem olycklig – ja sjelfva den i Sv. med rätta så högt beundrade Gustaf Wasas för regering, som skänkte oss reformationen, var ingalunda i öfrigt lycklig eller afh älskad i Fd.

9 Men vi ha uppställt den grundsats, att Fds historia, oaktadt den mottager så många impulser från andra håll, icke får vara en svensk eller rysk provincialhistoria, utan måste söka sitt innehåll inom sig sjelf, inom landet, inom folket. Och folk och land representerades denna tid främst af biskopen i Åbo.

10 XII. Under sednare hälften af Magnus Smeks regering satt på Åbo biskopsstol den 12:te biskopen, Hemming, hkenhvilken styrde finska kyrkan 26 år från 1339 till 1365. Denne man har af kommande slägten blifvit högt prisad och dyrkad som helgon. Onekligen var han äfven en statsklok, energisk och med man af utmärkt skicklighet, som administrator, – men förgäfves söka vi, efter vår tids|112||442| åsigter, hos honom dessa stora tankar och handlingar, dessa upphöjda egenskaper, som efter vår tids åsigter skulle berättiga honom till en så hög beundran af efterverlden. Wi nödgas, för att uppfatta hans storhet, tänka oss tillbaka till hans tids åskådningssätt och erinra oss, att den opinion, som proklamerat hans storhet, var kyrkans, den katholska kyrkans opinion, icke ratificerad af folket, såsom sankt Henriks helgongloria. Biskop Henrik var Fds förste apostel och beseglade sin heliga mission med offret af sitt lif. Biskop Hemmings storhet var af en annan art: han var, så att säga, kyrkans främste talman och förespråkare – en mission på sitt sätt hög och betydelsefull, emedan kyrkan på hans tid representerade det dåvarande folket Fd som stat och samhälle, representerade utom sin andliga bestämmelse, äfven hela, eller nästan hela intelligensens arbetet för Fds civilisation. Det var derföreOch för kyrkan lefde han, för kyrkan verkade han; det hon var hans för tiden stora, men för framtiden begränsade mål. Derföre förklarade kyrkan honom för ett helgon, men folket, hvars oreflekterade instinkter ofta döma riktigare, förblef stumt och likgiltigt. Det såg i St Henriks gloria Fds och finska folkets representant och skyddshelgon för eviga tider; – i biskop Hemming såg det kyrkofursten, hierarken, målsmannen för en institution, hvars dagar voro räknade och hvars helgonglans måste förblekna på samma gång som den förgyllda katholska biskopsmössan icke mera betydde en krona och på samma gång som biskopens mäktiga staf under tidernas lopp förlorade sin betydelse som konungaspira.

11 Biskop Hemming var svensk, född i Bälinge socken af Upsala stift, och kunde redan af detta skäl icke så af hjertat som infödde män uppfatta det finska folkets sak. Han hade redan före sitt val vistats en längre tid uti Fd – i Åbo – och valdes af domkapitlet, efter biskop Benedikts frånfälle, »genom gudomlig ingifvelse», till biskop i Åbo. På Dden grund, som hans företrädare lagt för hierarkin,|113||443| byggde biskop Hemming djerft och oförtrutet sitt lefnadsmål, som var den finska kyrkans fullkomliga oberoende af all verdslig makt; – men mindre sto och med denna plan följde, mer eller mindre medveten, alla de finska hierarkernes tanke på ett försvagande, ett lossande af bandet med Sverige. Det var biskop Thomas’ misslyckade försök, – men mera klokt beräknadt, mindre brådstörtadt, mindre konseqvent. Det finns icke antecknadt, men det är sannolikt, att konung Håkans bref om Fds deltagande i konungavalet tillkommit just på biskop Hemmings anstiftan – och när det sägs i detta bref, att lagmannen af Österland skulle vid valet åtföljas äfven af sina klerker, har Porthan ansett detta ställe lemma startsenare understucketkommentar, men det utgör snarare ett bevis uppå den hand, som dikterat kungabrefvet. Konungamaktens svaghet vid denna tid var just egnad att fresta hierarken i Åbo till sjelfständighetsplaner, så mycket mer som här ännu icke fanns någon adel i Fd, hkenhvilken här, som i Sverige, kundennat motväga det kyrkliga inflytandet. (Det är först i slutet af 1300talet och egentl. på 1400talet man ser adeln i Fd uppvexa till makt som och småningom mogna till riksstånd). RepetitionRepetition 2/4 67. Magnus † 1374. Erik 1359. Fd. 58 Håkan. – Kungabrefvet. Folkkungaätten. Hemming 1339. Jmfr St Henrik. Nylänningar 1349. – Huru djerft redan biskop Hemming Benedikt proklameradet kyrkans oberoende och konungsliga makt, ha vi sett, när han kallade Ålänningarne sina undersåter. Men biskop Hemming gick längre; han vågade uppenbart trotsa konungens tydliga påbud och derigenom lemma startde jurespråk: latinkommentar afsätta konungens myndighet. Man har af honom ett bref af år 1349 till Nylänningarne, deri han formligen upphäfver en dom, som kon. Magnus fällt till allmogens fördel uti en tvist med presterne om matskottet. Under hotelse af bannlysning ålägger han Nylänningarne att, derefter som dittills, erlägga deras afgift, lemma start»utan hinder deraf, att vår herre och konung, missledd af några illasinnade fridsstörares råd, muntligen inblandat sig i saken, icke besinnande att detta ingalunda tillkommer honom, emedan lekmän, huru fromma|114||444| de än må vara, icke hafva rättighet att förfoga om kyrkliga ärender»kommentar. – Sällsamt nog synes icke biskopen med detta öfvermod ha förverkat konungens gunst; tvärtom ser man Kon. Magnus, van att böja sig för de storas anspråk, allt fortfarande smeka den f.finska kyrkan och gifva efter för dess anspråk. Så lyckades biskop H.Helsing. 129. med klokt begagnande af konungens stöd, der det öfverensstämde med hans intressen, genomdrifva den länge och ihärdigt vägrade tiondens införande, fritaga kyrkogodsen från all beskattning till kronan, tillvinna kyrkan rättighet att besitta frälsegods och inskränka de regala pastoraterna i Åbo stift till 10. Dessa 10 reg. past.regala pastorat, der konungen ägde utnämna pastorer, voro præbendesocknen Wirmo, Finnström, Kumo, Ulfsby, Wonå, Borgå med dess kapeller Sibbo och Perno, – Bjerno, Karis, Eyräpää och Wiborg. Alla öfriga pastorater kunde biskopen bortgifva åt hvem han behagade. – Utomdess ser man den f.finska kyrkan särdeles Åbo dom ÅboÅbo biskopsstol under Hemmings tid lemma startriktaskommentar med flera af konungen beviljade fördelar. Biskopen fick Saltviks gård och skattefrihet å laxfisket i Kymmene, hans bönder och tjenare fritogos från all krigstjenst, och kyrkan begynte, särdeles under och efter Digerdöden, att riktas med betydande donationer.

12 Med dessa fördelar och inkomster uppträdde biskop H. såsom organisatör och reformat i den f.finska kyrkan. Han inrättade år 1340 en ny prelatur, neml. domprostevärdigheten i Åbo, som blef en så ansedd lemma startprelaturkommentar, att dessa doms Åbo domprostar hundrade år derefter af kejsar Fredrik III i Tyskland erhöllo tysk riksfurstevärdighet. (Dessa domprostar = adjutanter; lemma startad latusspråk: latinkommentar!) Till dessras ståtliga underhåll anslogos ej mindre än 4 pastorater, neml. Nousis, Reso, Sastmola Santamala? och Lundo med deras kapeller. – För det f.finska presterskapet utfärdade han HgHg år 1352 den första f.finska kyrkoordning, biskop Hmgs statuter, som sedan blefvo gällande under hela katholska tiden och uppställa inom kyrkan en sträng rangordning,|115||445| hvaraf vissa, mot den evangel. xdomenskristendomens ande bjert afstickande qvarlefvor bibehållit sig ända till våra dagar. – Dessa statuter förbjuda bl. a. presterne att öfverflytta till ett annat stift och ha dermed gifvit upphof åt den ända i dag till lemma startsista landtdagkommentar qvarlefvande förderfliga s. k. lemma startindigenatsrättenkommentar. En annan § anbefaller presterne att genast från sderas hus och deras församlingar bortsända »deras söner och döttrar», men medgifver sådana att med särskildt tillstånd bo på deras ärfda eller förvärfda egendomar. Man finner häraf, att kyrkans förbud mot presternes giftermål ännu hundra år efter Skenninge möte, då det först blef lag, icke förmått förekomma oord presternes olagliga förbindelser. – Stod således biskop Hg på kyrkans bästa som en nitisk öfverherde, så var han tillika en sträng herre och ordningsman. Han anställde täta och vidsträckta visitationsresor och kom derunder ända till Torneå, som den tiden lydde under Upsala erkestift; der har han konfirmerat döpte och invigt kyrkogården,. Under Torneå hörde till Upsala st. sSamma resa utsträcktes sedan till Kompana sund, en hamn mellan Torneå och Luleå, der Hg sammanträffade med erkebiskopen och vänligen öfverenskom om gränserna mellan Åbo och Upsala stift.

13 Under b. Hemmings tid reste sig den ena nya kyrkan efter den andra i Fd. Bland dessa nya församlingar nämnas Pemar, Pöytis, Wirmo, Kumo, Euraåminne, Sastmola, Wesilaks och Nerpes. – Åbo domkyrka riktades med gods både i Sv. och Finland och begynte allt värdigare representera den hierarkiska ståten. Gudstjensten firades redan med en viss glans; der uppstod ett nytt altare för St Göran – och ett gille, St Nikolai gille, hvarom mera framdeles; – der anställdes lemma startchorpresterkommentar, der grundades ett hospital och anlades en skola. Biskop Hg skänkte till domkyrkan en biskopsmössa, en staf, flera kostbara prydnader och – hvad som var af mera värde – ett bibliothek af dyrbara böcker i theologi och kyrkolagfarenhet.

|116||446|

14 År 1353 utverkade han af påfven Innocentius VIrikfrikostiga lemma startindulgentierkommentar, att de som på vissa högtidsdagar besökte Åbo domkyrka och der bigtade sina synder, skulle erhålla 1 års och 40 dagars aflat.

15 Den hel. Brigitta.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    3 rida, rida ranka I Läsning för barn IV, som utgavs på Bonniers förlag i Stockholm 1871, och på Edlunds i Helsingfors samma år, publicerade Topelius sin version av folkrimmet »Rida, rida ranka». Topelius ger i sagan rimmet en ramberättelse och identifierar karaktärernas historiska förebilder. Den lilla flickan som Håkan i sagan rider till är den danska prinsessan Margareta, dotter till Valdemar Atterdag. Visan ingår i otaliga samlingar under 1800- och 1900-talen, av vilka en tidig är A. A. Afzelius Swenska folkets Sago-Häfder IV (1842).

    5 upphöjer finska folket bland nationernas antal. anknyter till motsvarande formulering i Alexander I:s avslutande tal vid Borgå lantdag i mars 1809.

    5 sjelfmyndiga oberoende.

    7 historiens genius Begreppet »historiens genius» användes synonymt med försynen i det tidiga 1800-talets svenska historieskrivning och hör samman med föreställningen om en högre makt, som styr historiens gång.

    11 senare understucket senare insmuget.

    11 de jure (lat.) juridiskt.

    11 »utan hinder deraf, [...] ärender» Detta citat är ur Åbo domkyrkas svartbok (lat. Registrum ecclesiæ Aboensis), en av de viktigaste avskriftsböckerna från Finlands medeltid. Den innehåller sammanlagt 727 urkunder från 1229–1515 som berör Åbo domkyrka och dess egendom.

    11 riktas berikas.

    12 prelatur prelatämbete.

    12 ad latus (lat.) vid sidan, uttrycket används om kardinalernas plats vid påvens sida men Topelius har transponerat det till biskoplig nivå.

    12 sista landtdag lantdagen 1809. Den följande lantdagen öppnades först på hösten 1863.

    12 indigenatsrätten rätten till prästtjänster i ett stift för inom stiftet födda.

    13 chorprester präster tjänstgörande vid domkyrka som vikarier eller medhjälpare.

    14 indulgentier avlater knutna vid viss kyrka, kapell eller dylikt.

    Faksimil