Trettioandra Föreläsningen. 27/11 63

|282||765|

Trettiofoandra Föreläsningen. 27/11 63.

1 Kristian II. – G. Wasa. Finland. Kun

2 Finland ingick i sin nyare historia förhärjadt och blödande. – Dess kath.katholska kyrkan var lossnad i sina fogningar och utan styresman – dess medelpunkt i Åbo låg i ruiner – landet var utarmadt af krig och förtryck – handeln och industrin ödelagda – åkerbruket hämmadt – folkmängden starkt minskad – af lagskipningen råkad i stor – orordning. Men allt dett ingen af dessa olyckor var obotlig, sålänge ännu folkets kärna var frisk och nationaliteten oförkränkt. Förd medförde i alla fall från sitt kath.katholska tidehvarf en icke ringa skatt af samlead bildning, samlad erfarenhet och utvecklade samhällsformer, som hkahvilka sedan med en ny utvecklingsförmåga öfvergingo till följande tidehvarf.

3 Katholska kyrkan uppnådde under Unionsperioden i Fd på engång sin blomstring och sitt förfall. Sedan hon i föreg. tidehvarf grundlagts af de förste missionärerne och utbildats af biskop Hemming m. fl., utvecklade hon sina former och stadgade sitt inflytande i detta tidehvarf, biskop efter biskop, tilldess att hon under Magnus Tavast och hans närmaste efterträdare vuxit ut såväl i bredd till höjd och djup så långt hon förmådde i Fd. Derefter begynte, under europeiska inflytanden, neml. i shti synnerhet påfvedömets förfall, att inverka undergräfva hennes kärna. Redan bisk. Konr. Bitz talar år 1474 med saknad om »det fordna f.finska folket, som med barnslig lydnad och undergifvenhet på sin tid med glädje och utan all motsägelse underkastade sig hvadheldst den heliga modren kyrkan fann nödigt att påbjuda. Men det nuvar. folket, säger han, hvars nerver äro af jern, hvars panna är af koppar och hvars kärlek är köld, älskar, likt en pestsmittad, icke läkarn som vidrör dess sår onda, utan djerfves t. o. m. att angripa honom». – Denna vacklande tro blef under efterträdarne allt märkbarare och röjde sig bl. a. deri, att de dittills rika donationerna till kyrkan under vid början af 1500 talet begynte allt mera glesna, under det att politiska stormar och olyckor tillika skakade kyrkans byggnad. Hon fortfor emellertid att skenbart vexa på bredden, såsom vi finna af många allt ännu utfärdade kyrkostatuter, reviderade messböcker, af nya kyrkors byggande och utvecklandet af gammal den fordna ståten ännu åren 1500 till 1544,|283||766| tilldess att omstörtningarna under ryska och danska och r krigen beröfvade kyrkan hennes rikedomar, hennes inflytande och lemnade henne maktlös i de efterföljande reformatorernes händer. – Jag har ofta förut anmärkt, att kath.katholska kyrkan på sin tid representerade Fd och Fds civilisation och Fd sjelf. Det första Hennes civilis. inflyt. shängdesammanhängde med kyrkans universela betydelse under medeltiden, då kon. beherrskade icke alla folkens civilisationstendenser: vskapvetenskap, konst, industri, literatur och allt mått af bildning som då fanns, församlade sig under kyrkans banér, att der söka skydd mot den råa styrkans ständiga öfvervåld. Att kyrkan åter represent. Fd och f.finska folket, det kom sig af hennes egendomliga ställning i vårt aflägsna, af haf och ödemarker omgärdade land, der hon allena var den inhemska styrelsen, den inhemska medelpunkten, kring hkenhvilken alla nationela intressen mer eller mindre medvetet samlade sig. Ehvad hennes män utgingo från adeln l.eller från de lägre samhällsklasserna, utgingo de dock alltid – med få undantag – ur f.finska folkets leder och medförde till styrelsen detta folks tänkesätt, seder, sympathier och kärlek till sitt land. Bland Fds 23 kath.katholska biskopar voro tvenne engelsmän och åtta svenskar, men alla dessa tillhörde kyrkans stormiga begynnelsetid. Efter b. Hemming † 1369, voro alla de följande biskoparne infödde fFinnar. En i sanning sällsynt lycka och som i hög grad bidrog både till f.finska kyrkan anseende och hennes nationela betydenhet, var att ingen enda bland alla dessa 23 var en till seder, karakter eller lefverne förkastelig man, – sådana som både sv.svenska kyrkan och andra kyrkor hade vid denna tid så många att framvisa: än förrädare mot deras fosterland, än prelater fläckade af smutsig girighet, än eller kände för en lastbar vandel i öfrigt. De ff.finska prelaterne hade sina brister, hvaribland hersklystnad, fikande efter kyrkans timliga egodelar och någongång våldsamt lynne antecknats i krönikan; de voro mer eller mindre begåfvade för sitt kall; men alla oförvitlige i sin vandel och många – ovanligt många – utrustaoläsligt p.g.a. konservering/inbindningde med stora herrskare- och statsmannaegenskaper, hkahvilka, medan de närmast användes för kyrkans bästa, på samma gång befordradeoläsligt p.g.a. konservering/inbindning landets. – Detta bidrog, till jemte tidens hierarkiska tendenser i öfrigt, att gifva den f.finska kyrkan en ganska|284||767| oberoende ställning till staten. Unionsperioden med dess svaga regeringar lösgjorde f.finska kyrkan alltmera från statens öfvermakt. Ingen konung vågade numera tillsätta en biskop i Fd – ingen vågade blanda sig i hans vidsträckta domsrätt eller i hans kyrkliga angelägenheter; blott som verldslig vasall för kyrkans egendomar, var biskopen skyldig att uppställa ett visst antal soldater i fält. Deremot hade kyrkan från sin sida ett stort inflytande på statens angelägenheter. Biskopen i Åbo var sjelfskrifven medlem i rikets råd, deltagare i dess herremöten och riksdagar. Han skulleutanför pappret (radslut) på kon:s eller riksförest:s vägnar mottaga allmogens trohetsed, presidera i lands rätten, och på räfstetingen döma konungens dom. Med sin inflytelserika röst bortgaf han kronor och tog dem tillbaka; han uppträdde inför regeringen som det förtryckta folkets sakförare; han försvarade Sten Sture d. ä. mot hans fienders anklagelser; när han underkastade sig ett nytt välde, gjorde landet detsamma; när han reste sig deremot, reste sig äfven landet. – Detta shängdesammanhängde med Fds separata, i många afs.afseenden oberoende ställning till Sverige under unionsperioden. Vi måste ihågkomma, att Fd Sverige ingick uti sin medeltid som ett slags federativstat = statsförbund af sinsemellan oberoende provinser med egna lagar och privilegier, men gemensamt öfverhufvud. Kung Håkans medgifvande år 1362 för Fd att deltaga i Sv:s konungaval innebar ett erkännande af detta lands rättighet till samma provinciela sjelfständighet, som rikets öfriga landskap. Men efter 1362 förlorade sig småningom de gamla sv.svenska landskapens provinciela betydelse – en gemensam landslag sammansmälte dem – på herremöten och riksdagar uppträdde de ej mera, som förr, hvar för sig, utan gemensamt, och det gamla provinciela Sverige, der hvar fri man var lika, men hvart landskap olika berättigadt, begynte sålunda under unionsperioden att öfverbyggas af ett nytt, som var grundadt på den ända till våra dagar qvarstående ståndsindelningen. Fd åter låg för skildt och för aflägset, för att dess folk var tillika alltför väsentligt olika det svenska, och det hade en alltför stark nationel sammanhållning i sin biskop, för att detta land skulle lika hastigt som de öfrigsvsvenskaa landskapen ha kunnat sammansmältas med den öfriga rikskroppen. Dess ställning under unionsperioden blef derföre till Sv. den samma som förr, men|285||768| tillika en prioriterad, en mera sjelfständig, mera separat, i jemförelseoläsligt p.g.a. konservering/inbindning med de sam.smältandesammansmältande sv.svenska landskapen. Vi äga ännu tvenne statshandlingar, som tydligt visa huru Fd. vid denna tid stod till Sverige såsom nära nog i ställningen af den ena ett slag förbundsstaten till den andra – neml. det bref, dat. Åbo den 24 Juni 1457, hvari Fds ständer underrätta Sveriges rikes råd, att huruledes de ej kunnat för tidens korthet hörsamma kallelsen att infinna sig till konungaval i Sthm, men, på anförda skäl, och med anledn. af Karl Knutsons omilda framfart, funnit för godt att för sin del till konung i Sverige utkora Kristian I, konung i Dmk och Norige, bedjande rådet att inbegripa Fd i all den handfästning och privilegier, som nämnde konung ingått för Sverige. Detta val företogs i Åbo af biskopen Olaus Magni, med sina klerker, Fds ståthållare Erik Axelson Tott, båda lagmännen i de f.finska lagsagorna, den f.finska adeln, borgmästare, råd och borgare i Åbo samt menige man, 12 af hvar lagsaga. (Åbo län) – Andra dokumentet är dat. Åbo d. 3 Mars 1504 och innehåller en skrifvelse från biskopen i Åbo Laurentius Suurpää till riksförestånd, Svante Sture, hvari denne underrättas, att biskopen och Fds ständer, sedan de förnummit Svante Stures val till riksföreståndare i Sv., funnit för godt att för sin del utkora honom till samma värdighet samt låtit allmogen å riksens vägnar honom dertill hylla och utropa från burspråket i Åbo rådhus. När man vet att Sv. Sture enkom för att försäkra sig om detta erkännande från Ff:sFinnarnes sida gjorde en resa hit kring största delen af landet, fattar man hkenhvilken vigt som då fästades vid ettn sådan hyllning i Fd. – Detta hindrade icke, att ju Fds verldsliga styrelse och förvaltning i högsta instans berodde af konungen eller riksförest. och svenska rådet, äfvensom att dessa tillsatte slottshöfdingar, stundom äfven ståthållare i Fd, och bortgåfvo dess län och stadfästade nya lagar. Men genom det inflytande biskopen i Åbo ägde som medlem i rådet, kan man antaga, att största delen af dessa åtgärder skedde på hans tillstyrkan, hvarigenom således initiativet till äfven till landets högsta verldsliga styrelse i verkligheten utgick från Fd sjelf, utom i de fall, däroläsligt p.g.a. konservering/inbindning partierna i Sv. alltför starkt inverkade på förläningarne och någongång mot biskopens vilja, såsom då Karl Kn. senare gången erhöll Raseborg i förläning och biskop Konrad Bitz hårdnackadt satte sig emot tillträdandet af förläningen. Erik XIII.

4 RepetitionRepetition. Medeltid af 366 år. Strids- och organisationsperiod. Maktperiod. Kyrkan = Fd. Federativstaten.

|286||769|

5 Så se vi den f.finska kyrkan dels medelbart, dels omedelbart stå i spetsen för landets styrelse. Innan kyrkan kom derhän, hade hon i förra tidehv.tidehvarfvet haft svåra strider att utkämpa med den verldsliga makten, men dessa strider voro nu öfverståndna, hon hade slutit förbund med adeln att inskränka konungamakten, och hvarje ny handfästning, hvarje privilegium, som alla regenter tillhöllos att stadfästa för kyrkan de högre stånden, buro tillika inseglet på hennes kyrkans oberoende. Jag vill nu i korthet redogöra för denna kyrkas inre organisation.

6 Den romerska hierarkin, liksom medeltidens europeiska feodalsystem, liknade en stege, der trappsteg efter trappsteg, det ena strängt underordnadt det andra, ledde från marken ända till högsta spetsen, som för kyrkan var påfven, för den verdsl. makten åter kejsaren. Påfven var kyrkans högste styresman och beskyddare, den källa ur hkenhvilken all makt, likasom all nåd, ansågs flyta ut öfver XhetenKristenheten. Han allena kunde stadfästa och inviga biskoparne i deras embete. ed. Detta skulle enligt lag ske i Rom och medförde alltid betydliga utgifter; men det kunde äfven ske genom ombud, af likväl alltid äfven då med dryg afgift för embetets mottagare. På Vidare skulle biskopen hvart 3:dje l.eller 5:te år personligen infinna sig i Rom, för att redovisa för sitt stift; men då vägen dit från Fd var lång, besvärlig och kostsam, kunde den f.finska biskopen äfven friköpa sig derifrån. Påfven kunde afsätta biskopar (hkethvilket ingen enda gång skedde i Fd); vägr.vägra sanktion, han förbehöll sig rättighet att tillsätta vissa kyrkogäll samt att uppbära s. k. annater eller första årets inkomst af lediga andliga embeten; men då detta gick för långt, se vi biskop Stjernkors vara nog djerf att protestera deremot. Påfven kunde vidare bannlysa både biskop, land och rike, hkethvilket verkl. inträffade år 1519 på kon. Kristians föranstaltande. Han Påfven ägde vidare högsta domsrätten öfver kyrkan. Han uppbar Peterspenningen, äfven från Fd, ehuru som det tyckes, mindre regelbundet. Han uppbar krigshjelp mot Turkarne. Han uppbar t. o. m. 1411–13 en afgift för återeröfrandet af Neapel och Sicilien under påfl. stolen. Vidare Dessutom måste äfven den f.finska kyrkan underhålla ombud i Rom, för att bevaka sina intressen. På detta sätt drog påfven betydliga summor äfven från detta aflägsna och föga bemedlade land. Om b.biskop Bero Balk känna vi, att han år 1385 måste säljaoriginal: säljas ett kyrkogods, Heinis hemman i Rimito, för att förskaffa sig pgarpenningar till den dryga Romresan, och år 1450 läsa vi, att b.biskop Olaus Magni vid sin invigning i Rom erlade till den påfliga kassan 364 dukater.original: dukater Hans största inkomstkälla i tiderna näst före reformationen var likväl aflaten. Dittills Biskopen, domkyrkan, klostren, en del landskyrkor, äfvensom enskilde prester och munkar hade väl tillatelstånd att utdela syndaförlåtelsen. Men då detta blef inbringande, ville påfven dela den rika inkomsten och utsände sina legater och munkar, försedda slutl. med tryckta blanketter, i hkahvilka syndarens namn ifylldes, såsnart han erlagt den bestämda afgiften. Archimbaldus.|287||770| Syndaförlåtelsen skedde först på grund af påfvens makt att binda och lösa – sedan åberopades helgonens öfverloppsgerningar. I början gjordes sann ånger och bättring till vilkor derför – sedan formeln qvarstod i aflatsbrefvet, men till sist frågade ingen derefter. Bevis: Man kunde äfven köpa förlåtelse för sina döda förfäders synder, ja t. o. m. för sådana som köparen sjelf ämnade i framtiden begå. Den djupt demoraliserande inverkan af en sådan handel är lätt att inse – ingenting bidrog så mycket till kath.katholska kyrkans förfall och reformationens framsteg.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning I behåll 3 aflatsbref, 1248 på 40 dagar – 1291 på 1 år 40 dag. 1296 på 120 dag.

7 En vigtig sida af påfvestyrelsen i Fd är den, att vårt land, genom denna ständiga kommunikation med Rom, tillika kom i en vida lifligare förbindelse med det öfriga Europa och erfor än sedan under reform.tiden,. och Studier Fd erfor härigenom en direkt känning af de stora rörelserna i XhetenKristenheten. Schismen inverkade här derigenom att Sv.Svenska och f.finska kyrkan under denna tid (1378–1417) erkände påfvarne i Rom och fördömde påfvarne i Avignon, under det att dessa likväl ej saknade sina anhängare och förespråkare här. Hvarje f.finsk biskops resa till Rom blef tillika emellertid en studiekurs i europeisk politisk, europeiska framsteg, som sedan underhölls genom en liflig brefvexling. – Utl. Universiteter. Danska kgarkungar.

8 Kyrkomötenas protester mot den tillvällade öfverhöghet öfver den sjunkande påfvemakten, nedsatte också i Fd dess anseende och gaf slutl. den finske biskopen mod att stå på sin landskyrkas privilegier mot påfvens snikna ingrepp. – B.Biskop Magn. S. Nästefter påfven var erkebiskopen i Upsala den f.finska kyrkans förman. Han invigde å påfvens vägnar en del biskopar i deras embete – han hade ett öfverinseende öfver det f.finska stiftet – någon gång finner man honom hit öfverrest på visitationer. Brefvexlingen mellan Åbo och Upsala var liflig – Det erkända förmanskapet merändels erkändt, men hindrade likväl icke den f. bisk.finske biskopen att ofta gå sina egna vägar, så att t. ex. bisk. i Åbo tvistade med sin förman om de båda stiftenas gränser, eller att Gustaf Trolle och Arvid Kurk tillhörde motsatta politiska partier,. och iI allmhet var detta band föga tryckande för d. f.den finska kyrkan.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning

9 Vidare följde i rangordningenFicsvårtyttErkebisk. ägde att skallasammankalla synodal eller biskopsmötena, som höllos i Sverige, och utfärdade gemensama stadgar för alla stiften, men det f.finska stiftets aflägsenhet gjorde, att detta blott sällan deltog deri eller deraf hade någon direkt inverkan.

10 Dernäst följde i rangordningen biskopen i Åbo sjelf. Hans myndighet öfver sina underlydande var visserl.svårläst p.g.a. inbindning/konservering bunden af den kanon. lagen, men i många afs.afseenden en sjelfherrskares.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning|288||771| Denna myndighet begagnades på det hela aktningsvärdt. Sträng lydnad – så ville lagen – men blef herrskaren despot, kunde från honom vädjas till erkebiskopen och påfven. Biskopen var inom landet förvaltaren af all kyrkans makt och domsrätt – biskopsting han tillsatte alla lägre andliga embeten – han förvaltade kyrkans rika inkomster – han gjorde täta visitationsresor – lät bygga kyrkor – afdömde äfven verldsliga tvister, som kunde hänföras till kyrkotukten. Jag har redan nämnt, huru högt förtjenta om landet dessa biskopar i Åbo visade sig både i landets inre styrelse och som Fds målsmän inför sv.svenska regeringen och inför påfven. Biskopen i Åbo uppträdde stundom med stor ståt – med ett litet hof afomkring sig af klerker, och pager och hofmän = ryttare. Besoldade krigsmakt. Mitran, Stafven, pallium, svärdet. K. Bitze i fält.

11 Vid biskopens sida utbildade sig småningom Domkapitlet, hans andliga råd och medhjelpare. Dess vigtigaste rättighet var att vid inträff. ledighet välja biskopen – hvartill då vanl. valdes företrädarens närmaste man domprosten, som enl. statuterna skulle vara »biskopens öra», oftast äfven hans högra hand och stundom mera, när öfverherden var svag eller bräcklig af ålderdom. Den sjelfständighet domkapitlen vunno i andra länder, vuanno icke det finska, som ända till mot slutet af medeltiden för det mesta bestod af kyrkoherdarne närmast kring Åbo. Man har icke ex.exempel att domkapitl. i Åbo någonsin legat i fejd eller krig med sin biskop, som fallet någongång var uti Sverige. Först bisk. Konrad Bitz föreskref, att kanikerne l.eller domherrarne skulle bo uti staden. Emedan dessa domherrar, utom deras höga andliga värdighet, ofta afv tillhörde landets rikaste adel, uppträdde äfven de med en icke ringa stat. – Deras röda kåpor = domherrar.

12 Nästefter domkapitlen följde särskilda andliga värdigheter vid domkyrkan: dekanus, erkedjeknen o. s. v. samt kontrakts- och landsprostarna, hkahvilka dels hade en disciplinär myndighet öfver det öfriga presterskapet, dels också på prostetingen afdömde kyrkliga mål. Derefter följde præbendarierne och kyrkoherdarne, så kapellanerne och slutl. det lägre presterskapet, chorpresterne och kantorn inberäknade. Röda kåpor (messskjortahakar).original: ) Mitran.original: Mitran Man finner att lutherska kyrkan, så fientlig den annars uppträdde mot hierarkin, likväl glömt att bortrensa den hierarkiska rangordningen, hvaraf största delen står orubbad qvar ännu uti våra dagar. I st.stället har luth. kyrkan jemte rangordningen äfven blifvit begåfvad med riddarestjernor och band, åt hkahvilka sjelfva medeltidens hierarkiska ståt med dess skulle småle. Hela detta graderade och talrika presterskap hade vidsträckta privilegier, kända under namn af det andliga frälset. De voro med sina personer, gods och gårdar skattefria, kunde icke dömas af verdldslig domstol, och njöto asylrätt för sina kyrkor. – Våld bestraffadt, kyrkan beskattad.|289||772| Härigenom var lekmännens rätt i den första Xnakristna och den första skandin. församl. fullkomligt upphäfd, och har äfven i luth. kyrkan blott ganska ofullständigt blifvit återställd. Prestval. – Presterskapets förnämsta inkomst utgjordes af matskottet och tionden, om hkenhvilken förklarades vara en afgift »åt Gud sjelf till hans hel. kyrka», men i sin början ledde till under förra tidehv. långa strider kämpades med det gensträfviga folket. Namnet kommer deraf att hvar tionde skyl på åkern uppräknades, men skatten utgick olika i olika delar af landet, så att äfven hö, boskap, fisk, och skinnvaror hörde till tiondeuppbörden. Luth. Matskottet förekom på sednare tider blott i Nyland. Lu – Dessutom visste presterskapet att förse sig äfven med andra inkomster, såsom påskpenningar, likstol, offer, afgifter för vigsel och barndop m. m. som luth. kyrkan bibehållit. – dessutom vidare offer, aflat och testamenten. – Test.Testamenten ishti synnerhet voro för kyrkan så mycket mera inbringande., som sådana gåfvor alltid gjordes »för själens salighet». Förgäfves sökte den borgerliga lagen att sätta en damm mot denna frikostighet, som hotade att efterhand samla ⅓ af landets jord uti kyrkans händer. Af ärfdtoriginal: Ärfdt gods skulle ej mer än ⅟₁₀ få skänkas till kyrkan utan närmaste slägtingars bifall; o. s. v. man skulle ej få derföre göra sina barn arflösa o. s. v. Men kyrkan visste att kringgå dessa lagar: det hette t. ex., att den som hade ett barn, kunde göra Gud till den andra arfvingen. – En prest fick äga och ärfva, men då han ej fick gifta sig, tillföll hans qvarlåtenskap kyrkan. – På detta sätt kommo kyrkan och presterskapet, efterhand i b under inflytande af tidens fromma anda i besittning af stora rikedomar. F.Finska Kyrkan ägde stora jordagods, fiskvatten, qvarnar, hus i städerna. Åbo domkyrka St Henriks ensam ägde 61 hemman, 700 trtunnor spanmål och 900 mk penningar i årlig inkomst, utom sin tionde, som uppgick till nära likaså mycket, och utom sina præbende hemman som voro 200 och hkashvilkas inkomst användes till dess många sidokapeller. Biskopen uppbar inkomsten af ej mindre än 170 hemman, utom sin stora tionde, och utom inkomsten från fiskerierna i de flesta bland landets större elfvar och utom sakören och böter, utom presternes frivill. gåfvor, utom tredjedelen af gåfvor välgör. ändamål m. m. – allt under befrielse från skattefrihet till kronan. – Man skulle likväl misstaga sig, om man trodde att dessa då|290||773| så rika inkomster användes till att samla skatter l.eller lefva i kräslighet. – Att kyrkans fäder i allmht lefde godt under kath.katholska tiden och att ishti synnerhet St Henriks källare var väl försedd, derpå behöfver man icke tvifla. En förmög. prest:

13 1 st bolster – 2 lakan.

1 sängtäcke,
1 tapet,
2 dynor
1 örngott
1 bordsduk.
1 handduk.
1 tvättskål
2 kittlar
3 grytor
1 halster.
1 yxe.
1 tom öltunna.
2 halftunnor
2 åmar o. s. v.
Men sStörsta delen af de stora inkomsterna åtgingo till underhåll af den prakt, som kath.katholska kyrkan ansåg så nödvändig för att imponera på folket, och en icke ringa del åtgick till många slags välgörande ändamål. Dyrbara prydnader, skrudar och kyrkokärl införskrefvos från Venedig och andra konstens hufvudstäder; St Henriks, sedan äfven St Hemmings skrin uppställdes med stor prakt vid domkyrkans högaltare. DHit vallfärdades folket från de aflägsnaste orter, för att erhålla aflat för sina synder. DeHär sjöngos messor på alla dagens timmar; dehär biktades i sidokapellerna, dehär anställdes processioner och reliquiefester; dehär knäböjde ständigt en skara andäktige mumlande deras pater noster och Ave Maria på deras radband och rosenkransar, bestänkta med vigvatten, kringdoftade af rökelser, utan att förstå den latinska messan, men i st. uppbyggda med en predikan, som stundom hölls på finska språket, men vanligen för det mesta bestod af helgonlegender, »likasom»konsekvensändrat/normaliserat, – säger den luth. Juusten – »evangelii text ensam för sig innehölle en alltför mager lära». – Bönerna ställdes icke till Gud l.eller Frälsaren – »för höga» – .

14 Kath.Katholska kyrkan. Hierarkin
Inkomster.