|||593|

Föreläsningar i Finlands Historia.
Höst-termin 1863.

II.

|||594| |117||595|

Trettonde Föreläsningen. 26/10 63.

1 F. H.Historia från år 1400. Konung Erik af Pommern var en svag och lättsinnig furste, i ungdomen styrd af sina rådgifvare, hvartut det bar, till godt eller ondt. Det länder honom dock icke allenast honom sjelf, utan också hans finske rådgifvare, biskoparne i Åbo, till heder och erkänsla, att han för Fd var på det hela en god och gagnelig konung. År 1403 var E. i Fd. Wiborgs privilegier. (Åbo domkyrka.) Skasvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarande. År 1403 och 1407 besökte kon. Erik personligen Fd. Han var då 27 år, ännu i sin ungdoms och lyckas dagar, ännu öppen för goda ingifvelser, nyss förmäld med prinsessan Filippa af England, en ädel furstinna, som då ännu ägde ettn välgörande inverkan på sin kungliga herre. Från dessa kungl. besök daterar sig en rad af nyttiga åtgärder. Kon. Erik synes ha omfattat Fd med en viss välvilja, en uppriktig tillgifvenhet – måhända derföre att han här fann så litet af denna hersklystna adel, med som i hans öfriga länder ständigt stridde med honom om hans kungliga makt. Den 16 Jan. 1411 erhöll ståth. i Åbo Klaus Lydikson fullmakt att skifta allmänningar i Fd. Han Kon. förordnade, att sådana tjenliga allmänningar skulle anvisas åt kolonister, som ville odla dem mot vanliga utskylder till kronan. De som förut ägt dessa marker, skulle få ersättning efter värdering af tolf bofaste män. Skatterna skulle icke mera, som hittills, bestämmas och utgöras i landets produkter, utan i motsvarande penningebelopp; – en tryckande föreskrift, men som väckte handeln till lif och gjorde gaf fart åt exporten. Ett helt hemman skulle betala 10 marker, en rök 5 och ett plogland 2. Hela byalaget eller distriktet skulle gemensamt ansvara för utsk summan af utskylderna, hvarigenom åsyftades att låta de förmögnare betala för de fattiga. Inhyseshjon skulle deltaga i tungan; fyra förståndige män skulle bestämma huru mycken enhvar förmådde bidraga dertill. Åbo fick vid denna tid, ovisst när, den vigtiga rättigheten att slå eget mynt, och dess värde bestämdes genom förordning af den 22 Nov. 1414. En mk löd silfver = 6 sv.svenska mk och 7 Åbo mk. En Åbo mk 1403: 6 mk. 69 penni i nuv. mynt – 1412: 4 mk [--]oläslig handstil penni.|118||596| Detta mynt föll i värde – emedan kon. Erik senare grep till despoters vanliga medel att genom myntets försämring skaffa sig inkomster. Den 24 Juni 1430 gafs en lindring i skatterna, emedan Åbo myntet hade fallit i värde. Fanns icke klingande mynt, så fick allmogen lemna produkter, och för till att förekomma utpressningar, bestämdes, att åtta, till hälften af fogden, till hälften af bönderne utvalde taxeringsmän skulle åsätta dessa landtmannavaror ett slags markegång. Man finner i allt De som hade lång väg till fogden, skulle få anstånd med utskylderna till vintern, då transporten var lättare. Erik sökte, äfven att så godt han förmådde, att förekomma fogdars och ståthållares utpressningar i Fd. Bönderne förklarades icke skyldige att gifva lägre embetsmän fri kost, hästar och vagn åkdon. Fördenskull lät han inrätta s. k. krogar vid vägarna; detta danska ord hade icke då den degraderade betydelse det sedan fått uti svenskan, utan betydde herbergen för resande – hvaraf gästgifvargårdar – hvarigenom kon. Erik lade grund till senare tiders skjutsinrättningar. Detta, som nu är en af jordbrukets tyngsta bördor, var då en stor lättnad för den fattige bonden, hkenhvilken dittills fått utan ersättning framföra och herbergera de resande.

2 I allt detta finna vi väl ett tydligt bemödande att förvandla kronans inkomster af Fd till reda penningar, för att desto lättare draga dem till Dmk; men tillika ett försök att organisera skatternas uppbörd på rättvisa, af folket sjelf kontrollerade grunder. Vigtigare vaoro dock kon. Eriks åtgärder för lagskipningen i landet. omkr. 1400 finna vi landet indeladt i härader, hvar med sin häradshöfding. Fd hade nu i hundrade år haft egen lagman, som å konungens vägnar reste kring landet och skipade rättvisa på ting med allmogen. – hvaraf vi ännu äga de s. k. lagmanstingen. (Häradshöfdingar, domsagor). – Men landet var vidsträckt, lagmannen kunde omöjligen hinna öfverallt. Det vill synas, som skulle lagmännen redan förut varit tvungne att fördela det stora området på tvenne. – Lagoläsligt p.g.a. skadam. öfver N. Fd. – Underlagmän. Derföre [----]oläslig handstil förordnade kon. Erik år 1435, att Fd skulle fördelas i tvenne lagsagor.svårläst p.g.a. överlimning eller tejp|119||597| Af denna fördelning finna vi, huru namnet Finland då ännu tillades endast det nu s. k. Egentl. Fd, Åbo län, som af Aurajoki delades i tvenne ungefär lika stora hälfter, af hkahvilka landskapet norrom Aura kallades Norra och söderom Aura Södra Finland. Till Norrfinne lagsaga hörde nu detta Norra Fd jemte biländerna Åland, Satakunda och Österbotten. Till Söderfinne lagsaga hörde södra Fd med dess skärgård samt biländerna Nyland, Tavastland och Karelen med Savolaks. Förste lagman öfver Norra Fd blef vid denna tid Bo Boson af slägten Natt och Dag. – Förste lagman öfver Södra Fd blef Matts Martinsson, som förde i vapnet en på tvären liggande stubbe med tre blad. I shangsammanhang härmed förordnade kon. Erik i bref af den 29 Okt. 1435 inrättandet af en högsta domstol för Fd, den s. k. Landsrätten i Åbo, hkenhvilken skulle hållas engång om året, dagarna näst före St Henriks fest om sommaren, (dies translationisspråk: latin) den 18 Juni, då aflaten och årsmarknaden ditlockade en stor mängd folk från olika delar af landet. I denna domstol – hkenhvilken troligen tog sin början redan efter år 1407 i shgsammanhang med de af kon. Erik öfverallt i riket redan förut inrättade s. k. räfst- och rättaretingen – skulle biskopen, alla i Fd närvarande riksråd samt landets lagmän, häradshöfdingar och kronofogdar sitta som ledamöter, under det att konungens person representerades genom ett af honom sjelf dertill utnämndt riksråd. Landsrättens bestämmelse var att i högsta instans afgöra vädjade tvister och klagomål emot biskopen, lagmännen och fogdarne, och vittnar om konungens allvarliga önskan att Ff.Finnarne skulle få rättvisan skipad i eget land. Dittills var neml. ofta brukligt, att parterne sjelfve med dryg kostnad reste till konungen, för att personligen frambära sina klagomål; hvaröfver kon. Erik yttrade mycket missnöje.|120||598| Denna landsrätt skulle tillika utgöra ett slags högsta regeringsutskott, som ägde kontrollera styrelsen och afskaffa de deri inrotade missbruk – således en klok och folkvänlig inrättning, motsvarande ett slags årligen sammanträdande herredag, sammansatt af landets förnämste, mest upplyste och patriotiske män, hkahvilka borde äga både insigter och vilja att ordna allt till det bästa. Man vet icke rätt, om den landtdag, som uppgifves ha sammanträdt i Åbo uti Jan. månad år 1436 möjligen endast var en vintersession utaf landsrätten. – Olyckligtvis inföll denna för Fd så vigtiga, kloka och original: och gagnande inrättning just på en tid när kon. Eriks retat emot sig sol var i nedgående och när han retat emot sig hela Sverige till uppror. Den storm, som väcktes deraf, det allmänna folkhat, som han i Sverige ådrog sig, bortsopade äfven hans visa och goda inrättningar, på samma gång som hans skadl och – berömvärd som lag-ordnare i andra afs.afseenden, – föll han slutligen offer för en dålig förvaltning och för en opatriotisk, dynastisk politik. Med kon. Erik föll äfven landsrätten, innan den ännu hunnit få häfdens stadga och allmännare utbreda sinatt välgörande inflytande. De gamla räfst- och rättaretingen trädde ånyo uti dess ställe; dock förblef åtminstone landets indelning i tvenne lagsagor en varaktig vinst af kon. Eriks regering. – Det blir nu nödvändigt att nämna några ord om det häftiga utbrott af folkraseri, som kastade Erik från thronen, och se hkenhvilken andel Fd tagit deri.

3 RepetitionRepetition 11/4 67. Margaretha. Planen. 1412. Erik XIII. Fd. 1403, 1407. Wbg, Åbo, mynt – Skatter – Allmänningar Krogar. – Mynt. Lagmän. Landsrätt. Eriks tidehvarf.

4 Kon. Erik XIII Uppfostrad af den sluga och i valet af medel föga samvetsgranna Margaretha – samtidig med den trolöse kejsar Sigismund – den statskloke, men föga nogräknade Henrik IV i England och de listige Visconterne i Mailand – hade Erik XIII redan|121||599| från barndomen insupit det förakt för ord och löften, den samvetslösa politik, som då redan begynte gälla för höjden af stasmannavishet. Sjelfva hans beroende af den misstänksama Margaretha vande honom tidigt vid förställningens konst. Lättsinnig af lynne, sökte han nöjet och ägde aldrig nog välde öfver sig sjelf, att tygla sina personliga lidelser, när dessa kommo i strid med hans rikens välfärd. Dessutom – hvad betydde hans tre tappra folk, hvad betydde väl hans sköna tredubbla krona, enligt det urartade feodalsystemets åsigt, annat än ett medel till ökad stor makt, stor glans och rika inkomster, hvarmed för att kunna tillfredsställa hvarje konungslig nyck? Så grodde der tidigt förderfvets frön i hans svaga själ – mMen ungdomen är öppen för alla intryck, och så länge kon. Erik var ung, fann äfven det goda hos honom ett villigt öra. Från tvenne håll spred detta goda en mildare glans öfver hans tidigare bana. Det ena var denna hans ungdomskärlek till Fd, hkenhvilken – såsom vi sett – äfven uti en sednare, dystrare tidpunkt utaf hans lif fortfor att värma hans hjerta och verksamt framträda i nyttiga åtgärder för Fds landets väl. Det andra var hans gemål, den sköna och milda drottning Filippa. Hon hade skänktssvårtytt honom af Marg:s statskloka politik. Mensvårtytt Een ömsesidig kärlek synes ha förljufvat de första åren af deras äktenskap. Så länge hon ägde konungens ynnest, ka tillgifvenhet, var han äfven för Sverige alla sina riken en god konung. Han afsatte Margarethas tyranniska fogdar i Sverige, – han förordnade räfsteting öfverallt i landet och visade sig, äfven der, med nyttiga författningar mån om folkets bästa.

5 Denna ljusare och lyckligare period af kon. Eriks regering blef tyvärr icke långvarig. Onda böjelser, onda rådgifvare och tidens förderf fingo makt öfver honom och förqväfde det goda. Hans riken och hans drottningen fingo blott alltför snart erfara detta. Denna sorgligare period uti Eriks lif begynner med gunstlingen|122||600| Abrah. Brodersons afrättning år 1410. Erik var då 30 år gammal, och från denna tid gick hans bana utföre, sluttande mot sitt fall. Till en början fattades han af hersklystnadens onda genius. Margaretha fick på sin ålderdom erfara att hon närt det var han, icke hon, som var konung. Så invecklades han i ett förödande krig. Frågan gällde Slesvig – samma fråga, som ännu i dag så nyss utgörjort tvisteäpplet mellan Tyskland och Dmk. Under Eriks tid bestod denna Slesvig-Holsteinska fråga deri, att grefvarne af Holstein hade erhållit det ursprungl. danska hertigdömet Slesvig som län af Dmks konungar, och fordrade att detta länet till ärftlig skulle vara ärftligt; hvartill Erik vägrade samtycka. Tvisten begynte år 1404 och slöts först 1435, då konungen, tvungen af upproret i Sverige, nödgades ingå förlikning med grefve Adolf af Holstein och lemna hufvudfrågan oafgjord. Under denna långa trettioåriga fejd förspillde konungen på det mest planlösa och envisa sätt sina tre rikens krafter på kufvandet af det lilla Holstein. Hvarje vår samlades flottor och manskap från alla tre rikena, för emot Holsteins kuster. Hvarje höst återvände dessa flottor, försvagade af skeppsbrott och manspillan, med öoförrättade ärender tillbaka till hemorterna,. och Engång intog kon. staden Slesvig, en annan gång ön Femern, men allt förgäfves. kKnappt hade vintern inbrutit, innan de holsteinske grefvarne återtogo allt hvad de under vintern sommarn förlorat, och nästa vår måste leken börjas på nytt. Der fors På detta okloka och uselt förda krig förslösades Dmks, Norges och Sv:s tillgångar; – denna samma hufvudlösa fejd uppslukade äfven allt hvad konungen uppburit från det fattiga Fd. Kriget fördes lika grymt, som det fördes uselt. På Femern nedhöggos alla män; alla qvinnor och barn bortfördes. Välsignelsen uteblef öfvergaf kon. Erik – segern flydde från hans fläckade kon. Eriks fanor.

|123||601|

6 Midtunder dessa fejder fick kon. Erik, alltid ombytlig, ett anfall af samvetsqval och beslöt att försona sina synder med en vallfart till Jerusalem. Filippa fördeestod under tiden hans frånvaro med stor klokhet och heder regeringen. Men kon. Erik hade föga fröjd af denna sin vallfart. Det berättas att någon af hans fiender skickat till Turkarne hans välträffade porträtt – påderigenom blef han, igenkänd under sin pilgrimskåpa förklädd till handlande, fången hos Turkarne och lösgifven blott mot en stor lösepenning, hkenhvilken ytterligare tömde hans redan af holsteinska fejden utblottade skattkamrar.

7 Sjelf barnlös, företog sig kon. Erik, näroriginal: När han begynte åldras, företog han sig att försöka skaffa thronföljden åt sina pommerska anförvandter. Detta försök, lika planlöst och lika halstarrigt som hans holsteinska krig, hade också lika liten framgång som dessa och strandade i alla tre rikena mot herrarnes motstånd. Ett krig utbröt mot Hansestäderna år 1428. Drottning Filippa försvarade med ära och framgång Köpenhamn, medan konungen ärelöst höll sig undan i Sorö kloster; och när han sedan återvände och förnam att en af drottningen utsänd flotta lidit ett nederlag vid Stralsund, förglömde han sig så långt, att han personligen misshandlade sin ädla gemål, hvarefter drottning Filippa, sjuk och med brustet hjerta, drog sig undan till Wadstena kloster år 1430. Hon beskrifves som liten till vexten med ljust hår, af ett mildt sinnelag, men med en högsint själ och hela kraften af ett ädelt hjerta.

8 Från denna tid vek lyckan för alltid från kon. Eriks sida. Redan länge syntes sjelfva elementerna hafva svammansvurit sig att stämpla hans ofärd. Hvar han seglade till sjös, hade han motvind och stormar, led flera gånger skeppsbrott och kom med knapp nöd undan med lifvet. Pesten härjade norden gång efter gång under hans osälla regering. År 1419 antändes Stockholms stad af ljungelden och nedbrann totalt,. År 14295, den 2 Juni nedbrann hela Åbo stad och år 1429 den 2 Juni lades domkyrkan, klostren samt den då knappt nybyggda östra delen af staden i aska af blixten i aska,original: aska. dervid många mskormenniskor kastade sig undan lågorna i strömmen och omkommo.

|124||602|

9 Troligen var det för att befordrarnesvårläst p.g.a. strykning sina dynastiska planer och för att hålla vaksamt öga på de sv.svenska herrarne, som Erik der i Sv. följde den politik att besätta alla vigtigare embeten med danskar och andra, som voro honom obetingadt tillgifne. Men denna politik, som var riktad mot herrarne, väckte i stället folkets förbittring och föranledde en resning i massa, sådan Sv. ej skådat sedan hede hedniska tidernas härtåg.

10 Första anledningen var de ovärdige erkebiskopar konungen påtvang domkapitlet i Upsala. En af dem – Jöns Jerechinson – lät sina tjenare öfverfalla och illa misshandla abboten i Sthms dominikanerkloster, hvaraf uppkom så stor skandal, att erkebiskop Jöns blef dömd ifrån embetet och skickad att vara biskop i Skalholt på Island, der hans bana slöts på det sätt, att bönderne stoppade honom i en säck och nedsänkte honom i Bruarån. Andra gången drog en af kon:s biskopar, Andreas i Strengnäs, ut från sitt slott Tynnelsö och förde formligen krig mot sitt domkapittel, som ej ville erkänna honom. En tredje erkebiskop, girig och lastfull som de öfriga, nödgades rymma från Upsala och stal, när han rymde, en fingerknota af St Eriks ben, men fick på vägen så svår motvind och storm, att han måste återlemna reliken. Allt detta satte det mäktiga presterskapet, och genom dem folket, i harnesk mot konungen, så mycket mer som Erik, ständigt utan penningar, gjorde min af att lägga en skatt på kyrkans rika inkomster.

11 Närmaste anledningen till upproret vaoro likväl de tyranniske danske fogdar, som kon. Erik insatte i riket och som plågade folket med de oförskämdaste utpressningar. Af hvad vi känna från Fd – ehuru icke heller der var brist uppå sådant ofog – ha vi all anledning förmoda, att de sv.svenska berättelserna äro mycket öfverdrifna och|125||603| färglagda af partihatet. Så berättas, att fogden Anders Nilsson på Axevalla i Wgöthland låtit utsätta gensträfvige bönder på de ännu s. k. hungerstenarne i Wenern, tvungit dem der med svält och frost att foga sig efter hans vilja och undertiden bortröfvat deras hustrur och döttrar. Ryktbarast af alla bondeplågare var dock fogden Jösse Erikson på Westerås slott, hvilken icke blott säges efter godtycke ha röfvat från bonden gods, hustrur och barn, utan äfven brukat »röka bönder», d. v. s. upphängt dem fastbundne vid pålar i rök, för att aftvinga dem olaga skatter. Det tillägges, att när de, på detta sätt utarmade, icke mer ägde några dragare, har Jösse E:son låtit spänna dem sjelfva för plogen vid kungsgårdarna, drifvit på dem med piskor, afskurit deras öron och spännt deras hustrur för hölassen.

12 Sanna eller osanna, bragte dessa berättelser det länge tålmodiga folket i raseri, och Dalallmogen råkade först uti rörelse. När de då rådslogo om deras lidna orättvisor, uppträdde bland dem en man till gestalt ringa, men till själen storsint och tapper, vid namn Engelbrekt Engelbrektson från Fahlu kopparberg och lofvade skaffa dem rätt. Hvarpå han tvenne gånger reste till kon. Erik, framförde folkets klagomål och erbjöd sig att med sitt lif ansvara för deras sanning; men oaktadt han i början fick goda löften och rådet i Sthm intygade klagomålens sanning, blef han andra gången med hårda ord af kon. Erik afspisad. Då lofvade Engelbrekt att ännu engång komma igen – reste vände så åter till Dalarna och bådade der man ur huset. Detta skedde vid Midfastan år 1434. Två gånger afböjde svenska rådet det hotande upproret och lofvade rättelse, men när sådan ej kom, brast stormen lös. Midsommardagen år 1434 reste sig Dalarna. – kort derpå Upplänningarne. E. drog till Upsala, der Upl.Upplänningarne voro honom till möte och frågade allt folk, om de ville vara honom behjelplige att lösa riket ur träldom. Alla voro beredda. E. eftergaf då ⅓ af utskylderna. På Korsholms styrd fäste i Österbotten innehades den tiden af en tapper och ärlig, men hetsig riddare vid|126||604| namn Erik Puke, en ungdomsvän till Engelbrekt. Denne Erik Puke drog öfver hafvet med ÖbottningarneÖsterbottningarne – troligen sv.svenska befolkningen – förenade sig på andra sidan med Helsingarne och ryckte E. till hjelp. och Här intogo Puke och hans folk först Helsinglands fäste Faxehus, derpå Ångermanlands fäste Styreholm. Derpå gick Puke med Helsingarne öfver till Fd, rensade Öbotten från Danskar och sände en fältöfverste vid namn Johan Folkeson till Åland att intaga Kastelholm. En fru vid namn Ida hade detta slott med dess inkomster af konungen i förläning. Till kastellan på slottet hade hon satt sin son Otto Podebusch, som plågade Ff.Finnarne med mycket öfvervåld och kallade dem »duglösa kräk». Men när han såg herr Johan kringränna slottet med sina finska bågskyttar, sjönk hans mod, och han begärde dagtinga. Öfriga Fd Resningen antog allt större dimensioner. E Framemot hösten augusti stodo 100,000 man under vapen, färdige att lyda E:s vink. Svenska rådet, som nyss återvändt ifrån Dmk och med illa dold ovilja såg denna demokratiska rörelse, tvangs i Vadstena att uppsäga kung Erik tro och lydnad. Fästena intogos, fogdarne fördrefvos, konungens egendom sköflades. Allt gick med en sådan hastighet, att i Oktober s.samma år var nästan hela riket befriadt från Danskarne, Halland dessutom eröfradt och bondehären åter hemförlofvad.

13 Endast Sthm, under dess tappre höfvidsman Hans Kröpelin, tillhörde ännu kung Erik. Hit öfverkom konungen i November. Knappt var det bekant, innan bondehären åter var på fötter och valde E. på en riksdag i Arboga i början af år 1435 till riksföreståndare. Kung Erik darrade för sin makt och ingick förlikning på riksmötet i Halmstad. De höga embetena af drots och marsk skulle i Sv. upplifvas, skatterna bestämmas med rådets samtycke, domare åter tillsättas i landet och alla rikets fästen, med undantag af Sthm, Nyköping och Kalmar, anförtros åt svenska infödingar. E. fsvårtyttå Örebro och Halland återlemnas. Det var då de i Sv:s historia ryktbara namnen Bonde Jedvard – Thord – Knut och Wasa första gången uppträda med glans. Christer Nilsson Wase blef drots, – Karl Knutson B. blef marsk. E. Örebro – Sämjan var icke på allvar menad, och lång blef den icke. Kon. Erik kom än engång till Stm på hösten 1435. Han säges då både på fram och återresan ha plundrat de sv.svenska kusterna. – Folket retades åter – kungen höll ej sitt ord – illa ansedde och ärelöse män sattes ånyo till borghöfdingar.

14 Thord Bonde 1389 Thus, 1403 Wiborg i förlän.förläning