Fjerde Föreläsningen: F. T. 9/2 64

|29|

Fjerde Föreläsningen: F. T. 9/2 64.

1 Råa seder: straff: falskmyntare, trälar.

2 Honung från Rd. – Salt: Joh. Magnus lärde Svv.Svenskarne dertill koka hafsvatten.

3 Till de ljusare sidorna: gästfrihet. Resandes förplägning. Alsnöstadgan: våldgästning. Erik XIII. – I jemförelse med vår tids seder herrskade stor råhet äfven ibland de högre stånden.original: stånden Dessa skilde sig föga från de lägre samhällsklasserna annorlunda än i detn prakt och det öfverflöd de utvecklade vid högtidliga tillfällen. TiI hvardagslag åt tjenaren vid sin herres bord och bar en jacka af samma tyg som han. När stat skulle far Af Det europeiska chevaleriet hade utgått från norden genom Norrmannerne, men hemma i deras eget land förblefvo desse ännu i månget afs.afseende barbarer. Qvinnan hade väl skydd af lagen, men var underkastad ett hårdt tvång. Mellan detta tvång å ena sidan och en tygellös frihet å den andra fuannoss icke den sedliga frihet, som är blomman af en högre kultur. Der herrskade derföre, hos de förnäma, mycken last vid sidan af detn strängaste dygd. Utsväfningar och botöfningar stodo ofta ganska nära hvarandra: under munkens tonsur och nunnans slöja fann man lika ofta alla mskligamenskliga passioner, som helgonens efterdöme. Det enformiga lifvet afbröts endast af täta fejder eller omåttliga njutningar. Till sällskapsnöjena hörde dans – äfven konstiga och farliga dansar mellan svärdsuddar eller brinnande bål. Man spelade shack, damm och tärning. (Shack: utröna en friares lynne) – Uppfostran var sträng och tarflig, kroppsöfningar allmänna; hvarje man var född till vapen och måste från tidigaste ålder lära att bruka dem. Frukost: pil. Vapenför: sista örfil. Varaktig. Finnarne: bågskyttar. Alltifrån hednatider bar hvarje bonde yngling vapen från femton års ålder, och alla förbud deremot blefvo fruktlösa under de ständiga krigen, än mot fiender, än mot rofdjur. Särskildt blefvo Ff.Finnarne förbjudne att bära vapen i fredstid – »för deras hämdgiriga lynne», säger O. M., men rätta orsaken var troligen politisk och daterar sig från den eröfringens tid, när man fruktade uppror. Allt Bönderne, hette det, skulle ej få komma till städerne med bågar och armoborstoriginal: armbost. Allt hvad man kunde med förbuden uträtta var att vapennen aflades, när man i förstugan, när man trädde i Herrans hus, och deraf ha dessa förstugor vid kyrkorna ända till senare tider blifvit kallade vapenhus. Blodiga fejder mellan enskilda personer inträffade ofta, och mord l.eller dråp kunde|30| försonas med böter till den mördades slägtingar, derest ej desse yrkade på att utkräfva blodshämden. För att försona ett sådant mord, som ledt till lång och dödlig slägtfiendskap, m stiftade en borgare i Åbo, Joh. Kölnärä under biskop Vestfals tid St Bartholomei altare i Åbo domkyrka. – Adeln sjelf föregick folket med våldsama föredömen. Det är bekant huru ofta envig och banesår inträffade under fester och dryckeslag. Den mäktige Bo Jonsson mördade år 1381 riddaren Carl Nilsson Ferla vid sjelfva högaltaret af fransiskaner kyrkan i Sthm. Riddaren Matts Gustafson mördade år 1372 biskopen Gottskalk i Linkpg för en tvist om några gods. År 1461 dog bisk. Olof Gunnarson under prestmötet i Vesterås af förgift, emedan han strängt beifrat presternes utsväfningar. Prelaternes och adelns hade för sed att alltid uppträda med stora, beväpnade följen. Biskop Hg uppträdde med ett väpnadt följe af 40 personer, och detta var dock ringa i jemförelse med flera hans efterträdare, som visade sig med en svit af 100 och 200 personer, hvaribland pager af Fds förnämsta adel. Äfven detta var onågot obetydligt mot de sv.svenska prelaterna.original: prelaterna De hade också lagligen förbehållit sig rätt att befästa sina gårdar. Under stormiga och laglösa tider, såsom mellan Albrechts fall år 1389 och intill Unionens afslutande 1397, eller under vid fejderna under Erik XIII och under Carl Knutson, betäcktes på detta sätt större delen af Sverige, och jemte de delar af södra Finland och Tavastland der adeln hade gods, med befästade adliga gårdar, hvilka allt ofta ej voro bättre än verkliga röfvareborgar. År 1468 utfärdades en lag, att hvarje adelsman, som vore sinnad angripa den andra, skulle genom ett öppet fejdebref, och icke blott genom muntlig tillsägelse, förklara sin fiende krig och lemna honom 24 timmars tid att rusta sig till försvar. – Den m Det stadnade icke alltid vid sådana småfejder. Vi ha sett, huru den mäktige riddaren Erik Axelson Tott i Nyslott år 14779 på egen hand förklarade Czaren af Rd krig och inföll härjande på hans område, ödeläggande der en sträcka af 20 mil.

4 Man måste tänka sig andra tider än våra. Formerna för lifvet voro andra och råare: men|31| bakom dem fanns en kärna, mäktig af utveckling, och denna kärna fanns ej i staten, som ofta dref redlös för stormen, – den fanns ej i familjen – ej i lagen som ofta hånades af de mäktige, utan i den oförstörbara kärlek till frihet, på hkenhvilken lagen var byggd – ej i sederna, utan som vexlade mellan enkelhet och öfvermått, utan i den sedliga roten af tro på Gud och kärlek till fosterlandet.

5 Om de dåvar.dåvarande Ff:sFinnarnes karakter läsa vi i 17:de boken af Olai Magni beskrifning om de nordiska folkslagen en ganska berömmande skildring. »Efter sin deras omvändelse till xdomenkristendomen, säger han, hafva alla dygder blifvit inhemska hos f.finska folket. Mot främlingar och nykomlingar visa de den största gästfrihet och frikostighet oegennytta. Sig emellan äro de anspråkslösa och välvilliga; sena till vrede, men om de länge retas, blir deras hämd desto fruktansvärdare. De bo i byar, socknar och skilda gårdar, hafva präktiga kyrkor och mycken håg för att bygga nya. Sina prester visa de den största vördnad och anse tionden vigtigare än någon annan utgift: derföre blifva de också, med tolkars tillhjelp, undervisade i Guds bud, så att de, efter att ha öfvergifvit sin gamla vidskepelse, med största upprigtighet äro redobogne att utöfva alla ädla dygder.» – Hvad vidskepelsen angår, på hkenhvilken vi i ingalunda framfarna tider sakna prof ens i våra dagar, synes den ännu vid slutet af medeltiden ha varit ganska mäktig och allmän, särdeles i Norra Fd. – O. M. Om Östbottn.Österbottningarne berättar O. M. att icke blott män, utan äfven qvinnor och barn idkade många slags trolldom, så att de kunde omskapa sig i alleh. vidunderliga djurskepnader. Med deras trollrunor kunde de utforska de mest förborgade ting, och förflytta sina själar till vidt aflägsna bygder, bota sjukdomar, hämnas på sina fiender med trollskott o. s. v. – Man tycker sig i denna för 350 år skrifna skildring läsa en berättelse från våra dagar, endast i något starkare drag. – Den gamla hedendomen har fortfor då, liksom den fortfar ännu, att steg för steg göra xdomenkristendomen fältet stridigt.|32| Med denna sega lifskraft hos den urgamla hedendomen kan det icke förvåna oss, att de gamla KvalaKalevala mytherna fortlefvat ända till vår tid i aflägsnare delar af landet. Mera förvånande är synes det, att – under det Sv:s och Dmks folktradition förgätit hednarunorna, och men bibehållit en tallös mängd historiska folkvisor från medeltiden, är förhålldtförhållandet i Fd motsatt, så att här är det de äldsta hednarunorna som lefvat längst, under det att medeltidens hågkomster äro nästan förglömda. Bland 652 f.finska folksånger, införda i de tre delarna af Kanteletar, äro endast 25 förda under rubriken historiska; bland dem gå några tillbaka till hedendomen, några in i nyare tider, andra åter äro utan någon bestämd tidsfärg, så att de egent. medeltidsminnnena reducera sig till 5 l.eller 6. Den prosaiska traditionen har visserl.visserligen flera, men äfven de mycket spridda och uppblandade. Orsaken kan icke vara någon annan, än att f.finska folket underkände sig främmande och likgiltigt för den germaniska medeltiden, men hangde som blef detsamma påtrugad, men hängde med så mycket större förkärlek fast vid sin hedniska tradition, i hkenhvilken det igenkände sig sjelf. Redan Denna observation är af vigt för vårt folks utvecklingshistoria. Den säger oss för det första att Ff.finska folket icke genomlefvat en medeltid i samma betydelse som det germaniska och latinska Europa, och att dess rot står således väsentligen på en annan grund, än den nuvar. europeiska civilisationens. Ett bevis härpå är äfven Kvala, der man visserligen finner spår af xdomenskristendomens, men icke af den germaniska kulturens inflytande, ehuru Kvala genomlefvat 6 till 7 sekler i nära beröring med detta.|33| Derföre har också Kv. förvånat verlden som en i vår tid alldeles ny och främmande företeelse. – Vidare säger oss denna observation, att det sv.svenska samhället ännu under medeltiden var något utifrån hämtadt, som då ännu ej hunnit vexa in i folkets medvetande och likasom blifva dess eget. Och slutligen lära vi häraf att bedöma den vesterl. kulturens olika motståndskraften hos inverkan på olika delar af f.finska folket. I södra och V. Fd har den nya germaniska kulturen dödat sången, dödat mythen, dödat trolldomen, under det att dessa ännu fortlefva i landets mindre åtkomliga aflags norra och östra delar. Har den Tav:ländskaTavastländska folkgrenen derföre visat en mindre motståndskraft? Nej, den har visat sig ännu segare än den karelska, ty den har behållit sig sjelf i passivt motstånd, äfven sedan dess protester blifvit förstummade. Den har tig kunnat tystna och dock lefva. Om den ostfinska folkgrenen kunnat uthar i sekler uthärda detta tystnadens prof, är ovisst.

6 Af de historiska balladerna i K:tar äro tre från medeltiden ishti synnerheti synnerhet af intresse. Den första behandlar biskop Henriks död,. fFör dess innehåll har jag förut redogjort. Den andra behandlar Wiborgska smällen och beskrifver med en oöfverträffelig naivitet denna tilldragelse huru »Iivana iso isäntäspråk: finska» led sin stora smälek mot Matti Laurinpojka, »wiisaskonsekvensändrat/normaliserat Wiipurin isäntäspråk: finska.» Märkvärdigast af alla är dock den tredje balladen, »Elinan surma», Elins sorgliga öde, derföre att den mer än någon annan finsk folkdikt är genomandad af medeltidens romantik, utan att derföre förneka sin starka f.finska egendomliga färg. Dubbelt märkvärdig är denna ballad derföre att den behandlar en i öfrigt alldeles okänd l.eller förgäten historisk tilldragelse med en åskådlighet och en friskhet i intrycket som bära vittne om att den måste sta vara byggd på en verklig händelse.|34| Och slutligen får den ett ökadt intresse emedan den rör en af den f.finska medeltidens berömdaste adliga ätter, slägten Kurck. – Klaus Kurck till Laukko kommer för att fria till jungfru liten Elin på Suomela och börjar frågar genast med den efter den fornfinskaoriginal: fornfinsk seden – när man att köptea hustru, om der ej fanns någon jungfru flicka att sälja,. hkenhvilken öfvermodiga Efter något krus svarades härtill ja, slägten och Elin gaf sitt samtycke, dock med onda aningar. Ty på Laukko väntade henne en fiendene, tjensteflickan Keirstin, som ogerna bortgaf husets nycklar, och snar denna Kirsti intalade riddar Klaus att hans maka var honom otrogen. För att få bevis derpå, låtsar då riddaren resa bort på ting till de norra socknarna, men stadnar i hemlighet vid en auma lada i närheten. Under hans frånvaro retar och hånar Keirstin på allt sätt sin unga fromma matmor, hvarpå hon lockar drängarnes förman Olof in i riddarens stuga, springer så till ladan och berättar beder berättar att hon nu har bevis. Riddaren skyndar hem och tänder i sin vrede eld på huset. Liten Elin, sticker som märker lågorna, sticker ut sitt finger med vigselringen ut genom fönstret och beder om förskoning, men riddaren afhugger fingret. Derpå beder Elin honom åtminstone rädda sittn lilla nyfödda barn son, men riddaren förklarar honom för en bastard, och Elin, omhvärfd af lågorna, beder Gud att åtminstone få se sin moder, innan hon dör. Detta hör en trogen tjenare Uoti och skyndar med bud till modren i Suomela. Modren i sin ångest påtager alla sina kläder bakfram, skyndar till Laukko och ber om nåd för sin dotter, men Keirstin råder att öka elden med »det svarta onda mjölet» (krut) och med tjära, och Bbedyrande sin oskuld, störtar liten Elin i lågorna;. men fFrån denna stund kom Guds straffdom öfver Laukko gård. Hästar och boskap störtade af pest. Riddaren|35| saitter en dag dyster i hågen på trappan till visthuset. Hans samvete har vaknat. Då kommer frälsaren till honom i tiggareskepnad.original: tiggareskepnad och frågade hvarför han gråter. Riddaren förtäljer sin olycka. Frälsaren känner den ga[---]oläslig handstil Hvar är din hustru? frågar frälsaren. »Der – säger K. Kurck – i det höga himmelriket – vid Guds fötter der hon sitter – Har sex ljus, som brinna, för sig – har en gyllne bok i handen – Och sin lilla son i famnen – Olof lägre ner vid dörren.»– Men hvar är då Kl. K? frågar frälsaren vidare. – »Der utiI den djupaste afgrund, svarar riddaren; Litet ser man till hans sporrar, hkahvilka lysa blänka längst i djupet – Men hvar är Keirstin? – Ännu långt djupare i den djupaste afgrunden. Litet ser man hennes flätor, svagt de gyllne banden glänsa.» – Derpå låter Klaus K. ännu sin säckpipa (jagthorn?) ljuda på öde kärret och rider så in i öppna hafvet.

7 Men om hans maka säger sången:

»Sekonsekvensändrat/normaliserat oli meno nuoren Rouan,

Nuoren Elina emennän,

jok’ oli kaunis kaswoiltansa.

Kaunis kaikella tavalla.

Kauan sinua kaivatahan,

Ijän kaiken itketähän,

Itku ej Laukosta lakaa,

Walitus Wesilahesta.»

9 Sådant slut fick frun på Laukko – Sådant slut fick liten Elin – Som var vacker till att skåda –oOch till sina seder ljufvlig. – Länge skall man sakna henne – Både sakna och begråta – Laukkos tåraroriginal: Tårarna slutatorka icke na på Laukko strömma – och i Wesilaks bor ej sorgen –

10 Hela denna och älskvärda dikt är uppfylld med rörande dessa fina drag af romantik, men tillika med denna frihet i känslan, som är den f.finska folksången egen, har derföre redan i sig sjelf ett högt poetiskt värde, oberoende af dess historiska grund. Att den är diktad under kath.katholska tiden visar sig tydligt af flera drag, såsom de sex ljusen och den gyllne boken i himmelriket. Men hvem, frågar man, var denna Klaus Kurck? Känner historien en sådan riddarne? Härpå måste vi svara: nej, man känner omkring 12 eller 14 medlemar (?) af Kurden berömda Kurckeslägten, men ingen, på hkenhvilken denna berättelse skulle passa in. HketHvilket dock icke hindrar dess verklighet, emedan slägten var talrik och många dess medlemar numera okände. Gottld har gifvit balladen Elinan surma ett eget intresse derigenom att han söker göra det troligt,|35| att K. Kurck var fader till den berömde bis Arvid Kurck, Fds siste kath.katholska biskop, och den så grymt innebrända Elin hans moder. Händelsen skulle då ha tilldragit på 1460 talet. Härom är svårt att något afgöra. Jag vill blott erinra, att Messenius och efter honom Porthan framkasta den förmodan att biskopens fader hetat Jakob Kurck och att hans moder Katharina, af den lika ryktbara och mäktiga Djekneslägten, en åsigt som Grönbl sedan upptagits och sökt vidare leda uti bevis. Deraf följer likväl icke att den f.finska folkdikten ju ej kunnat förändra namnen efter godtycke, såsom vi ofta se den göra, t. ex. i den nyssn. balladen visan om Wiborgska smällen, der Knut Posse kallas Matti Laurinpojka. Det väsentliga i dikten är icke namnent, utan den uppfattning af medeltidens riddare, som här återspeglas ur från folkets läppar. När den skandinav. sagan vill måla ett rätt svart brott, så framträder detta vanligen som trots mot gudarna. l.eller brott emot För det f.finska folkmedvetandet deremot fanns intet grufligare brott, än när någon förnärmade familjens heliga band. (Kullervo). Således, när den f.finska sången velat uttala hela sin afsky mot en adelns förtryckande låter den hjelten i stycket uppbränna sin oskyldiga maka och sitt barn och uppställer som motsats en mor som vill rädda sin dotter, och en dotter som älskar sin mor så högt, att hon icke kan dö, utan att återse henne. Denna vandring skildring är karakteristisk, den låter oss tillika kasta en blick in i folkets tänkesätt om de högre stånden. Men icke mindre betecknande är, att icke riddaren ickeuppbär brottets egentl. skuld och största straff – han slutar tvärtom med samvetsånger och frivillig död – utan det är tjenstepigan Kirsti, som är den verkliga anstifterskan och den som dömes till den djupaste afgrunden – således en person af folket sjelf. – Var detta en fin vändning för att ej såra de herrar af Laukko, som herrskade mäktiga ännu på den tid, när balladen diktades? Det är möjligt, – möjligt också, att deri ligger en|36| djupare reflexion, nemligen den, att allt ondt, allt förtryck, alla brott dock slutligen uppkommit genom affällingar ur folkets egna leder, hkahvilka icke skytt några medel för att tillvålla sig makt eller tillfredsställa sina passioner.

11 Med denna vår vackraste inhemska ballad från medeltiden vilja vi afsluta skildringen af detta tidehvarf och af Kalmare Union. Denna period af vårt lands framfarna dager var ingalunda så olycklig och så mörk, som mången torde ha föreställt sig densamma. Jag har ej velat dölja dess skuggor. Men katholicism i böra ihagkom erkänna, att det var denna tid, som grundlade vårt nuvar. samhälle, vår nuvar. civilisation. Katholicismen i vårt land förtjenar icke den hårda dom, som reformationens tidehvarf fällde deröfver. Den förtjenar tvärtom den minnesvård öfver sin graf, att den redeligen arbetat för stora mål och att den uträttat mycket med ringa medel. Från 1352 till 1490 var Fd staddt i en stark utveckling och tidtal mot slutet i blomstring. Det är sannt, att de derefter följande 3 decennierna åter kastade landet långt tillbaka och betäckte det med ruiner. Af sådana återfall är vår historia uppfylld. På ruinerna följa der ständigt nybyggen – på nybyggena åter ruiner – på ruinerna än engång andra nybyggen. Men i denssa skiften af vexlande öden står har alltid en grund stått qvar, bättre beredd än fden förra, t för kommande skor och likasom kornet gror ur svedernas aska, har det nästan alltid varit ur förstöringen, som Fds välstånd och lycka, folkets ljus och bildning kraftigare uppblomstrat. – Så skedde det ock under reformationens tidehvarf, underom hkethvilket vi härnäst skola tala.