Tionde Föreläsningen. 19/11

Tionde Föreläsningen. 19/11.

1 Återgå till skildringen af Finlands yta. F. bildar Ösjöbäckenets nordöstra stödjepunkt och är den framskjutande vinkel, som ger för Ösjön är af den största betydelse, emedan den bpå båda sidor om sig bildar Ösjöns längsta och största armar, B. V. och F. V. Tänker man sig F. borta, så skulle Ösjön utgöra en enda stor bassin, ett rundt haf som Sv. H. eller ett ovalt som det Kaspiska. Detta haf skulle då, på samma gång det vore mera imponerande till sin yta och massa, för hela norden vara af en vida ringare betydelse, emedan ett rundt haf har den minsta möjliga kust, och deremot, ju mera dess stränder bugta sig i vikar, öar och halföar, desto mera större blir dess betydelse för handeln och kulturen. medelhaf – Ösjön Nordens Mh B. V. och F. V. äro i mer än ett hänseende Ösjöns armar – rik verksama, kraftfulla armar, hvilka, om man toge dem bort, skulle saknas lika mycket som en mensklig varelse saknar de kraftiga verktygen för sin vilja och handlingskraft. Dessa armar sluta nu Finland imed hela sin spännkraft i Ösjöns famn – fördenskull ha vi kallat F. Ösjöns [----]oläslig handstil yngsta och käraste dotter – och bådas inbördes vexelverkan är utaf afgörande vigt: F:s på Ösjön, emedan vårt land bestämmer Ösjöns konfiguration, dess individualitet, och Ösjöns på F.|2||320| emedan F. vuxit upp ur dess sköte, och badas badar i dess vågor en hundramila kust och har öfver Ösjön sin rätta väg till Europa och verlden. Ösjön är på det sättet både yttre väggen och fönstret af F:s stuga – derifrån blåser emot oss den vida verldens luft, frihetens ande, det materiela välståndets befruktande vindar, och civilisationens, bildningens upp lifvande, stärkande och förädlande andedrägt.

2 Huru vi än vände oss, blir således Ösjön alltid vår utgångspunkt, förutan hvilken vårt land likalitet kan tänkas och exsistera, som en stuga utan vägg eller en tafla utan bakförgrund. Ö:sjön är för oss ett utomhus – vi vilja nu derifrån åter vända oss inomhus, sedan vi genom motsatserna af land och haf, som ömsesidigt betinga hvarandra, försökt att fixera och begränsa vårt egentl. ämne, likasom man aldrig känner sig rätt hemma, innan man engång forsok mäter sitt bo med dess närmaste omgifning.

3 Wi komma då till den frågan:Hvadoriginal: hvad är det, som inom den finska jordens sköte betingar dess konfiguration, dess läge till hafvet? Hvad är det som gifvit vårt land dess nuvarande gräns? Hvad är det som håller det tillsamman och reser en damm emot hafvens vågor, så att de, engång tillbakaträngda, stängas inom sina murar och icke vidare förmå bortspola ett enda stycke af våra kuster? Svaret återfinnes i all geografi: dDet är bergformationen. Den På den bero ytterst alla länders yta och gränser, följaktl. också vårt lands. Men om vi ha detta faktum gifvet ur den allmänna fysiska geografin, så finna vi strax att det är underkastadt otaliga modifikationer, som åter bilda ett lands fysiska egendomlighet och göra det till ett land för sig, en geografisk individualitet. Vi ha förut anmärkt, huru F. är ett så alldeles säreget, egendomligt land och olikt alla andra, att det står, geografiskt och historiskt, som en förmedlande länk mellan vester- och land och åter i denna förmedlande ställning har sin sjelfständiga bestämmelse, sitt berättigande som individ. Grunden dertill är nu främst att söka uti vårt lands bergformation. Finska jorden är ingenting annat, än ett aftryck af den underliggande bergplatån. – För det första bör anmärkas den egenhet, som vi dela med Skandinav. halfön, att vårt land hvilar helt och hållet på urformation, på granit. Uti andra länder ligga betäckes urformationen af|3||321| sekundära och tertiära formationer, flötslager, alluvialbildningar, öfverhufvud nyare jordarter, ofta till ett ofanteligt djup. Der blir det möjligt att geno gräfva genom de lösare lagren artesiska brunnar af 4 till 600 fots djup, och mången gång annars får man gräfva sig mycket djupt ned, innan man träffar en vattenåder. I Finland äro artesiska brunnar en omöjlighet, och nästan öfverallt träffar man vattenådrorna nära jordytan. Orsaken är att graniten är både vår enda allmänna, och allt bestämmande bergformation och dertill ännu ligger så nära jordytan, att der den ej står i dagen, der behöfver man ej tränga långt ned, innan man träffar den uti djupet. Emedan nu graniten är den hårdaste formationen, så är det klart, att den mera egenmäktigt än andra tvingar landets hela yta att reglera sig efter dess nyckfulla for engång bestämda former. I andra länder förvittras bergen af regn, luft, hetta och köld, vårfloderna undergräfva deras grundvalar floderna bryta sig väg genom dem, sjöarna uppslamma dem, inre vulkaniska eruptioner för omstörta och förändra dem, andra jordlager afsätta sig på dem, och menniskohanden jemnar utan stor möda deras oregelbundenheter efter efter allehanda lifvets behofver. Men hos oss dikterar graniten lagar för hela naturen jordytan; vi kunna hvarken eld, luft eller vatten uträttar någonting emot hans fasta sega urkraft; menniskohanden uträttar mot honom så litet, det kostar så mycken ihärdig möda att sk göra honom underdånig blott på en enda punkt, att den behöfver 10 år och 3 millioner rubel silfver behöfvas för att spränga åt Saima en väg genom granitdammarna. Allt detta ger åt den finska naturen en fasthet, en hårdhet, en oföränderlighet, som troget afspegla sig uti folklynnet.

4 Widare märka vi, huru denna urformation, denna granit hos oss breder ut sina massor åt djupet eller på bredden, i stället att torna dem upp uti höga berg. Finland har ingtet mHimalaya, inga Ander, inga Alper, icke ens något som kan tåla en jemförelse med den norrska fjällryggen. Finland beho Orsaken är att Finland icke behöfver sådana. Det fordras en annan|4||322| och något bastantare ryggrad att hålla ihop en verldsdel, såsom Asien, och Amerika, Europa, än att hålla ihop en enstaka halfö som Skandinavien, och åter fordras en starkare vall för att hålla ihop skandinav. halfön, som har en stor längd med en i förh.förhållande ringa bredd, än att hålla ihop ett land som Finland, der bredden motsvarar längden och som dessutom landfast sam med en bred basis sammanhänger med den öfriga kontinenten. Wåra berg äro inga eg.egentliga bergsryggar, shängandesammanhängande höga massor med framskjutande toppar; de äro antingen granit-åsar af ringa höjd i förh.förhållande till bredden och ofta afbrutna, eller ofta åter förplattande sig i flatare hällaroriginal: hälla; eller bestå de af sandåsar med underlag af granit, betäckta af grus och bevuxna med skog. Det sednare slaget är det vanligaste. Slutligen bestå de af enstaka klippmassor eller sandkullar af rundaktig form, ett halfklot och en dalgrytor tätt vid hvarandra, så att man t. ex. i vissa delar af Tavastland tycker sig resa på mellanränderna af en munkpanna. gryta vid gryta. Men om således våra berg hellre gå på bredden och utlöpa på ytan i flata hällar eller jemförelsevis låga ku utsprång och åsar, så tillräckliga att fästa marken och likasom uppliniera vår halfös gränser och stödjepunkter, så äro de icke derföre mindre bestämmande för en varierad beskaffenhet af vårt lands yta. De äro tillräckliga för att, relativt sinsemellan, bilda högländer och lågländer, sjösystemer bergstrakter, små slätter, sjösystemer, flodområden och öfverhufvud allt det som man kan sammanfatta under benämningen dalsystemer.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Innan vi öfvergå till en närmare skildring af dessa, blir det nödigt att nogare fixera bergens och höjdernas förhållande till ett lands vatten, d. v. s. orografins förhållande till hydrografin. Båda dessa, neml. orografi och hydrografi, sammanfattas i läran om dalarna, eller ankologin, och denna innefattar följaktl. i sig hufvudsumman af ett lands fysiska geografi. (obs. till sid. 7.)

5 Dalarna. Man måste utgå från den sats, att berg, höjder, åsar äro ingenting annat, än kanter, begränsningar för en nedanföre liggande dal. På det sätt I På det sättet äro bergen egentl. icke land, utan endast råmärken för olika trakter – punkter, hvilkas yta är en obetydlighet i förh. till dalarna – och det gäller isynnerh.isynnerhet om ett land, som icke egentl. har några fjälltrakter, några bergplatåer af betydande höjd och utredning. Allt det hvad fo vi rätteligen förstå med uttrycket land, det är antingen en sluttning eller en slätt eller en liten slätmark omgifven af sluttningar, d. v. s. en dal eller en däld. Sådant är ofta för ögat omärkligt, så att man kan resa långa sträckor t. ex. från Tavastehus till Hfors, utan att märka huru man reser utför en jemn sluttning, hkenhvilken sammanräknad gör inemot 300 fot. På samma sätt skulle man mången gång ha svårt att med blotta ögat bestämma när en trakt bör anses för en dal, d. v. s. detn relativt djupaste nejden i förh.förhållande till sin|5||323| omgifning. Men naturen har sörjt för att skaffa oss en osviklig mätare af sådana förhållande uti vattnet och uti den allmänna lag för hydrostatiken, att en vattenmassa i följd af tyngdlagen alltid uppsöker den rasvårläst p.g.a. strykningt djupaste trakt den kan åtkomma. För att således bestämma ett lands sluttningar och dalar behöfva vi endast följa loppet utaf dess floder rinnande vatten, utbredningen af dess sjöar. En flods riktning säger oss alltid, att landet sluttar åt samma håll; en sjös yta bevisar att det ställe, som den upptager, är den relativt djupaste dalden dalen. Inetet land i verlden, med undantag af Nordamerika, har en sådan mängd af så noga som vårt s uppritat sina dalsystemer med vattenpasset. Svårigheten ligger endast deruti, att dessa dalar äro så många, så olikartade och så vidtutgrenade, i följd af bergenas nämnda egenhet att gå ut på bredden, så att man – också med ledning af vattensystemerna – stadnar mången gång i villrådighet, när man vill försöka att upprita bestämda gränser mellan dennssa olika facer af Finlands yta.

6 Wi komma således till den erfarenhet, att floderna, bäck åar, bäckar, i allm.allmänhet rinnande vatten, beteckna sluttningar, men stillastående vatten sjöarna och träsk beteckna dalar. Derutaf veta vi, om också aldrig någon höjd blifvit uppmätt eller någon höjdkarta utgifven, att t. ex. Finlands kuster slutta mot hafvet. Men ju starkare sluttningen är, desto stridare är floden. Derutaf veta vi att t. ex. Uleåborgs läns kuster slutta starkare än Wasa läns och åter östra Nylands och Wiborgs läns kuster starkare än vestra Nylands och Åbo läns. Naturligtvis bidraga andra orsaker till flodernas stridare lopp. Det beror t. ex. på vattenmassan. Det beror också på det motstånd floden möter uti sitt lopp och bredden af den fåra han är i stånd att bilda sig. Kumo t. ex. har icke föga starkare sluttning än Kyro elf, men han har större vattenmassa och flera hinder att besegra. Derföre går han|6||324| i fors på fors, medan Kumyro jemforelsevis kan kallas den saktmodigaste af våra stora floder. Således gäller strömmens styrka ej alltid obetingadt som regel, men osviklig måttstock på sluttningen, men öfverhufvudtaget den är blir en sådan., så snart man beräknar biomständigheterna. Just för det alla våra floder, större och mindre utan undantag, äro strida och uppfyllda af forsar, leda vi oss till den slutsats, att Finland, icke a som äger blott få slätter, icke äger något egenteligt slättland. Rhen, Elben, Donau och andra stora europeiska floder äro segelbara, emedan de flyta till stor del genom slättländer – d. v. s. deras sluttning är mycket långsträckt gäller källans höjd i förh.förhållande till hafvet, och det mesta mellanliggande kan vara en slätt – och icke ha gr blott i närheten af sina källor ha att strida mot den okufliga graniten. Finland har ingen enda segelbar flod? Hvarföre? För det att Finland saknar slättland, för det att det är en kontinuerande sluttning från dal till dal och för det att våra floder beständigt pressas i snörlif utaf graniten.

7 Men om floden hos oss betecknar sluttning, så hindrar det icke den sluttningen att ha sina sidosluttningar, d. v. s. att bilda en flod-dal. Sådana dalar se vi i stor mängd och af stor längd och ringa bredd i vestra kustlandet allt ned till Kumo, men derefter bli dala floddalarna kortare, fastän lika breda, i följd af bergformationen. Den längsta floddalen i Finland är Kemis, den bredaste deremot Wuoksens. När den dalen tränges ihop mellan bergen, ger den upphof åt vårt sköna Imatra. Långs dessa floddalar, d. v. s. långs flodernas stränder, hara kolonisationen och odlingen trängt, från kusterna börjande, inåt Finland. Det gäller isynnerhet alla trakter af landet, men olika, så att t. ex. i Wuoksens dal och öfverhufvud i södra Finland, har kolonisationen gått uppför strömmen; vid långs Kumo har den åter gått nedför strömmen; långs Kyro och Wasa läns elfvar likaså nedför strömmen, men la i de nordliga elfvarnas dalar har den åter stakat sig uppför strömmen. I hela Österbotten upptill Uleåborg och lan ser manoriginal: man tydligt gången af huru floder och floddalarna varit kulturens vägledare, man ser det derutaf, att soknarna ända till sednaste tid äro 10, o mycket långa, ända till 10 och 14 mil i öster och vester långs floderna, men deremot ganska smala, från 21, 2, högst 45 mil breda i norr och söder. Obs. till sid 2.

|7||325|

8 Nu kunna vi fråga: huru har en flod, huru ha våra finska floder från början uppkommit? HH. Man kuanna tycka att det är en barnslig fråga; det tycks ju vara alldeles klart, att floderna äro naturliga aflopp för höjdernas och för sjöarnas, d. v. s. dalarnas vatten. Så är det väl också, det kan ingen bestrida. Men för Finland gäller ett eget förh.förhållande som ej har sin tillämpning på något annat land. Wi ha nemligen sett, vi ha af vissa rön dragit den slutsats, att största delen af F. har stått under vatten, som sedan har fallit tillbaka. Var nu hela landet engång en skärgård, så funnos der inga floder, endast sund mellan fjärdarna. Och af dessa sund ha våra floder uppstått i tidernas lopp. Ju mera vattenytorna fallit och landet höjt sig, desto mera har denett sådant sund smalnat och hopträngts, och ju mera sluttningen mot hafvet på samma gång tilltagit, desto mera har det fordom lugna vattnet antagit strömnatur, blifvit stridt och förlöpt sig i forsar. På det sättet ha det först blifvit en ström från sjö till sjö och sedan från sjö till haf. Det är t. ex. mer än sannolikt, att Näsijärvis vatten fordom ha gått i ett sund till B. V. och Päjänes på samma sätt till F. V. Men dessa sund ha smalnat och slutligen gifvit upphof åt Kumo och Kymmene. Se här ett ex. Saima har på s. s. varit förenadt med Ladoga och Ladoga med F. V. innan Wuoksen och Neva uppkommo. Men Wuoksen flöt fordom ut genom Suvanto sjö. Nu hände att, emedan W:s Suvantos mynning till S. till Ladoga låg emot norr, så drefvo de starka nordanstormarna genom vågsvallet så mycketn sand emot W:s mynningen att der bildades bankar och hela mynningen tillgrundades. Hvad skulle då Saimas stora fjärdar göra med sitt öfverflödiga vatten? Jo, det steg och steg, och till slut bröt det sig våldsamt en ny väg genom Imatras sköra klippor.

9 Kaivando. M:vesi och Roine m. fl. utfalla gen.genom Walkeakoski i Wanajavesi med 15 f.fots fall i 2 afsatser. 15 qvarnar, dämd till 7 aln.alnar Sjöarna stego – Kangasala, Pelkäne, Hauho och Limenvesi öfvsvämmades – Sidokanal – 1820 börjades gräfn.gräfningar vid Kaivando – Åsen 200 aln.alnar br.bred 43 f.fot öfver R., som stod 5 till 6½ f.fot lägre än L:vesi. – 3 Apr. 1830 – vattn.vattnet i K, fr.från 3 till 25 fot – fördubbl. bredden – 4,500 tunland – Ihari fors –

10 Finl. i teckn. s. 185.

11 obs. från höga berg
andra sorts floder

12 Suvanto 1818 d. 22 April. – Taipale byamän. S. förut en liman af Vuoks., utl.utlöpande vid Kiviniemi – 38 v.verst lång – till en 500 aln.alnar lång o. 20 aln.alnar bred sandvall, vid Taipale, från Ladoga, som var 37 f.fot 4 tum lägre. Dånet till Schlüsselburg. På en dag tömdes S. – Taipale ström 1819 2 v.verst lång o. 15 f.fot bred, har på den gamla sjöbottn.sjöbottnen nu en längd af 8. v.verst med 75 fots bredd. Kiv. försvann. – Sedan 1820 föll S. på 13 år 1 f.fot 10 t.tum – Tillandning 10,000 tland.tunnland – Stubbar på bottnen. V. var 1818 6 f.fot 8. t.tum lägre än S., nu 18 f.fot 13 t.tum högre.

13 Roine och Mwesi förut genom Savsu å, men 1604 gen. Ihari.original: Ihari