Tredje Föreläsningen. 8/2 64

|19|

Tredje Föreläsningen. 8/2 64.

1 –8 23 – brister –

2 Under Kalmare Union vexte den kath.katholska kyrkan i Fd snabbt till sin högsta blomstring och makt, men denna dess sommar var kort och efterföljdes af en tidig höst. Hennes egentl. hierarkiska organisation begynte med den 7:de biskopen i Åbo, Catillus, under hvars tid Domkapitlet i Åbo inrättades år 1266, från hkenhvilken hvarefter biskoparne valdes af detta kapittel, stadfästades af påfven och derigenom blefvo alltmera oberoende af den verldsliga makten. En sällsynt rad utmärkte, energiske män, de fleste af hög börd, stor lärdom och stort personligt anseende, utvidgade derefter kyrkans makt och inflytande. Den 9:de biskopen, Magnus I flyttade år 1300 biskopssätet från Räntämäki till Åbo, hvars domkyrka från denna tid blef Fds andliga medelpunkt. Den 10:de, biskop Ragvald, uppförde omkr.omkring år 1317 Kuustö slott, inom hvars murar biskoparne i Åbo funno sin trygghet i hårda tider. Stödd på detta andliga fäste i Rom och verldsliga i Kuustö, vågade redan den 11:te biskopen Benedikt, † år 1340, kallade Ff.Finnarne sina undersåter och behandlade dem som sådana. Hans efterträdare, den ryktbare Hemming, † år 1367, blef genom sina statuter, och sin energiska styrelse,original: styrelse och tiondens genomdrifvande och Digerdödens inverkan, hvarigenom kyrkan riktades med testamenten och hennes makt öfver sinnena vexte, – den kath.katholska kyrkans hierarkins egentlige grundläggare i Fd. 14:de biskopen, Johannes Petri, † år 1370, vågade redan slunga bannstrålen mot landets mäktigaste höfdingar. – 16:de biskopen, Bero Balk, † år 1412, fulländade kyrkans centralisering genom arkidiakonatet i Åbo, och den 17:de, Magnus Olai Tavast, som styrde till 1450, blef den mäktigaste biskop Fd någonsin ägt. Om Fd någonsin ägt en inhemsk konung, var det biskop M. T., ehuru hans krona doldes under en biskops mitra. På hans tid var målet uppnådt, landet följde hans vink i både andliga och verldsliga ting, och konungen, hkenhvilken han till namnet erkände såsom sin länsherre för sina vidsträckta timliga besittningar, begärde hans råd, och leddes af hans tryckte sitt insegel på hans beslut. Vid denna tid uppblomstrade klosterväsendet i Fd och fann sin högsta utbildning i brigittinerklostret i Nådendal och fransiskanerklostret i Raumo.|20| Vid samma tid begynte äfven kyrkan om imponera med en för norden, särdeles ovför Fd ovanlig prakt, som underhölls genom de rika gåfvor och donationer, hkahvilka från alla håll tillströmmade. OchvVid samma tid lösgjorde hon sig faktiskt alltmera från beroendet af Upsala erkebiskopsstol. På hela 1400 talet följde satt en oafbruten rad af de mest utmärkte män på St Henriks stol. Den lärdaste bland de lärde, Olaus Magni, efter † år 1460, efterträddes af tvenne de djerfvaste och snillrikaste hierarker, som pre burit en biskopsstaf uti Norden, Conrad Bitz † år 1489 och Magnus Särkilaks † år 1500. Med ingången af reformationens århundrade visade sig emellertid entt börjande förfall af kyrkans makt, hvartill spår upptäckas redan under de sistnämnde två mäktige kyrkofurstarne. Den stolta byggnaden begynte undergräfvas af de kyrkans i hela Europa inträdande vanmakt, förorsakad af sjelfva öfvermåttet i dess makt. De nästföljande biskoparne, Laurentius Suurpää och Johannes Olai, voro svage gubbar och styrde icke länge. Först Men iI den 23:dje osch siste kath.katholska biskopen, Arvid Kurck, upplefde ånyo den kath.katholska hierarkin i hela dess glans, men det var det sista uppflammandet af ett slocknande ljus, och denna glans var numera personens, icke institutionens. De hårda, blodiga tiderna under Kristian II:s skräckregering blefvo biskop Arvid, oaktadt all hans kloka statskonst, öfvermäktiga, och flyende besegrad af verldsdanlska vapen under den stora frihetskampen i norden, flydde drunknade han flyende med en stor del af sina klerker och Fds förnämsta adel utanför Öregrund år 1522. Med honom var den kath.katholska kyrkans sista lysande spets bruten i Fd, och hon föll snart derefter för tidens starka ande, men föll icke, såsom i Sverige och andra länder, hatad och föraktad|21| för sina laster, sintt högmod, sin hersklystnad och sina förrädiska stämplingar mot eget fosterland, utan föll med ära, i striden för detta samma lands frihet, hvars talan hon så länge med heder fört, – föll älskad och länge saknad af detta folk, hvars väl hon, efter sin tids mått och med sina medel, så länge hade kraftigt befordrat.

3 Jag har förut anmärkt, att den kath.katholska kyrkan i Fd representerade tvenne riktningar eller makter och kult.svårtytt intressen i Fd: en universel eller finsk europeisk och en nationel l.eller finsk. Dessa båda riktningar voro icke så oförenliga, som vid första påseendet skulle kunde synas. Universel l.eller europeisk var denna kath.katholska kyrkan redan genom sitt namn (katholsk = allmännelig), genom hela sin tendens och genom sin medelpunkt långt utom landet, i Rom, med hkethvilket biskoparne i Åbo ständigt stodo i tät beröring och hvarifrån de hämtade, enligt tidens tro, en gudomlig stadfästelse på sin makt. Fds ringa politiska betydenhet, som ställde det fjerran från verldshändelserna, skyddade det tillika derunder fraör faran af en vådlig utländsk inblandning uti dess angelägenheter. Likväl ickeoriginal: Icke så, att verldshändelserna skulle ha spårlöst gått förbi detta aflägsna land: dess korstågen, den stora schismen, kättarekrigen, feodalsystemet, m. fl. stora tilldragelser, spordes i deras efterdyningar ända hit,. och Man Någon annan olägenhet, had än påfl. stolens mot slutet tilltagande utpressningar, hade Fd icke af Rom,. mMen väl erhöll det derifrån tidtals ett kraftigt stöd, först emot hedningarnes vapen inom och utom landet, dernäst af mot konungamaktens ingrepp; slutligen äfven derigenom så många att landets främste och lärdaste män under täta resor till södern, genom deras studier vid utl. universiteter och genom den ständiga beröring de sedan allt fortfar.fortfarande underhöllo med utlandet, likasom andades tidens luft och förde dess lifvande fläktar ända hit till denna afstängda nord. Denna täta vexelverkan med Rom och Europa var i högsta grad bildande, lif var en stor och nödig väckelse för ett land med så få egna resurser som Fd, och när denna beröring med Rom och Europa upphörde|22| eller dock mycket minskades efter reformationen, föll till en början ett mörker öfver landet, så att Fd derefter, i mer än ett sekel, nästan syntes förvildadt i jemförelse med dess kultur under kath.katholska tiden, intilldess att trettioåra kriget och stiftandet af Åbo universitet i en långt senare tid begynte återknyta landets förbindelser med den öfriga verlden. – På området af denna samma kultur, som tillflöt Fd ifrån Europa, möttes äfven den kath.katholska kyrkans båda riktningar, den universela och den nationela. Det kunde ej fela, såvida hos nationen fanns någon kraft och intelligens, att denna till sitt ursprung främmande kultur efterhand assimilerades, införlifvades med folket, gjordes till finsk,. Assimilationen gick långsamt och märktes mindre, derföre att kyrkans språk var det dåvar.dåvarande verldsspråket, latinet. Men genom kunskaperna, som inflöto på detta främmande tungomål, var sjelfva underlaget byggdt för en nationel bildning: sin formen, sitt språket skulle denna bildning ej sakna, när tiden var kommen. Och tiden kom. Knappt 20 år efter reformationen begynte med Agricola finska språkets literära inträde på kulturens område. Reformationen var visserl.visserligen härtill en mäktig häfstång, derigenom att den vid gudstjensten utbytte latinet mot landets modersmål; men utan virke timras ingen byggnad, och katholicismen var den som infört kulturens virke. Dessutom hade äfven den varit tvungen att antaga sig finska språkets sak, genom nödvändigh. att tolka sin kristendom för folket, och derigenom hade språket utbildats med åtminstone med religiösa begrepp, innan det genom Agricola framträdde i tryck. För att göra katholicismen rättvisa, måste man äfven ihågkomma att boktryckarekonsten då var en ny uppfinning, som uppträdde i Fd först under katholic:s sista tid. i Fd|23| Det var naturligt att den då först begagnades till en messbok och en handbok för kath.katholska gudstjensten, således på latin. Hade katholic.katholicismen här fått tid uppå sig, är det sannolikt, att den vändt sig till finskan förrän till svenskan – ty mellan sv.svenska och f.finska kyrkorna rådde under kath.katholska tiden en märkbar rivalitet., och dessutom var umgängesspråket då och ännu mer än ett sekel framåt, äfven bland de högre stånden, merändels finskan. I Italien dröjde det icke länge, innan Dantes gudomliga komedi och Boccacios Decamerone midti katholicismens sköte trycktes på modersmålet. För att rättoriginal: rätta fatta med huru mycket ringa medel kath.katholska kyrkan i detta land verkat för bildning så mycket för bildningen, måste man ihågkomma, att en handskrifven bok var lika mycket värd som ett hegodt bondhemman och att Åbo domkyrkas dyrbaraste skatt var ett bibliothek af 40 eller 50 volymer. Likväl se vi denna kyrka inrätta kloster- och kyrkoskolor, af hkahvilka det s. k. Collegium Raumensespråk: latin var på sin tid en berömd och grundlärd inrättning. Det är sannt, att med så få och dyra böcker, måste äfven boklärdomen vara ett privilegium för några få, under det att massan af folket hvarken kunde läsa eller skrifva, och deri verkade reformationen, understödd af boktryckeriet – förutan hkenthvilket den aldrig varit möjlig – en lycklig förändring. Men ännu i en långt senare tid fortfor den lärda bildningen att vara några fås tillhörighet; det är först i våra dagar vetenskaperna begynt gå ut att lära allt folk och föra sina högsta resultater ända till de lägsta hyddor.

4 Nationel blef den kath.katholska kyrkan vidare derigenom att hon representerade Fd inför utlandet, Sv. inberäknadt; och – derigenom att hon förde folkets talan, framställde dess behof och påyrkade dess rätt inför konungen och sv.svenska rådet, der biskopen i Åbo hade säte och stämma. I henne vande sig folket att se sin naturliga, sjelfskrifne talman, till hkenhvilken man vädjade uti nödens stund, och derigenom hennes protester fick detta folk ett medvetande af sitt berättigande såsom ett skildt, såsom ett fritt folk. Hvarje gång f.finska folket|24| under K.Kalmare Unions tidehvarf tänkte och handlade sjelfständigt, var det under kyrkans skydd och ordförandeskap. Starkt centraliserad omkring sin egen medelpunkt; var hon här en naturlig fiende till den verldsliga maktens centralisation, följaktligen en fiende till enväldet och en försvararinna af friheten i verldsliga ting. Jag säger här – emedan vi i andra länder ofta sett kath.katholska kyrkan i förbund med despotismen förtryckta folken. Här låg tron oftare i fejd med konungamakten än hon understödde den, och emedan denna var utländsk, var svensk, blef redan derföre kyrkan i Fd fosterländsk, finsk. Denna hennes fosterländska tendens är genomgående alltfrån biskop Kettils dagar; – detta är hennes ära och spridde glans öfver hennes fall, som gjorde Fd till en provins under Sverige, hkethvilket Fd icke var, sålänge biskopen i Åbo förde dess talan.

5 Jag har förut sökt skildra de skandinav. svenska samhällsformerna, sådana de infördes i Fd vid första sv.svenska eröfringen och sådana de vidare utbildade sig intill slutet af K.Kalmare Union. Vi finna der entt förbund af särskildt privilegierade landskap, federativstat som småningom sammansmälter till en stat – i dess spets en konung, hvars makt inskränkes först af hela folket på allshärjartingen, sedan af folkets sjelftagne ombud, adel och prester, på herredagarne, slutligen af tumultuariska riksmöten – deremellan alltid af rikets råd. Detta sv.svenska riksråd förde under Unionens stormiga tider kronans styrelsen öfver Fd genom höfdingarne i slotten Åbo, Thus, Wiborg, Raseborg, Korsholm, Nyslott, hvilka hvart för sig utgjorde medelpunkten i ett län – d. v. s. icke förläning, hvars innehafvare stundom vorooriginal: vore endast konungens tjenstemän, oftare likväl län vasaller under kronan, hvilka styrde sitt område med full konungslig makt och endast voro förpligtade att i krigstid ställa ett visst antal soldater till regeringens disposition. En sådan vasall var äfven biskopen i Åbo för sina verldsl. besittn[-]oläsligt p.g.a. konservering/inbindning

|25|

6 Under Sturarnes tid ser man derföre äfven biskopen utsända soldater mot fienden, men sjelf d endast Conr. Bitze synes personligen ha åtföljt kon.konungen i fält. En Tvenne luckaor funnos här i feodalsystemet: var de 1) skatt – 2), att domaremakten var lagligen, om också ej alltid faktiskt oberoende af länsherren. Landet var indeladt, likasom nu i härader för uppbörden, och domsagor med som tillika voro domsagor, hvaraf titeln häradshöfding. De I dessa härader kringreste underdomaren och höll häradsting. Från dem kunde vädjas till räfstetingen, shka sedan som än höllos af lagmännen, hkahvilka reste omkring sin lagsaga, än af konungen, riksföreståndaren l.eller deras särskilde uts ombud. I andliga och en del verldsliga mål hade biskopen domsrätt – han förde ordet äfven i Erik XIII:s landsrätt, som likväl snart föll i glömska, och afgjorde dessutom många tvister som medlem i riksrådet. En Skrifvenoriginal: skrifven lag hade man icke i Fd före Christofers allm. landslag. – Skatterna uppburos för kyrkan och påfven af presterskapet, för kronan af fogdar, och erlades mest i landets produkter af skog jagt, åker, äng, ladugård och fiske. Reda mynt fanns föga i landet förrän på 1400 talet, då det begynte inkomma genom handeln på Sthm och Tyskland. Rahaspråk: finska. Då begynte man äfven i Åbo slå eget mynt. Preuss. och Revalska skillingar kuranta i Fd. 4½ mk Åbo mynt gällde en rosennobel och 10 mk = 1 m. lödigt silfver.original: silfver 24 örtugar gjorde en mark, 8 pgarpenningar gjorde en örtug, 3 örtugar kallades ett öre. En Åbo örtug gällde 6 penningar och ett öre 4 örtugar. Här gällde också den liffländska myntfoten. Myntförfalskning: sjudas i vin, vatten eller olja. – I Carl Kn:s tid kostade en god oxe 4 mk, = 2½ r.rubel en ko 2 mk, ett får 2 öre, ett ℔ smör äfven 2 öre o. s. v. En drängs årslön var 3 mk och 4 p.par skor, en pigas 12 öre och lika många p.par skor.original: skor En Åbo mark 1412 = 7 mk 69 penni. 1480 = 4 mk vårt mynt. Sv. Rühs 2:294. Erik De danska Unionskungarne utkräfde skatterna i mynt, men detta mötte så stora svårigheter, att redan Erik XIII nödgades göra eftergifter deri. Skatterna voro ej tunga, men tryckande genom ojemn fördelning och fogdars utpressningar. En af de tyngsta bördorna var slottshjelpen, som från denna tid ännu qvarstår i kronouppbörden. – Handeln drefs mest af tyskar Saksatspråk: finska i landets få städer: Åbo, Wiborg, Ulfsby, Raumo, Nådendal, Borgå och Ekenäs; I Snappertuna kapell ej långt från Raseborg fanns äfven under medeltiden en nu försvunnen stad l.eller köping. Hansestädernas flottor beherrskade hafven. Först Sturarne , sedan [-]oläslig handstil gjorde ett försök att bryta deras makt – men först G. Wasa lyckades deri.|26| Åbo var den enda finska stadenoriginal: stade, som hade stapelrätt på utrikes hamnar: alla öfriga måste skicka sina varor på Sthm. Nyland och Wib Karelen drefvo handel på Estland. Tull erlades för utländska varor, men till ringa belopp. Vid de nordfinska elfvarnes mynningar, särdeles vid Torneå, Kemi och Uleå elfvar, uppst likasom i söder vid Kumo, Kymmene och Wuoksen, uppstodo betydande handelsplatser och marknader långt innan städer der blefvo anlagde. IshtI synnerhetI synnerhet fisk, torkad i knippor, saltad l.eller rökt. Äfven i min Borgå, Vanda, Haliko m. fl. strömdrag, som nu äro obetydliga och vattenfattiga, men då voro bredare och djupare, idkades lönande laxfisken. Skjälfisket. Sillen ända till 1519 i Östersjön: en katholsk fisk. I medlet af 16:de årh. upphörde han alldeles. Den nordiska sillen ansågs i medeltiden för bättre än den holländska. Olaus Magn. utbreder sig vältaligt öfver det ymniga fisket på dessa tider, hvarom man nu knappt har någon föreställning: konstfärdigheten i fiske och jagt voro på dessa tider långt mera uppöfvade än nu, när man okunnighet och likgiltighet förslösa både skogens och sjöarnas rikedomar. – I åkerbruket var sveden modernäring; endast i Nyland och Eg. Fd begynte mot slutet af medeltiden det nuv ännu brukliga treskiftet med plöjd åker. Det äldsta finska sädesslag var kornet: rågen följde med sv. i Fd är ungefär lika gammal som xdomenkristendomen. Hvetet infördes från Rd. – Rofvor och andra rotfrukter, äfvensom lin, hampa och humle infördes af munkarne. – De täta skogarna hvimlade ännu af villebråd: renar kringströfvade ännu i norra Tav:land och norra Karelen, elgarna voro allmänna i hela landet, de lappska floderna voro rika på bäfrar. Vargar, björnar och lodjur voro så talrika, att ingen vandrare vågade begifva sig obeväpnad på vägen, och qvinnor vågade sig aldrig ensama till kyrkan. obs. Alla resor försvårades dessutom af brist på vägar och broar; att anlägga sådana, räknades af kyrkan uttryckligen som ett förtjenstfullt verk för saligheten. Man reste helst vintertid, när åkdon kunde begagnas; om sommaren färdades man ridande eller i båt. De som nödgades vandra|27| till fots, uppsökte gerna de högsta åsar och kullar, för att derifrån kunna öfverskåda den väg kosa de borde följa uti den stora ödemarken, och deraf kommer det, att så många af våra nuvar. landsvägar, som i början varit sådana gångstigar, ofta gå öfver höga backar, ehuru det varit både genare och beqvämare att leda vägen vid sidan af höjden. obs. – Pörten begagnades ännu öfver hela landet; endast städer, kyrkor och förmögnare herrgårdar hade råd att bestå sig en sådan lyx, som glasfönster. Glas ansågs så dyrbart, ioriginal: I stället brukades trädluckor, hornskifvor eller rutor af linne, dränkt uti tjära beckolja (?). Städernes gator voro trånga, ostenlagda, smutsiga och utan belysning. Endast Åbo hade ett rådhus och några andra byggnader af sten. Ofta uppfördes äfven fästningsverken af träd. Köpmanshusen i städerna voro envånings trädhus, fran med skyddade af höga plank eller murar, vanligen gafveln mot gatan och framtill försedde med ett slags stånd eller öppen bod, der varorna uthängdes om dagen och intogos till natten. I städerna utbildade sig våra skrån, som nu sjunga på sista versen. Dessa skrån eller gillen voro en af medeltidens mest utmärkande företeelser, och de upp hade i början en annan betydelse än nu och utgjorde förbund till gemensamt försvar, gemens. andaktsöfningar, gemens. välgörande ändamål., således ett ringare rotskott af den europeiska riddareandan. Sådana gillen voro St Annas, och St Knuts och de Tre Konungars gillen i Åbo, till hkethvilket sistnämnda hörde den tidens ypperste f.finska män. Skråtvång i nyare mening fanns icke i äldre tider; hvar man som hade lust och förmåga, idkade handtverk; äfven konungar, prester och adelsmän idkade for eller läto för egen räkning idka handel och sjöfart, likasom sjöröfveri ännu idkades af Erik XIII och Severin Norby. Men för tTidernas osäkerhet dref efterhand dessa handelsmän, dessa handtverkare att sluta sig till hvarandra, kringtåga med beväpnade följen och utverka sig privilegier. Ett sådant gille af beväpnade handelsmän, med förgreningar i Sv., Fd och Norige voro äfven Lapparnes underkufvare, de för Norra Fds kolonisation vigtige Birkkarlarne, hkashvilkas namn helt enkelt betyder köpstadsmän och som|28| gåfvo sitt namn åt Birkkala socken, emedan Lappgränsen på 1200 talet gick norrom denna socken och B:karlarneBirkkarlarne de der hade en handelsplats. – Ur dessa gillen uppvexte efterhand det sedan nuv. borgareståndet. – Handeln införde mot slutet af medeltiden utl. lyxartiklar, för hvilkas lockelser särdeles det vackra könet äfven i Fd icke var otillgängligt. Guldringar, armband, halsband af perlor och guld voro icke ovanliga. Riddarne buro förgyllda bälten, och stundom med guld l.eller silfver inlgada rustningar, deras fruar – som i hvardagslag sutto vid sländan bland sina tjenarinnor i hemväfda ylleklädningar – buro vid högtidliga tillfällen dyrbara pelsverk och klädningar af sammet, broderade med silfver och perlor;. men sSkillnaden mot nutidens lyx bestod ej i mindre prakt; tvärtom; utan deri dessa plagg gingo dyrbara plagg gingo i arf från mor till dotter, ty moderna bibehöllo sig vanligen omkring ett århundrade. I början af 1500 talet klagar O. M. att den tidens damer föredrogo utländska tyger för deras vackrare mönster, ehuru de hemväfda voro af starkare arbete. – I folkets klädedrägt skedde den förändring, att skinnplaggen, som under hedendomen synas ha varit de allmännaste, efterhand utträngdes af vadmal och linne (lyx). – I umgängeslifvet rådde samma sed, som i klädedrägten, att hvardagslifvet var i hög grad enkelt och tarfligt; men vid högtider, bröllopp och andra sådana tidllfällen utvecklades ett öfverflöd och ett frosseri, hvarom man nu knappt har någon föreställning. Öl och mjöd var ännu hufvuddryckerna och druckos ej falskt; vin infördes senare af de tyske köpmännen; bränvin, som hkethvilket först inkom som apotheksvara, såldes i Stockholm år 1470, och redan år 1494 utfärdades det första bränvinsbränningsförbud, men blott för att 4 år sednare åter tillåtas som monopol. – Socker så rart och dyrt, att under det hundrade får och oxar slagtades för de rikas gästabud, finner man bland räkningarne upptagne 3 ℔ socker.

7 Kaffe, thé okändasvårtytt – Kryddade mjöd

8 Knifvar, gafflar, två ur s.samma tallrik