Trettiofemte Föreläsningen. 11/4 65

|238|

Trettiofemte Föreläsningen. 11/4 65.

1 RepetitionRepetition. Freden i Roeskild. Glanspunkt. Frestelsen. Separatfreder. Nytt krig Kiel 5 Aug. 58. Kphmn. Tillstånd.

2 Köpenhamn. – 11 Aug. – Förstädernas brand. – Krigsråd. – Snabbhet: nu vankelmod. – Kon. hade hoppats att Fredrik III, likasom Joh. Casimir, skulle fly från sittn hufvudsvårläst p.g.a. inbindning/konserveringstad och lemna honom ett lätt byte. Kon:s mod och Dansk:ssvårläst p.g.a. inbindning/konserveringDanskarnes fosterlandskärlek gäckade dessa förhoppningar. – Terlon och Wrangel rådde att belägra staden. – Formliga arbeten, men utan groft artilleri. Den 11 Aug. afstuckos de första belägringsverken, och d. 15 Aug. aftågade Wrangel med 3000 man att intaga Kroneborg. Detta starka fäste gaf sig efter tre veckors belägring med stora krigsförråder, och Sv. var nu, hvad det hvarken förr eller sedan varit, herre öfver båda stränderna utaf Öresund.

3 Men belägringen af Köphmn gick långsamt och illa. Dag och natt hade DdDanskarne arbetat på vallarnas iståndsättande, och snart kunde de trotsa en stormande fiende. Redan d. 13 Aug. gjordes första utfallet, och 60 till 70 Svv.Svenskar blefvo nedhuggna, 9 tillfångatagna. D. 23 Framgången gaf mod, och d. 23 Aug. förnyades utfallet med större styrka. Svv.Svenskarne blefvo öfverraskade under sitt arbete i löpgrafvarna, 600 nedhuggna, 5 kanoner tagna, flera förnaglade. – Snart förstärktes åter de sv.svenska trupperna af den här, som intagit Kroneborg. Men på samma gång nalkades från landsidan Brandenburgare, Pol.Polacker och Österrikare, från sjösidan Holländarne, för att bistå Dmk Jutland. Trondhjem, uppror. Pol.Polackerne återtogo vid denna tid Thorn. Sv.Svenskarne intogo på ett förrädiskt sätt Kurlands hufvudstad Mitau. Med Rd slöts ett treårigt stillestånd. T Omgifven af faror och fiender, fortfor dock C. X att angripa och trotsa. D. 29 Okt. inseglade holländska flottan, 35 skepp stark, uti Öresund, utan att låta hindra sig af elden från Helsingborgsoriginal: Hesingborgs och Kroneborgs batterier. Vid Helsingör låg den sv.svenska flottan, 44 skepp stark, under Wrangel befäl. Mellan båda flottorna uppstod en ytterst hårdnackad strid, som varade från kl. 8 på morg.morgonen till 3 på e. m. Striden afgjordes till holländarnes fördel, när den danska fl.flottan, 10 segel stark, skyndade den till hjelp. Från Kroneborgs tornfönster voro den sv. kon.svenska konungen och drottn.drottningen jemte Maria Eufrosyne vittnen till sv.svenska flottans tillbakaträngande. – 4 holl.holländska, 6 sv.svenska skepp, brända l.eller tagna. – Finska skepp etc. Ära.

|239|

4 Nu kunde Kphmn åter andas. Med obeskrifligt jubel helsades den inseglande holl.holländska flottan, som medförde lifsmedel och trupper till den belägrade staden. Kphmn var räddadt., Sedan det hade nu 13000 försvarare och en befolkning, lifvad af mod och förhoppningar. Belägringen fortsattes Två dagar stod sv.svenska armén uppställd vid Wallby utanför staden och erbjöd sina fiender ett fältslag. Derefter drog sig kon. tillbaka till en by, Bröndsbyhöj, der han kunde afskära Kphmns tillförsel och uppslog der ett förskansadt läger, der sv.svenska hären blef stående nära två år. Seland. Götha lejon, elefanten. Österr.Österrikare, Brandenb.Brandenburgare och Polackar utbredde sig öfver Jutland och förjagade sv.svenska trupperna från Als. – Vintern inbröt, den sv.svenska kon:skonungens gamle bundsförvandt. – Nu andtl. sla Kphmn var åter afstängdt från all hjelp på sjösidan, och kon. beslöt att godtgöra hvad han förra året försummat och taga Dmks hufvudstad med storm. – Så liflig var hans inbillning, så säker tron på hans lycka, att han redan bortskänkte hus uti Kphmn.

5 Det var ett vågadt företag att med omkr.omkring 9000 man storma en stor stad, som räknade 30–40,000 inv. och 13000 försvarare. Men i farans tjusning hade Carl X sin lust, och stormningen utsattes till natten mot d. 11 Febr. 1659. Danskarne fingo spaning derom och rustade sig till tappert motstånd. Breda vakar höggos i isen, der man väntade fienden, vallarna öfvergjötos med vatten, så att de blefvo betäckta med hal is, männen bundo hvita näsdukar som fälttecken kring hattarna, qvinnorna kokade sjudande vatten, för att hälla öfver de stormande. En känsla af dödsföraktande mod och fosterlandskärlek lifvade Kphmns hela befolkning, och hvarochen skildes från de sina familjer med det fasta beslut att segra eller dö för fäderneslandet.

6 På andra sidan, i det sv.svenska lägret, der äfven Ff.Finnarne stodo, herrskade äfven en modig, dödsföraktande stämning, men af en annan art. Det gällde för dem att gå i döden för sin hjeltemodige konung och för sina vapens ära, men den stora, upplyftande känslan af en rättfärdig sak och strid ett fäderneslands räddning, den fanns icke der. Ofta i historien ser man denna syn – men för äran kansvårläst p.g.a. strykning, likasom för fäderneslandet, går krigaren gladt i döden – men ur i hjertat, icke i armen bor hans kraft, och det är målet som adlar striden – det lägre målet kan aldrig ersätta det högre.

|240|

7 De sv.svenska trupperna hade bundit små halmkärfvar i hattarna, och de främste hade dragit hvita skjortor utanpå kläderna, för att mindre synas mot snön. Fältropet var: »Hjelp, Herre Gud!»konsekvensändrat/normaliserat – Kl. 1 på natten tändes två tjärtunnor på Wallby backe; det var signalen till anfall. Ordres voro gifna att storma från tre sidor på engång, under det att ströfkorpser gjorde på andra håll låtsade anfall.

8 Sjungande som till en dans, ryckte Svv.Svenskarne fram, i det de drefvo framför sig en hop danska bönder som buro stormstegarne och fingo uppbära det första kulregnet. De hade väntat att finna staden oberedd, men mottogos med varmasvårtytt servietter. Öfverallt dundrade 250 kanoner och musköter, vallarna omgåfvos med en krans utaf eld. Det oaktadt ryckte de stormande ständigt framåt; det var icke första gången de voro i elden. De trängde öfver vallgrafvarna, nedhöggo pallisaderna och begynte klättra uppför de glatta vallarna. Hagel af kulor, stockar och stenar, skurar af kokhett vatten mottogo dem. De kämpade med ettn tapperhet, värd en bättre sak, och redan hade några uppkommit på vallen. Men de störtades åter ned, de beskjötos från sidorna med en mördande eld, deras stegar krossades, deras lik uppfyllde vallgrafven. Förgäfves sände kon. ständigt friska trupper till anfall: de delade samma öde – och de trupper som skulle framrycka öfver isen, funno vakarna bredare än deras stegar. Så vacklade striden i fyra två långa, blodiga timmar, och ständigt med större förlust för de stormande Svv.Svenskarne. Månge af deras tappraste officerare funno här döden, och likväl lyckades de icke på en enda punkt att intränga i staden. Kl. Tott – Christanshavn. Den siste som stormade, var Gust. Banér med värfvade trupper – han stötte på Holländska matroser vid Österport och blef med förlust tillbakaslagen. – Då grydde morgonen, och med harmfullt hjerta lät den sv.svenska konungen blåsa till återtåg.

|241|

9 RepetitionRepetition 16/4 69. Nya krig. Orsak. Flensbg, Kiel, Korsör. Kphmns belägring. Utfall. Storm.

10 Det var första gången C. X. G. i egen person lidit ett nederlag. Förlusten på sv.svenska sidan uppgifves mycket olika, från 600 ända till 5000 m.man – sannolikt hade 600 stupat på stället, 900 sårade. Dd:sDanskarnes förlust var ringa, enligt några, endast 20 man. I Kphmn var glädjen öfver segern obeskriflig; den helsades med kanonsalut, tedeum och folkets jubelrop. Segern d. 11 Febr. firades årl.årligen till 1766.

11 Det var första gången C. X. G. i egen person lidit ett nederlag. Denna dag utgjorde också vändpunkten i hans krigarelycka. En hämnande Nemesis förföljde de sv.svenska vapnen under återstoden af detta olyckliga krig. Väl var den sv.svenska hären ännu stark nog att återtaga sitt befästade läger vid Bröndshöj Karlstad och derifrån hålla Seland, hålla Fyen och de mindre öarna i tygel. Men faror och fiender vexte. Fredriksudde måste öfvergifvas. Kon., som fortfor att instänga Kphmn, var sjelf af hafvet stängd från sitt rike och inspärrad på ett trångt område. Men stora planer fortforo att hvälfvas uti hans själ. Hans hopp stod till England. Der hade Oliv. Cromvell slutat sitt stormiga lif i Sept. 1658, och hans son Richard, nu protektor af England, visade sig benägen att understöda kon:skonungens företag. På våren 1659 inseglade en eng.engelsk flotta i sundet, men kort derefter blef Rich. Cromvell störtad, och derefter slöt eng.engelska republiken en allians med Sv:s fiende Holland. Nu ville sökte kon. att med stora löften vinna båda dessa makter, holländarne med tullfrihet, Engl. med en delning af Dmk, dervid det stolta Albion än skulle erhålla Bremen, än hela det danska fastlandet, än Norige och Island m. m. Hvad Engld helst eftersträfvat, neml.nemligen Kroneborg och herraväldet öfver Sundetoriginal: Sudet, det ville C. X. icke medgifva. – Det var förgäfves. D. 11 Maj slöto Engld och Holld den s. k. konserten i Haag i afsigt att med godo eller ondo diktera fred uti norden, på grund af fördraget i Roeskild. Det förbundna Europa – fredsstöraren. – C. X vägrade, och nästan hela året 1659 förflöt under dessa fruktlösa underhandlingar. Hela sommaren voro Svv.Svenskarne i besittn.besittning af de danska öarna, upptogo gärder, utskrefvo skatter och använde bönderne att uppföra fästningsverk. bortskänkte –

|242|

12 Då beslöto holländarne att med tjenliga kraftiga medel böja den nordiske hjeltens stolta sinne. Kphmn provianterades ånyo, trupper Österrikare, BburgareBrandenburgare, Pol.Polacker, danskar, holländ.holländare, en profkarta på näst.nästan alla Sv:s fiender, 9000 m.man starka, landsattes på Fyen. Der stodo 5000 m.man sv.svenska kärntrupper under Pfaltzgrefv. af Sultzbach och Otto Stenbock. De trängdes undan till den lilla staden Nyborg, som ligger vid näset af en smal landtunga mot Stora Bält och förskansade sig der. Med mindre Men lyckan hade vikit från Sv:s vapen. D. 14 Nov. angrepos de af den nära dubbelt öfverlägsna fienden och försvarade sig med en tapperhet, värdig deras lysande rykte, men förgäfves. Sedan tre anfall blifvit med förlust afslagna, trängdes den lilla hjeltemodiga skaran än längre utåt den smala landtungan, och här blefvo de på alla sidor instängda – på hafssidan af holl.holländska flottan, som låg i en halfcirkel kring udden, på landsidan af fiendens öfvermakt. I denna ställning måste de följande dagen gifva sig fångne. 2000 hade stupat; 3000 blefvo fångne, bland dem generalen Henr. Horn, som anfört sv.svenska flygeln, 3 andra generaler, 10 öfverstar och 3000 ryttare blefvo fångne. Endast Sultzbach och Stenbock undkommo i nattens mörker uti en liten båt, för att till kon. på Seland öfverföra denna olyckspost. – Det var dent andra nederlaget på detta år.

13 C. G. mottog underrättelsen med skenbart lugn, ehuru han, enl. någras berättelse: »har fan tagit getterna, så hade han kunnat taga bocken med.» – Grämelse – Men af hans sinne förblef oböjligt. Ännu hörde man honom fordra ett stycke af Norige – ännu ville han förblifva herre i Dmk – äfven om han måste köpa detta herravälde med Pommerns afträdandeoriginal: afträdande. och Pomm. var öfversvämmadt af fiender. Hans läger på Seland smälte tills.tillsamman – Folket visade motvilja för nya utskrifningar. De främm.främmande makterna, öfvermod. Icke ett sandkorn. Det mörknade alltmera kring den nyss så segerrike hjelten. Hans lä Ännu på vintern anbefallte han ett fälttåg mot Norige. Det blef hans sista. rytt. frusit ihjäl. – Kon. öfverreste till Göthebg och skalladesammankallade der en riksdag. – Dystra och allvarliga sammanträdde rikets ombud – uti helt annan sinnesstämning än för 1 ½ år sedan efter freden vid i Roeskild.|243| D. 4 Jan. 1660 samlades ständerna. Kon. helsade dem med en vältalig framställning af rikets belägenhet. Nedanför hans thron satt den späde kronprinsen,. och Det var Ingen anade huru snart detta barn skulle bära Sv:s tunga krona.

14 Knappt hade riksd.riksdagen börjat sina öfverläggningar, innan kon. insjuknade i bröstvärk och feber. Han var ej van, han hade ej tid att vara sjuk. Knappt kände han sig något återställd, innan han nya ansträngningar förvärrade det onda. Rötfeber. Den 10 Febr. förutsåg han sitt slut, och man hörde honom säga till sin syster: »Fyens förlust blir min död!» Följande dag mottog han nattvarden, och bigtade sina synder, och förordnade om reger.regeringen efter sin död. och kKl. mellan 1 och 2 natten mot d. 13 Febr. 1660 utandades gick denna rastlösa ande hädan till den eviga hvilan. – Hans likbegängelse firades den 4 Nov. 1660 med större ståt och högtidlighet, än förut någon sv.svensk konungs. Riddarholmskyrk.

15 – »Få regenter, säger om honom en sv.svensk häfdatecknare, hafva under en så kort styrelsetid så starkt upprört verlden. Föga mer än 5 ½ år styrde Carl X Sverige, och det var ingen makt i Europa, från Rd till Portugal, från Engld till Turkiet, som icke hade blifvit berörd af hans politik. Hans namn flög kring verlden, iklädt en ovanlig glans: talrika fiender angrepo på samma gång häftigt hans tänkesätt.original: tänkesätt.» – Detn forst histor.historiska forskningen, aflägsnande såväl glansen som förtalet, finner hans sanna bild aftryckt uti hans handlingar.»

16 Hans verksamhet var rastlös, hans vilja stark, hans inbillning ovanligt liflig. »Han var född till arbete, det syntes som skulle hans lif deraf bestå; Och ju tyngre bördan blef, dess mäktigare vexte hans kraft.»konsekvensändrat/normaliserat Som härförare hade han samma egenskaper som Napoleon: – han riktade all sin makt på en enda punkt, och der blef hans segrare, och segern hans styrka låg i hans snabbhet. Uppfostrad i gudsfruktan och lärdom, lärdare än någon sv. kon.svensk konung före honom, förblef han dock en soldat på thronen. Han ansåg Sv. som en stat, grundad på krig och som blott med krig kunde bibehållas. Ditåt allt. – Villfarelse: hären allt, folket intet – Deraf den likgiltighet – Den fyrkantiga lyckan –