Adertonde Föreläsningen. 3/11 63

|164||644|

Adertonde Föreläsningen. 3/11 63.

1 Biskop Olof dog i Åbo år 1460 och begrofs i Helga Lekamenschoret vid sin företrädares sida.

2 Efter honom följde den 19 biskopen XIX. Konrad Bitz (Kurt) eller Bitze (1460–1489). Han var son till riksrådet, höfdingen öfver Åbo slott, sedermera lagmannen i Söderfinne lagsaga Henrik Bitz till Nynäs (l.eller Wik), vapvapen: svart bock båt med röda horn i hvitt f.fält som öfverlefde sin son biskopen, – och dotterson till den mäktige Klaus Lydikson Djekn, höfding i Åbo, och vidare systerson till lagmannen öfver Norrfinne lagsaga Henrik Klausson Djekn – dessutom äfven på mödernet slägt med Tava familjen Tavast – således nära befryndad, äfven han, med landets mäktigaste ätter, hvaraf man finner att endast land endast landets främste ädlingar vid denna tid ansågos värdige att bekläda ett så högt äreställe. Dertill var äfven biskop Konrad tydligen på förhand bestämd, ty han hade blifvit magister i Leipzig och derefter domprost i Åbo. Till sitt embete invigdes han af påfven Pius II uti Siena i Italien: af p – hos minoriterne, säger kr.krönikan

3 DenneOm den lärde biskop Olof föga lät höra af sig uti den yttre verlden, var deremot hans efterträdare en man, som lemnade starka spår efter sig uti häfdens mark, och blandade sig i många ting och uträttade under sin långa 29 åriga styrelse mycket så inom, som utom kyrkans område. Allt utvisar, att biskop Konrad var en kraftfull och myndig kyrkofurste, uppfylld af hierarkins höghetstankar och icke sinnad att låta sig nöja med herdakallet allena. Redan 1457 säges han som domprost af af kung Christian ha utverkat en vid obetingad stadfästelse på f.finska kyrkans privilegier och egendom – och sannolikt är det hans då redan stora inflytande vi spåra i f.finska kyrkans dåvar. reserverade, ha om icke rent af fientliga hållning emot Karl Kn. – Bisk. Konrad synes ej ha kunnat förlåta denne konung hans ingrepp i kyrkans rättigheter – och och var enderföre en bestämd anhängare af k. Christian,. Här år 1463 som När den politiska horizonten åter mulnade år 1463, lät han konungen ånyo stadfästa kyrkans privilegier, likasom skulle denna lockbit för de makt verldslige herrarnes|165||645| roflystnad icke kunna med nog starka murar kringgärdas. Vid samma tid fick han af Christ. Raseborgs slott i förläning. Så mycken konungslig beredvillighet fordrade återtjenst, och det vill synas, som skulle biskop Konrad, anstucken af de sv.svenska prelaternes föredöme, icke ha nöjt sig att rusta sig uppträda endast med andeliga vapen till kon. Christians försvar. Det berättas neml., att under en belägring, som han och kung Christian gemensamt utstått – man vet icke när l.eller hvar, men förmodligen har det skett vid belägringen af Sthms slott 1463 l.eller 1464 – hade biskopen på konungens befallning utsändt sina tjenare till en strid, i hkenhvilken de omkommit – och detta orodade sedan i hög grad biskopens samvete,. – Detta bör likväl måhända emedan han dervid förde vapen mot en annan biskop, Kettil Wase, som åter hade väpnat sig för erkebiskopens befrielse. Att likväl biskop Konrad icke – såsom de sv.svenska prelaterne personligen uppträdt i de stridandes leder, – visar sig deraf, att han endast »på kon:s befallning» utsettändt sina vasaller, hkahvilka han – i egenskap af verldslig läntagare under kronan – var förpligtad att ställa till kon:s disposition.

4 Som vi ha sett, blef kon. Christian i denna fejd slagen, och kung Karl återvände, för att efter ett knappt halft år ånyo beröfvas utbyta kronan mot förläningen af Raseborgs slott. – När då dåen olycklige konungen »med hjertans sorg» öfverseglade till Fd tidigt på våren 1465, emottogs han af biskopen i Åbo på ett sätt, som icke hedrar denne prelats minne. Det var neml. Biskop Konrad hade neml. som nyss nämndes som lön för sina trogna tjenster erhållit detta slott i förläning af kon. Christian och vägrade nu att utlemna efterkomma rådets befallning om dess utlemnande.

»Biskop Kort ej aktar annan biskops bref,

Utan hårdeliga mot kon. Karl skref.»

St. Rimkr.Stora Rimkrönikan s. 164.

6 Der synes ha varit en lång underhandling mellan biskop Konrad och rådet, under hkenhvilken tid den afsatte konungen, fattig och bedröfvad, nödgades gästa uti dominikanerklostret i Åbo. Om denna underhandling mellan kung K. och biskopen säger st.stora Rimkrönikan:

|166||646|

»Biskop Kort och kon. Karl de daga mellan sig då:

Biskopen skulle kon. Karl slottet få.

Kon. Karl talar kärliga och väl,

Biskopen svarar honom utan skäl:

Der talades de vid, de kommo till kif,

Hade kon. Karl ej slottet fångit, hade han mist sitt lif.

Sedan kon. Karl slottet får,

Han hade det i två eller tre år.»

8 Man vet har ej härom någon annan samtida berättelse, och St. Rimkr.Stora Rimkrönikan är kanhända något partisk för Karl Knutson. Att konungen bönfallit med ödmjuka ord och att biskopen med stolthet afslagit hans rättmätiga fordran, intilldess att han dertill tvangs af de maktägande i Sthm, synes vara klart af det citerade stället.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Hvad åter angår faran för Karls lif, vore synes det likväl den tydning förhastad, att mindre troligt att biskopen skulle vågat, om han ens velat, befläcka sitt minne med en sådan illgerning, ehuru krönikan, som troget afspeglar den tidens opinioner, väl kunde tilltro kung Christians anhängare alla möjliga nidingsdåd. Annars är dDet är visst icke heller otänkbart, att de danska utliggare, som då svärmade ganska talrikt i Åbo och Fd, gerna skulle ha velat med ett lönnmord befria sig från Karls person, derest han icke slutligen lyckats trygga sin säkerhet inom Raseborgs murar. – Troligen gjordes honom äfven der lifvet bittert af biskopens fiendskap. – Man känner icke huru biskop Konrad förhöll sig efter Karls återuppsättande på thronen 1467. Det vill synas, som skulle fiendskapen från biskopens sida först ha upphört med Karls död, ty derefter – och sedan Sten Sture blef riksföreståndare – finna vi biskop Konrad troget fasthållande vid det fosterländska partiet och sålunda återgående till sina företrädares både kloka försonliga politik, hkenhvilken han af sin fiendskap mot Karl hade förledts att öfvergifvita. under de första tio åren af sin biskopl. styrelse.

9 En ganska egendomlig reflex af tidernas oro och biskop Konrads inblandning deri finna vi uti hans företag att låta befästa Åbo domkyrka. Rätta meningen var att under den då börjande ryska fejden skydda kyrkan mot ett plötsligt fientligt infall, som engång förut, år 1318, lagt templet i aska. Platsen kring kyrkan jemnades, fylldes med sand och omgafs med en hög mur. Nu höjer sig den kulle – Unikangari – på hkenhvilken kyrkan är belägen, mera på vestra och norra sidorna, och der ansågs en mur af gråsten vara tillräcklig, men östra och södra sidorna der kullen är lägre och portarna voro belägna, befästades sorgfälligt med en högre mur, som hade skottgluggar, hvälfda portar och ofvanpå dem små vaktstugor. – Denna befästning påskyndades troligen deraf, att Kuustö slott nedbrann år 1473, dervid många af kyrkans gamla handlingar blefvo lågornas rof.

10 Den f.finska kyrkan hade i biskop Konrad en verksam och kraftfull styresman. Många af de vidsträckta församlingarna delades i nya socknar – Akkas, Ijå, Eura, Hollola, Janakkala m. fl.; stenkyrkor uppstodo i hans tid öfverallt uti Fd med tillhjelp af den mäktiga aflaten – tvenne fransiskanerkloster grundlades: det ena i Wiborg, det andra på isvårtytt Kökar på Åland.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning|167||647| Domkyrkan fick två nya chorprester och riktades med ett Alla helgons kapell. Krön.Krönikan tillägger, att biskop Konrad, på samma gång han invigt detta kapell, äfven invigt 11 andra altaren i domkyrkan och att före denna tid endast Christi Helga Lekamens altaret der var invigtdt i Fd. Denna uppgift har gjort forskarne mycket bryderi, emedan det förekommer otroligt, att så många nitiske kyrkans män derförinnan skulle ha förrättat sin gudstjenst vid oinvigda altaren. Men sSaken förklaras, när man erinrar sig, att domkyrkan år 1458 härjades af elden – och efter denna ödeläggelse blef det nödvändigt att återställa och ånyo inviga alla kyrkans altaren.

11 År 1486 förordnades, att alla kaniker l.eller ledamöter i domkapitlet, af hkahvilka härtills många varit på landsbygden bosatte kyrkoherdar, skulle bo uti Åbo och der sammanträda hvar onsdag. Till deras underhåll bestämdes ¼ af den tionde, som tillföll socknekyrkan och domkyrkan och härtills användts för de fattiga. Vigtigt och intressant är, att man från denna tid äger den första tryckta bok för finska kyrkans behof, det s. k. Missale Aboënse. Härtills hade man vid kyrkorna begagnat handskrifne Missaliaspråk: latin l.eller Messböcker. Dessa voro både få och felaktiga, och biskop Konrad lät derföre år 1488 tryc öfverse, rätta och trycka i Lybeck en enkom messbok för f.finska kyrkan. Om denna märkvärdiga bok – hvaraf Univ:s bibl. äger ett helt och ett defekt ex. – skall jag framdeles nämna mera och hoppas äfven kunna visa mina åhörare boken.

12 RepetitionRepetition 30/4 67. Olaus Magni 1450–60. Rungo i Piikkis – Lärd. Dominik.kloster. 11,000 jungfrur. 1457. Konr. Bitze – 1489. Med K. Christian. Raseborg 1463. K. Carl.

|168||648|

13 Äfven i öfrigt höll biskop K. med stark hand sin kyrkas tyglar. Han utfärdade nya kyrkostadgar, hkahvilka på grund af biskop Hemmings statuter, innehålla den rom. kath.romersk katholska kyrkans fullständiga organisation i Fd. – Han anställde en sträng räfst med skolorna i Fd och hotade med bannlysning de skolrektorer, hkahvilka ant. behöllo fattige djeknars understödsmedel, eller tillegnat sig eller bortslarfvat skolornas böcker. – Han uppträdde äfven som en sträng buse för Nådendals kloster, hkethvilket af de förra biskoparne blifvit så synnerligen omhuldadt, att det mäktiga konventet, som stod i närmaste förbindelse med msvårtyttoderklostret i Wadstena, slutligen visade lust att undandraga sig biskopens i Åbo inseende och domsrätt. Då der tillika dDer tyckas också ha inritat sig betänkliga oseder, grep biskopen med sådant allvar i saken, att Wadstena kloster slutligen sände till Nådendal tvenne munkar, som bilade tvisten med biskopen och införde uti det f.finska klostret ett strängare, med ordensreglorna mera öfverensstämmande lefnadssätt.

14 När den vördige fadrensvårtytt Konrad år 13460 mottog sitt biskopsembete utaf påfvens hand, hade han, enl. kanon. lagen, med ed förbundit sig att efter bestämda års förlopp infinna sig hos påfven i Rom – ett stadgande, som dels åsyftade att hålla biskoparne i strängare lydnad under påfliga stolen, dels också att vid sådana tillfällen afpressa dem penningar. Obs. Biskop Olof 364 dukater. Att biskopen af många skäl settåg sig förhindrad att usvårtyttp efterkomma denna sin edliga förpligtelse, är icke förunderligt; men denna mened, jemte andra lagbrott och hans tjenares nämnda nederlag uti kriget, oroade så på gamla dagar hans samvete, att han sökte absolution hos påfven, som äfven beviljade hans begäran och år 1483 befallte dåvar. domprosten i Åbo Magnus Stjernkors att absolvera sin biskop. Tillika fick biskop K. befrielse från att under 5 års tid besöka Rom – för de mödor och kostnader, som voro förenade med en sådan resa.

|169||649|

15 Sex år derefter dog biskop Konrad Bitz år 1489 i Kuustö slott och begrofs i Allhelgonakapellet i Åbo Domkyrka, med det vitsord att hafva varit en sträng, men nitisk herde för Fds kyrka.

16 Under de sednaste tre biskoparnes styrelse hade nu Fd Sverige riket fem sex gånger ombytt herrskare, och endast vid ett tillfälle, neml. 1457, hade dessa thronhvälfningar varit åtföljda af större skakningar uti Fd. Det låg i de danska Unionskonungarnes politik att vinna Ff:sFinnarnes tillgifvenhet såsom en motvigt mot Sv. – men det låg äfven i sv.svenska rådets politik, att med skonsamhet behandla ett land, som i den tidens söndring och vanmakt hade kunnat blifva farligt, i fall det fått lust att lösrycka sig ifrån riket. Med en viss politisk vigt uppträdde Fd tvenne gånger vid denna tid: ena gången 1448, när Carl VIII med ett finskt hof och finske krigare kom att intaga Sveriges thron; – andra gången, när Erik Axelson Tott, likaledes stödande sig på sin makt uti Fd, blef riksföreståndare år 1466 och året derefter satte Karl ånyo på thronen. – Det Det var således här desse mäktige herrar samlade krafter. Så se vi efter hvarandra först Vi se Erik XVIII sedan, Sv. råd 1439 och Christian I utfärda nyttiga förordningar och lindra folkets bördar, medan den infödde sv.svenske konungen Karl VIII mindre bekymrade sig om Fd vann genom under sin långvariga vistelse uti Wiborg vann atm Östra Fds och f.finska kyrkans tillgifvenhet. Christian I följde likaså här sin danska politik, och smickrade kyrkan, gaf biskopen förläningar, besökte sjelf Fd år 1463, höll den 14 Juli samma år ett räfsteting uti Åbo och rustade sig – med hvad allvar, är obekant – att försvara landet mot RneRyssarne. – I trots af alla politiska stormar, hkahvilka för det mesta gingo öfver folkets hufvuden, utbredde sig odlingen; tilltog folkmängden tilltog, vexte välståndet vexte, bildningen gynnades efter den tidens mått. Kyrkan blef k rik; handeln Nådendal–Åbo. utvidgades original: kom sig smån. Raumo som fanns åtm. före 1442 fick sina privilegier af Christian I år 1462 – Staden Nådendal omtalas 1441. – År 1478 Mellan Savolaks och Tavastland voro gränserna obestämda, och deraf uppkommo tvister, ja ofta blodiga fejder. Den gamla stamfiendskapen mellan Karelare och Tavaster fann ännu ständigt tidtals en ny näring och blossade ofta upp i blodiga gränsfejder.|170||650| Ändtligen lade sig styrelsen deri, på kyrkans uppmaning.original: uppmaning ky Aldrig har den f.finska kyrkan i F mera tydligt uppträdt såsom försonande, förmedlande, allt sammanhållande makt uti landets intresse. Tre gånger i detta århundrade – 1415, 1446 och 1452 – uppgingos rågränserna i demellan dessa landskap och bestämde hvarderas rätt. Från denna tid inträdde ett ordnadt och lagbundet förhållande mellan de båda täflande brödrafolken. Fiendskapen glömdes efterhand – rivaliteten aftog, utan att ens i våra dagar hafva fullkomligt upphördt. Men från denna tid, fr kan man antaga, att de två stora hälfterna af det finska folket: den östra och den vestra, begynte att igenkänna hvarandra, att erkänna slägtskapen och att slutligen närmare sammansmälta till ett folk. De hade behöft 300 år, för att begrunda dent slägtförbund, hvartill de först räckt hvarandra handen efter 1157. Nu var handslaget fast och orubbligt. Dettanna tilldragelse är derföre en af de betydelsefullaste i Fds inre historia. Det är från denna tid vi kunna iI stället för två rivaliserande folkgrenar stamfolk i Finland, begynna att finna vi hädanefter ett finskt folk. af samma härkomst, och besjäladt af samma ande och arbetande för samma mål – ett finskt folk.

17 Det är en ganska allmän, men icke derföre mindre oriktig åsigt, att Fds tillstånd under Kalmare unions tidehvarr varit i hög grad olyckligt, rättslöst och sönderslitet. Sv.Svenska historien har ännu icke gjort unionsperioden full rättvisa., i Sv., långt mindre i Fd. Alla dess inhemska källor från denna tid äro i hög grad partiska emot unionen, och från dem har der öfvergått från slägte till slägte ett ärfdt hat mot det utländska danska väldet – ett hat, som i många fall varit berättigadt, men tillika så blindt, att det icke velat erkänna någonting godt hos den främmande styrelsen. På detta sätt har traditionen likasom samlat en stor mörk fond af skuggor, mot hkahvilka den låtit de svenska hjeltarne, särdeles Engelbrekt och Sturarna, uppträda i en desto mera glänsande dager. Läser man deremot de danska häfderna, så förvånas man att se denna unionsstyrelse, särdeles Christian I:s, träda skildrad i helt annan dager, som kastar en sannare belysning äfven på förhållandena i Fd. – Och på samma sätt är det med den romersk kath.katholska kyrkan i norden.|171||651| Hon efterträddes af reformationen, hkenhvilken till hela sin tendens var fientlig emot sin föregångare och mången gång lika blind i sitt påfvehat, som sv.svenska folket var blindt i sitt hat emot unionen och Danskarne – så allt hvad att Derför blef allt som bar hos sig påfvedömets insegel, och sjelfva dent tidehvarf, som här i norden främst representerades af kath.katholska kyrkan, f blef stämpladt som ondt, förkastligt eller åtminstone olyckligt., – likasom vi ävensvårtytt ännuoriginal: Ännu i dag höra vi ju vår f.finska folktradition kalla onda trollväsenden uti besvårtyttrgsklyftorna Munkkitspråk: finska och Nunnatspråk: finska. Från dessa båda jäfvige och partiske domare – svenska folktraditionen och reformationen – har efterverlden länge hämtat sina omdömen om katholska tiden och Unionsperioden. Derföre ha dessa omdömen icke kunnat vara annat än skefva. för Sverige och än skefvare för Fd. Sv. var långt djupare intrassladt i unionsfejderna, än Fd, och led derföre mera, och likväl finna vi der folkfriheten, åter uppstå just genom kampen mot utländskt välde, uppståoriginal: uppstå med ny styrka ur och sönderslita de kedjor de feodalväsendet der hade smidt åt densamma. I Fd åter är den af kath.katholska kyrkans anda genomträngda första halfva unionsperioden en mäktigtsvårläst p.g.a. radslut fortgående odlings och bildningsprocess, hvars resultat vi måhända just vid den tid, hvarom nu varit fråga, – neml. förra hälften af biskop Konrads styrelsetid – finna utpregladt i högst betydande framsteg åt alla riktningar. Dessa resultater skola bli för oss klarare vid tidsskildringen i dess helhet, och vi skola, kanske ej utan mången förundran, finna, att den efterföljande reformationen till en början medförde en förmörkelse uti tidehvarfven och ett förnekande utaf folkfriheten. – Men jag gör anspråk på denna rättvisa åt unionsperioden nu, emedan dess för Fd lyckliga och blomstrande period egentl. gick till ända med 6:te eller 7:de decenniet af 1400 talet. Sedan kom det stora ryska kriget, som åter satte Fds välstånd och bildning djupt tillbaka för flera mansåldrar, – och efter de ryska härjningarna följde de två första blodiga decennierna af 1500:talet med deras danska fejder och katholicismens sjunka undergång – och jJag har derföre velat antyda, att vi nu, med biskop Konrad Bitz, säga farväl åt entt lyckligt folk och glädjande tidehvarf, för att nästa gång öfvergå till ett dystrare skifte uti vårt folks häfder.