Trettiofjerde Föreläsningen. 28/4 71

|357|

Trettiofjerde Föreläsningen. 28/4 71.

1 Gustaf IV Adolf, äldste och ende qvarlefvande son till G. III och Sofia Magdalena af Dmk, var född i Sthms slott den 1 Nov. 1778 och således, enligt hans faders testamente, myndig den 1 Nov. 1796 vid 18 års ålder. Ännu Redan i vaggan blef var han ett olycksbarn, foskyldigt föremål för de mest förödmjukande misstankar om hans börd, och dessa misstankar hvaraf han genom hofsqvallret blef underrättad vid 13 års ålder, fortforo från denna tid att fördystra hans lynne. Jag har förut nämnt att dessa misstankar voro fullkomligt ogrundade och endast en maska i den nedriga väfnad af lögner och smädelser, som dels hade sitt upphof i den lättsinniga tidsandan, dels med afsigt utspriddes af G. III:s många fiender. Men med denna smädelse undgick icke förtalets vanliga regel: calomniez, calomniez, il en reste toujours quelque chose!språk: franska – och deraf kom, att misstanken och smädelsen vidlådde denne konungs hela regering såsom ett födelsemärke och slutligen bidrog att kosta honom sjelf thronen, hans ätt arfsföljden.

2 G. A. uppvexte under sin snillrike faders tillsyn med en mycket vårdad uppfostran. Det bästa beviset på grundlösheten af misstankarne om prinsens börd,svårläst p.g.a. skada var den faderliga kärlek, ja, svaghet, hvarmed G. III omfattade sin son. Han var ett ständigt föremål för fadrens ömmaste tillgifvenhet: G. III:s glädje var att under sin utl.utländska resa 1783 utvälja åt den då knappt femårige prinsen de skönaste leksaker. Han läste med förtjusning den tioårige sonens bref under 1788 års krig och visade dem åt sina förtrogne med hela den naturliga svagheten hos en far, som inbillar sig att hans son är ett verkligt underbarn af tidigt förstånd, godt hjerta och alla möjliga förträffliga egenskaper. G. III hade en yngre son, hert. af Småland, som dog vid 2 års ålder i messling. Om honom|358| hade väl fadren ännu större förhoppningar, men öfverflyttade dem, efter den yngres död, på den äldre tillbaka. G. III gaf sin son de bäste lärare han kunde finna. Den förnämste bland dem var kanslirådet Rosenstein, en högt upplyst och rättänkande man, hkenhvilken G. A. hade att tacka icke blott för så många kunskaper, som kunde få rum i hans hufvud, utan äfven för de fasta sedliga grundsatser, som utmärkte början af hans regering. Rosenstein hatades af Rhm som en rival om den unge kon:skonungens tillgifvenhet; för Rns skull upphäfdes Sv.Svenska Akademin, men när Rhm ville skicka den hederlige mannen som sv.svensk ambassadör till Amerika, satte sig den 17-årige kon.konungen så bestämdt deremot, att Rhm måste gifva vika och Rosenstn stadnade qvar. – Den unge prinsens lärare i kristendomen var dåvar. hofpredikanten, sedermera biskopen doktor Flodin, också en rättänkande man af strängt orthodoxa grundsatser i religionen. Af honom fick G. A. sina stränga religiösa grundsatser, hkahvilka sedermera urartade till bigotteri och mystiskt svärmeri, men som äro anmärkningsvärda genom deras skarpa kontrast mot både G. III:s och hela tidehvarfvets gränslösa lättsinne i religiösa frågor.

3 – Bland guvernörerne var riksrådet, sedermera den s. k. rikskanslern baron Sparre den mest framstående, men detta val var mindre lyckligt, emedan det tyckes ha varit af Sparre, som sannolikt bidragit till G. A:s först fick sina omåttligt höga tankar om konungamakten och om aristokratins medfödda företräden framför vanliga dödliga.

4 Dertill bidrogo likväl många andra samverkande orsaker. Fördomarne om det kungliga och adeliga blodets medfödda ädlare natur daterade sig till en del redan från fadren, som, ehuru han ständigt låg uti fiendskap med adeln, likväl aldrig kunde upphöra att till hela sitt lynne vara en aristokrat.|359| Och huru skulle icke ett barn, som visste sig vara födt till kronan, ett barn som blef konung vid 13 års ålder och sedermera omgafs, åtminstone i det yttre umgänget hofcirklarne, af det mest underdåniga kryperi för makten, – huru skulle ej ett sådant barn tidigt insupa den olyckliga villfarelsen, att en konung redan genom sin födsel är upphöjd öfver alla dödligas mått och, oberoende af sina personliga egenskaper, är ett skapelsens under, utkoradt af skaparen till en högre fullkomlighet både för detta och ett tillkommande lif?

5 Härtill kom ännu de intryck af tidshändelserna, under hkahvilka G. A. vexte upp. Han var vittne till högmålsprocessen mot förrädarne från Anjala och kort derefter till sin faders blodiga död. Hans unga fantasi närdes med de uppskakande berättelserna om franska revolutionens våldsgerningar, Ludvig XVI:s och Marie Antoinetts afrättning. Han såg throner och dynastier ramla, folkväldet rasa som fruktansvärda störtfloder och hans eget rikes grundvalar darra för tidens stormar. När dessa intryck bröto sig mot hans medfödda och inlärda begrepp om konungamaktens gudomliga helgd, var följden deraf en ytterlig misstänksamhet, slutenhet, sjelftillräcklighet, som ännu mera närdes af den unge furstens kroppsliga sjuklighet, hkenhvilken fortfor att göra honom ytterst retlig och ömtålig under hela hans lif. Dahlbergs kallvattenkur. Fötterna kalla. Hufvudvärk. I nedan. Fixa idèer. En låda sundt förstånd bredvid en låda vanvett.

6 Allt detta hade ännu, med en mognare erfarenhet, kunnat finna en motvigt, om G. A. varit begåfvad med ett klarare omdöme och i allmhtallmänhet med h själens högre egenskaper. Men beklagligen var han klent begåfvad af den moderliga natur, som så rikt hade utrustat hans fader. Det är sällsynt, att store män efterlemna lika utmärkte söner, och när detta någongång händer, skall man finna, att sonens högre gåfvor äro förnämligast ett arf af modern.|360| Jag tillmäter mig icke att i detta afseende vilja gifva unge män något råd för valet af maka. Men jag måste upprepa samma erfarenhet, som nämndes, när det var fråga om G. III:s moder: att man högst sällan finner en utmärkt man, som icke haft en i ett eller annat afseende högt begåfvad moder. Drottn. Sofia Magdalena, som ännu lefde enslig och välgörande i det sv.svenska konungahuset, var på hjertats vägnar en ädel furstinna, ömhjertad, mild och älskvärd i många afseenden, men hon hade icke hvad man kallar ett godt hufvud. Hon saknade hvarken dygd eller kunglig värdighet, men hon saknade ett klart omdöme, en större blick öfver andra frågor, än dem, som närmast rörde hennes kön och hennes pligter som maka och drottning. Hon synes också med sintt skygga, efter tillbakadragna lynne hafva haft föga eller intet inflytande på sin sons uppfostran. Af henne hade G. A. ärft ett redligt och trofast hjerta sinnelag, ett ett känslofullt, något melankoliskt lynne och hvad man kallar ett godt hjerta, men der saknades den dominerande egenskapen af ett klart omdöme, en snabb fattningsgåfva och en upphöjd blick öfver lifvet: dessa egenskaper hade han icke ärft, och bristen på dem gjorde honom alltför åtkomlig för lifvets intryck, alltför hänförd af fördomarne och af de sämre böjelser hkahvilka utvecklade sig i hans karakter vid sidan utaf de goda.

7 Till de sämre böjelserna hörde just de, som egentl. utvecklat sig ur bristerna i hans mödernearf: egensinne, envishet, inbundenhet, retlighet, långsinthet, och när härtill kom det allt beherrskande högmodet, och den från fadren ärfda ytterst lifliga fantasin, finner man, att hans skickelse hade likasom i hans person på förhand sammanknutit|361| trådarne af hans lifs och hans regerings stundande olyckor. G. III berättas engång hafva sagt, i ett annars sällsynt utbrott af missnöje med sonen: »Han är dum, envis och högfärdig. Hade hert. af Småland fått lefva, skulle G. A. aldrig ha burit spiran.» – Visserligen hörde man oftare helt andra uttryck af fadren om sonen; men äfven Sparre kallade prinsen i barndomen »stursk, häftig och långsint». Man tillade, att Hhan kunde som barn icke med några skäl förmås att böja sin vilja, man måste hundrade gånger upprepa samma förmaning, och likväl var det vanligen endast genom hotelser eller fruktan man kunde böja denna halstarriga natur, – neml. såframt han icke, som också hände till hans berömmelse, med ett kärleksfullt ord kunde verka böjas mer, än genom alla förmaningar. Sparres omdöme må för öfrigt lemnas derhän, men när han säger: att »der var ett slags istadighet i den unge kon:skonungens karakter», så är detta uttryck utan tvifvel det riktigaste och mest betecknande om G. A. – likasom G. A:s eget svar på frågan: hvad är det rätta? – En lineal.

8 Sålunda kunde man vid 18 år skönja i G. A:s karakter motsatserna af rättrådighet, gudsfruktan, redlighet, tidigt allvar, arbetsamhet och rena seder bredvid högmod, egensinne, misstänksamhet och grubbleri. Men folket såg endast dagrarna, icke skuggorna. G. A:s öfvertagande af regeringen helsades med alla de förhoppningar, som omgifva en ung furste på thronen. Man kände honom ganska litet utom hofkretsarna. Man hade sett honom endast vid några få offentliga tillfällen, och då hade han visat detta värdiga, för hans ålder ovanliga allvar, som till en början intagit sjelfva Catharina II.|362| Sannolikt inverkade också känslan af hans nya höga pligter förädlande på den unge kon:skonungens sinnelag. Det är visst, att han tillträdde sin reger. med de bästa föresatser. Sjelfva hans närmaste omgifning hoppades mycket godt för riket af G. A:s styrelse. Man sade om honom, att han var sparsam, rättvis och outtröttlig i arbete.

9 Öfvertagandet af reg.regeringen skedde med ett throntal, der G. III:s minne prisades, och hert:s »möda och vaksamhet» under förmyndaretiden erkändes, hvarpå en skriftlig redogörelse upplästes öfver rikets förvaltning dessa år. Hert. nedlade sina höga embeten, och en gudstjenst med procession afslutade akten, hvarefter trupperna dagen derpå aflade hyllningseden.

10 Nya furstar omgifva sig oftast med nye rådgifvare. G. A. afskedade väl de dåvarande, men uppsökte i st.stället sin faders gamle tjenare. Hans första reg.handling var undertecknandet af en ordre om fröken Rdschds frigifvande. Dernäst följde Rhms afskedande i kgl. onåd. Baron Dene fordne gunstlingenarne baron Toll baron Taube, gr. v. Fersen d.y. m. fl. gustavianer återkallades i statens tjenst, och G. M. Armf. benådades. Men för öfrigt skedde inga större förändringar i styrelsepersonalen. Kon.Konungen beslöt att sjelfva öfvervaka alla styrelsens grenar, och en bland de goda sidorna i G. IV A:s regering är verkligen frånvaron af gunstlingars inflytande,svårläst p.g.a. inbindning/konservering hkethvilket hade varit så märkbart och oftast så föga gagneligt under tiderna näst förut.

11 En sträng hushållning var en af den unge kon:skonungens första grundsatser. Det var nu slut med den qvarlefva af lyx, lättsinne och franska seder, som oaktadt lyxförordningen, hade herrskat vid regentens hof såsom en efterglans af G. III:s glada, praktälskande dagar.|363| I stället inträdde ett allvar, en ordning, en tarflighet, som föreföllo de gamla tidernas folk hofmän oändligen tråkiga. De öfverflödiga tjensterna och de stora pensionerna indrogos; det stadgades, att ingen embetsman skulle uppbära mer, än 5000 rdrriksdaler i lön. Hvarje vecka gaf kon.konungen audiens åt supplikanter af alla stånd. Allt detta gjorde G. A:s regering i början populär bland folket, och mången gammal landtman yttrade med en glädjesuck till sin granne, att nu hade C. XI:s goda tider, med dygd och gudsfruktan, återkommit i riket.

12 Det sätt, på hkethvilket kon. öfvertog den alltid brydsama utrikespolitiken vittnade också till en början om mycken fasthet. Ännu lefde Catharina II och hade icke uppgifvit hoppet att se sin sondotter på Sv:s thron. En af hennes sista tankar var att hemligen erbjuda den sv.svenska konungen Noriges krona, om han visade sig medgörlig i den religiösa tvistefrågan, och för detta ändamål sände hon gr. Golovkin till Sthm. Anbudet var för lysande, för att kunna utan vidare tillbakavisas. Den tiden schackrades öfverallt med länder och kronor. Undertiden dog Cath., men hennes efterträdare Paul I, som hatade Dmk nästan lika uppriktigt, som han hatade fr.franska republiken, förnyadde anbudet. Han erbjöd t. o. m. 50,000 m.man ryska trupper för Noriges eröfring, och Dmk skulle i ersättning få Sv. Pommern, således ungefär samma plan, som sedan, 1814, realiserades vid fredsslutet i Kiel. Frestelsen för en sv.svensk konung var stark nog: G. III skulle för priset af Norige ha förmält sig med en sultaninna. Men sonen var af annan tanke. Han rådfrågade erkebiskop Troil, som afstyrkte hela förslaget; – sannolikt visligen. Kon.Konungen fann rådet öfverensstämma med sitt eget ömtåliga samvete, det r.ryska anbudet afslogs, och för att för alltid göra slut på dessa mångåriga underhandlingar, lät kon.konungen tillkännagifva i Pbg, att han redan valt en gemål på annat håll.|364| Och återigen visade den politiska barometern oväder i öster. Kejsar Paul och hans gemål blefvo ganska förbittrade; endast den unga, ånyo försmådda storf. Alexandra bar med stilla undergifvenhet förlusten af sina ungdomsdrömmar.

13 Den gemål G. IV A. åt sig utkorat var den unga 16 åriga skönheten Fredrika Dorothea Wilhelmina af Baden. Den blåögda prinsessan med sitt sköna kastaniebruna hår och sin hela älskvärda personlighet, prisades lika mycket för sin mildhet och godhet, som för sin skönhet. Såsom svägerska till stor den r.ryska thronföljaren Alexander, erbjöd detta parti hon ettn förbindelse, som kunde försona det ryska hofvet, ehuru hon, som andra tyska prinsessor, hade föga annat än sin älskvärda person att erbjuda i hemgift.

14 Beklagligen var prinsessans hjerta icke mera fritt.

15 RepetitionRepetition. G. IV. Ad:s föräldrar, ärfda lynne, lärare. Partiska omdömen. Öfvertag af regeringen. Första året.