||

Hösttermin 1859.
Inledning till Finlands historia.

|| |1|

Första Föreläsningen 28/9 59.

1 MM. HH.Mina Herrar

2 Efter att under sista vårtermin ha afslutat en förberedande kurs i Finlands geografi, såvidt en sådan kurs med nu tillgängliga materialer är möjlig, fortgår jag vidare i den plan jag från början förelagt mig och inbjuder hh.herrarne att vidare följa mig i hvad jag kallat en inledning till Finlands historia. Jag är skyldig hh.herrarne en förklaring i det hänseendet. För att med säkra steg gå framåt, måste man känna både målet och vägen.

3 Finlands historia är ännu oskrifven – än mer: Finlands historia har ej kunnat skrifvas ännu. Man kan uppsätta en ajantietospråk: finska, en tidskrönika öfver en rad af framfarna tilldragelser, som hvilka bakom oss stå som bergstoppar och kyrktorn, belysta af en uppgående sol, medan hela den vida kringliggande nejden ännu ligger begrafven i nattens mörker. Man kan låta forskningens fackla kasta sitt sken öfver vissa tidrymder, vissa särskilda phaser af folkets tillvaro, som och deraf göra en någorlunda sammanhängande tafla såsom Scarin, Bilmark, Franzén, Montgomery, Akiander, Grönblad, F. Collan, Rabbe, Cygnæus, Elmgren m. fl. äldre och yngre forskare nitiskt arbetat och ännu arbeta i detta dunkla ämne; ja man kan uppfatta och skildra vårt lands historia så som män af stor förtjenst och vidsträckta insigter i häfderna uppfattat och skildrat den – så som Porthan, Arvidsson, Rein, Tigerstedt, Hällsten arbetat derpå. Vi må inte tvista om ord. Wi böra med fullt aktning erkännande hvarje ge hvarje och en af dessa forskare, hvart och ett af dessa arbeten deras berättigande som historie och som vetenskap. Men fråga vi dessa män, som uppoffrat hela sitt lif på belysningen af vårt lands häfder hvad de sjelfva säga om deras vesina verk, så svara de oss att de äro föregångare för en tid som skall komma efter vår tid|2| och hkenhvilken det skall vara förbehållet att samla, ordna och med en kommande Geijers snille bringa till ett helt det som vi nu endast kun förmått samla ihop som material till den framtida stora byggnaden af en fullständig historia för land och folk.

4 Man kan likna den finska historien i på dess nuvarande ståndpunkt vid en byggnad, som saknar golf och tak. Man saknar der vid hvarje steg en fast positiv grund under fötterna, nemligen en klar uppfattning af folkanden, som rest denna byggnad och som sjelf är en produkt af natur, öden och stamlynne. Taket åter, som är byggnadens krona och högsta utveckling, det är den politiska folkandens autonomin, dessn sjelfständiga, sjelfmedna, sjelfverksama nationalitet,en, förutan hvilken en historia i dess högsta betydelse icke är möjlig. Det är klart som dagen, att om vi skola äga en historie, så måste den vara vår egen, vara en historia icke blott om Finland, utan af Finland, genomlefd, genomkämpad, genomarbetad utaf oss sjelfva och icke af någon annan, eho det vara må. Hvarje försök att behandla vår historia som en provinskrönika, det vare sig under svenskt eller ryskt hvilken annan öfverhöghet som helst, måste stranda på sin egen falska grund, emedan den förlägger centern och rörelsekraften utom oss sjelfva. Inom oss måste den sökas, ur oss sjelfva måste den utveckla sig; och om det är sannt, att historien är ingenting annat, än »menniskoandens kamp för frihet och ljus», så måste det äga sin tillämpning äfven på oss. Wår historia är ingenting annat, än den finska folkandens|3| tusenåriga kamp för sitt sjelfmedvetande och sin sedliga frihet. Jag säger med flit sedliga frihet; ty om vi uppställdea den politiska friheten sjelfständigheten såsom historiens högsta norm, så äga vi i sjelfva verket ingen historia alls, allt sedan svenska eröfringens tid. Men till lycka för våra häfder, gifves det en sammanfattning af mensklighetens, af folkens stora utvecklingsarbete, som kallas kulturhistoria och hvars element är den sedliga friheten, iklädd en positiv nationel form, – och vår historia är också till dato väsentligen en kulturhistoria.

5 Det, hvaråt vi nu skola egna vår uppmärksamhet och vår undersökning, det är hvad jag liknade vid golfvet i den finska historiens byggnad och som ännu icke är fast timradt. Det är det positiva underlaget för vår nationalitet och dess utveckling till sjelfmedvetande och frihet – naturens och andens gemensama botten uti oss – och man kan sammanfatta dem i tvenne ord: geografi och ethnografi – naturandenlynnet och folkanden – den ena representerande nödvändigheten, den andra friheten, och båda gemensamt konstituerande hela vår individualitet, vår egendomliga plats ini menskligheten och i de europeiska folkens förbund. – Jag tillägger härtill ett tredje, som närmast tillhör historiens förrådskammare och utgör dess nödvändiga reservoir, nemligen de historiska källorna för vår historie, såväl skrifna som oskrifna, förutan hvilka vehikler seklernas erfarenhet skulle gå förlorad för oss.

6 Det är för dessa tre hufvudmomenter,|4| hvilka tillsammans utgöra underlaget för vår historia och inledningen dertill, som jag nu ber om hh.herrarnes benägna uppmärksamhet. Jag kommer dervid att gå tillväga såsom jag förut gjort vid studium af vår geografi. Allt hvad jag kan lofva är att samla alla de fakta, som för vår tid äro tillgängliga, och bringa dessa fakta uti system. Utan allt tvifvel komma dervid betydande luckor att visa sig. Wi stå endast vid början af ett stort framtidsarbete. Seklerna ligga tysta som grafven bakom oss, höljda i skuggor. Endast här och der dagas mellan skuggorna en ljusglimt, som låter oss ana till det som ännu betäckes af natten. Men vi få ej låta afskräcka oss deraf. Vi måste söka att uppfånga äfven den minsta och aflägsnaste stråle i denna natt – lyssna till äfven det svagaste ljud, som ur denna djupa tystnad når våra öron från forntiden. Resultatet skall ej blifva så otillfredsställande, som man vid första anblicken kunde befara. Om vi stå långt tillbaka i jemförelse med den tid som skall komma efter oss, så stå vi långt framom den tid, i hvilken ännu den sist förgångna generationen har lefvat före oss. Dessa sednaste 20 till 30 år ha samlat för finska historien ett rikare material, än tillförene seklerna. Wi skola försöka att samvetsgrannt använda det och göra deraf hvad vi förmå.