Tredje Föreläsningen. 4/2 67

Tredje Föreläsningen. 4/2 67.

1 RepetitionRepetition. Ösjöns djup. Fordna sjödal. Gyldéns karta. Vattuminskning. Landhöjning. Bevis. 17000 år. Sänkning. Savanner. Följder: åsar, kummel, moar. Insjöar. Floder. Forsar. Vikar. Så bildades Saima med dess syskonsjöar derigenom att den ökedja, d. v. s. de öfver hafsytan uppstående höjder, som sträckte sig från Ö. till W. söderom Salpausselkäs granitrygg, grodde tillsamman och instängde den fordna hafsviken, tilldess att dessa instängda vattenmassor våldsamt bröto sig genom dammen vid Imatra. (Wuoksens nuv. lsvårtyttopp.) – Päjäne viken, som fordom flöt tillsamman med Saima i öster och hafvet i S., instängdes på samma sätt af hopgroende ökedjor (Mainz 1483: hafsvik). Näsijärvi var likaså en fjärd af hafvet –

2 Största delen afFds jord hvilar på en underliggande bergplatå af granit och utgör af den ett troget aftryck. Sällan gräfver man djupt i jorden, innan man stöter på berg, och frånvaron af alla heta källor, sällsyntheten af jordskalf och andra vulkaniska utbrott leda oss till den förmodan, att massor af granit stra utbreda sig på större eller mindre djup under hela vårt land. Blott i norra och N. Ö. delen af landet uppstiger graniten|17| i dagen såsom väldiga fjällmassor, hkashvilkas höjd dock ej öfverstiger 11 à 1200 fot öfver hafsytan; medan endast i Lappmarken uppstiga enskilda fjälltoppar till 2000 fot och deröfver; Peldoivi till 2,245 fot. lLandets öfriga höjdsträckor bestå dels af lägre granitmassor, dels af sandåsar och sandkullar. Dessa äro så talrika och vidtförgrenade, att Fd på det hela är ett kuperadt land med en mängd af trånga pass, som underlätta försvaret mot en anfallande fiende. I många delar af landet utbreder sig graniten ofvan och under jordytan i flata berghällar af eller af obetydligt kullrig form. De allmännaste mineralerne äro Öfver dessa hällar af qvarts och fältspat, utbreda sig de allmännaste jordarterna sand, och lera mergel, vid kusterna omvexlande med kalkjord och uppslammad alluvialjord af forntida hafsbotten. Sandjorden är öfvervägande i norra Fd från höjden af Oravais norrom Wasa; derefter uptbreda sig fläckvis stora sträckor af lerjord, betäckta med Fflertusenåriga lager af förmultnade urskogar,svårläst p.g.a. överskrivning som göra södra delen af Wasa län, Österbotten större delen af Åbo län Eg. Fd och Nyland samt flera vida sträckor af de inre och ostliga landskapen till bördiga kornländer. Deremot äro Fds berg fattigare på metaller än Sveriges. Jernet förekommer öfverallt, men i ringare qvantiteter som bergmalm, ymnigare som sjö och myrmalm. Koppartillgången i Orijärvi grufva är i aftagande; zink, bly och tenn finnas, men i ringa qvantiteter; silfver likaså, och alla guldsand i de flesta af Kuusamos vattendrag; blott skada att dess mikroskopiska korn ligga strödda kring vida sträckor här och der uti sanden. Allt hänvisar på försakelse; allt kastar mskanmenniskan tillbaka på egen kraft. – Detta är äfven fallet med de flesta dyrbarare mineraler; endast porfyr och marmor ha stundom blifvit ett föremål för industrin, och kalken rika kalklager vid de södra kusterna löna arbetarens möda. Napoleons graf.

3 Jag vill ej här uppehålla mig vid landets flora och fauna, hkenhvilken jag kan förutsätta som kända.|18| Jag vill endast anmärka, att Fd deri intager en ställning, som motsvaras af dess geografiska läge. Den f.finska faloran och den f.finska faunan äro utgöra i sj.sjelfva verket förmedlande länkar mellan den skandinaviska floran och faunan å ena samt den nordryska, nordasiatiska floran och faunan å andra sidan. Från begge dessa vidtskilda områden uppträda här egendomliga arter af vexter och djur; likväl så, att den f.finska florans och faunans område, märkvärdigt nog utsträcker sig österom gränsen till en linie, dragen ungefär från Hvita hafvets sydliga vikar till Ladogas östra kust – således samma område som den karelska befolkningen intager och som dert fordom sundet emellan Hv. hafvet och F. Viken bildade landets naturliga östra gräns.

4 Den f.finska florans karakter är allvarsam, monoton, och röjer Ddess grönska mattare, dess färger blekare än söderns. Man igenkänner vid första anblicken en ständig kamp på lif och död med polarmakterna. Blott om hösten, i sjelfva förvissningens stund, glänsa våra löfskogar i den vemodiga färgprakten som af en skönhet, som dör. Fruktträden vid landets sydliga kuster väcka äro ömtåliga kolonister från ett sydligare klimat; deras frukter vittna att solens glöd och hemtrefnaden saknas. Äpplen och körsbär planteras uppträda som främlingar ända i Uleåbg trädgårdar och bära der blommor, någon gång kart, men aldrig frukt. Till ersättning har den nordiska naturen samlat sina finaste dofter i bären, som blygsamt dölja sig vid jordens sköte. Af Näst lafvar och mossor, som förlora sig bortom gränserna för den eviga snön, är björken bla detn mest nordiska af skogens träd; han stammar; förkrympt till en dverg, går han längre åt norr, än någon annan. Näst björken är viden, som i Kalev. kallas det äldsta trädslag, den mest likgiltiga för polarvindarna; Nnäst viden åter rönnen, som af Ff.Finnarne ansågs helig, för hans blommors rika vällukt. aAlla öfriga löfträd äro här naturens svaga, sköra, ömtåliga|19| sommartankar, framkastade liksom på lek för att pryda vår korta sommar, och sjelfva den starka eken, som gästar vår södra kust, och som äfven räknades till heliga träd, liknar en barnlös man, hvars ätt skall dö ut; ty han är sår blott sällan numera på egen hand sina frön, och hans stammar minskas för yxa och ålderdom.

5 Den kraftigaste, djerfvaste, stoltaste skapelse af Fds natur är moarnas furan; ej blott för sin höjd och sin fasthet, men ock för sin oförändrade grönska och för sin ålder, som går till 300 år och deröfver. Med granen och enen delar hon furan äran att gifva våra skogar och dermed hela det f.finska landskapet dess egendomliga karakter af mörkt, majestätiskt allvar – alltför mörkt, om ej sjöarnas hon ej hade vid sin sida sjöarnas glans och björkarnas mildare dagrar. Men furan föraktar civilisationen; hennes rätta hem är ödemarken, den hårda sandmon, der hon ensam herrskar öfver ljungen kring vid hennes rötter. Hon flyr mskansmenniskans närhet, hon trifs icke mer, der kulturen gräftar och städar omkring henne, och likväl utöfvar hon på mskanmenniskan en sällsam dragningskraft. När folkvandringens ström från Ural utbredde sig öfver den vida ryska slätten, följde en del af invandrarne flodernas lopp åt S., andra utbredde sig öfver löfskogarnas sydligare område åt norr vester och närde sig der af deras boskapshjordar.; men varsvårläst p.g.a. strykning FfFinnarne följde barrskogarnas område åt NW. Barrskogen och blefvo derigenom ett åkerbrukande folk. Ty barrskogen sveden är åkerbrukets [----]oläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande svedens moder, och sveden är åkerns. På f.finska folkets långa bana åt norden har svedens rök öfverallt betecknat dess spår. Men sveden fordrar vidsträckta marker och långväga grannar. Så leddes FfFinnarne af naturens egen hand allt längre åt norden och stadnade ej förrän vid|20| original: vid barrskogens slut, der sveden upphörde. Här bodde de glest, som naturen ville för sved och jagt, och så blefvo barrskogarna äfven en orsak till deras politiska vanmakt, som förde dem under främmande öfvervälde.

6 NuMen sveden är icke blott en skogs förödelse i sig sjelf, utan medför äfven förakt för ve en inrotad böjelse att nedhugga skog, för att derigenom vinna en friare utsigt. När dertill kom att skog fanns i öfverflöd och var till förhinder, inrotades sedan urminnes tider hos f.finska folket ett förakt för vexande träd, hkethvilket är allmänt ännu i dag och efter årtusenden slutligen börjar att bestraffa sig sjelf på efterkommande slägten. Ty skogarnas minskning, som länge väckt nationalekonomernas oro, börjar nu småningom, sedan vida slätter i landet äro skoglösa och stock och skeppsvirke måste sökas allt längre från kusterna, att blifva ett förfärande plågoris. Icke vedbrist, icke brist på timmer och exportvaror, utan klimatets försämring, är här den mest hotande faran,. utan Ty skogen uppfyller en vigtig bestämmelse för allt organiskt lif; skogen jemnar och nederbörden och drager till sig luftens vattenångor, skogen utgör det odlade landets naturliga skyddsmur emot de för allt lif forh fientliga polarvindarna i dessa nordliga bygder. Gyldén anmärker i sitt arbete om skogshushållningen,svårläst p.g.a. radslut att ju längre närmare ett land ligger den tempererade zonens gränser, vare sig i norr l.eller söder, desto större areal af dess yta måste vara betäckt med skog, för att motsvara klimatets fordringar, – här de skarpa vindarna, der den brännande solhettan. I södra Fd anses den naturliga|21| proportionen vara, att landet behöfver skog på ⅗ af sin yta, något mera i norr, något mindre i söder i nordligaste F. är det till ⁹⁄₁₀. Men denna proportion är redan mångenstädes understigen och fortfar att blifva än ofördelaktigare, om ej en damm sättes mot den tilltagande skogsförödelsen. Hällström har tillskrifver detta ett fenomen, som han först beräknat, neml. islossningstidens flyttning årstidernas progression allt längre på våren sedan 100 år. Islossning Detta fenomen åter antyder en framskridande, abnorm flyttning af årstiderna, och i sj.sjelfva verket tror man sig ha märkt, att öfvergångsperioderna af vår och höst alltmera inkräktat på de normala motsatserna af sommar och vinter, så att vårarnafrosterna sträcka sig allt längre inpå Juni, höstregnen allt längre inpå vintermånaderna. Nederbörden omvexlar ojemnare än förr mellan sträng torka och öfvermått af regn; de isande vårvindar komma härja numera oftare åkerns gröda. På detta sätt förstör skogsförödelsen all den förmånliga verkan, som odlingen, som kärrens utdikning och o. s. v. borde medföra för Fds klimat. Och när härtill kommer, att den andra regulatorn för landets klimat, de mot nattfroster skyddande djupa sjöarna under sednaste mansålder blifvit mångenstädes i landet på det mest oförnuftiga sätt dels fällda, dels stundom uttappade för en usel vinning af några tunnland dålig äng, – under det att armar på långt när ej finnas att sköta hvad jordbrukaren redan äger – så måste man befara, att de senaste årens täta missvexter innebära den allra allvarsamaste varning emot att icke längre med så oförlåtligt lättsinne bära våld på landets naturens ordning och landets skyddsmedel.

7 Fds klimat obs. Hällström. är, näst Skandinaviens, det mildaste under samma polhöjd. Isothermen à 0 graders medeltemperatur skär f.finska Lappmarken vid 66° lat.|22| sänker sig längre österut allt sydligare – vid Urals källor till 60°, vid östra Ob och Jenisej till 54°; på Labrador i N. Amerika ända till 48° lat. Årets medeltemperatur i Fd ut beräknas för Enontekis polhöjd till −2,68; för Uleåbg till +0,66, för Åbo till +4,61, för Hfors till +3,7 och i medeltal för hela landet till +2½ graders värme. Detta är något litet kallare, än Sv. och Norige, för hkahvilka beräknas +3° i medeltal, och jemförelsen med sydligare länder blir för oss oförmånlig. För Polen och Preussen räknas i medeltal +7°, för Engld, norra Tld och 8, Belgien 10, Holland 11, Frankr. 12, norra Italien 13, södra Italien 15, Portugal 16, södra Spanien 18 gr. värme o. s. v. Jemföra vi deremot Fd med den del af Rd, som ligger under samma breddgrad, utfaller jemförelsen till vår fördel, ty dessa delar af Rd ha i medeltal blott 1 gr. värme. –Olika delar Intet land utom Norige odlar heller, såsom Fd, säd vid 68° polhöjd, såsom Ff.Finnarne göra vid Enare sjö. Sinsemellan visa olika delar af Fd ganska olika temperatur. En jem Nejden af Åbo är original: den relat. den varmaste, och der gå äfven de bästa fruktträden. – En jemför. mellan klimatet i Hfors och klim. i Wörå utvisar för Wörå 4 à 5° gr. skarpare vinterköld, men också 3 à 4° högre sommarvärme. – I Åbo är medelkölden i Jan. −5 à 7°, i Torneå −17; deremot är medelvärmen i Juli för Åbo nära 16°, för Torneå +17°. Kusterna. – Fördelningen af ljus och mörker blir fordelakti väl allt ojemnare, men på det hela fördelaktigare, ju längre man kommer mot norr, i ans.anseende till skymningens tilltagande längd, så att när dagsljuset i Hfors förhåller sig till nattmörkret ungefär som 5:4, förhåller det sig i Kemi och Rovaniemi som nära nog som 3 till 2.

|23|

8 Naturens hela prägel anlete bär i den f.finska norden uttrycket af strängt allvar, som blott under 3 korta sommarmånader mildras af en blek, underbar skönhet, förklarad af ett nästan beständigt ljus. Men i sjelfva sommarens skönhet ingår omedvetet ett drag af vemod öfver det skönas förgänglighet och reflekteras från naturen på hela folklynnet. Allt i denna nord hänvisar på strängt arbete och hård försakelse. af sig sjelf. Derigenom att naturen likasom tillsluter sin öppna, gifmilda hand för hvarje lättjefull smekning och beständigt kastar mskanmenniskan tillbaka på henne sjelf, ger hon åt Fds folk något sträft, slutet, tillbakadraget och inåtvändt, men tillika något segt uthålligt, som i godt och ondt afspeglar sig uti den f.finska envisheten. Vårt folk får derigenom ett starkt syskontycke af dess närmaste granne barrskogen, hvars kärnfulla grönska inga vintrar besegra. Men tillika medför naturens stränghet en fara, mot i hkenhvilken civilisation och välstånd finna en svårare fiende, än i frost och is, nemligen den döfvande inverkan af flera månaders mörker och vinterköld på mskansmenniskans nerver och andliga kraft. Pörtet i skogsbygden har en naturdrift att likna björnens ide om vintern, och den otroliga förmågan att vaka om sommaren förmår ej ersätta den långa vinterdvalan. Arbetsamhet trifves egentl. blott i den tempererade zonen – kölden och solhetta utöfva samma förlamande inverkan – lättjan har sitt rätta bo nvid polcirkeln likasom vid vändkretsarna, men här tillkommer frestelsen att lifva väcka de nedstämda lifsandarna med eldsvattnet – alla nordbor haf att älskaoriginal: ällska starka drycker, är i norden naturdrift.

|24|

9 RepetitionRepetition. Underjord. vatten. Bergplatån – Mineraler – Fl. –svårtytt F. – förmedlad Barrskogens betydelse. Sveden. Skogsförödelsen. Sjöfällningen. Klimatet +2½ (–2,68 Enontekis +4,61 i Åbo) Ju längre norrut, desto högre jordvärme i förh. till luftens medeltemperatur. Uleåbg: +2,70:+0.66. (Naturens karakter.)