Sjunde Föreläsningen. 4/11 54

|55| |81|

Sjunde Föreläsningen. 4/11 54.

1 Vi komma nu i vår öfversigt till det tidehvarf, då den stora folkhvirfveln i öster och norr bröt sina dammar för att störta öfver den nordiska romerska verlden. Den klassiska bildningens röst förstummas, denoriginal: det mörker svaga dager som hvilade begynte skimra öfver norden mörknar ånyo: södern har nog att sköta sig sjelf. Sekler förflyta; småningom börja få de åt södern stormande folken att lugn att se sig tillbaka och med ännu ej slocknad ihågkomma sina aflägsna hemländer. De första åter klarnande dragen af norden äro derföre hemlandsdrag – de första ljuden hemlandsljud – och deraf uppstår hos Jornandes den sällsama föreställningen om Skandinavien såsom vaginaofficina gentium et vagina nationumspråk: latin, folkens verkstad och moderssköte, ur hvilken hela strömmen hela den germaniska stammen forsat fram likasom ur dess ursprungskälla.

2 Den kla fornklassiska föreställningen om nordens ofantliga aflägsenhet finnes icke mer hos de germaniska folken i södern – det var naturligt, ty deras minnen gingo tillbaka – men någon del af den vid norden häftande klassiska mythen återfinnes hos dem, ehuru i förändrade drag och af annat lynne. Den Vid deras Den mythiska föreställningen uppträder nu i den dubbla formen af hjeltesaga och svartkonst och bibehåller sig i dessa former, hela medeltiden igenom i folktron. De skandinaviska och de finska folken dela den ofta tvetydiga äran att uppbära denna tradition: Norrmännen inpräglade|56||82| den med sitt svärd; Finnarne underhöllo den med sin trolldom. En gammal af de isländska sagorna säger: I Norrlanden är det original: är så tjockt af vättar, att när man ropar i skogen, får man svar ifrån alla grenar.

3 Den gamla föreställningen om Litus Septentrionalisspråk: latin försvann. Ptolemæus, som i öfrigt fortfor att följas som orakel, blef i detta hänseende betydligt korrigerad. Norrmännen utbredde öfver hela Europa ett viktigare begrepp om Östersjöns kuster. Germanisk tradition blef den förnämsta källan för hvad man visste om norden. Ur denna källa öste Jornandes, Adamus Bremensis och Saxo Gramaticus. Isländska sagan var dess lefvande uttryck. – Ett annat folk af främmande österländsk härkomst uppträdde efterhand som medeltidens störste geografer. Det var Araberne. De ströfvade vida utom sitt egentliga om och dock ofantliga område. Rysslands forntid har af dem hämtat skattbara upplysningar. Men för den skandinaviska och finska norden äro de af sekundärt intresse.

4 Ett tredje folks traditioner äro för Finnarnes forntid af stor vigt, nemligen Rysslands krönikor. Likväl bör det märkas – att deras största intresse är historiskt och ethnografiskt. HH.Herrarne känna den kartaoläsligt p.g.a. konservering/inbindning öfver Ryssland i 9:de seklet, som åtföljeroläsligt p.g.a. konservering/inbindning Castrens förträffliga uppsats om Savolotscheskaji Tschud i Suomi för 1844. Emellertid|57||83| ge de äfven geografen mycket att tänka på. Det är isynnerhet den vidtomtvistade frågan angående ryska rikets stiftande och Russovarägerne samt sedermera det de ryska ryktbara härjningstågen till Finland, som lemna geografiska detaljer af mycket intresse.

5 Finska folkets egen röst fortfar väl under hela medeltiden att tiga om sitt land sakna ett erkändt gällande vitsord om sitt land. Men denna tystnad är icke så absolut, som man vid första påseendet kunde tro. Den Kalevalas tveklufna nord: Karjala Kalevala och Pohjola förtjenar i alla händelser att rådfrågas.

6 Vi skola nu söka att sammanfatta och i korthet redogöra för det vigtigaste som står att ur dessa olika källor inhämtas om vårt land under medeltiden.

7 Från medlet af tredje ända till medlet af sjette seklet efter Christus tiga alla källor om norden. Vid sistnämnde tid finna vi en efterglans af den äldre tiden hos Byzantinern Procopius, som skildrat kejsar Justiniani krig med Vandalerne och Götherne. I sin bok om de göthiska krigen omtalar han, att en skara Heruler, slagne af Longobarderne, företagit en vandring till den bebodda verldens yttersta gränser. Derunder ha de först genomtågat slavonska områden länder, derpå Warnernes, derpå Frankernes, slutligen Danernes områden och till sist begett sig öfver hafvet till Thule, en ofantelig ö i norden, der solen icke går ned under 40 dygn vid sommarsolståndet och under 40 dygn ej går opp vid vintersolståndet. Under den långa natten räkna invånarne dygnen efter månens lopp, och när|58||84| de lefvat 25 dagar i mörkret, skicka de speja på de högsta bergen spejare, hvilka, såsnart de märka solen, förkunna de det för de längre ned boende, hvarpå desse, ännu i mörkret, fira ett stort gästabud,original: gästabud julen. – Dessa uppgifter äro i så måtto för oss af intresse, emedan Procopius bland Thules invånare uttryckligen nämner Skridfinnarne (Σϰριτιφινιspråk: grekiska) och ger på dem en beskrifning, ej olik hvars likhet med Taciti Fenni genast faller i ögonen och mer än tillfyllest bevisar båda namnens tillämpning på Lapparne. De lefva, säger han, utan ordentlig fö klädnad och föda, jagten gör för båda könen tillfyllest, de kläda sig i djurhudar, och när qvinnan går på jagt, hänger hon dibarnet, inveckladt i hudar, uti ett träd och ger det ett stycke djurmärg i munnen.original: munnen o. s. v. Denna beskrifning kompletteras 200 år sednare af Carl den stores samtida, Longobarden Paulus Warnefridi, hvilken likaledes nämner Scritovinni och tillägger: »de kallas så af ett ord som betyder hoppa, enligt dess härledning i det barbariska språket; ty medelst en konst att hoppande springa med ett krokigt träd, böjdt som en båge, förfölja de villddjuren.» Skrida betecknade fordom en snabbare rörelse, som ännu återfinnes i ordet skridsko. Jag anför detta egentligen för att visa huru den stora uppmärksamhet sydlänningensn den stora förvåning öfver fäste vid skidlöpandet och derigenom bekräfta min hypothes om Hippopodes och Epigia. Proco Samme författare tillägger: »hos detta folk finnes ett djur, temligen likt hjorten, af hvars hud, luden som den var, jag sett en tröja, gåendeoläsligt p.g.a. konservering/inbindning till knäet, sådan som Skridfinnarne nyttja.» Denna skildring är åter ej annat än den demaskerade fabeln om Panotii, långöronen.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning För öfrigt är det klart, att denna skildring ej|59||85| gäller Finland, utan sannolikt norska kusten, ehuru det gamla Halogaland med dess af ålder berömda fiskerier. Märkvärdigt är det i alla fall, att Procopius är den förste, som inhämtat sina underrättelser om norden ur första hand.

8 Samtidig med Procopius är den göthiske klerken Jornandes i Ravenna, hvilken omkring år 551 gjorde ett sammandrag af Cassiodori nu förlorade göthiska krönika, jemte egna tillägg, af ganska stor vigt för kännedomen om norden. På grund af en tradition bland hans folk omtalar han Göthernes härkomst från Scandia eller Scanzia, derifrån de, när folkets myckenhet tillvexte, skola ha redan under Sesostris tid utvandrat och eröfrat sig nya bostäder i Skythernes land – ett faktum, som likväl historien förnekar. Man finner hos Jornandes en förunderlig blandning af den gamla klassiska villfarelsen af om Litus Septentrionalisspråk: latin med nyare och riktigare direkta sägner om norden. Jornandes förlägger sitt Skandia norrom Weichselns mynning – han citerar dervid uttryckligen Ptolemæus – och uppräknar bland dess många folkslag, såsom Svethaus, Theustes m. fl., både Finnaithæ och Scretofennæ äfven Crefennæ, hvilka, säger han, utgjorde tre stammar, samt Finnaithe och Finni. Finnaithe har på goda skäl blifvit ansedt för Finnheden i Småland, och man har i en sednare period af medeltiden många spår att denna trakt af Småland äfven blifvit kallad Finland, hvilket gifvit anledning till ett historiskt misstag hos Johannes Magnus och Messenius, i det de ansett småländska upproret under Buggo i början af 1300 talet varita ett uppror i Finland. I förbigående vill jag nämna, att sjelfva namnet Småland af Dalin och andre författare angår oss anses beslägtadt med Suomispråk: finska, hvaraf|60||86| på svenska tungan blifvit Saomaland, Smoland, Småland – denna härledning, som påminner om det lappska Samland och Samländska kretsen i Brandenburg, och Samogitien, tillhör emellertid historien. Crefennæ är synonymt med Scretofenni, skridfinnar – Hvad Finni angår, är det, vid en sammanställning med den äldsta homeriska sägnen, märkvärdigt att höra Jornandes kalla dem mitissimi hominesspråk: latin, hvilket troligen rättast öfversättes med de saktmodigaste, mest undanvikande, hvilket historiskt träffar in på Lapparne. Jag behöfver ej tillägga, att det här Jordnandes här menar Lapparne, likasom Procopius och öfverhufvud alla äldre källor från medeltiden.

9 Vigtigare (för vårt ämne) är den bestämdare och riktigare föreställning, som man hos Jornandes finner om Östersjön, oaktadt den konfusion han medför från Ptolemæus. Af Ptolemæus har han lärt att Scanzia vore en stor ö i norra oceanen midtemot Weichseln. Men detta motsäges strax derpå af hans egen beskrifning, som enligt hvilken Skandien sammanhänger med det nordöstra Europa. »Mot Öster, säger han, är en ganska stor sjö i sjelfva midten af jorden,svårläst p.g.a. inbindning/konservering hvarur en flod Vagi vatturik strömmar i Oceanen. Mot vester och norr är det stora verldshafvet, hvilket, likasom med en utgående arm, här gör Germaniska hafvet till en vidsträckt vik.»oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Denna vik är påtagligen Östersjön. Den stora sjön åter i »midten af jorden»konsekvensändrat/normaliserat, är en föreställning, som man återfinner hos Araberne, hvilka föreställde sig Ryssland som ett vidsträckt land med en stor sjö i midten. Geijer tror att Jornandes med sin stora sjö menar antingen Hvita hafvet eller Ladoga – men sannolikare synes är att for det är samma Östersjön, densamma som han kallar en på ett annat ställe kallar en vik, utan aning om att båda voro samma vatten.|61||87| Östersjöns läge såsom centralbassinen för hela norden är också i sjelfva verket sådant, att detsvårtytt väl i de gamla germaniska folkens föreställning kunde tänkas såsom i midten af jorden, likasom Grekerne placerade Delos i jordens medelpunkt. Emellertidföreställning följer häraf, att Jornandes under sitt Skandienzia tänkte sig icke blott det nuvarande Skandinavien, utan i allmänhet länderna vid Östersjöns norra och östra kuster, och sålunda inträffar hos honom samma förvexling som hos Plinius, Tacitus och Ptolemæus, nemligen att Finland derunder är gömdt in nucespråk: latin och att hans Finni, d. v. s. Lapparne, likaså väl kunna tänkas bosatte på våra kuster, som på de svenska och norska. Någon direkt detalj ifrån finska kusterna finnes icke hos honom. Hans stora flod Vagi är sannolikt Öresund. Om I allmänhet har lemnar Jornandes många skattbara upplysningar om sydvestra Östersjön, hvilka vi dock här gå förbi.

10 Samma vidsträckta betydelse af Skandinavien återfinne vi hos den anonyme geografen af Ravenna, en kompilation af flera verk gjordesvårtytt i 87:de, 8:de och 9:de seklerna. Han omtalar att ofvanför Roxolanernes land – Roxolaner = Ruotsalainenspråk: finska – ligger en stor ö, Scythia antiquaspråk: latin, som af Jornandes kallas Scanza, och att vid oceanen ligger Roxolanernes, Ssvårtyttuarikernes Svearikes och Sauromaternes (Sarmaternes) land, genom hvilket strömma floderna Vistula och Lutta Stro o. s. v. – För öfrigt öfverens, stämma alla bådae skandinaviska och isländska fornsägner deri att de omtala ett Götaland på båda sidor om hafvet, och när man härmed sammanlägger den nästan till evidens utredda och af ättehögarne på våra vestra kuster bekräftade satsen, att ett germaniskt|62||88| folk efterhand utträngt samtidigt och efter Lapparne, men före de egentlige Finnarnes invandring bebott de finska kusterna, så löser finner man deri en lösning på den annars svårförklarliga gåtan, huru detta vidsträckta Finland, som dock framskymtar redan i första seklet under namn af Epigia, i de följande seklerna åter likasom sjönk i hafvets djup och försvann bakom dimmorna af dess kuster. Orsaken Man for Orsaken klarnar; man finner det gömdt eller förblandadt i namnen Scandia, Scanzia, Magna Sueciaspråk: latin, Gauthiod, o. s. v. – och i allmänhet betecknadt med den sväfvande benämningen Österland, Austurweg, hvarom vi strax skola inhämta mera ur isländska sagan. Så länge ännu Lappen på dess kuster utgjorde ett slags nota characteristicaspråk: latin på landet, står Finland afsöndradt; deremot under mellantiden mellan hans absoluta välde och Finnarnes bosättning försvinner landet i dess germaniske kustboers förvandtskap med Skandinavien.

11 Eginhard, Carl d. stores måg, säger att Östersjön sträcker sig österut till en obekant längd, men bredden är ej större, än 100,000 steg.

12 Innan vi komma till Isländska sagan, som der namnet Finland bör jag anföra en gammal urkund, från nemligen påfven Gregorii IV:s bulla till Ansgarius, hvarigenom honom tilldelas myndighet att såsom apostolisk legat utbreda kristendomen »per Sveciam, Daniam, Norvegiam, Farriam, Grönlandiam, Helsinglandiam, Islandiam, SkridFinlandiam, Sclaviam, Transalbiam et nationes omnes septentrionales ac orientalesspråk: latin» – hvilket kan sägas utgöra en summarisk karta öfver den i 9:de seklet kända norden. Det faller genast i ögonen, att nar ett Finland här icke nämnes, hvilket säkerligen ej försummats, om ett sådant namn varit bekant. Det Skridfinlandiam, som i bullan omtalas,|63||89| och som der nämnes nästefter Helsingland och Ilasland, är påtagligen icke annat än norska Finnmarken. En annan, ej mindre märkelig bekräftelse på denna obekantskap uppå att huru sent namnet Finland ännu i en vida sednare yngre tid, eller femhundrade år derefter, iallasvårläst p.g.a. strykning inträdt i historien, finne vi deruti, att konung Magnus Smek år 1324 utnämner en lagman öfver Österlanden. Likväl bör märkas, att isländska sagan vidarea tidigare omtalar ett Finland der vi söka ungefär i dess nuvarande läge, ehuru benam namnen vexla, exempelvis i det ofta citerade talet af Thorgny lagman vid på tinget vid Upsala högar under Olof Skötkonung lade, der han omtalar huru konung Erik Väderhatt lade under sig Finland, Kyrialand, Estland och Kurland, jemte andra länder vida österut. Detta Under detta Finland får man dock ej föreställa sig hela det nuvarande, ej ens kusten deraf, utan sannolikt kusten af Qvenland, hvarom vi snart skola tala. Och med Kyrialaland förstås här nordöstra kusten af Finska viken.

13 Dylika exempel, kunna uppräknas ganska många. Men för att ej förvilla oss i mängden af fakt motsägande eller oklara fakta, skola vi söka att ordna dem under vissa geografiska synpunkter. Vi skola i detta afseende hufvudsakligen rådfråga den nordiska eller närmare uttryckt: den skandinaviska traditionen.

14 Denna åter kommer till oss ur forntiden i den dubbla formen af historie och af saga. Båda stå på samma traditionela botten,. Men historien, sådan hon uppträder hos de tvenne äldre hufvudkällorna Adamus|64||90| Bremensis i XI:te seklet och Saxo Gramaticus i början af det XIII:de, är i sjelfva verket ej annat än en saga öfver sjelfva sagan, d. v. s. ett försök att sammansmälta den germaniska traditionen med den gamla klassiska lärdomen, som allt ännu spelade en så vigtig rol, hvarigenom hände att en del af traditionens ursprungliga friskhet förlorades och många mycket af dess bästa arfgods förvirrades. Så händaer att historien i sitt försök att korrigera sagan, förvirrade henne. Ada Detta är icke blott fallet med Adamus Bremensis i hans verk de situ Daniæ och Saxo grammaticus i hans danska historia, utan inverkar ännu på senare häfdatecknare och geografer, Johannes och Olaus Magni m. fl. ända till den ryktbare Messeniius ryktbara Scondia illustrata och och dene ännu ryktbarare och den ännu ryktbarare Olaus Rudbeckarne, Olof d.ä. Rudbeck och Olof d.y. Rudbeck ännu ryktbarare Atlantica med dess hva m. fl. hvilka vi här komma att citera. – Traditionens ursprungliga och renare form är sagan sjelf – renare i den mening, att hon ej med afsigt söker att omarbeta sitt material – och som HH.Herrarne veta har både den skandinaviska och den finska forntiden ett omäteligt rikt arf i behåll under denna form – dels i prosans, dels i poesins drägt.

15 Det är klart, att såsnart norden fick egna häfdatecknare, måste dess geografiska situation småningom klarna åt alla håll, i synnerhet kusternas. Wi skola derföre ej vidare uppehålla oss vid geografiska detaljer från vestra och södra delarna af Östersjön, utan omedelbart hålla oss till de nordliga och östra, hvilka äfven, för sin aflägsenhet och för sitt ännu så främmande folk, voro|65||91| jemförelsevis mindre belysta, än öfriga trakter. Här rycker oss Finland allt närmare inpå lifvet, men det kommer ej helt, klart och fullständigt på engång, utan delvis och ett i bitar, likasom när morgondimman höjer sig öfver skogstopparna och man först urskiljer en kulle, en strand, en sjö, slutligen allt flera och vidsträcktare nejder, tills ändtligen hela landskapet ligger för våra blickar öppet i morgonens glans.

16 Denna succeprogressiva gryning i häfderna, hvilken likasom ger oss Finland i skiljemynt och som ej kan följas i strängt kronologisk ordning, visar oss emedan flera partier uppträda samtidigt, – visar oss: Qvenland, Bjarmaland, Finnmarken, Kyrialand, Jemernes land och slutligen det s. k. egentliga Finland, tills delarna slutligen vexa tillsamman, afsöndra det främmande, och draga bestämda gränser kring ett geografiskt fixeradt område ur hvilket det nuvarande Finland i sin helhet utvecklar sig. Att Bjarmaland i öster och Finnmarken i vester äro utposter utom våra egentliga gränser, behöfver jag ej på förhand erinra. Wi börja original: från öster med Bjarmaland med Qvenland såsom till tiden det äldsta.

17 Sagorna om ett land i den högsta norden, befolkadt eller åtmistone regeradt af Qvinnor äro ganska gamla och återfinnas redamn hos original: hos Tacitus, hvilken bredvid Svionerne ställer Sitonerne, dem lika i styrka, men styrde af en qvinna. Denna uppgift, sammanställd med den genom hela forntiden spökande sagan om amazonerna, har dels på god tro blifvit antagen och utsmyckad med otaliga tillägg, dels blifvit föremål för otaliga lärde utläggningar.|66||92| Adamus Bremensis, andra att förtiga, vet om detta qvinnoland att förtälja följande: »Vid Baltiska hafvets stränder berättas Amazonerna bo, hvilkas land nu kallas Qvenland, (terra feminarum)språk: latin, och säga någre att de dricka vatten och deraf blifva hafvande. Andre berätta att de befruktas af genomresande köpmän, hvilka de hålla fångne, eller ock af andra vidunder (aliis monstrisspråk: latin), hvilka der på orten icke lära vara sällsynta. Och detta är nästan troligare. Och när de föda barn, så händer sig, om dessa barn äro af mankön, att de födas med hundhufvuden, men äro de flickebarn, blifva desamma de skönaste qvinnor. Dessa qvinnor lefva tillsamman och försmå männers samqväm; och komma sådane dit, blifva de manligen tillbakadrifne. De som bära hundhufvuden (cynocephalispråk: latin), bära hufvudet i bröstet, och sådana ser man ofta bland fångar i Ryssland, hvilka skälla när de tala. Der finnes äfven Alani eller Alfani, hvilka födas med gråa hår, om hvilka Solinus talar. Deras land försvaras af hundar. När de strida, ställa de hundar i fronten. Der finnas bleka, gröna och långlifvade menniskor (Macrobiispråk: latin). Slutligen de som kallas Antropophagi och äta menniskokött» o. s. v. Paul. W:fridi, säger att ännu på hans tid ett qvinnofolk bodde vid Germaniens yttersta gränser. Detsamma intygar Geografen från Ravenna. Slutligen tillägger han: »Dettakonsekvensändrat/normaliserat har jag hört om den hafsvik som kallas den baltiska eller barbariska, och som af Romarne kallades de skythiska eller msvårtyttæotiska träsken, eller Geternas ödemarker vid den skythiska stranden» o. s. v. Samme förf.författare uppräknar såsom boende norrom Bälten: Norrmän, Danskar i Skåne, derefter Svenskarne i långa sträckor ända till Qvinnolandet. Öfver dem berättas Witzi, Mirri, Lami, Scuti och Turci bo ända till Ryssland.