Trettiofjerde Föreläsningen. 10/4 65

|232|

Trettiofjerde Föreläsningen. 10/4 65.

1 Ryska kriget.
1657 utförde M. Delag. Levhpts plan och gjorde ett infall i Rd ända till Petschora, men utan afgör.afgörande resultat. Ett annat infall på hösten misslyckades, Delag. blef slagen vid Augdov och måste med förlust retirera, Pol.Polackerne härjade Liffland, men detta sågs med oblida ögon af Rd, som nu begynte tänka på fred. Så kommo C. X:des framgångar emot Dmk.

2 Nu vägde på båda sidor, om man skulle våga det yttersta. Den danske landsförrädaren Corfitz Ulfeld, som följt med konungen för att triumfera öfver sitt fäderneslands olycka, rådde ifrigt att eröfra hela Dmk och Norige samt lägga dessa riken som lydländer under Sv:s krona. Men Lusten dertill fattades icke Carl X, men planen denna nya Kalmare Union syntes med rätta betänklig: utom med Dmk sjelf, skulle Sv. derigenom ådraga sig krig med hela Europa, och deraf hade man redan nog. – Klas Tott erbjöd sig att storma det illa befästade Köpenhamn och ville med sitt hufvud ansvara för utgången. Kung Fredrik å sin sida saknade ej dem, som rådde honom att försvara sig till det yttersta och icke ingå på någon skadeersättning. Äfven detta hade sina faror, så som Dmk då var, afstängdt af isen från all hjelp på sjösidan, med en slagen här, ett modfälldt folk och en segervan, oemotståndelig fientlig här i hjertat utaf sitt rike. Båda konungarne beslöto derföre att underhandla. Kon. svarade att han ville låta Sten Bjelke och Corfitz Ulfeld underhandla med Danskarne. – Jag ber om nåd, invände Kl. Tott med sin finska envishet, Ulfeld är en utlänning och sitt fosterlands förrädare, han kan duga till spejare, men ej till rådgifvare. Dessutom kan E. M. ej vilja förödmjuka sin olycklige grannkonung genom att tvinga honom till underhandling med sin personlige fiende. – Kon. brusade upp och sade: »nikonsekvensändrat/normaliserat synes mig något djerf, gref Tott; kanske rinner det er i hågen att ni är af kon. Eriks blod. Men kom ihåg att jag är Carl IX:des dotterson och Sv:s konung!» – Tott bugade sig stum och gick oförfärad ur rummet.

3 Ehuru C. X för denna gång afstod från den lysande utsigten att eröfra Kphmn, hotade han likväl dagligen med ett anfall och påskyndade derigenom fredsslutet så hastigt, att freden undertecknades redan d. 18 Febr. i Tostrup.

|233|

4 Om dessa mMärkvärdiga underhandlingar – Svv.Svenskarne begärde först: fri sjöfart i Öresund, Skåne, Halland, Blekinge, Bohus län, Trondhjems och Aggerhus län i Norige, vidare öarna Bornholm, Island, Möen, Saltholmen och Föhr samt dessutom, som säkerhet för dessa vilkors uppfyllande, hela Norige på 30 år. – Ulfeld fordrade dessutom af sitt fädernesland halfva Öresundstullen, en million riksdaler, tolf af Dmks bästa örlogsskepp och hela dess armé. – = Scipio = Karthago. – Prut. De olycklige Danskarne å sin sida begynte med förslaget, att den sv. kon.svenske konungen skulle, mot en måttlig skadeersättning i pgarpengar, återlemna alla sina eröfringar för att dermed försäkra sig om Danskarnes eviga vänskap. – När de sv.svenska sändebuden endast smålogo åt detta vädjande till en segrares ädelmod, nödgades Dd.Danskarne, steg under mycken ångest och grämelse, steg för steg gifva med sig, hvarefter freden i Roeskilde afslöts d. 28 Febr. under eng.engelska och fr.franska sändebudens bemedling, på följande vilkor:
–Dnmk afstod för evärdeliga tider till Sv. Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän, T och Trondhjems amt i Norige; vidare Dmks länderier på Rügen; 2000 man; vidare tullfrihet för Svv.Svenskarne och sv.svenska varor i sundet. Båda makterna skulle gemensamt hindra hvarje fientlig flotta att inlöpa i Sundet. Förrädaren Ulfeld skulle återfå alla sina egendomar i Dmk och dessutom skadeersättning, jemte sin förra titel m. – Med undantag af det sista, för båda makterna lika vanärande vilkoret, var freden i Roeskilde den lyckligaste, som Sv. någonsin afslutat – lycklig äfven derföre att den afslöt ett rättmätigt krig, der den angripande makten fick betala sintt öfvermod med dryga förluster. Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän voro de nyttigaste, de rättvisaste och derföre äfven de varaktigaste eröfringar Sv. någonsin gjort, ty derigenom återvann det sin naturliga gräns i söder, och dess område blef afrundadt af haf och fjällryggar, det kände sig likasom hemma hos sig; – derigenom vann det i inre styrka och säkerhet långt mer än genom alla sina eröfringar på andra sidan om hafvet. Först efterverlden har till fulla värdet|234| lärt att uppskatta hvad Sv. var före och efter dessa C. X:s bästa eröfringar, sedan de i början fientliga provinserna alltmera sammansmält med det öfriga moderlandet och numera äro de rikaste i Sv. med en folkmängd, som uppgår till en fjerdedelen af rikets. Freden i Roeskilde betecknar också i sj. v.sjelfva verket höjdpunkten af Sv:s politiska storhet, som varit i ständigt vexande alltefter G. II Adolfs tillträde till reg.regeringen och freden i Knäröd. I nära ett halft århundrade hade nu denna storhet varit i jemn och snabb tillvexte, derefter bibehöll den sig ännu ett halft århundrade med fröet till sitt förfall, bländade sedan derpå ett ögonblick verlden med ny glans och sjönk sedan i mörker.

5 Att hafva f.finska krigare dertill bidragit, måste räknas som ett ärofullt minne och som en af detta lands återtjenster till Sv. Fd förut = Sv. Freden i Roeskilde utgjorde äfven glanspunkten af C. X:s krigarelycka och den hans ärofullaste bragd. Den för Dmk så olyckliga freden firades med af danska konungahuset med for lysande fester för dess besegrare. Förställda vänskapsbetygelser dolde dess sorg och djupa harm. I Sv. och Fd helsades freden med högt jubel. Det förvånade Europa visste icke hvad det skulle mera beundra: den sv.svenska kon:skonungens utomordentliga krigarelycka, eller den klokhet, den försigtighet, den snabbhet, hvarmed han genomdrifvit freden. Tåget öfver Bälten blef ett ämne för skaldernas förtjusning och för talrika skådepenningar. Mazarin yttrade, att om det fanns något mera beundransvärdt än detta, så var det segrarens konst att öfvervinna sig sjelf. Olyckligtvis höll denna konst icke länge profvet.

6 I Sv. och Fd helsades freden med högt jubel. Nu ändtligen skulle landet, efter så tunga ansträngningar, åter få andas ut under fredens lugn, ty sedan man tviflade icke att de fiender, som ännu återstodo, skulle skrämmas till fred af så ovanliga framgångar. Nu skulle odlingens skördar blomma i lagrarnas skugga, landets söner skulle återvända till sina saknade hem; nu skulle reduktionen ändtligen återgifva åt folket dess frihet och egendom; nu skulle handeln genom Östersjöns öppnade portar bringa ett nytt välstånd till hemlandets kuster.

|235|

7 Olyckligtvis här ingenting så farligt som hastig lycka, och hvarje mskohjertamenniskohjerta känner vid stora framgångar ständigt en mäktig frestelse att sträfva till ännu större. Så för sjelfva segern ofta till fallets brant, och att – som Mazarin uttryckte sig – öfvervinna sig sjelf, är svårare än att öfvervinna verlden. C. X Gustaf var en af dessa oroliga, bragdlystna, ärelystna snillen, som ständigt åtrå det högsta, som alltid ställa ett nytt, aflägset mål bakom det redan uppnådda och aldrig hvila få ro, emedan der alltid finnes framför dem någonting nytt och hittills ouppnådt. I sig sjelf a Man kunde kalla detta ett ynglingalynne, och en sådan yngling på thronen var äfven den store G. A. Ty I sig sjelf är denna ungdoml.ungdomliga rastlösa trängtan framåt grunden till alla stora handlingar och något som utmärker alla snillrika, framåtsträfvande män. Men allt beror dervid på att förs sig uppställa stora, ädla och rättvisa mål, och att kunna försaka sig sjelf., Aatt skilja det verkligt goda, det i sanning stora från det endast bländande och hänförande,. dDetta är åter mannens företräde framför ynglingen. En konung har icke rätt att för sig ställa ett högre mål, än sitt folks och msklighetensmensklighetens sanna lycka och ära; han har icke rätt att framför ofvanom dessa höga intressen sätta sin personliga ära, sitt hjelterykte för anverlden. Att icke hafva kunnat denna försakelsens konst, det var Kristinas, det var Carl X:des, det var Carl XII:s olycka.

8 Hvad än må sägas till C. X:s försvar af dem, som obetingadt beundra detta snille på thronen, så är det dock visst, att hdenne konung, så fruktad, så beundrad som han var efter freden i Roeskild, otvifvelaktigt skulle ha kunnat sluta en ärofull, om också icke med genom nya landvinningar lysande fred med sina öfrige fiender, för att derefter egna sitt snille, sin omsorg åt befästandet af sitt rikes makt genom fredens välgäerningar och genom att bota dess rikets inre brister. Tyvärr hade denna lugnare, säkrare, mindre glänsande, mindre djerfva bana ingenting anslående för C. X:s utåtstormande och ständigt bragdtörstande hjeltelynne.

|236|

9 RepetitionRepetition 15/4 69. Öfver Lilla Bält 30/1 58. Fyen, Langeland, Laaland 6/2. – Seland 11/2. Roeskilde 28 Febr. 58. Höjdpunkten.

10 Värfvade trupper. Hans första plan var att sluta separatfreder med en del af sina öfriga fiender och sedan kasta sig öfver den fiende som återstod. Än ville han gå RneRyssarne på lifvet i Liffland, än åter hämnas på Polen, än kasta sig öfver Bburg, än uppsöka G. II Adolfs väg till de Österrikiska arfländerna. Detta var på våren 1658. En utskottsriksdag skalladessammankallades i Göthebg, och ständerna yttrade sig med någon motvilja för krig mot Bbg. Man underhandlade om ett förbund med Dmk. – Detta kunde å Dmks sida icke vara uppriktigt. Svårigheter uppstodo, Holland stämplade, och C. X fann sig hafva i Dmk vunnit en ganska opålitlig vän. I ögonblicket uppfattade kon:skonungens lifliga själ ett nytt krig mot Dmk såsom bästa sättet att lösa underhandlingarnas trassliga knut, och i detta olyckliga beslut styrktes han ånyo af den aldrig hvilande förrädaren Ulfeld, som med skäll kunde kallas hans onde genius. Att Kon. trodde sig nu klart inse, att Sv:s Östersjövälde ej vore betryggadt utan fullkomligt herravälde öfver Sundet, och han beslöt att, med den, som det syntes, lätta eröfringen af Dk och Norge, göra sig till herre öfver hela den skandin.skandinaviska norden samt derifrån trotsa alla sina fiender, vore det också hela Europa. – Kände Dmks svaghet.

11 Freden i R.Roskilde slöts d. 2svårtytt8 Febr., och redan i medlet af April var det nya kriget beslutadt. De sv.svenska trupperna, som qvarstadnat på danska öarna, för att vaka öfver fredsvilkorens uppfyllande, fingo hemliga ordres att stadna tillsv.tillsvidare qvar. När dessa ordres framkommo, hade sv.svenska öfverbefälh. Wrangel redan öfverskeppat sina trupper från Seland till Fyen, utom 2 sqvadr.sqvadroner f.finska ryttare. W. åtnöjde sig med Fyen. Dahlberg utsändes till Kphmn för att midtunder de fester, som till hans ära anställdes, afteckna den danska hufvudstadens fästningsverk. – Underhandlingarne drogo på tiden – och kon. blef för hvar dag oroligare.

12 Den 5 Juni afseglade kon.konungen fr.från Göthebg – Flensbg. Alla: mot Bburg.

|237|

13 – I Kiel 9000 man, och sv.svenska flottan låg färdig. – Öfverläggn. i Gottorp: Svepskäl: Ulfeld: massaker på Fyen – – Trygghet mot Tyskld. Dmk utstrykas ur staternas antal och läggas som en provins under Sv. Landet skulle antaga Sv:s styrelsesätt, men i öfrigt behålla sina egna lagar. Adeln skulle med hårda vilkor förmås att utvandra, de öfriga stånden vinnas genom ökade friheter. Seland, Laaland och Falster skulle blifva ett guvernement, Fyen ett och Jutland ett, en hofrätt inrättas på Seland, en på Jutland och en i Norige. Kphmns univ.universitetet skulle flyttas till Götheborg och kolonier af Svv.Svenskar öfverflyttas till Dmk. – E. a. g.En annan gång Kphmn till Landscrona – hufvudstad – Kon. skulle hyllas i Skåne med sv.svenska kronan på hufvudet och den danska på ett bord framför sig – titeln: »Sv.konsekvensändrat/normaliserat Göth.Göthes, DmksDanmarks, Norges och Wendes konung.»

14 Sådana voro de ärelystnades korthus den kungl. drömmaren i förtid byggde på Dmks ruiner. Allt syntes honom möjligt, allt tillåtet. Han glömde hvad han redan sett uti Polen: hvad ett folk förmår, när det reser sig uti i sin förtviflan. När – När C. X satte sitt berusad af framgången, ville tillintetgöra Dmk med en armé af högst 18000 man och dermed trotsa hela Europa, satte han sitt förnämsta hopp på snabbheten af sina rörelser. – D. 45 Aug. afsegl.afseglade trupperna fr.från Kiel, ingen visste hvart. – En dag förut hade kon. ännu låtit betyga kung Fredrik sin vänskap. – Terlon. – Korsör. – D. 8 Aug. flyende landtfolk till Kphmn – S. d.Samma dag sv.svenska flottan utanför. – Bestörtning. packade in – Harm. – – Fredrik modig. Han ville dö som denen ädla kungsfågeln uti sitt näste. – Vallarna usla – rida in – vallgrafvar torra – 400 krigare – 9 Aug. Borgerskapet, univ:tuniversitetet på slottet – om de ville våga lif och blod. – Ja – 1200 soldater fr.från landet. – Borgarne väpnade – 600 studenter – Högst uppsatte togo skofveln – Qvinnorna skottkärror – Kphmn nya friheter – borgare = med adeln. – Förstäderna i brand.