|137|

VårHöst-termin 1870.

Första Föreläsningen 29/9 70.

1 MM. HH.Mina Herrar

2 Wi åtskildes i våras under intrycket af 1741 års olyckliga krig, och vi återse hvarandra under det ännu vida gmer gripande intrycket af ett stort krig, som utkämpas inför våra ögon i centern af Europa. Denna timma – ingen oberörd – 1861 – 1864 – 1866 – Om icke historien hade något mer eller bättre att anteckna, än blodiga strider, oftast uppkomna af personlig ärelystnad, maktlystnad, eller likandra lika lumpna orsaker, vore hon i sanning en tröstlös och ofruktbar vskapvetenskap, – ja, ingen vskap alls knappt skulle förtjena detta namn, emedan vskapensvetenskapens väsende just består i att uppställa allmänna lagar för det skenbart tillfälliga och hänföra hvarje yttre fenomen till en bestående inre grund. Ur denna synpunkt kunna krigen icke tillerkännas någon annan betydelse i och för sig, än den, som framgår af deras föregående orsak och efterföljande verkan. Om två slagskämpar hugga hvarandra med knif på marknaden, eller en million välrustade krigare sönderslita hvarandra på Europas slagfält, är sjelfva faktum som i och för sig detsamma, neml. ett brott och en skamfläck, ty dimensionerna förändra ej dess inre karakter. af kKamplystnad, maktlystnad, hat och sjelfviskhet hos endera eller båda de stridande allt är bär samma hsvårläst p.g.a. inbindning/konserveringalt inför sedelagen, antingen det gäller en eller många tusen. Men vVisserligen får millionen på slagfältet en annan betydelse, när ett högre motiv, fäderneslandet, ingår i striden, och än mer genom sin mångfaldiga inverkan på hela folk och tidehvarf.

|138|

3 Folkens naturliga känsla har i alla tider ansett krigen såsom försynens straffdomar.original: straffdomar Och det kan väl aldrig förnekas af andra än dem, som förneka hvarje högre verldsordning, att krigen måste vara ett mäktigt medel till genomförande af försynens afsigter och verldshistoriens framskridande utveckling. Så långt häfdensoriginal: häfdernasns blickar tränga, ser hon slagfält vid slagfält, och mskli alla msklighetensmensklighetens framsteg ha blifvit köpta med strömmar af blod. Ännu för 16 år tillbaka, när Europa ej hade sett något större krig sedan den förste Napoleons dagar, hängåfvo sig många tänkare och mskomenniskovänner åt drömmarne om en evig fred, hvars tiderhvarf nu skulle inbryta öfver verlden. Reger. och statsmännenoriginal: Statsmännen tänkte annorlunda: de fortforo att år efter år öka de redan förut omåttliga stående arméerna, att utfinna nya förstörelseredskap, att fullkomna den nyare krigskonsten med ledning af hvarje vunnen erfarenhet. Och stats de hade i så måtto rätt, att krig aldrig kan undvikas, sålänge de mskligamenskliga passionerne äro desamma. Det måste alltid finnas någon punkt, der nationernas intressen korsa hvarandra, och hvad äro nationerna annat än en förstärkta, kollektiva individer med samma sjelfviskhet och lystnad efter enskild fördel, som dessa? Krig måste kan endast då vara en omöjlighet, när jorden bäger blott en invånare. Finnas der två, – om också den ena bodde|139| i Afrikas öknar och den andra på Cordillerernas fjälltoppar, så måste man alltid tänka sig en möjlighet, att de kunde råka i delo om mitt och ditt, – vore det också om en klippa i oceanen. – – Fredsvännerne medgifva detta, men de åberopa sig på civilisationens förädlande, försonande makt. Ja, visserligen har civilisationen en stor och välgörande makt, men dertill fordras för att afskaffa krigen, fordras oundgängligen att hon skall genomträngas från roten ända till toppen af den kristna verldsåskådningen, som i hela sin gruntdtanke förnekar kriget. Och dertill hafva vi ännu mycket långt, ja, så långt, att en sådan tid väl aldrig skall komma, förrän i det tusenåriga riket. Sålänge ännu den urgamla hedendomen intränger genom alla remnor och fogningar af den moderna civilisationen, skall hon vara lika vanmäktig att förekomma krigen, som hinduernes, egyptiernes, kaldéernes, grekernes och romarnes civilisation varit det. Förståndsmakternas verldsrike – vskapensvetenskapens, konstens, den filosofiska moralens herravälde, hva af hvilket man nu hoppas tidehvarfvets pånyttfödelse, skall aldrig kunna förändra den inre mskansmenniskans grund. Dertill behöfves en lifsmakt, sådan som kristendomen, och denna lifsmakt är i så oupphörlig kamp med de yttre ändliga verldsmakterna, att dess slutliga seger, huru viss den än må vara, dock ännu står för oss i ett obegränsadt fjerran. – Det enda civilisationen kan göra, är att förmildra krigens verkninga olyckor, och vi må t. v.tills vidare vara tacksame derföre – komitén i Basel. Filosofen – theologen – konstnären – literatören –

|140|

4 En annan seger för civilisationen är, att om hon icke kan förekomma krigen, så kan hon åtminstone betydligt försvåra dem. Freden och uppfinningarne hafva nu, mer än någonsin förr, sammanflätat nationernas ömsesidiga intressen. Ännu vid början af detta århundrade gällde det som en statsekonomisk grundsats, att hvarje folk borde söka att vinna fördelar på sina grannars bekostnad och att grannens välstånd var en fara, hans obestånd en fördel. Ur denna sjelfviska grundsats framgick icke blott en afundsam lagstiftning, särdeles i handeln, utan äfven en naken eröfringspolitik. Numera äro tänkesätten betydligt förändrade. Man inser nu, att hvarje folks välstånd är en fördel, icke en fara för grannarne, dess obestånd deremot en olycka för alla. Stafven är ohjelpligen bruten öfver eröfringspolitiken. Allt tydligare visar sig, att en eröfrad, motspänstig provins icke bidrager till ett rikes styrka, utan tvärtom befordrar dess vanmakt. Italien , Grekland och Polen – dessa Europas olycksbarn – hafva icke förskaffat deras eröfrare annat än sorger. England anser För. Staternas sjelfständighet som en fördel för sig, och det har frivisvårläst p.g.a. strykning emanciperat Irland så långt som möjligt och återgifvit åt Grekland de Joniska öarna.

5 Mäktigast har den moderna krigskonsten bidragit att försvåra krigen. Numera måste hvarje seger köpas, icke blott med stora och kostsama arméer, utan äfven genom en oerhördt kostsam och invecklad utrustning. Ingen ny|141| uppfinning kan göras i krigskonsten, utan att alla öfriga nationer måste söka tillegna sig densamma, koste hvad det ville. Tändnålsgeväret med sina medtäflare har kostat ofantliga summor att efterapa. Likaså den refflade kanonen och ännu mer pansarflottorna. Den ena uppfinn. öfverbjuder den andra – auktion på mskomenniskolif. Jernvägarne ha totalt förändrat krigföringen och gjort nya armékorpser nödvändiga, för att iståndsätta och underhålla dem i fiendeland. Väl ha krigen i samma mån blifvit af kortare varaktighet, emedan arméerna nu ila fram med ångans kraft. Men deremot har den beväpnade freden blifvit desto mera betungande. Arméerna och flottor uppsluka nu i fredstid inemot hälften af det rika Europas statsinkomster, folken digna under vexande bördor, och ett krig kosta blotta möjligheten af ett förestående krig kostar så ofantliga summor, att nästan alla stater för hvarje år mera utarmas genom vexande skulder. För detta måste finnas en gräns, när folken ej mer kunna bära bördorna och bankirerne ej mer vilja låna penningar, – och att denna tidpunkt snart måste inträffa, är en allmän förhoppning hos Europas suckande folk.

6 Under sådana förhållanden i Europa, när fredsintressena äro så starka, när krigen äro så ytterst svåra och kostsama, har verlden slagits med förfäran vid anblicken af ett plötsligt och för många alldeles oväntadt krig mellan tvenne de största, mäktigaste och mest bildade nationer i hjertat af Europa.|142| Huru är det möjligt, frågar man, att två sådana nationer, som Tyskar och Fransmän, kunna på ett så upprörande sätt förneka deras kulturhistoriska mission? Är icke kriget det största brott, som fläckar och förnedrar civilisationen, – kriget med dess vädjande till den råa styrkan, dess strömmar af mskomenniskoblod, dess grymma ödeläggelser af alla flitens och fredens verk, dess vädjande till alla dåliga passioner, dess förtrampande af all mskomenniskolycka, dess öppna erkännande af barbariet som grundsats?

7 Ja, visserligen är kriget allt detta. Men det bevisar endast, att den nuvar. civilisationsformen, hvilka anspråk den än må hafva att vara en verldsmakt, ännu är långtifrån att vara en lifsmakt. Det bevisar blott, att hedendomens mskligamenskliga sjelfviskhet ännu i oförminskadt välde döljer sig under det kristna namnet, – det bevisar tyvärr, att Europas prisade kultur ännu är lika vanmäktig, som de antika folkens, att pånyttföda msklighetenmenskligheten. Det bevisar vidare, att Europas hegemoni i verlden antingen begynner att ha utspelat sin rol, för att öfvergå till Anglosachserne i Amerika, eller åtminstone att den moderna europ. bildningens façer äro i ett upplösningstillstånd, som nödvändigt måste framkalla, förr eller sednare, en allmän omstörtning, måhända en ny folkvandring på den gamla stråten från öster. Man skall kanske svara, att detta krig, med alla sina fasor, är öfvergående, såsom de vida större hvälfningarne|143| under den förste Napoleons tid, och att derefter en era af fredens välgerningar åter skall inträffa, beseglad af en allmän afväpning och måhända af den förutspådde europeiske areopagen, der ombud från alla stater skola afgöra nationernas tvister och ställa allas förenade makt mot hvarje fredstörares brottsliga tilltag ...

8 Nej, MM. HH.Mina Herrar, denna förhoppning, som vore så lugnande, är beklagligen byggd på den lösa sanden. Hvarje stor kris i nationernas lif förutsätter något ruttet, som måste bort, och är detta aflägsnadt, kan man hoppas en ny helsa och lifskraft. Men detta krigs verkliga orsaker äro tyvärr icke af en så öfvergående natur. Ty i bottnen af på dem politiska frågorna gäsa sociala frågor af utomordentlig vigt och omfattning. De politiska frågorna äro merändels beroende af en tidskonjunktur och derföre mer eller mindre öfvergående. De sociala frågorna deremot äro till sin natur permanenta och föga beroende af väderskiftena på den politiska barometern. De komma ständigt tillbaka, vare sig efter segrar eller nederlag, och äro fullkomligt egnade att småningom underminera hela den europeiska samhällsbyggnaden.

9 Bland dessa sociala frågor, som hoppas förvänta sin lösning af demokratins seger i politiken, men för öfrigt gå sina egna vägar, är frågan om arbetets ställning till kapitalet den ojemförligt vigtigaste. I vår tid är kapitalet|144| den dominerande makten på verldsmarknaden. Allt har förenat sig att hopa det på några få händer. – mMaterialismen, njutningen, uppfinningarne, fabriksindustrin, börsspelet och statslånen, allt har bidragit att på engång höja rikedomens inflytande och att ojemnt fördela förmögenheten den och – d. v. s. att vidga klyftan emellan en privilegierad samhällsklass, som äger allt, och ett proletariat, som anser sig äga intet. Det skulle föra oss för långt att nu söka utreda denna trassliga tråd i det europ. samhällets mekanism. Jag vill blott erinra derom, att den demokratiska tendens, som tagit till sitt valspråk arbetets emancipation från kapitalet, antagit fruktansvärda dimensioner just i de största kulturländerna. Må vi förbigå alla öfriga sociala utopier, för att blott fästa oss vid Dden internationela arbetareföreningen. Denna förening räknar redan för närv. omer än en million ledamöter i Frankrike, Tyskland, England, Belgien, Schveitz och Italien, och alla dessa ha svurit den sociala republikens fana till hvad pris som helst.svårläst p.g.a. överskrivning alla dessa England med sina fasta institutioner har härtills bäst bestått profvet: mest underminerade äro deremot Frankrike, der all auktoritet förlorat sin prestige genom 80 års revolutioner, och Tyskland, hvars som oupphörligt vacklat mellan hjelplös splittring och skoningslös reaktion. Hotad af den sociala omstörtningen vida mer än af den politiska, har Napoleon III:s dynasti sökt sin räddning i ett anfallskrig emot Preussen, och detta rike, som åsyftar att i sig införlifva hela det öfriga Tyskland, är|145| genom hela sin historiska tradition och en agressiv militärstat, som behöver eröfringar af för det dubbla skalet ändamålet att insöfva tillfredsställa Tyskland och gifva de sociala frågorna en afledare utåt. Det är således blott alltför säkert, att de sociala frågorna äro direkt eller indirekt inblandade i kriget, utan att vi derföre böra förbise den politiska rivaliteten mellan tvenne stormakter, som hvardera täfla om första rangen i Europa.

10 Men ännu säkrare är, att hkenhvilken utgång kriget än må få, kommer utmattningen å båda sidor att påskynda undermineringen af samhällets grundvalar. Går Tskland så segerrikt ur striden, som det nu är all anledning att tro, så skall det visserligen en tid bortåt med militärväldet nedtrycka alla omstörtningstendenser, och man får då upplefva ett förnyande af den förlamande reaktion, som tyngde Europa efter den förste Napoleons fall. Men allt militärvälde är slutligen beroende af de armar, som föra bajonetten eller rikta tändnålsgeväret. Om dessa armar svika, om den sociala omstörtningens idéer besmitta sjelfva soldaten, så kunna slutligen inga pretorianer mera upprätthålla en sjunkande makt. Det tyska folket, som underkastat sig så hårda bördor för kriget och fortfarande måste underkasta sig dem äfven i freden, måste slutligen tröttna. Och det nuvarande kriget, särdeles med den preussiska beväringen, som utgör folket i vapen, är ettn så komplicerad mekanism, att ett enda bristande drifhjul slutligen kan komma hela maskinen att stadna.

|146|

11 Frankrikes framtid är utan tvifvel vida mörkare än Tysklands. Det kan resa sig efter oerhörda nederlag – det kan godtgöra ofantliga materiela förluster – det kan möjligen åter uppställa en fruktansvärd här – Ty mdet finnes knappt något, som man ej kan tilltro ett folk, hvilket reste sig med en förvånande kraft ur den första revolutionens stormar. Men det som icke kan godtgöras, icke återställas i mansåldern, det är just de redan nämnda remnorna i samhällets grundvalar. Om i ett land, som vårt, der allt är vördnaden för lag och lagbunden styrelse är ärftlig, en man uppträder på torget och utropar: egendom är stöld! – så småle alla förbigående och anse sig ha goda skäl att tvifla på den mannens sunda förstånd. Men om i ett land, som Frk., der denna grundsats man byter om regering statsform och dynasti hvart 18:de år och der socialismen – med dess radikale broder kommunismen – redan i flera decennier satt grundsatsen i system och af den gjort en katekes för massornas katekes, – och der en man uppträder på torget med samma rop, så skall man icke småle åt honom, man skall darra för hans ord, man skall stänga, dörrar, fönster och handelsbutiker, emedan man icke vet, om ej denne man har bakom sig tusende andra, hvilka endast afbida en signal, för att bryta löst och kasta sig öfver allt som står öfver proletariatets nivå.|147| Lägg härtill de många öfriga tändämnena i detta olyckliga landet – klyftan mellan det krassa bigotteriet å ena och den lika krassa otron å andra sidan – mellan den ytterliga förfiningen på höjderna och den ytterliga okunnigheten hos massorna – den stora bristen på ett sedligt familjelif och på aktning för äktenskapets helgd – och slutligen all, den upplösningstillstånd, som är en följd af krigets olyckor – och det fordras i sanning mycket mod, för att i detta ögonblick vara fransman och icke förtvifla om sitt fäderneslands framtid.

12 RepetitionRepetition 30/9 70. Kriget. Tacka Gud. Östersjöväldet. Att krig strider mot är ett brott o. en skamfläck mot civilis. – Men kan ej förekommas förrän denna är fullt genomträngd af d. Xnakristna verldsåskådningen. Evig fred. Kan mildras – försvåras. Opinion Detta ej öfvergående Emedan de sociala frågorna – Invecklas af nationaliteterna.

13 Det ser i allmänhet ut, som hade de latinska folken hafva utspelt sin rol i verldshistorien eller dock äro i starkt tillbakagående. Hjeltemodiglöshet – Katholicismen Italienarnee och spanjorer, kämpa i denna stund, efter en lång neslig vanmakt för sin pånyttfödelse, och hvem ville icke följa dem med sina välönskningar på denna framtidsbana? Men om friheten allena utgjorde folkens storhet och kraft, så skulle icke de spanska kolonierna i Amerika så länge hafva erbjudit skådespelet af det hjelplösaste elände. Om mskornamenniskorna vore englar, vore friheten obetingadt det högsta timliga goda. Men ständigt i fara för mskligmensklig sjelfviskhet och mskligamenskliga passioner, visara oss friheten med ett Janusansigte: på dess bruk beror, om den är samhällets högsta lycka eller högsta olycka. Det finns ingen annan sann frihet, än den sedliga friheten. Friheten utan sedlig kraft är blott en målad mask för anarkin, och det beror således på om italienare och spanjorer numera äro mäktiga af en sådan lifskraft. Frankrike har tyvärr härtills icke lyckats bevisa sig äga en sådan. Det har sedan sin stora revolution efter hvarandra genomgått Napoleon I:s storartade sabelvälde – restau|148|reaktionsperiod – den konsitutionela på bourgeoisin stödda julimonarkin – 1848 års republik – och Napoleons III:s på demokratin stödda absolutism, för att slutligen återvända till 187 republiken af den 4 Sept. 1870, och tillfredsställdt, utan att någonsin hafva endrägtigt förenat sig om en gemensam fana. Om Frankrike går förloradt – Hvad vidare skall följa, ligger derföre i framtidens dunkel, likasom frågan hvem som engång skall efterträda detta ridderliga och hjeltemodiga, men lättsinniga folk på dess plats i Europa. Germanerna anse sig dertill äga både historiens och nutidens den moderna civilisationens rätt. Wi måste tvifla derpå. Det är icke i den urvuxna tröjan af en tusenårig tradition, som msklighetensmensklighetens framåtsträfvande ande mera får rum. Nya, naturfriska folkelementer måste efterträda de redan utlefvade och kallas att upprätta en nya kulturformer. Skall detta framtidens folk blifva af slafvisk härkomst? Vi veta det icke. Vi ana blott att stora kriser förestå i msklighetensmensklighetens utveckling, och hvarje folk må vara beredt att stå på sin post.