Trettonde Föreläsningen. 28/3 63

|91||421|

1 Städer: Åbo – Öster Telje –? Ekenäs? Stad = Stattspråk: tyska, ställe. Köpstad = by
Gillen

2 Landets befolkande norrut. Korsholm. 1398–1441.

3 Kyrkor sid. 93. sid. 56 Så se vi under eröfringens period allt likasom ännu i görningen. De två nationaliteterna i Fd stå ännu med till hälften dragna svärd bevakande hvarandra: den svenska som segrare, den finska som besegrad – å båda sidor misstro vapenhvila, men misstro, ty ingendera hade ännu lärt känna den andra. Sv. och Rd hade blifvit grannar, och dermed var uppslaget gifvet till ett halft årtusendes fejder. Sv. voro onekligen de först angripande och drogo derigenom en Nemesis öfver sin framtid. Men de kunde tillika stödde sig på sitt urgamla Östersjövälde – de hade gifvit Rd beherrskare, de hade grundlagt ryska riket, likasom de grundlagt det Norrmanniska väldet i Frankrike, England, Italien. Fds eröfring var deras sista vikingabragd och blef dent varaktigaste af arfvet från sjötågens tider. De behandlade sin eröfring skonsamt, mindre af politik, än mera derföre att xdomenkristendomen friheten i Sv. var fädernearf; och mindre derföre att xdomenkristendomen lyckats tämja de fordne vikingarnes vildhet, och mera derföre att kath.katholska kyrkan gerna ville betrakta landet som sitt. – Finnarne voro besegrade, men långtifrån tillintetgjorda. De hade med försvarat sig med tapperhet och ihärdighet; de böjde sig nusvårtytt, de mottogo främmande tro, främmande välde, främmande institutioner, – men de protesterade på deras vis – tyst och okufveligt – de behöllo sina gamla sånger myther – de dyrkade sina gamla gudar bredvid den kristna guden – de sökte friheten i aflägsna skogar och nordanbygder – de tvungo kyrkan att lära sig deras språk, och Konungar och härförare att söka dem till bundsförvandter mot Ryssarne. Det var början af den f.finska nationalitetens långa protest. – Ett tredje folk i Fd – landets ur-inbyggare, Lapparne, blef vid denna tid mera genom finska, än svenska vapen, alltmera undanträngdt mot norr. – Det var för Lapparne sista akten kapitlet af deras långa vandringssaga – De hade efter årtusendens reträtt ännu ett steg att vika tillbaka – och samma folkvandring upprepades ännu engång – den sista.

|92||422|

4 Wi fortsätta.

Historien efter 1323.

5 Denna period innefattar tiden från 1323 till 1528 och utgör Kathol Kyrkans välde i Fd – katholicismens blomstring och fall. – Men dDenna period får icke derföre fattas blott som en kyrkohistoria – kKyrkan fortfor att vara civilisationens främsta, omsvårläst p.g.a. strykning också icke men icke mera enda representant och derföre äger också denna period en allmänt kulturhistorisk betydelse. Vid hennes kyrkans sida uppvexte efterhand en adel, som delade hennes prerogativer och hennes makt eftertraktade hennes makt. Emedan rom. kath.romersk katholska kyrkan på sin tid representerade Europa och msklighetenmenskligheten, trädde Fd under denna period i lifligare beröring med Europa, än någonsin förr eller sedan alltintill våra dagar; och trots sinsvårläst p.g.a. strykning Fds ringhet och aflägsenhet fick hvarje tidsrörelse i det dåvar. Europa ett märkeligt återljud äfven i detta land. Detta den intressantaste synpunkten af Fds kath.katholska tidehvarf.

6 I Sverige regerade ännu i början af detta tidehvarf den olyckliga, brodermördande Folkkungaätten. Knappt har någonsin en olyckligare tid funnits i Sv., än de första tjugu åren af 1300 talet – 1306–1320, under den brödrafejd, som förödde konung Magnus Ladulås’ hus.

7 »Ett tre års gammalt barn var öfrigt på denna brandplats af ömsesidig förstörelse» och utropades till konung öfver tvenne riken. Det var den olycklige hertig Eriks son Magnus, i historien allmännast känd under smädenamnet Magnus Smek, – men äfven Magnus den gode. Midsommardagen år 1319 utropades han på ängen vid Mora sten invid Upsala till Sveriges konung, – på grund af valrätt och börd. Biskoparne, adeln, borgare från städerna – hkahvilka då för första gången veterligen deltagit i allm. ärender – och fyra bönder från hvarje härad deltogo i detta konungaval. Man känner icke om deputerade från Fd deltagit i valet, men biskop Ragvald i Åbo, som dertillvid skulle närmast kommit i fråga, hade fullt upp att sköta hemma i sitt stift efter dent ryska härjningståget 1318. – Samtidigt valdes Magnus till Noriges konung efter sin morfader konung Håkan. En form I båda rikena inrättades en förmyndareregering, som varade intill 1333. Sveriges riksföreståndare under denna period var den berömde Matts Kettilmundson – sammae riddare, hvars bragd vid Landskrona år 1300 omtalasdes af krönikan. Sverig Hans styrelse var berömlig. Sveriges rike hade|93||423| denna tid fred, återhämtade sina krafter och inlöste Skåne. Vigtigt blef detta tidskifte derigenom att det införde och stadgade de stores öfvervälde i riket – biskoparnes och högadelns, med som undantran derefter i hundrade år undanträngde det egentl. folket från riksstyrelsen och regerade landet som småkonungar medelst herredagarna i st.stället för de fordna riksdagarna. På mötet i Skara år 1322 förbundo sig 35 andlige och verldslige herrar att styra riket så att de inför Gud och konungen kundeoriginal: kundet det ansvara.

8 XI. Vid denna tid styrde i Finland den elfte biskopen på St Henriks stol Benedikt afrån år 1321 till 31339. Vald af domkapitlet i Åbo, synes kallas han af krönikan född svensk, men emedan han ägde både fäderne- och möderne arfgods i Fd, är det sannolikare att han, liksom sina företrädare, varit till börden Finne. Han var en stolt hierark, genomträngd af den romerska hierarkins djerfvaste anspråk. Den verldsliga maktens svaghet och sönderfallande och svaghet fyllde honom med en dittills i Fld oerhörd maktlystnad. Fullkomligt i Gregorii Obekymrad om att äfven påfvemakten vid samma tid genom påfvarnes flyttning till Avignon råkat i förnedring och vanmakt, skref biskop Benedikt, fullkomligt i Gregorii IX:des och Innocentii IV:s anda till Ålänningarne: »Ehuru lekmän, de må vara aldrig så fromma, icke hafva sig tilldelad f myndighet att bestämma om kyrkliga angelägenheter, ty de måste lyda och hafva ingen makt att befalla, så älske vi likväl att hellre genom mildhet än genom stränghet tillhålla våra undersåter att göra det rätta.»

9 Reso 1320. Nummis 1323. Kimito 1325. Uskela 1329. Bjerno
Haliko 1330. Lundo 1331. Kiikala 1332. Sagu 1335. Saltvik, Sund 1322 Finström 1328 P. S. et.svårtytt Borgå 1327. Tenala, Karis 1329. Kyrkslätt 1330. Hattula 1324. Hauho, Wonå 1329. Sääksmäki 1335. Savilax 1329. Salo, Kemi 1329. (Mustas., Pedersöre)