Tionde Föreläsningen. 18/11 54

Lästext

Tionde Föreläsningen. 18/11 54.

1 Det område, som nu kallas Finmarken är, som HH.Herrarne erinra sig, en landsträcka af föga omfång – det utgör nordligaste delen af Nordlanden i Trondhjems amt, har de små städerna Tromsö och Hammerfest och den lilla fästningen Vardöe, är dessutom ryktbart genom Nordkap och skiljes i öster från finska Lappmarken genom Enarejoki och Tenojoki samt från ryska Lappmarken genom Tanaelf – Den bebos ännu i dag dels af Lappar, dels af Finnar, som här kallas Quener.

2 Under medeltiden var likväl Finmarkens område vida ansenligare. I sednare hälften af nionde seklet omtalas såsom dess gränser i norr och vester ocea Ishafvet, i öster Gandviken och Bjarmaland, i söder Norge och Jemtland – men i Eigils Saga tillägges ännu dertill såsom grannländer i söder Qvenland,|89||115| Finland och Karelen. Gränserna äro, som man ser, något sväfvande och sträckte sig troligen ej så långt åt öster, som till Hvita hafvet förblandas stundom med Qvenernes, – men man ser finner att Finmarken likasom i en eliptisk båge omslöt Qvenland i norr, på samma sätt som Qvenland omslöt Bottniska vikens hjessa. Dess sydligaste del på norska sidan tyckes ej ha sträckt sig mycket söderom polcirkeln. Området smalt ihop under tidernas lopp och slutade med att bilda Norges yttersta vrå.

3 HH.Herrarne finna således, att Finnmarken i dess äldre och större omfång något nära mi sammanfaller med den stora och ödsliga landsträcka vi nu förstå under Lappmarlandken, både den norska, svenska, finska och ryska Lappmarken. Det är nämndt, att Lapparne öfverallt i den äldre tiden kallades Finnar. Namnet Lapp uppkom först i slutet af 132:de seklet och finnes första gången omtaladt hos Saxo derpå i lemma startFundin Noregurkommentar. lemma startOm dess betydelse finnes af Castrén en uppsats i Suomi för 1841.kommentar Man har deröfver många olika förklaringar. Somliga härleda det från ett lappskt verbum lappespråk: samiska, fördrifva, hvilket således skulle beteckna ett fördrifvet folk. Andra härleda det från det finska loppuspråk: finska, slut, hvarigenom Lappland skulle beteckna det yttersta, landet det nordligas normaliseringoriginal: det sista landet i norr. Ännu andra härleda det från det svenska löpa, lopp, eller från det gamla germaniska ordet loppspråk: annat, lofspråk: annat, som betydde förgift – och detta namn skulle då ha uppkommit vid den tid, när Anund och hans här omkommo i Qvenland genom förgiftade brunnar. Castrén deciderar sig för det lappska loapspråk: samiska, synonymt med loppuspråk: finska,|90||116| och beslägtadt med Ryssarnes Loparspråk: ryska. Sålunda skulle det verkligen i början ha betecknat den yttersta norden; men emedan dermed hos de sydligare boende följde en föreställning om råhet och vildhet, så öfvergick namnet efterhandt till ett slags öknamn, som dess ägare ej gerna ville vidkännas. Det är bekant att Lapparne sjelfve kalla sig Same, ett ord beslägtadt med Samojeder, Suomispråk: finska och många andra i norden. – Om I det föregående ha vi redan ofta träffat på detta folk i den gamla nordens vildmarker. Deras folksvårtytttradition bibehåller ännu, märkvärdigta nog, dunkla minnen af ett jättefolk, Stallo, hvilket skulle ha bebott norden före Lapparne. Historiskt är om dem att tillägga endast det, att konung Magnus Ladulås skall hafva gifvit dem lemma start»hina i händer till egendom, som ville komma dem under Sveriges krona»kommentar. Och någon tid derefter normaliseringoriginal: påha de på sin tid berömde Birkarlarne öfverfallit Lapparne, dödat månge, tvungit de öfrige att betala skatt och bemäktigat sig landet »alltintill norra och vestra sjön». Kristendomen har, som bekant, både sent och långsamt inträngt i Lappmarkerna; bland Sveriges konungar är Carl IX den som deruti har den störste förtjensten, likasom han äfven är, den förste och siste konung, som hedrat det lappska namnet genom att upptaga det i konungatiteln.

4 Geografiskt är Lapparnes öde lika sorgligt, som deras historie. Deras land har blifvit klufvet mellan fyra välden, och på deras område anse sig fyra för dem främmande folk såsom herrar. Största bekymret häraf ha de finska Lappmarkerna, hvilka, som man ser af kartan, äro stängda från hafvet. Deras gränser ha ej sällan gifvit anledning till tvister och strid mellan Sverige och Danmark, mellan Sverige och Ryssland. Kyrkor och biskopar ha afundats hvarandra detta ödsliga land, likasom för att kunna tillegna sig äran af att beherrska den bebodda|91||117| jordens yttersta gräns. Lappland har blifvit den nya tidens lemma startultima Thulekommentar och det nya Finlands egentliga lemma startmännerdränkande Pohjolakommentar. Hela den långa tretusenåriga sagan om nordens aflägsenhet har ytterst och sist stadnat vid Lappland och bredt deröfver sin hemska förfärand, sitt lemma startunderbarakommentar trolldomsrykte i folktraditionerna.

5 Medeltidens Finmark och den nyare tidens Lappland ha således den geografiska betydelse att vara det högsta gränslandet mot norr, det sista, yttersta, aflägsnaste, som en mensklig fot kunde uppnå och en mensklig inbillning föreställa sig – lemma startPohjan pitkin peräspråk: finskakommentar, som Kalevala uttrycker sig. Men emellan detn gamla Finmarken och det nyare Lappland är i så måtto en betydlig skillnad, att den förra i nordboernes föreställning. Finnmarken var rik, stundom tillochmed mäktig, alltid ett afundadt byte, alltid ett mål för vinningslystnaden; Lappland deremot är fattigt, ödsligt, föraktadt, fruktadt; medan Norges jarlar skiftade svärdshugg i strid om ett välde i Finmarken, måste Åbo domkapitel bevilja stora eccklesiastika förmåner, för att locka en pastor till Utsjoki. Det ser ut som skulle man här ha att söka ruinerna af en kultur, förgången i vildmarkerna, – och man tvekar om man derföre bör anklaga naturen eller menniskan, geografin eller historien.

6 Detta blir åter en fråga att besvara för Finlands, eller, allmännare taget, för nordens geografi. Jag vill här blott på förhand nämna, att svaret på denna frågan bör sökas i kusternas egenhet att och i hafvets rikedomar. Ännu i dag är kusten rik, men fjällbygden fattig. Fordom var skillnaden större. Bakom dessa fjäll voro ofantliga ödemarker; det inre af Finland, likasom af Skandinavien var en obygd, der sällan en spade utdikat de stora mossarna|92||118| eller ett sädeskorn föll i de afbrända svederna. Derföre grupperade sig hela nordens politiska och merkantila historia, och med den hela nordens kultur, nästan uteslutande på kusterna. Här utgingo vikingens flottor; här tillflöto samlades Bjarmernes skatt. lemma startÄnnu i dag har norrska Finnmarken två städer och en fästning, vittnen om dess relativa betydenhetkommentar – ännu i dag är Arkhangel rikt, medan armodet fryser och tvinar uppå de omätliga tundrorna.

7 Wi öfvergå nu till den fjerde stora landenheten i den finska medeltiden, nemligen Karelen. Här möter oss strax en anmärkning, som erinrar om Bjarmaland, nemligen den, att man här saknar en naturlig gräns i öster, inom hvilken man kunde afstänga och binda ett afrundadt geografiskt helt och historiskt helt. En enda blick på Finlands karta visar oss det nuvarande finska Karelen mycket vilkorligt begränsadt i öster, ja till den grad, att gränsen, som från Salmis och förbi Suojärvi löper i flera bugter åt norr, sedermera drages i en enda rak linie öfver tjugu mils sträcka från Megrijärvi till Jonkerikivi, der den möter Kuhmoniemi råskillnad af Uleåborgs län. Går man Öfverstiger man nu denna gräns och går in på ryska området i Archangelska och Olonetzska guvernementerna, så stöter man visserligen på Onega sjö, på Wigo och andra vattendrag, som kunna anses bilda en naturlig gräns för det karelska området och verkligen också gör det, hvad befolkningen angår. Men denna inhägnad af vatten är emellertid för svag och otillräcklig, för att under tider, då af politiskt oberoende instänga ett folk, hvars svedjebruk stod på öfvergången från nomadlif till åkerbruk. Derföre få vi ej tänka oss medeltidens Karelen strängt bundet|93||119| hvarken af dess nuvarande östra gräns, eller ens af den naturliga gränsen vid Onega. Tvärtom sammanstämma alla traditioner deri, att det såsom folkenhet sträckte sig ännu vida längre mot öster och sålunda der sammanfaller med det som historiskt bevisats vara det gamla Bjarmaland.

8 Karelarne uppträda i den skandinaviska sagan under namn af Kyrialer och deras land kallas Kyriâla. och Finska viken Kyrialabottn. Att de sträckt sina boningsplatser ända till Hvita hafvet, bevisas äfven deraf, att dettas sydvestra kust af Ryssarne kallas Karelskij berekh, eller Karelska stranden, ett namn som likväl måste vara af nyare ursprung, emedan det är nämndt att namnet Karelare icke var kändt i Ryssland vid Nsvårtyttestors tid p d. v. s. på 1100 talet. Att de åter likaledes det bott vid Finska viken, bevisas deraf att detta haf hos Skandinaverne bar namnet Kyrialabottn. Söker man derföre ett blott geografiskt område, så kan man antaga det gamla Karelen ha utbredt sig i vester kring Saima, i öster kring till Onega, i söder till Ladoga och Finska viken samt i norr till Ishafvet. Söker man åter Karelarnes historiska område, så får man gå ännu något längre österut, der man, som sagdt, ser det sammanflyta i Bjarmernes.

9 Kyrialerne, Kyrialand, förekomma ganska tidigt i nordiska sagan, först genom vikingarnes härjningar i Austurveg, och det är redan nämndt att konung Erik Wäderhatt sålunda sades ha underkufvat äfven Karelen, d. v. s. kusten af det nuvarande Gamla Finland och Ingermanland. Dernäst känner man dem genom deras krig med Qvenerne i 9:de seklet.|94||120| lemma startSchöning 499kommentar. År 1019 tilldrog sig att sven konung Olof Skötkonungs dotter Ingegerd äktade ryske storfursten Jaroslav Wladimirovitsch, och denne gaf henne »Aldeiuborg och Jarls rike, som ligger der nästintill», och öfver dessa trakter satte Ingegerd Ragnvald Jarl af Westergöthland till ståthållare. Med jarls rike förstås här Karelarnes land. Detta Aldeiuborg, Aldeigiuborg, Aldeigaborgar, som det omvexlande kallas i sagorna, har påtagligen varit en stad vid Ladoga, hvars namn i forntiden äfven skrefs Aldogaoch några öfversätta Aldeiuborg med Altenburg, Oldenburg, motsvarande hvad vi skulle kalla Gammelstaden. Orten synes ha varit betydande och ansetts som ett slags hufvudstad i Karelarnes land – der har Olof Tryggvason vistats ett helt år under sin färd till Ryssland; lemma start?kommentar der har norske prinsen Magnus Olofson byggt fartyg; der har Erik Jarl, medan han härjade i Wladimirs rike, kringrännt och belägrat staden, slutligen brännt den och jemnat dess fäste med jorden. Nu är frågan Hhvar man nu bör söka denna Aldeigiuborg, hvilken, om det kunde bevisas att den verkligen varit ett karelskt fäste, vore ytterst märkvärdig såsom både det första fäste och den första stad den finska forntiden kan tillräkna sig med undantag af Bjarmalands köpstäder – ty i hela Qvenland, hela Finmarken, hela det öfriga karelska området fanns ingen stad. Några gissa på den gamla staden Ladoga, der Rurik en tid skall ha uppslagit sitt residens, och tillägga orten det ryska namnet Stargorod, gGammelgård, i motsats mot Nowgorod eller Nygård, Nygastad. Andra åter söka dess ruiner i nejden af Petersburg, och Karelarne kunde i sådant fall tillämpa på sig Tegnérs bekanta apostrof om den ryska kejsarestaden: lemma start»Kungar böja knä, der våra hjordar betat.»kommentar Hvad som här förvillar forskningen, är ovissheten om den verkliga gränsen mellan karelska och ryska området vid Ladoga och i Ingermanland, ty det synes afgjordt, att sedan i de första seklerna efter Rurik, medan hans Russovaräger stodo i liflig förbindelse med|95||121| Skandinaverne, haar Finska vikensoriginal: Finska viken ostligaste delar blofta blifvit betraktade som en rysk, d. v. s. en varägisk strand, hvarföre Finska viken och en del af Östersjön hos Araberne förekomma under namn af Varägerhafvet, och hos Skandinaverne hette dessa kuster Östragård, d. v. s. Öster-rike, på samma sätt som Chunigård, Hunnernes rike, och Mycklagård, det stora riket, d. v. s. grekiska kejsaredömet, och på samma sätt som Eystrasalt och Austurveg, hvilka båda betecknade östra delarna af Östersjön.

10 Wi kunna nödgas emellertid lemna Aldeigiuborgs läge derhän och nöja oss med den öfvertygelsen att Ladoganejderne och Ingermanland varit, såsom de också i sjelfva verket äro ännu i dag, om man räknar befolkningen, ett karelskt, ett finskt land land, således Finlands förpost i sydost. Det är något som sammanhänger med Karelens och Karelarnes hela geografiska betydelse.

11 Följer man nemligen Karelarnesska stammens tidigare kolonisation i norden, vandringar i nord så finner man den först utbredd i Dvinaländerna, men nästan samtidigt i Finlands högsta nord och öster och söder. Det var ett folk af relativt lifligare, ostadigare lynne, än andra finska folk, och derföre hade det en benägenhet att sönderfalla i skilda lemma startafarterkommentar, utgreningar, hvilka om någon tid blefvo främmande, stundom också fientlige för hvarandra. En skara af dem besatte stadnade vid Dvina och blefvo der kände som Bjarmer. En annan skara drog i 8:de seklet till nejderna kring Bottniska vikens nord och blefvo stamfäder för Qvenerne. En tredje skara bosatte sig kring Saimavattnen och bildade Savolaks, Savolaksarne. En fjerde skara befolkade det nuvarande Karelen. Det besynnerliga härvid är, att|96||122| Savolaksare och Karelare, oaktadt deres nära och obestridliga slägtskap med hvarandra, likväl äro till kroppsbildning, kanske man påstår också till lynne och anlag mycket olika. von Haartman i sitt lemma start»försök att bestämma den genuina finska folkracen»kommentar påstår att Karelaren och Savolaksaren, likasom båda dessa och Tavastlänningen, äro mycket olika i formen af deras hufvudskål. Det är samma fenomen, som man i än högre grad finner hos Lapparne. Lappen är nemligen till hela sin fysiska konstitution, och specielt i hufvudets form, så väsentligen olik Finnen, att flere fysiologer velat icke blott räkna honom till ett alldeles olika folk, utan ännu mer, till en helt olika menniskorace.

12 Kärnan af Savolaks är St Michels socken, hvilken i äldre tider hetat Savilahti; det är derifrån man velat härleda dess namn. Det är är redan nämndt att Castrén härleder det från Savolotschie och Bjarmerne. Om dess Savolaks är Finlands inre skärgård. Det blef derföre temligen tidigt befolkadt, men dess namn är af senare ursprung och förekommer egentligen först i 14:de seklet under råtvisterna med Tavastland, hvarom vi framdeles skola tala.

13

lemma startKlöfverblad:kommentar

Qven.
Savol – Karel. – Bjarm.

14 Ju längre Karelarne trängde vester- och söderut, desto skarpare motstånd funno de hos Jemerne, lemma startHämäläisetspråk: finskakommentar, hvilka emellertid intagit södra och en del af medlersta Finland. Mellan de båda folken uppstodo blodiga gränsfejder, som varade flera sekler igenom. En följd häraf var att Karelarne sökte na hjelp hos det då redan mäktiga Novgoroderne. Häraf åter blef en den följd, att Karelarne i 12:te seklet utbredde sig alltmera i Ingermanland och att en del af dem omkring år 1227 antog kristna läran efter grekiska ritualen. Under 12:te och 13:de seklerna ser man Karelarne invecklade i oupphörliga krig, än med, än mot Ryssarne, än mot Jemerne, sist också mot Svenskarne. Följden häraf var att en del af Karelarne blefvo skattskyldige under Novgorod.|97||123| Detta åter indrog dem i Novgorods handel med indiska varor – man ser Karelarne stå i förbindelse med ryske köpmän på Gottland – En qvarlefva af det gamla handelslynnet röjes ännu i dag. I samma mån som Karelarnes välde gick under i öster med Bjarmerne och i norr med Qvenerne, i samma mån blef det koncentreradt kring Ladoga och Saimavattnen. Man kunde säga att folkets muskler drogos tillsamman, och på samma gång samma concentrerades drog landet alltmera sina vida utsträckta lemmar ihop. Men från vester ryckte nu Svenskarne framåt med stora steg; jemerne måste böja sin styfva nacke för deras svärd. Karelarne söndrade sig i två åter i två fientliga läger; det ena hoppades att genom Svenskarne blifva frie från Novgorods öfvervälde och slöt sig till dem; det andra partiet vidhöll förbundet med Ryssarne, sannolikt mest för det att af motvilja att låta döpa sig till den katholska läran, och så kom under denna söndring Nöteborgska freden af år 1323, och drog en riksgräns tvärsigenom Karelarnes folk och land, gor och klöf sålunda klyfvande Karelen politiskt i två skilda delar, hvilka med det folkets underbara förmåga att minnas forntiden, men glömma gårdagen, innan kort voro färdiga att draga sitt svärd mot hvarandra i brödrafejd. Stolbovafreden af 1617 återförenade en del af de ryske Karelarne med hufvudfolket; Nystadska freden af 1721 afslet ånyo de naturliga banden.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    3 Fundin Noregur Berättelse om »Norges upptäckande» som ingår i två versioner i Flatöboken från slutet av 1300-talet.

    3 Om dess betydelse finnes af Castrén en uppsats i Suomi för 1841. M. A. Castrén, »Om betydelsen af ordet Lapp», Suomi, Tidskrift i fosterländska ämnen 1841.

    3 »hina i händer till egendom, som ville komma dem under Sveriges krona» syftar på att Magnus Ladulås överlät herraväldet över samerna till den som underkuvade dem. Se Petrus Læstadius, Forsättning af journalen öfver missions-resor i Lappmarken (1833), s. 487.

    4 ultima Thule (lat.) yttersta norden, yttersta Thule (det allra nordligaste av den för antiken kända världen).

    4 männerdränkande Pohjola Det i finsk mytologi förekommande landet Pohjola i norr beskrevs ofta som mörkt och ont.

    4 underbara märkvärdiga.

    5 Pohjan pitkin perä (fi.) Nordens sista ända i M. A. Castréns översättning av Kalevala från 1841.

    6 Ännu i dag har norrska Finnmarken [...] betydenhet Städerna Hammerfest och Vardø grundades först 1789, medan fästningen anlades 1300.

    9 Schöning 499 Gerhard Schöning, Norges Riiges Historie. Første Deel (1771).

    9 ? Frågetecknet tillagt av Topelius i mariginalen, i höjd med satsen om Olof Tryggvason.

    9 »Kungar böja knä, der våra hjordar betat.» Ur Tegnérs dikt »Svea» från 1811:
    »En thron står opp ur kärr hvars namn vi knappast vetat,
    och kungar böja knä der våra hjordar betat.
    Farväl, du Sveas värn, farväl, du hjeltars land!»

    11 afarter varieteter av en art.

    11 »försök att bestämma den genuina finska folkracen» Carl von Haartman, »Försök att bestämma den genuina racen af de i Finland boende folk, som tala finska», Acta Societatis Scientiarum Fennicæ II. 2. (1847), s. 845–860.

    13 Klöfverblad: Detta är ett oförankrat tillägg i marginalen.

    14 Hämäläiset (fi.) tavasterna.

    Faksimil