|154|

Vårtermin 1871.

Första Föreläsningen, 13 Febr. 1871.

1 Den tidsrymd af vår historia, hkenhvilken vi under hösten genomgått, utgör lugnvattnet emellan tvenne forsar,. h I det yttre Der är föga svall uppå ytan, något skum kanhända som snart är upplöst, men strömmen går oaflåtligt sin sluttande fåra fram emot hafvet. Sådant var tidskiftet mellan åren 1743 och 1788. Det förde land och folk framåt i både politiska, sociala och allmänt kulturhistoriska förhållanden.

2 I politiskt hänseende möter oss anblicsvårläst p.g.a. inbindning/konserveringken af Sveriges sjunkande och Rds vexande makt. Den senare maktens Rds öfvertag och ingrepp i Sv. staten blef allt märkbarare. Och på samma gång drogs Fd, enligt lagen för massornas attraktionskraft, allt närmare, allt oemotståndligare till den den ryska kolossen.

3 Wi minnas 17431 års krig, som slöts genom freden i Åbo 1743. Det var ett partikrig, framgånget ur en riksdagsseger. Det var Hattarna, som öfver Horns och Mössornas fall ville komma till makten, och för detta ändamål måste man smickra folkets ärelystnad med de fordna stormaktstankarna. Allt skulle gå så lätt. Allt skulle flyta fram genom den politiska konjunkturen. Rd hade krig med Turkiet, missnöje och tvedrägt i sitt inre.|155| På thronen satt ett barn, styrdt af främlingar. Det behöfdes – så trodde man – endast en militärisk demonstration, för att på thronen uppsätta Peter den stores dotter Elisabeth, och hon skulle köpa sin upphöjelse med att afträda till Sv. Wiborgs län Liffland, Estland, Ingermld med Petbg och möjligen ännu en landsträcka upp till Hvita hafvet. C. XII:s misstag och nederlag, Nystads fred och Sv:s fall, – allt skulle omgöras genom en theaterkupp och Sv. skulle plötsligen åter befinna sig på höjden af 1600:talets storhet och glans.

4 Wi minnas huru dessa glänsande luftslott hastigt ramlade. Reg. Anna störtades och Elisabeth uppsteg på thronen, men icke genom sv.svenska vapen, utan genom en af dessa nattliga palatsrevolutioner, som utfördes af garderna och voro så vanliga i Rd under 1700 talet. Engång kejsarinna, hade Elisb. ärft alla den ryska politikens traditioner och anspråk. Tacksamhet är ett okändt ord i politiken, och hvarför skulle Elis. vara tacksam, mot ett utlänningar, som ville omintetgöra hennes faders storverk och åter degradera Rd till 1600 talets vanmakt och mörker, stänga det från Östersjön, fråntaga det dess nyvunna rang, som europeisk stormakt?

5 Hon satte således, alldeles naturligt och följdriktigt från en rysk kejsarinnas ståndpunkt, både ränker och vapen i rörelse, för att tillbakavisa Sv:s obefogade anspråk. Hon hade på sin sida dugliga fältherrar, en krigsvan här och ett folk, som blindt lydde makten.

|156|

6 Svv.Svenskarne hade på sin sida usla riksdagshjeltar beklädde med fältherrarestafven, uppstudsige officerare, en oöfvad, illa utrustad här och ett söndradt, knotande, uppstudsigt folk. Följden var, att den sv.svenska armén först blef slagen vid W:strand, sedan föll sönder och var till hälften upplöst af brist och sjukdomar under hösten och vintern, innan den ännu på allvar mätt sina krafter med fienden. Så följde ettn vapenhvila, som stärkte Rd, medan hon försvagade Sv. – derefter en oväntat diplomatiska ränker, der Svv.Svenskarne blefvo fullständigt lurade, – sedan den plötsliga uppsägelsen af stilleståndet, paniquen, förstörningen af F:hamn genom Svv.Svenskarne sjelfve – den hufvudlösa reträtten och slutligen den vanhedrande kapitulationen i Hfors. – Vidare följde sedan ett helt år af vanmäktiga strider och underhandlingar, hela Fds ockupation af RneRyssarne, jemte Dalupproret och thronföljarevalet i Sv., som påskyndade freden i Åbo, der Sv. afträdde till Rd gränsdistriktet vesterom Wiborgs län, jemte Nyslott, hvarefter Kymmene blef riksgärns. Keiths tåg till Sv.

7 Kriget hade begynt med det hjertlösa yttrandet på sv.svenska riksdagen, att enda hazarden vore Fds ruin eller förlust – och detta yttrande uppskattades här till dess fulla värde. Fd mottog kriget med största motvilja, och detta förklarar hvarföre dess tappre soldater denna gång inlade föga ära, ja rymde från fanorna, när deras land gafs till spillo.|157| Men detta oaktadt, bestod Fds urgamla trohet med ära sitt prof, när Kejs. Elisabeths ryktbara manifest af d. 2 Mars 1742 erbjöd landet sjelfständighet under ryskt beskydd. Hela detta frestande anbud försvann spårlöst, som ord i vinden, utan ett enda eko i finska hjertan, och det var först i en senare tid, som tanken fattade rot i några få oroliga hufvuden och gaf upphof åt det s. k. finska sjelfständighetspartiet. – Fd ryskt 1743.

8 För öfrigt led endast sydfinska kusten direkt och märkbart af kriget. Vesterländsk civilisation hade fått insteg äfven hos ryska befälet och hindrade förnyandet af detn barbariska ödeläggelse och de nesliga mskomenniskorof, som fläckade Peter den I:sts regering eröfring af Fd i stora ofreden. Keith styrde Fd med mildhet, och det begynte efter freden med ny kraft sitt utvecklingsarbete.

9 Den sv.svenska monarkin, med återstoden af Fd, visar oss emellan 1743 och 1772 ett förfall, som skulle vara synas tröstlöst, om ej skuggorna belystes af några glanspunkter i landets uppodling, vskapernasvetenskapernas blomstring och industrins börjande utveckling. Det är icke ett enstaka undantag, att vi på detta sätt se blomstring och vissning bredvid hvarandra. Likasom den högsta värmen på året eller på dagen inträffar något efter det högsta ljuset, så ser man ofta vskpenvetenskapen, konsten och industrin|158| uppnå sin höjd hos ett folk, sedan dess politiska makt redan råkat i starkt sjunkande. Greker, Romare, Italienare, Spaniorer, Tyskar – alla ha sett dessa kulturhistoriska makter i blomstring, sedan deras politiska storhet redan fallit i vanmakt. Sverige har Och omvändt, har man sett den på vapenmakt grundade politiska storheten verka hämmande på fredens mest välgörande eröfringar. Sv:s historia under frihetstiden är endast ett nytt bevis på denna naturlag utisvårläst p.g.a. strykning i folkens utveckling. Under denna frihetstiden lefde Linné och Svedenborg, Scheele och Ahlströmer, – Tessin och Dalin, vskapsvetenskapsakademin grundlades – 1734 års lag stadfästades,original: stadfästades folkrepresent. ordnades, – alla industrier – alla konstgenrer uppstodo nästan ur intet – en förfinad bildning inkom från Frankrike, men åtföljdes också af tidehvarfvets otro och blinda förnuftsdyrkan med deras vanliga följeslagare slapphet i sederna och löshet i grundsatserna. Det är ingen paradox, om man säger, att Sveriges storhet har börjat och fallit med dess kraftiga religiösa tro – ty dess början var Gustaf Wasas reformation och Gustaf II Adolfs heliga strid för verldens samvetsfrihet – i C. XII hade den blommat ut – och med det försvinnande Gudsmedvetandet försvunno äfven folkets politiska kraft.

|159|

10 Fredrik I – hvars uppstigande på thr original: på sin gemåls af en qvinnas kärleken skänkta thron betecknade det sv.svenska urets gång från XII till I – d. v. s. det begynnande fallet – var en fullkomlig libertin i sina religiösa tankesätt. Som mskamenniska hade han flera älskvärda egenskaper – godt hufvud, mildt sinnelag, mycken nedlåtenhet – men för resten en karakter af lös sand med tillräcklig sjelfviskhet, för att sätta sina jagter, sina älskarinnor och sin beqvämlighet uti främsta rummet, men icke tillräcklig ärelystnad, för att vilja täfla med Sveriges store konungar. Efter den långa lysande raden af de fyra Carlarne, Gustaf II Adolf och Christina, var Fr. I otvifvelaktigt den svagaste och betydelselösaste af Sv. konungar alltsedan Johan III. Han kunde skylla sin bristande vilja på bristande makt. Men om han också erhållit den ökade makt, som han i början af sin regering eftersträfvade och sedan handlöst gaf förlorad, kan med skäl betviflas, om han derföre uträttat mera för sitt rike och för sitt rykte. Han var en indolent natur, som började med några svaga ryckningar på konungamaktens fjettrar, men slöt med att låta allt gå vind för våg i partiernas strömhvirfvel. Han hade kunnat rädda Horn och riket 1738, om han velat uppoffra sin älskarinna fr. Taube, men han prisgaf de förra, för att få behålla den senare. – Motvilligt gaf han|160| af samma orsak sitt samtycke till 1741 års krig, och men var nog likväl fältherre nog för att förutse dess snöpliga utgång. Efter freden i Åbo lefde han ännu 8 år som en svag och aftynande gubbe, hkenhvilken slutligen skref under allt hvad man förelade honom, utan att bekymra sig om innehållet.

11 En sådan konung tyckte de rådande herrarne om: det var idealet efter af en oskadlig, d. v. s. betydelselös konung efter deras politiska syften. Ty 1720 års regeringsform, som i många andra afseenden var ett mönster och gjorde litet mera än allt för att värna folkets frihet, ansåg detta endast vinnas genom att sänka konungamakten till ett tomt namn. Kon.maktenKonungamakten hade i sj.sjelfva verket blifvit grymt missbrukad af C. XII, icke utan förskyllan af Svv.Svenskarne sjelfve, som så ytterligt krupit för denna afgud, att han slutligen behandlade dem som viljelösa redskap för sin personliga ärelystnad. Men när 1720 års män ansågo kon.maktenkonungamakten för ett vilddjur, som måste med uttryckta tänder bindas, för att det ej skulle uppsluka folket, så bröto de med Sv:s historiska tradition. Svv.Svenskarne äro ettoriginal: en konungsktoriginal: konungsk folk, säger Geijer: hela deras historia bekräftar detta. Intet folk är mindre egnadt för republiken, än SvvSvenskarne. Och likväl var Sv. under frihetstidens|161| regeringsform en republik, som endast saknade namnet. Alla makt låg hos det suveräna folket genom ständerna och ständernas ombud rådet. Konungen var ett namn, som man af undseende för folkets fördomar satte i spetsen, men som för öfrigt betydde mindre än presidenten i en republik. Det var likaledes af undseende för folkets fördomar, som man gjorde konungamakten ärftlig, hkethvilket den aldrig bör eller kan vara i en republik, emedan med ärftligheten alltid följa medfödda anspråk och en krona af Guds nåde.

12 Det var denna inkonseqvens: entt ärftligt konunganamn utan makt, som ändock gjorde den histor. traditionen starkare än alla regeringsformer och slutligen ledde till frihetstidens fall. Hela detta tidskifte är upplöser sig i en inbördes fejd uppåt och nedåt. Uppåt mot kon.maktenkonungamakten vilddjur, som beständigt mera kringgärdades af gallret i sin jernbur, – nedåt mot folkmaktens vexande tygellöshet. Ty medan man trodde sig ha gjort allt med genom att binda konungamakten, glömde man att anvisa äfven åt den andra statsmakten, folket, dess naturliga gränser, och föll frihetstiden liknade derföre en resande, som af fruktan för att köra in i det högra diket, kör ned n i det venstra.

13 D. 5 April 1751 slocknade ändtligen Fredrik I:s glanslösa lif, och efter honom uppsteg på thronen, genom ständernas val och Rds påtryckning,|162| detn holsteinska dynastin genom furstebiskopen af Lybeck Adolf Fredrik, som genom sin mormor var beslägtad med Wasahuset. Född tysk, likasom hans företrädare, var A. Fr. i början lika främmande, som han, för Sv:s språk, seder, lagar, tänkesätt och allmänna intressen. Det tyska elementet har spelat en betydande rol i hela den skandin. nordens historia, följaktl. äfven i Finlands. I Det har här verkat mycket godt och mycket ondt: – godt genom vskapernavetenskaperna, literaturen, handeln, industrin och genom att vidga de nordiska folkens blick öfver verlden; – ondt genom att så ofta sätta främlingar på Dmks och Sveriges throner och genom att införa främmande intressen i de nordiska ländernas politik. Dmk har blifvit till hälften förtyskadt genom sina tyska konungar af Oldenburgska huset, ända tills reaktionen mot Td bröt ut under Fredrik VII och Dmk med häpnad såg sig nära att uppslukas. De sv.svenska medeltidskungarne från Albrecht af M. framåt lefde egentl. för att rikta sig på Sv:s bekostnad, och Fredr. I liknade dem så fullkomligt, som det var möjligt i 18:de seklet. Men A. F., ehuru tysk till börd och uppfostran, blef deremot sv.svensk till tänkesätt och lifsuppgift, så mycket det var möjligt att i mannåren börja en alldeles ny bana. Han var som mskamenniska den hjerteblidaste, mest välmenande furste, som suttit på Sv:s thron, utmärkt genom|163| sina personliga dygder och den uppriktigaste omsorg om rikets väl. Som regent var han deremot alltför svag, alltför finkänslig för så stormiga tider, när folkmaktens böljor ständigt hotade att öfversmvämma och bortspola thronen. Han ville vara en god husfader i kretsen af en älskad familj; dertill var han af naturen kallad, och deri lade han sin ära. Men de gensträfvige, nackstyfve och orolige Svv.Svenskarne hafva i alla tider behöft en stark hand i regeringstyglarne, och af starka konungar tåla de allt, men de svaga prata de gerna omkull.

14 Sannolikt hade A.F., likasom hans företrädare, snart tröttnat vid att spjerna mot tiden och böjt sin konungsliga nacke under de allsmäktiga ständernas, det allsmäktiga rådets ok, derest icke skickelse satt vid hans sida på thron Fredr. II:s syster, Lovisa Ulrika, en drottning i hvarje tum af sin fagra person. L. U. Om A. Fr. var mera begåfvad med hjerta, än hufvud, så hade L. U. deremot ett blixtrande hufvud, förenadt med ett ömt, men ytterligt passioneradt hjertelag. Hennes energi var lika stark, som hennes ärelystnad. Den enväldige, af verlden beundrade Fr. II:s syster kunde aldrig finna sig i förödmjukelsen att sitta som en maktlös docka på Sv:s thron. Hennes hela lif, sedan hon kom till Sv., var en kamp om makten, – en kamp, der hon beständigt dukade under genom sin häftighet, sitt aldrig dolda förakt för Svv.Svenskarne och deras regeringsform, men der hvarje ny förödmjukelse endast gjöt olja på hennes brinnande ärelystnad.|164| L. U. var Genom henne blef A. F:s hela regering en fortgående brytning mellan de två statsmakterna, en å ena sidan ständerne och rådet, som ville vara allt, – å andra sidan konungamakten, som ej ville vara intet. L. U. var själen i denna bittra hemliga fejd, om hkenhvilken största delen af folket ingenting visste, men som förlamade alla regeringshandlingar och ökade partiernas bitterhet, när emedan hofvet fann sitt intresse i att tygla det ena partiet genom det andra, och emedan partierna åter funno sin uträkning vid att uthänga konungamaktens skylt som en skråpuk mot sina medtäflare. – Af allt detta led den gode kung A. F. bitterligen under sin glädjelösa, stormiga 20 åriga regeringstid, och sorgen öfver hans förfelade lif som konung undergräfde hans helsa, tilldess han 60 år gmlgammal nedlade sitt betryckta hufvud till hvila d. 12 Mars 1771.