Femtonde Föreläsningen. 12/3 66

Femtonde Föreläsningen. 12/3 66.

1 R.Ryska armén under Lascy och Keith 9,900 man. – Sv. armén enligt rullorna 5,256 hvaraf 2 regg.regementen dragoner och 2 grenadierer. – Wrangels korps hade enligt rullorna bordt räkna 5,256 man, nemligen längst till höger: Dalregem. under öfv. Gripenhjelm 623, Sörmlänningarne under öfversten grefven af Wasaborg 681, WbottningarneWesterbottningarne under öfv.löjtn. Durietz 589svårtytt4, Savolaksarne und. öfv. Fieandt 876, T:svårtytthus reg:teTavastehus regemente under öfv. Bildsten 955, Skåningarne värfvade trupper under öfv. Willebrand 432, Karelska dragonerne under öfv.löjtn. Brandenburg 506 och slutl. 113 artillerister under Kapten Åberg, – Men då reg:teregementerne voro långtifrån fulltaliga, torde verkliga styrkan ha varit omkr. 3,500 man. Höger: Sörml.Sörmlänningar, Dalk.Dalkarlar, ThusareTavastehusare, VbottningarVesterbottningar, 300 af Wbds – längst till venster Savolaksarne – ytterst på hvardera flygeln 3 komp. kar.karelska dragoner. Stark position.

2 Söndagen d. 23 Aug. förgick hela f. m. i overksamhet – Rekognosceringar – Mot middagen hade Lascy blifvit underrättad – – Krigsråd beslut att anfalla –

3 Striden begynte kl. 2 e. m. med kanonad. Det var kapten Åbergs på Qvarnbacken uppställda kanoner, som vexlade skott med det gentöfver placerade ryska batteriet. Sv.Svenska original: Sv. artilleriet hade vid denna tid af gen. Cronstedt – Åbergs kanoneroriginal: kanonerna stodo högre, riktades väl och gjorde betydlig förödelse i de otillräckligt skyddade ryska lederna. Detta såg Keith och beordrade båda grenadierregementerna, understödda af ingermanl. och astrakanska regg.regementerna, att storma det sv. nämnde batteriet på Sv.Svenska högra flygel. Här stodo nedanför höjden Sörmlänn. och Dalkarlar.|99| Deras välriktade salvor, i förening med drufhaglen ur Åbergs kanoner mottogo fienden så, att hela leder kastades öfverända; och grenadiererne studsade, vände om och rusade i full flykt nedför sluttningen, spridande förvirring ibland de närmast stående r.ryska trupperna.

4 Keith märkte faran, som lätt kunnat blifva ett nederlag, och gaf ordres åt gen. Mannstein att kasta sig med öfverlägsen styrka mot venstra sv.svenska flygeln. Här stodo Skåningarne Wbrands, Thus reg:teTavastehus regemente och Savolaksarne. Wrangel Hetlefrade – Wrangel: att icke skjuta. – Fienden ryckte an – första salvan på 150 steg, ingen enda man – andra salvan på 100 steg – kulor i fanspetsarna – här och der föll en man – 3:dje salvan på 60 steg, och nu blef den besvarad från sv.svenska sidan. Men i detsamma vände Savolaksarne och Skåningarne värfvade om, togo till fötter, sprungo omkull sina officerare och flydde utan hejd och sans emot staden. – ThusTavastehus bataljon höll ut en stund längre, men när öfv. Bildstén kommenderade gif akt, hördes en försupen kapten vid namn Barckenbom kommendera höger omvänder eder! och genast rusade äfven hela denna bataljon på flykten, öfvergifvande sina officerare, som blefvo dels fångne, dels nedgjorde.

5 Härigenom öppnades i den sv.svenska slaglinien en bred lyucka, i hkahvilka fiendens påträngande massor genast rusade in. Förgäfves såg sig Wrangel om efter sina Karelare på flyglarna – i stället att original: att hugga in på fienden, sågos äfven de galoppera med lösa tyglar mot staden Fhamn. Då sände han WbottningarneWesterbottningarne att, om möjligt, ännu fylla luckan och mota fienden. Denna tappra|100| trupp, den enda som här försvarade sv.svenska vapnens gamla ära, bröt utan betänkande in bland fienden – de angrepos på alla sidor af öfvermakten, bortskjöto alla sina patroner, men upptogo nya ur de slagnes patronkök, och först när allt krut var bortskjutet, alla deras officerare stupade och de sjelfva nära att från alla håll omringas, såg man dem formera fyrkant, och slå sig med sina fanor igenom fienden och i god ordning aftåga till F:hamn, der Lvhpt sedan gaf deras anförare, en underofficer, löjtnants fullmakt och åt mskapetmanskapet dubbel förplägning. Det sägs att de för sin räddning hade att tacka gen. Keithoriginal: gen. Keith., som af beundran för deras tapperhet befallte sina underlydande att skona dem.

6 Sv. v.Svenska venstra flygeln var emellertid ohjelpligt slagen, och Wrangel skyndade till den segrande högra flygeln. Hade Sörml.Sörmlänningarne och Dalkarlarne här hade fått bestämda ordres att stadnat qvar på höjden, men i stridens ifver glömde de ordres och rusade ned på en nyssplöjd åker att förfölja den flyende fienden. Det lyckades till en början. De kastade två af fiendens linier öfverända och togo några kanoner, dem de likväl ej förstodo att använda. RneRyssarne samlade sig åter, vände om och fördrefvo Sv.Svenskarne – dessa vände i sin tur om och fördrefvo RneRyssarne. På detta sätt vacklade segern en timma fram och tillbaka – men Åbergs kanoner kunde Svv.Svenskarne voro nu i skottlinien för deras egna kanoner, som derigenom blefvo obrukbara, och hvarje steg i den lösa åkermyllan blef alltmera tröttande, tilldess att de slutl. äfven på denna sida, lemnade utan understöd af dragonerne, vände om i full flykt emot staden. – Fienden efter – tog sv.svenska batteriet på Qvarnbacken.

|101|

7 WrVid denna tid – det var kl. 5 på e.m., krossades Wrangels högra arm af en kula, och härmed var sista hoppet om ordning och enhet i rörelserna förloradt. – Inom fästningens trånga vallar hopade sig nu de flyende i hejdlös villervalla och följdes af fienden tätt i hälarna. Nästan på samma gång som Sv.Svenskarne och Ff.Finnarne kommo äfven RneRyssarne inom pallisaderne och begynte uppklättra på vallarne. – En hvit parlamentärfana uppsattes, och den r.ryska elden upphörde för några ögonblick, men oordningen var så stor, att Sv.Svenskarne det oakta ej förstodo hvarom fråga var, utan fortforo i blind ifver att skjuta. I r.ryska armén tjenade två Liffländare, Yxkull och Lohman, hkahvilka förut varit i sv.svensk tjenst och derföre kände sv språket. Dessa ädle män gjorde ett försök att hindra blodsutgjutelsen. Gen.maj. Yxkull sprang upp på vallen och ropade på sv.svenska att man skulle skicka fullmäktige för att afsluta en kapitulation, men i samma ögonblick träffades han af en kula och föll. Samma öde hade strax derpå öfv. Lohmann, när han på svenska erbjöd kapitulation. Äfven en r.rysk trummslagare, afsänd som parlamentär, blef på samma sätt skjuten. – Då kände RnesRyssarnes förbittring ej mer någon gräns. De inträngde från alla håll öfver vallarna, och der blef en ursinnig strid från gata till gata. En hel timma slogs man på detta sätt, utan att gifva eller taga pardon, ända tilldess att mörkrets inbrott. Kl. 7 på afton var Wstrand fullkomligt i RnesRyssarnes våld, högar af döde betäckte gatorna, staden öfverlemnades till plundring och lades följande dagen i aska, hvarefter Ryska hären med fångar och byte genast åter marscherade bort öfver gränsen.

8 Förlusterna i slaget vid Wstrand ha blifvit mycket olika uppskattade – Trovärdigast: RneRyssarne 2,400 m.man döde och sårade – bland de döde|102| 1 gen.major och 14 officerare. – På sv.svenska sidan stupade omkr. 1000 man, hvaribl. Wstbottn:sWesterbottningarnes tappre chef öfv.löjtn. Du Rietz; ide sårade blefvo nästan alla fångne, och de fångnes antal uppgick till 1,250 – bland dem gen.major Wrangel, öfverstarne Willebrand, Bildsten och Gripenhjelm, öfv.löjtnanterne Wasaborg, Brandenbg och Aminoff, Bildsten och Bburg dogo strax derpå af sina blessyrer. Fångarne fördes först till Wiborg, sedan till Pburg och behandlades i början med en förekommande artighet, så att officerarne fingo spisa vid hofvet, – men sedan öfverste Wasaborg lät undfalla sig några förklenande uttryck om RneRyssarne, blefvo fångarne fördelade här och der i provinserna. Många sårade dogo af vanskjötsel – de döda lågo i 14 dagars tid obegrafne på slagfältet – Vän och fiende tycktes skydde denna nu så intagande vackra och fridsama ort vid stranden af Saima.

9 RepetitionRepetition 21/4 70. Martila. – Qvarnby. Wstrand. – B:brock, 15 Aug. – R. armén under Keith fr. Wiborg. – 21 Aug. fr. Kananoja. Kl. 10 a. Reiher till Qvarnby. – 22 Aug. e.m. Wrangel och RneRyssarne till Wstrand. 23 Aug. kl. 2 e.m. Slaget – Kl. 5 e.m. Wstrd kl. 6–7

10 Orsakerna till slagets förlust voro först den olyckliga splittringen af en redan i sig sjelf svag armé på två fästningar och två skilda läger; – dernäst dåliga kunskapare, som tilläto fienden rycka så nära, nästan utan att blifva bemärkt; – vidare Wr både Wrangels och Bbrocks okunnighet om fiendens styrka, – ytterligare Wrangels oförvägenhet att mot denna okända styrka rycka fram utan någon säkerhet att i tid få undsättning från Qvarnby – och slutligen de sv.svenska truppernas öfverilning och – vi måste med blygsel tillägga, de finska truppernas feghet under slaget.

|103|

11 Wi ha så ofta mött i vårt lands häfder dessa drag af ett oförfäradt mod, af en trohet som aldrig sviker sin fana och en sjelfförsakelse, hkenhvilken aldrig är van att resonn dagtinga med sin pligt, tilldess att vi vant oss att anse dem såsom oskiljaktiga drag ifrån en finsk krigare. Men det gifves likväl, i vårt lands historia likasom i alla andras, några få tillfällen när finske krigare handlat annorlunda, och slaget vid Wstrand är ett af dessa få. Huru förklara Savolaksarnes, och Tavastl:sTavastlänningarnes och karelska dragonernes skymfliga feghet vid detta tillfälle? Vi måste häruti se en yttring af det djupa allmänna missnöje, med hkethvilket underrättelsen om detta okloka, öfvermodiga och uselt förda krig väckte öfverallt i Fd. I detta land var tillgifvenheten för Horn och hans fredspolitik allmän; så mycket större var förbittringen öfver den väfnad af ränker, som förde Hattarne och krigspolitiken till styret – och i bottnen af dessa tänkesätt låg utan tvifvel en protest mot det bekanta och betecknande yttrandet, »att enda hasarden af ett olyckligt krig vore Fds ruin eller förlust.» Det var Hos Karelarne, Savolaksarne och Tavastl., som, med stora ofredens alla fasor i lifligt minne, nu närmast skulle få känning af fiendens väntade infall, voro dessa känslor starkast, och oviljan var så stark att redan 3 mån. förut kom från Savol. en rapport till Bbrock, huru svårt man der hade att ens tro värfva trossdrängar »emedan folket i Savolaks sådant humeur äga, att de icke sig i Kgl. Maj:s krigstjenst begifva vilja, såframt de ej dertill tvingas». Härtill kom ännu att det folk, som samlades, led ständig brist genom dåliga anstalter. – Men om detta innebär förklaringen, så innebär det icke derföre ursäkten. Intet föreg. missnöje, huru rättmätigt som helst, kan någonsin tjena till ursäkt derföre att en soldat midtunder drabbningen vänder fienden ryggen, öfvergifver sin fana och »springer omkull sina officerare» – och detta måste alltid brännmärkas –

|104|

12 Slaget vid Wstrand hade ingen direkt följd för krigets gång, ty några dagar derefter bar befanns de stksvårtyttrigförandes ställning föga förändrad. Desto vigtigare vaoro deoriginal: den moraliska följderna. Det anfallskrig, som det styrande partiet med så stora förhoppningar utbasunerat hade nu börjat med ledt till ett nederlag fientligt anfall och ett nederlag, innan man ens hade börjat från sv.svenska sidan. Å andra sidan hade och Dden feghet, de som Hattarne så öfvermodigt förebrått Horn och hans anhängare för det att de ej genast förklarade Rd krig, nu blifvit försedd med ganska upplysande noter till texten. Bestörtningen iblef också vida större i Sthm, der man ej jussvårläst p.g.a. strykning redan ansåg sig vara herrar öfver Pbg, än i Fd, der man af de dåliga anstalterna redan på förhand anade utgången.tillagt av utgivaren

13 För att något öfverskyla det bittra i den oväntade nyheten, sökte man framställa slaget snarare såsom en seger, än som ett nederlag, i ans.anslutning till den ofanteliga mängd af RrRyssar som skulle ha stupat vid detta tillfälle (Se Lagus Bbrock 16, 17). Wrangel prisades.

14 RepetitionRepetition. Wstrand. Platsen. Orsakerna. Minnet. Werststolpen.

15 Icke alla Svv.Svenskar och Ff.Finnar flydde på denna olyckliga eft.middag till fästningen och blefvo der fångne – Karelska dragon., gal Wsbottn.Westerbottningarne och m. fl. andra undkommo på vägen åt Fhamn, – andra stucko sig undan i närmaste skogsbygd och sökte sig derifrån väg till hem armén, så att 2 veckor efter slaget hade stodo 1,400 man infanteri, utom det mesta kavalleriet, åter under fanorna. Höljde af damm och blod, kommo några af dessa flyktingar natten efter slaget till det öfvergifna lägret vid Martila, hvarifrån volontären baron Grönhagen genast red med olycksbudet emot den antågande gen. Bbrock och mötte fann honom d. 24 Aug. på morgonen lägrad i Kurvila skog,|105| Bbrock vände då genast om med sin styrka till Qvarnby, sedan han gifvit befallning att berga lägret vid Martila undan fienden, men innan hans ordres tyckas ej ha blifvit åtlydda, ty lägret plundrades snart derpå af kringboende bönder.

16 Till lägret vid Qvarnby ankom d. 3 Sept. öfverbefälhafvaren gen. Levenhaupt, åtföljd af dagligen ankommande förstärkningar ifrån Sv.. Efterhand inträffade nu äfven de aflägsnare finska reg:ternaregementerna från deras rotar – hade först i Aug. tågat ut – hade att kämpa med allt slags brist – Trosshästar saknades – foder – proviant. Östb:s reg.Österbottens regemente uppbrottsordr. 30 Maj – uppbröt i slutet af Juni – 9 Aug. till Pelkäne. så att aArmén räknade snart derpå i Oktober räknade 15,000 man uti tjenstbart skick, utom sjuka. Styrkan var icke betydlig i jemförelse med Rds stridskrafter, men hvad hade icke sv.svenska härförare fordom uträttat med mindre antal! Det hörde likväl tTill detta hufvudlösa krig hörde emellertid att man blef färdig just då, när årstiden satte sitt veto mot alla större krigsföretag. Förråderna befunnos åter så otillräckliga, att armén armén måste spridas i ganska vidt skilda qvarter i och omkring Fhamn. – Den gamle ärlige amiral Rajalin, finne till börden, som anförde den vid Aspö utanför F:hamn stationerade sv.svenska flottan hade just vid denna tid aflidit och i befälet efterträdts först af amiral Sjöstjerna, sedan af schoutbynachten Cronhaven. Lvhpt sökte nu förmå honom dem att gå med flottan till Björkö, för att afskära förbindelsen mellan Wiborg och Pbg, men Sjöstjerna Cronhaven de vägrade, förebärande en så stor sjuklighet ombord, att han de knappt visste råd huru han skulle kunna manövrera flottan åter hemb till Carlskrona. Sjuklighet var verkligen så stor, till följd af dåligt dricksvatten och skämd proviant, att matroserne hoptals måste föras i land, men brist på god vilja röjdes under hela kriget särdeles på flottan, der en stor del af officerarne tillhörde mösspartiet. – Kapten Brandt med 280 m.man på furagering till Wilajoki – höet – öfverrumplad – nedhuggen. Så uträttades under hösten ingenting af vigt, och i slutet af Oktober seglade flottan hem med oförrättade ärender.