Trettioförsta Föreläsningen. 26/11 63

|274||757|

Trettioförsta Föreläsningen. 26/11 63.

1 N. Grabbe. Junker Thomas. Arvid Kurk. Kristian. – Slaghök.

2 Konung Kristian II:s sista regeringsår hämnade på honom sjelf i fullt mått alla de olyckor, alla de brott, som han hop denne olycklige konung hopat öfver sina riken. Ofta händer, att läsarn l.eller betraktarn, uti historien likasom i sagan och romanen, omedvetet tager parti och från medlidandet med den förorättade öfvergår till en hämdlystnad emot förtryckaren. Men denna känsla är icke värdig historiens höga oväld – hennes dom måste, för att vara rättvis, tillika vara lugn, utan hat, likasom utan svaghet. När vi derföri se Kristian II vid slutet af sin offentliga bana falla så djupt, så var det icke, icke för det att han, såsom hans falla så djupt bekräfta sin barndomslärarese varnadende honom förutsade, klifvit så högt, utan för det att han klifvit på de murkna pinnarna af brottets våldets stege, – så se vi deruti den eviga rättvisan, som hkenhvilken sådan hon fofta framträder uti historien med oemotståndlig makt, – men den olycklige brottslingen är ej vår mera vår fiende mer – vi döma gerhans gerningarna, men vi beklaga honom sjelf. hans person.

3 Historien om konung Kristian II:s brott och straff är ock så handgriplig som en saga för barn. Sthms blodbad var vändpunkten för Kristian II:s hans lycka. Dittills Från denna stund hade han ingen frid och ingen framgång mera. Långtifrån att kunna njuta af sittn tillfredsställda hämd, sin ökade makt, blef han sjelf från denna stund mörkare och bistrare än förr, och hans lif blef alltmera glädjelöst,. hans För att bortjaga de samvetsqvalets furier, som förföljde honom öfverallt, sågs mhan honom än rasa med nya blodsdomar, än med en feberaktig häftighet inkasta sig i nya och äfventyrliga planer. 1521 reste han till sin svåger, kejsar Karl V i Brüssel, förde stor stat, inlät sig i lärda samtal med den berömde Erasmus från Rotterdam och lät måla sigtt af den porträtt af den namnkunnige Albrecht Dürer. Afsigten med resan – att få ut resten af sin gemåls hemgift och att vinna kejsarens hjelp mot Lybeck – blef dock förfelad. Men när kKejsaren till sökte tröstade honom med länsrättigheten öfver Holstein, men derigenom råkade han derigenom Kristian i tvist med sin farbror, hertig Fredrik, som innehade Slesvig och halfva Holstein. Tvisten blef bitter å båda sidor. Hertigen, som var en tystlåten, o saktelig och till utseendet enfaldig man, men som dolde under denna yta både slughet och ärelystnad, kräfde kungen för en stor summa pengar.|275||758| Kungen åter hotade med en sådan jagt, att farbrodren skulle höra hans hundar skälla i Gottorp. Men hertigen fick de missnöjde herrarne på sin sida, och med forödm kon. måste i Aug. 1522 köpa förlikningen med böner och förödmjukelser. Under allt detta vände sig hans harm emot Lybeck., som så länge gäckat hans planer och nu sist vågat bistå G. Wasa i Sverige. För att få medel till krig emot denna stad, pantsatte han kronogods, indrog adelsgods, pålade nya gärder och försämrade än mer det redan förut unsvårtyttderhaltiga myntet. Det Allt detta förslog icke att betala hans tyska legoknektar. Kr. skalladesammankallade då en herredag först i Kallundborg, sedan i Århus, för att utskrifva en bevillning. Få vågade sig dit. Der spriddes ett rykte, att Sthms blodbad skulle förnyas i Dk, att Kr. medförde kedjor och förklädda bödlar bland sina drabanter. Missnöjet vexte: och i bakgrunden lurade hertig Fredrik. på sitt snart värnlösa byte. 9 jutländska herrar och biskopar skalladesammankallade, konungen oåtspord, ett herremöte i Viborg i Jan. 1523 och uppsade der kung Kr. tro och lydnad. Frågan var nu blott hvem som ville åtaga sig att framföra till kung Kr. detta vådliga budskap. Herr Mogens (Magn.) Munk, en landsdomare, åtog sig det. Han red en afton till kungen i Veile, språkskämtade och drack med honom till sena qvällen., och kon. fick af honom löfte på en rar stöfvare för sin räfjagt. När han då gick, låtsade han glömma sin handske. En af småsvennerna fann den följande morgon, och i handsken låg ett försegladt bref. Kungen bröt det och läste herrarnes uppsägelsepakt. Förgrymmad skickade han strax att gripa Munk, men denne hade visligen redan på natten seglat öfver till Holstein. Räfven har.original: har Nu, fo uti farans stund, förlorade kung Kristian modet Ännu var icke allt förloratdt: Jutland hade rest sig; men öarna och sSkåne voro honom Konungen trogna. Men kon. Kristian hade förlorat sig sjelf och tron på sin lycka. Kriget medot Sverige och Lybeck, hans farbrors ränker och upproret vid hans egna portar förenade sig med samvetsqvalen att bryta hans stolta sinne. Änn Han lät uppläsa för sig St Britas spådomar, åt hkahvilka han förr hade skrattat. Hans oro var så stor, att han på en enda natt lät tjugu gånger ro sig öfver mellan Seland (?) och Fyen. Han sände sin marsk Mogens Göje till de sammansvurne och lät bedja dem att för Guds skull förlåta honom hvad han brutit. Der blef ett slags stillestånd på tre veckor. Kungen skyndade till Kphmn,|276||759| red gråtande kring gatorna, erkände sina brott, lofvade bättring och besvor folket att hjelpa sig. Det Dd.Danskarne äro ett godhjertadet folket. De rördes af att se en gråtande konung och svuro Kristian ny trohetsed. Han Ändock kom han sig icke till något kraftigt försvar. Hans öfvermod hade slagit om i klenmod: St Britas och samvetet spådom förlamade all hans kraft. I rådlös förtviflan satt han overksam på i Kphmns slott. Dagligen inlupo nya uppsägelsebref; han konungen skydde alla, misstänkte alla; sjelfva hans 22:åriga drottning, som värdigtare bar olyckan, värdigare än han sjelf, förmådde ej ingifva honom mod. Ofta såg man honom blek och dyster rida rida till biskopsgården eller till abboten i Sorö kloster för att rådgöra med de få trogne prelaterne. han än hade qvar. Också de öfvergåfvo honom, »för det att Sigbrit ej kunde hålla munnen på sig». Hon hade nemligen, argsint i det sista, at[-]oläslig handstil yttrat att »alla herrar vore ej bättre värda än att hängas eller dränkas». En dag kom mäster Jesper Brochman från Fyen och fann konungen i sin förtviflan slitande håret af hufvudet. Kon.ristian sporde honom om nytt, och sedan Jesper länge vägrat af fruktan för Sigbrit, tillstod berättade han, att ett ett gängse rykte var att hertigen ville öfverraska konungen i Kphmn och förmäla sin son prins Kristian med drottningen. Detta förvirrade alldeles den olycklige fursten. Han gick till fönstret och såg på vindflöjeln. »Så snart vinden vänder sig, skola vi resa!» utropade han., alldeles förvirrad af fruktan. Han tyckte sig redan se etc.

4 Hertig Fredrik hade visserligen fått bistånd af Lybeckarne och tågade fram med en här i Jutland, der öfverallt i hans väg galgarna nedrefvos, folket jublade och presterne sjöngo mottogo honom med Hosianna. Men Kr. hade ännu det trogna Seland, sin tappre Norby och en flotta af 20 starka, välrustade skepp. I st.stället att försvara sig, p begynte han inpacka föra alla sina dyrbarheter, t. o. m. de förgyllda kloten på tornspirorna, ombord på fartygen. Den 13 April 1523 – sedan han tagit ed af borgerskpt att försvara staden – gick kung Kr. ombord. Med honom följde drottningen, de två små prinsessorna och några män, som voro af egen fara bundna vid hans parti, bland dem G. Trolle. Den af folket afskydda Sigbrit, som icke mera vågade icke visa sig; sedan hon hade några veckor förut som skymfades hvar gång hon visade sig, fördes ombord dold i en kista. Alla hus, torn och vallar långs hela kusten voro besatta med åskådare. Flottan gick till segels; vid Öresund såg kung Kr. sista gången sitt land. Då vågade sig Sigbrit fram på däck att trösta den bedröfvade fursten. (borgm. i Amsterdam)|277||760| Kung Kr. ämnade sig neml. till Holland. Men likasom hade sjelfva naturen sammansvurit sig mot honom, uppstod följande natten en storm, som fortfor ända tilldess att han med några få skepp landade ankrade vid Antverpen. Kort derpå inryckte Fredrik I som Dnmks konung i Kphmn. Den ende, som äÄnnu en tid bortåt försvarade sig kung Kr:s I flersvårläst p.g.a. strykninga åtta år irrade sedan den fördrifne kung Kr. kring verlden, sökande hjelp hos Tysklands furstar att återvinna sina riken. Öfverallt mötte han Fförödmjukande afslag. Då lejde han en hop äfventyrare och plundrade i Holland. För att blifva honom qvitt, utbetalade då kejsar Karl resten af drottn. Isabellas brudskatt och gaf honom 12 krigsskepp. Holländarne hjelpte till. Kr. beslöt nu att återtaga Sverige och hämnas på G. Wasa. Trolle och andra sv.svenska förrädare slöto sig till honom,. och d.Den 25 Okt. 1531 afseglade han från Hd med 25 skepp och 8000 man, men förföljdes ånyo af stormar och land ankrade med 15 skepp vid Opslo i Norige. Detta sista försök fick en bedröflig utgång. Förgäfves sände han bud och bref kring både Norige och Sverige. Gusta Norrmännen voro i början för honom, men Konungar och folk i både Sv. och Dk voro ense emot honom. I Mars 1532 blef han instängd och hans flotta förstörd. Han nödgades då, med gifva sig fången, mot vilkor att föras till kung Fredrik och sedan återfå friheten. Kung Fredrik bröt likväl detta ord, såsom k. Kr. och inspärrade den afsatte konungen pa i Sonderburgs slott på ön Femern. Förgäfves sökte hans gamla fiende Lybeck i den s. k. grefvefejden 1534 och 35 åter förhjelpa honom till thronen. Der I Sbgs slott satt han tolf år, inmurad i ett mörkt och trångt fängelse med sin dvärg. År 1544 uppbröts den igenmurade dörren, och fången fick åtm. frisk luft. År 1549, när k. Kristian blifvit en grånad och bräcklig gubbe om 668 år, utsläpptes han ur sitt fängelse och fördes till Kallundborgs slott, der han fick bättre dagar och tillfälle att roa sig med sitt gamla favoritnöje, jagten. Der upplefde han, som entt ruin af lefvande ex. af mskligmensklig lyckas vansklighet, ännu tio år, tilldess att han år 1559, 768 år gammal, slutade sin långa och lärorika lefnad. Redan länge förut hade hans anhängare den orolige G. Trolle, föraktad af vän och fiende slutat sitt lif i grefvefejden. 1535.

5 Kung Kristian II var en revolutionär på thronen, och hans ö eller, om man så vill, en misslyckad artist, som man sagt om Erik XIV, med hkenhvilken han till karakter och öden hade mycken likhet. Gripen af den nya tidens ande och mäktig af stora föresatser, hade han kunnat blifva en stor konung och en välsignelse för sina folk,. En del danske förf.författare anse ännu hans minne heligt och oförgätligt för Dk. Men kung Kr. derest han icke satte sig öfver de tre första pligter för en konung och en mskamenniska: hedern, sanningen och rättvisan.|278||761| Hans brott mot dessa tre grundlagar för det mskligamenskliga samhället hämnade sig ej blott på honom, utan ock på hans folk. verk. Ingen varaktig framtid skapas af bödelsbilan; ingen sann frihet uppblomstrar ur shavotternas blod. Den tillämnade nordiska stormakten föll sönder med honom. Kristian II. Och följderna af kung Kristians hans method att på detta sätt frigöra danska folket ur lifegenskapensn träldom, blefvo blott, att förtryckets band än hårdare tillknötos kring dem han ville befria. En enda af hans idéer öfverlefde honom, och det var reformationen i Dmk – men den var icke mera hans verk, sedan han slöt med att kanonisera helgon och bränna kättare – den var tidehvarfvets.

6 Den trogne Severin Norby som hade af kung Kr. fråått i förläning Kuustö, Thus, Raseborg och Korsholm imed deras län i Fd, var på väg med sin flotta att undsätta kung Kr., då han erfor hans flykt. Norby vände då om till Gottland och uppehöll sig länge med sjöröfveri, i det han utan åtskilnad plundrade svenskar, danskar, engelsmän och holländare. Sista viking. Oroligheterna i början af Gustaf I:s regering väckte hos honom denne djerfve fribytare den ärelystnaden att fika efter Sveriges krona, och för detsvårläst p.g.a. överskrivningatt närma sig detta mål, anhöll han om Kristina Gyllenstjernas hand, men fick korgen. Bedragen i sitt hopp om sv.svenska kronan, begynte han fika efter den danska, inföll i Skåne, under förevändning att återupprätta kung Kr:s välde, och fick bönderne på sin sida. Snart dränktes detta uppror i blod af den danske hjelten Rantzov. Nu afstod Norby Gottland, mot förläning af Sölvikborgs stad och län. Men när han äfven här fortsatte han sitt sjöröfveri, och blef så fruktansvärd, att det behöfdes all de förenade sig mot honom de båda nordiska konungarnes makt, för att slå och slogo hans flotta den 24 Aug. 1526. Han flydde då till Narva, derefter inåt Rd, der han tre år hölls fängslad. Slutligen frigifven, gaf han sig i kejsar Karl V:s tjenst och stred med sin vanliga tapperhet, ända tilldess att en falkonetkula vid belägringen af Florens år 1530 gjorde slut på hans äfventyrliga lif.

7 Efter kung Kristians flykt år 1523 i April, fortforo ännu en tid hans qvarlemnade trupper i Sverige och Fd att försvara sin öfvergifna sak. Slutligen gaf sig Sthms den uthungrade danska besättningen på Sthms slott den 21 Juni 1523.

|279||762|

8 Derförinnan hade likväl Gustaf Wasa skallatsammankallat ständerna till en allmän riksdag i Strengnäs i början af Juni samma år. Här skulle konung väljas, och utom någråa få herrar af gamla stammen, som ej kunde dölja sin bansvårläst p.g.a. överskrivningafund, voro alla ense om valet. Den nye erkebiskopen mäster Knut i Upsala uppstod och höll för den församlade mängden ett långt tal på latin, hvari han, manande till försoning och endrägt, skildrade tyrannens grymhet och Gustaf Wasas förtjenster samt föreslog att sätta kronan på befriarens hufvud. Bönderne, som icke förstodo ett ord af talet, gissade likväl utan möda dess mening och begynte öfverljudt ropa att de ville hafva herr Gustaf till konung. Ingen röst höjde sig deremot, – ingen annan än Gustafs egen. Han kände sitt oroliga, ombytliga folk och rikets ställning, som ej gjorde en krona afundsvärd. Han ihågkom Karl Knutsons varnande föredöme och de hårda fejder, som förbittrat Sturarnes lif. Han vägrade således, sägande sig haft nog af redan utståndna mödor. Då uppstod påfvens legat, sedermera erkebiskopen Johannes Magnus, och bad folket förena sina böner med hans.svårtytt Alla trängde sig då fram, somliga med tårar, andra med knäfall bedjande Gustaf, som pröfvat både fattigdom och rikedom, förödmjukelse och höghet, och som blärt a både lyda och befalla, att blifva deras konung. Gustafs samtyckte vägran hade varit allvarsamt menad; lika allvarligt samtyckte han slutligen, icke, som han sade, af åtrå efter ett så högt embete, utan af varkunsamhet med fäderneslandets betryck. Glädjen blef allmän, och alla svuro honom sratrax med uppräckta händer lydnad. Midsommarafton år 1523 intågade han i Sthm. Från Södermalm ryckte drog det glänsande tåget fram till Storkyrkan – i spetsen Gden nye konungen på sin rikt smyckade häst och omgifven af glänsande riddare i praktfulla rustningar. Hvar tåget gick fram, helsades han det med jubelrop och med glädjetårar – och dessa flöto tillika från många flyktingars ögon, hkahvilka efter år af sorgenr nu vände till Sthm tillbaka. I Storkyrkan|280||763| böjde då Gustaf Wasa sitt knä för konungarnes konung, prisande Hans nåd, som efter så hårda olycksöden låtit en bättre framtid randas för Sveriges folk och rike. – Samma år således, som Kristian II:s slöt regering, började föll i stoftet, mottog hans motståndare segrande medtäflare Gustaf Wasa sin krona ur folkets händer. Nederlaget på ena, segern på andra sidan voro fullständiga. Härmed var äfven den långa striden om Kalmare Union slutad i norden,. sedan denna iI 126 år hade den bragt olyckor öfver de folk riken, för hvarsilkas välfärd den stiftades och djupare än någonsin söndrat med inbördes hat de folk den ville förena. Stora Orsaken var att den blef sin rätta mening otrogen. Stora och skapande djerfva tankar likna starka naturkrafter: af det sätt, på hkethvilket de vårdas och bringas i handling, beror, om de för msklighetenmenskligheten blifva en välsignelse eller en förbannelse. Hvem ville dock lemna verlden till rof åt de små intressena, för det att så mycket stort gått under för mskligamenskliga villor och mskligamenskliga brott,?

9 Ännu återstod likväl ett efterspel af frihetsstriden i norden, och det gällde Fd. Här innehade Dd.Danskarne ännu alla fasta platser och höllo, i väntan på vidare ordres, undsättning landet besatt med en icke obetydlig krigsmakt. Åland: Lyder Frism. 1522, sommar, öfverfallen och dränkt af Lybeckarne. Gustaf Wasa, numera konung, skickade då, i Augusti 1523, en välrustad krigshär öfver till Fd under riksråden Erik och Ivar Flemings befäl; finnar – adelsfanan – deribland en elittrupp af tyska knektar, dem han behållit i sin sold, medan han afskedat resten. Flemingarne stormade först Kuustö slott och intogo det på en dag, utan manspillan. Derefter vände de sig mot Åbo danska hufvudstyrkan i Åbo., som bestod af tyska knektar under befäl af Mauritz Oldenborg. Modige af sin förra seger, hade Dd.Danskarne för afsigt möta sina motståndare uti öppen drabbning på Kuppis slätt, men då de sågo sig underlägsne i styrka antal, qvarlemnade de en besättning i slottet, under det att hufvudstyrkan retirerade, först till Tav:hus och derefter till Viborg. Den framryckande f.finska hären fann Åbo stad öfvergifven och i ruiner. Slottet gjorde min att försvara sig, men när det såg all undsättning afskuren, gaf det sig efter 12 dagars belägring. Nu delade sig Flemingarnes här i tre divisioner. Den ena ryckte mot Tavastehus, den som gaf sig utan synnerligt motstånd. Den andra gick mot Raseborg, som strax kapitulerade. Den tredje ryckte mot Wiborg. Men här förde den tappre Rolf Mattson befälet, och Dd.Danskarne, förstärkte af M. Oldenborg, utan utväg att|281||764| vidare undkomma, rustade sig till ett förtvifladt försvar. Men nu var Nils Grabbe åter i rörelse och synes ha ansatteoläsligt p.g.a. konservering/inbindning Viborg så hårt från sjösidan, under det att f.finska härenoläsligt p.g.a. konservering/inbindning kringrände fa staden till lands, att Dd.Danskarne måste kapitulera – dock som tappre män, ej utan fördelaktiga vilkor. Man finner att bBåda anförarne med sina trupper, Rolf M. och Mauritz Oldbg, fingo fritt aftåg och lejd för återvägen kring F. Viken. På detta sätt kom qvarlefvan af danska styrkan i Fd öfver Estland till Königsberg, för att derifrån afgå till Dmk, men i G Gottlan Sev. Norby på Gottland. Men i Kgsb. voro sändebud från Lybeck, som lade beslag på folk, gods och skepp, hvarefter dennasvårläst p.g.a. strykning truppen såg sig nödsakad att taga tjenst hos biskopen i Samland (Preussen). – Om allt detta underrättar M. Oldb. kung Kr. i ett bref, dat Königsbg d. 2 Jan. 1524,. då h[    ]Tomrum Sålunda var hela Fd innan jultiden år 1523 rensadt frigjordt från Dd:sDanskarnes välde och den långa frihetskampen äfven här slutad med fullständig seger. – Landets glädje var häröfver ganska stor, ty ju mera isolerad Dd:sDanskarnes ställning blef – och ju mindre de kunde hoppas att få behålla landet Fd – desto våldsamare sökte de – l.eller kanske rättare deras tyska legotrupper – att på allt sätt utsuga landet. Så svåra voro de reqvisitationer Norby tid efter annan utskref från Fd, och så hårdt var förtrycket efter det sista kufvade upproret och biskop Arvids flykt, att folket på många orter ej vågade qvarstadna i gårdar och byar, utan flydde undan till kärr och ödemarker. Man har ännu traditioner om att Ff.Finnarne mångenstädes satt sig till motstånd mot Dd.Danskarne – Så finns i Hvittis socken ett kärr, benämndt Juutin aro l.eller Jutekärret, mellan Kiviniemi och Raskala byar, der Hvittis bönder skola ha slagits med Dd.Danskarne. I Wirmo omtalas en dylik träffning vid Juutin wuori. I Töfsala berättas om en sjödrabbning med Dd.Danskarne vid Borgholm, som hör till Jumo bys ägor vid farleden i Iniö kapell. Der skola Jutarne ha lidit ett nederlag och blifvit drifne ända under Järppilä gård, der de måst gifva sig, och skall detta ha varit Jut:sJutarnes sista drabbning i Fd (N. Grabbe)

10 RepetitionRepetition 16/2 74. Kristian II. Norby. – Konungaval. – Fd.

11 Gustaf.