Sjunde Föreläsningen. 17/2 65

Lästext

|48|

Sjunde Föreläsningen. 17/2 65.

1 Med G. A. föllo de stora och vidtutseende politiska planer, dem hans rastlösa ande utkastat, mend en viss förkärlek, men icke hann utföra. Man finner derom tydliga anspelningar i Axel O:s berättelser om sina förtroliga samtal med den hädangångne, och likväl har endast en ringa del på detta sätt blifvit bekant; det mesta har kon. tagit med sig i grafven. Man vet att han velat bilda en stor monarki med Sv. till kärna och medelpunkt samt Tland till stöd. Fördenskull ville han förmäla sin dotter med hennes kusin, den unge kurprinsen af Brandenbg F. W., och sin systerdotter, den unga pfaltzgrefvinnan Christina, med hertig Bernhard af S. W. – En blifvande protest.protestantisk kejsarekrona hägrade för hans blickar; – Polens törniga kungakrona syntes honom en tid icke omöjlig efter Sigismds död, lemma startdissid.dissidentkommentar och för öfrigt stod han i många lemma startmed lång handkommentar förberedda underhandlingar: med Frankr. mot Österrike, med Krimska Tatarerne mot Rd och med Rd mot Polen. Grekerne – De Syriske kristne – Allt detta föll gick i grafven med honom på Lützens fält, och qvar stod, för mskligamenskliga ögon, ett fattigt rike, omgifvet af stämplingar och inveckladt i ett farligt krig, hvars utgång ingen kunde beräkna, samt med ett knappt femsexårigt barn som arftagarinna af hans den lediga thronen.

2 I Nov. 1632 församlades, för nya skatters beviljande, i Sthm en af dessa utskottsriksdagar, som blefvo så vanliga mot slutet af G. A:s regering. Man hade just beslutat att lyckönska kon. till hans segrar, men äfven bedja honom så snart som möjligt återvända till riket – ty riket bar dryg känning deraf att dess konung tillhörde verlden – då först ett rykte kom om en stor seger och ändtligen d. 8 Dec. säker tidning om kon:skonungens död. – Denna nyhet behöfde då en månad för att hinna från Td – i våra dagar en timma – till Fd först jultiden och till dess aflägsnare bygder först långt inpå följ.följande året.|49| Vådligt läge vid kon:skonungens död. Det band brustet, som shöllsammanhöll allt. Uladislaus hörde sig före – rykten i Fd och Småland, att G. A. sjelf valt en af Sigismds söner till sin efterträdare, som skulle antaga luth.lutherska läran – Vid eEn qvinna på thronen – ej sedan Margaretha. – »Konungen är död.» Det tillhörde nu sv.svenska rådet att närmast taga riksstyrelsen om händer, och af rådsherrarne befann sig den erfarnaste och mäktigaste, Axel O., borta i Tyskld. De öfrige mest framstående män i rådet voro Jakob Delagardie, Gabr. Oxenstjerna, Pehr Brahe, s Pehr och Axel Banér, Sten Bjelke, Adler Salvius och finnen Klas Fleming. Dessa 8 herrar svuro att upprätthålla thronen och fäderneslandet samt icke afsluta kriget, innan man vunnit en säker fred. Genast sändes ilbud åt alla håll, för att genom landshöfd.landshöfdingar och biskopar förmana folket till trohet, man drog försorg om gränsernas bevakning, ifall grannarne skulle få lust att begagna sig af rikets vådliga belägenhet, och en riksdag utskrefs till Sthm den 6 Febr. 1633. – Vid denna riksdag voro, för årstidens skull, få l.eller inga ombud från Fd närvarande.

3 Det första och vigtigaste ärendet var att få Christinas arfsrätt till thronen erkänd af ständ.ständerna Det mötte knot bland allmogen eEn qvinna på thronen – ej sedan Margaretha. Pufendorf: Lars Larsson: lemma start»Hvem är denna kon:skonungens dotter? Vi ha aldrig sett henne.»kommentarGabr. Ox: »I skolen få se henne.» – »Ja, det är hon sjelf, det är salig kungen näsa, ögon och panna. Henne vilja vi hafva till vår drottning.» – Derpå leddes strax Kristina till thronen och blef erkänd som drottning. Allt Sv. och Fd samlade sig kring ett namn – icke mer – men i detta namn fortlefde den store konungens ätt, hans minne och hans ande. Fd

4 Den andra frågan gällde förmyndarstyrelsen under drottn. Kristinas minderårighet. Det beslöts, att styrelsen skulle föras af fem herrar, som innehade rikets högsta embeten: riksdrotset Gabr. Gust:son Oxenst., riksskattmästaren Gabr. Bengtson Ox., rikskanslern Axel Ox., riksmarsken Pehr Brahe och riksamiralen Kl. Fleming. I regeringsformen bekräftades ståndens privilegier men stadgandet att Sv. var ett arfrike blef med flit utelemnadt, och Kristina kallades Sv:s utkorade drottning. – Adelns böjelse för det gamla valriket.|50| För öfrigt stadgades i denna af Ax. Ox. utarbetade och af kon. sjelf i lifstiden öfversedda regeringsform, som först på den oroliga riksdagen 1634 blef af ständerna antagen, rikets styrelse genom drottning,original: drottning råd och ständer med biträde af de fem höga rikskollegierna, motsvarande de fem riksembetena neml.nemligen 1) de fyra hofrätterna i Sthm, Jönköping, Åbo och Dorpat lemma startdrotskommentar; 2) krigskollegium (marsken); 3) amiralitetskollegium (riksamiralen); 4) kanslikollegium för den inre styrelsen (rikskanslern) samt 5) räknekammaren (riksskattmästaren). Länen skulle styras af 23 landshöfdingar. – Vid regentens död, sjukdom, frånvaro eller omyndighet skulle styrelsen förestås af rikets fem högste embetsmän, och när riksdag ej lägligen hann skallassammankallas, skulle i dess skulle myndighet uppdragas en af rådet skalladsammankallad utskottsriksdag, bestående af de fem höga embetsmännen, två bisittare ur hvart kollegium, 2 af adel från hvar lagsaga, alla biskoparne samt fullmäktige från de sex största städerna i riket, bland hk neml.nemligen Sthm, Upsala, Göthebg, Norrköpg, Åbo och Wiborg. Länen skulle Således bönderne uteslutne. – Denna 1634 års regeringsform har blifvit strängt tadlad för sina aristokratiska tendenser, och nekas kan ej, att den hon var den stege, på hkenhvilken adeln uppklef till en dittills oerhörd makt och myndighet kollegialstyrelse. Men mycket deraf måste tillskrifvas tidsomständigheter, särdeles krigen och krigsbördorna. lemma startDess organiserande af statsförvaltningar kallar G. »ett verk af statsmannavishet, af hkethvilket vår tid kanhända ännu har något att lära.»kommentar Den var ock en af de första utförliga regeringsformer, som funnits i Europa, dermed vittnande om Sv:s för sin tid framstående politiska utveckling.

5 Svårare föll det sig att få ständernas samtycke till de dryga skatternas fortfarande, och de gensträfvigaste af alla voro presterne. Slutligen blef äfven denna brydsama fråga bifallen med|51| några jemkningar, och derefter inträdde en per jemförelsevis lugn period i den inre styrelsen, hvarföre vi tillsvid. kunna lemna berättelsen derom och i stället återgå till berättelsen om 30 åra kriget.

6 30 åra kriget utan G. A., det är som ett fäste utan torn, det är förefaller i början som en vid tummelplats för stridande intressen, och en ohygglig ödemark af mskligamenskliga passioner, utan den tröstande anblicken af en framstående personlighet, som med upp ädla afsigt genom ädla bevekelsegrunder står upphöjd öfver händelserna lyckans skiften och palidelsernas vilda rop. För samtida ögon, för tyskar ej mindre än svv.svenskar, förekom det också i första lemma starthäpnadenkommentar, som om det stora tomrum kon. efterlemnat ej mer skulle kunna fyllas och som måste allt fallaoriginal: fälla allt åtskils, sedan den ende man, hkenhvilken vän och fiende måste skänka sin aktning, gått bort från skådeplatsen. – Knappt hade kon:skonungens död blifvit bekant, innan den ena efter den andra af bundsförvandterne, först kurf. af Saxen, för hvars räddning G. A. offrat sitt lif, dernäst kurf. af Brandenbg, derefter hertigarne af Lünebg och Pommern m. fl. skyndade förklara, att de numera icke behöfde Sv:sSvenskarnes hjelp, än mindre ville underkasta sig deras ledning, utan ämnade försvara sig sjelfva. Hvar och en beslöt att på egen hand dagtinga med kejsaren, förskaffa sig så stora fördelar som möjligt och låta sv.svenskarne i bästa fall draga af tillbaka samma väg som de kommit. Hela protest.protestantiska förbundet skulle dermed ha fallit sönder, frukterna af G. A:s mödor och segrar, ja offret af hans lif, varit förspillda den evang. läran i Td hade varit förlorad och den kejs.kejserliga makten i förbund med mörker och samvetstvång åter hårdare än någonsin utsträckt sin jernarm öfver det splittrade Tyskland.

7 Lyckligtvis fanns ännu en statsman, som hade ärft G. A:s ande och stora planer höga mål, likasom han i lifstiden ägt hans närmaste förtroende och denne man var rikskanslern Ax. Oxenstjerna.|52| Från Hanau, der han erfor kon:skonungens död, skyndade han genast till Frankft a. M., der han skalladesammankallade sändebuden från Tds protest.protestantiska stater, förmanade dem till mod och endrägt samt bemäktigade sig ärendernas trådar med en beslutsamhet och en klokhet, som i denna farans stund räddade allt från en ohjelplig förvirring. – I första häpenheten rådde många att söka fred med kejsaren, och dessa funno, besynnerligt nog, en förespråkare i Wstein, som vid denna tid lät utsprida att han högeligen önskade fred, sannolikt i hopp att protest.protestanterne sjelfva skulle spara honom besväret och inbördes förstöra hvarandra samt jaga Svv.Svenskarne med oförrättadt ärende ur Tyskland. Men kejsar Ferdinand var icke hugad att lemna obegagnadt en konjunktur, hkenhvilken han ansåg så gynnsam för sina planer. Han fortsatte sina rustningar med fördubblad ifver på vintern 1633, gärder påbjödos öfver hela hans rike, Spanien lofvade pgarpengar och folk. När dert derföre för syn skull blef tal om fredsunderh., inbjöds Sv. icke ens att deltaga deri. Man begynte åter behandla denna makt med samma hånande öfvermod, som i snömajestätets tider.

8 Men om Sv. var litet och fattigt, funnos likväl mäktigare stater, som icke voro sinnade att låta Habsb. husets makt ånyo vexa dem öfver hufvudet, och dessa voro England, Holland samt ishti synnerhet Frankrike. Alla dessa uppmuntrade och understödde Ox. Engld ville skicka en krigshär mot vilkor att få öfverbefälet – Holland gjorde samma anbud mot vilkor att få Bremen. Ingendera. En del af de tyska protest.protestanterne fattade härigenom åter mod. Man beslöt att med all makt fortsätta kriget, och med öfriga utl.utländska makters bifall följde Sv. sedan den politik att hufvudsakl. föra kriget med Tds blod och penningar, emedan de i alla fall icke hade annat att vänta, än otack till lön.

|53|

9 Den 13 April 1633 slöts ändtl.ändtligen det evangeliska förbundet i Heilbronn, under Frankr. bemedling och många ränker, mellan Sv. och de s. k. fyra kretsarna, den Schvabiska, frankiska, öfver- och nederrhenska, inalles 60 t.tyska stater, bland hkahvilka Wtbg och Baden. Högsta ledn.ledningen af förbundet öfverlemnades åt Sv. genom Ax Ox., som utnämndes till förbundets lemma startdirektorkommentar, biträdd af ombud från de skilda staterna, och alla förbundo sig att fortsätta kriget med en krigshär af 60,000 m.man samt att ingen af dem skulle sluta separatfred med kejsaren. Sedermera slöt sig äfven Nedersax. kretsen till förb.förbundet – Enigheten var icke synnerligen att prisa – den ena och den andra bestormade Ox. med sina anspråk – åt honom sjelf erbjöds kurfurstend. Maintz – och endast den enighet, som rådde inom sv.svenska styrelsen, höllo dessa ohjelpligt splittrade, egennyttiga intressen tillsamman.

10 Efter kon:skonungens död öfvertog hert. Bernhard befälet och förde det med klokhet och kraft. Snart var Saxen rensadt från fiender, och Gust. Horn sändes till Bajern för att der försvara de sv.svenska eröfringarna. Sommaren 1633 inföll Holk ånyo i Saxen under rysliga härjningar och drog sig tillbaka, mätt af rof, men afled på återtåget. I Westfalen kämpade Kniephausen och hert. Georg af Lbg. Vid Oldendop nära Hameln kom det till en het strid mot de kejserlige und. Gronsfeld, 9000 sv.svenska mot 14000 kejs.kejserligaBland det sSv.Svenska rytteriet under Lars Kagg afgjorde segern med sin utomordentl. tapperhet. Dit hörde stodo äfven de f.finska ryttarna under Stålhandske och Wittenbg. Fienden blef fullkoml. slagen, förlorade 6000 döde, 3000 fångar, kanoner och fanor. Bland de sårade: Stålhandske. Denna seger återgaf sv.svenska vapnen öfvervigten i norra Td, och i allmänh. försvarades sv. G. A. eröfringar med kraft och lycka. Fiender och afundsmän sågo med undran denna oväntade kraft hos en makt, hkenhvilken man redan ansett förlorad. Endast bland i soldaternes krigarnes leder, officer. ej mindre än soldater, försämrades den stränga disciplinen från konungens dagar – sold och förnödenheter kunde ej anskaffas i tid – myterierplundringarHert. Bernhard Franken.

|54|

11 Fanns det i de förbundnes här en tysk krigare som förtjente belöning, så var det ock hert. Bernh. Med en ringa styrka inryckte han i Bajern, och förstärkte sig med 5000 sv.svenskar under L. Kagg, belägrade och intog det vigtiga Regensburg samt ryckte så hotande fram mot Ö:rikes gränser, att kejsaren förfärad kallade Wstein till sitt skydd, just då denne, hvars snille såg kriget i stort, förberedde en plan att bemot söndra Sax. och Brandenbg från sv.svenska förbundet samt afskära Sv.Svenskarne från deras återtågslinie i norra Tland. Hert. B. visste ej sjelf huru stor tjenst han etc –svårtyttWstein bedrog alla kejsarens förhoppning. Gåtlik och ogenomskådlig redan förut, blef han det ännu mera efter slaget vid Lützen. Seklers forskare hafva förgäfves sökte utgrunda denne besynnerlige och storartade mans verkliga afsigter. Han tycktes hafva sin lust i att gäcka både vänner och fiender. Än rådde han kejsaren att sluta fred; än förklarade han att sv.svenskarne först måste utdrifvas. Strax derpå inlät han sig i hemliga underhandl. med Ox. och lät honom förstå att han önskade göra sig till konung i Böhmen, med Sv:s biträde, som Ox. också fann rådligt att lofva honom. Men innan han ännu fick svar derpå, kastade han sig helt oväntadt med 40,000 man in i Schlesien, och när man väntade att han der skulle alldeles tillintetgöra sax.saxiska armén under Arnheim, slöt han ett lika oväntadt stillestånd. Vidunderliga planer tycktes hvälfva sig i hans hufvud. »Ville icke kejsaren lemma start»Allt berodde nu på honom» yttrade han. »Ville ej kejsaren sluta fred på billiga vilkor och betala krigskostnaderna, så skulle han, Wstein, ställa sig i spetsen för alla protest.protestantiska härar, tåga till Wien och jaga kejsaren till fanders. Dessutom borde alla jesuiter utdrifvas ur Tland och alla krigförande förena sig för att tåga i fält mot Turkarne.kommentar Rollen var väl spelad – sjelfva den sluge Ox., sjelfve den ännu slugare Richelieu, som bjöd Wstein|55| en million livres och Böhmens krona, om han ville förråda kejsaren, blefvo förda bakom ljuset. Och likväl är det säkert, att allt detta var en mask, bestämd att dölja den underlige mannens verkl.verkliga afsigter. Det är om dessa man ännu icke kommit till full klarhet. Hans försvarare påstå, att Wsteins hemliga plan var att insöfva protest.protestanterne i säkerhet och låta dem förstöra hvarandra inbördes, medan han höll en väl rustad här under vapen i Böhmen, beredd att i det afgörande ögonblicket förkrossa allt motstånd och sedan tvinga kejsaren att bifalla hans fordringar. – Andra skäl tala deremot – ty för Wstein voro kathol.katholiker och protest.protestanter endast namn med som voro goda nog att begagnas till lekbollar och bländverk, men icke betydde något för en man, hkenhvilken lika litet trodde på påfven och kejsaren som han trodde på Luther. Det är också utredt att han hatade kejsar Ferdinand och att han använde alla intriger mot den ital.italienska här – under Feria etc. – Nyckeln: egoism – – I ett hade Deri motsats.original: motsats hHan hade beräknat allt, men i ett hade han räknat miste –

12 RepetitionChristina Reg. formen.Regeringsformen

13 RepetitionRepet G A. Heilbronn 13 Apr. 1633. Oldendop.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    1 dissid. dissident är i polska förhållanden en person som inte bekänner sig till den katolska kyrkan.

    1 med lång hand långsiktigt.

    3 »Hvem är denna kon:s dotter? Vi ha aldrig sett henne.» Citaten i detta stycker ur Fryxell, Berättelser ur svenska historien 7 (2 uppl. 1850), s. 5–6.

    4 drots Mellan 1614 och 1686 titel på presidenten i Stockholms hovrätt och den av de fem höga riksämbetsmännen som hade högsta ledningen av rättsväsendet.

    4 Dess organiserande [...] lära.» E. G. Geijer i Svenska folkets historia. Tredje delen (1836) s. 300.

    6 häpnaden bestörtningen.

    9 direktor ledare.

    11 »Allt berodde nu på honom [...] mot Turkarne. Citaten inte identifierade.

    Faksimil