Trettionde Föreläsningen. 3/4 65

|205|

Trettionde Föreläsningen. 3/4 65.

1 RepetitionRepetition: Fjerdepartsräfsten Herman Flg. Uladislaus, Joh. Kas. Hans protest. Ösjöväldet. Wasadynastin. Carl X: Krigisk Sinnesstämn. Underhandl. Dec. 54, rådet, ständ.ständerna Anfall Rustningar. Juli 55. Från två sidor. Wittenbg Levenhaupt Pol: feghet, oenigh. Förrädarne Underkastade sig Delning. 30 Aug. Warschau.

2 Warschau. Brandskatt, kloster, kyrkor. taflor, bilder. Bengt Ox. guvernör. Blott 3 eller 4 dagar dröjde C. G. i Warschau och skyndade att undsätta Wittenbg, hvars ringa styrka i öfra Polen hotades af Joh. Casimir med 10,000 man. Wid Czarnova uppnådde Svv.Svenskarne sina motståndare och slogo dem efter en kort strid under ett häftigt regn. Polska rytteriet kastade om till flykt, 1000 nedhöggos, deras tross och läger blefvo segrarnes byte. – Så gick det vidare. D. 15 Sept. stod C. G. framför Krakau, och i dess närhet stodo Joh. Kas. med qvarlefvorna af sin polska hären, 8,000 man stark, vid floden Donajek. Den segervana sv.svenska hären kastade sig öfver dem d. 21 Sept., och efter ett kort, men skarpt motstånd flydde Pol.Polackerne – Förtviflad, och hopplös, utan härar och utan rike, flydde den olycklige Joh. Kas. öfver Karpatherne, undgick med möda de sv.svenska ströfpartier, som sändts för att fånga honom och kom som en utblotflykting, utblottad på allt, till schles.schlesiska staden Oppeln, med föresats att nedlägga spiran, – kloster.

3 Denna kon:skonungens flykt bragte villervallan i Polen till sin höjd. Efter ett tappert försvar gaf sig rikets äldsta hufvudstad Krakau d. 8 Okt. Brandskatt, belöning. Hela riket var i full upplösning. Detn ena provinsen efter den andra, den ena magnaten efter den andra afföllo ifrån sin konung. och svor 22 senatorer erbjödo Polens krona ärftlig åt kejsaren. Resten underkastade sig den segrande sv.svenska hjelten. Den polska stående hären (Qvartianerne) svuro C. G. trohetsed. D. 16 Okt. hyllade honom en polsk armé af 5000 m.man som konung. D. 28 Okt. följde en större armé om 11000 m.man samma ex. Polens sista stund syntes slagen, och C. G. var oemotståndelig.

4 Denna fabellika, glaotroliga, glänsande lycka, som försatte hela Europa i förvåning och häpnad, följde de sv.svenska vapnen ända till årets slut. D. 20 Okt. uppbröt kon. från Krakau och vände sig norrut, för att eröfra Westpreussen och tvinga kurfursten.|206| Den 19 Nov. stod han framför det starkt befästade Thorn. Denna fästning hade kunnat länge försvaras, men lät skrämma och bedåra sig af en polsk förrädare Zytkievitz, som framvisade falska fullmakter från Joh. Kasimir, hvari han frisade sina undersåter från deras trohetsed. Thorn öppnade sina portar, 24 Nov. ett omäteligt 24 Nov., byte föll i Sv:s händer. Det fasta Elbingen följde dess föredöme, och derifrån gick segertåget vidare till Königsberg, der kurfursten blef instängd och tvungen att d. 7 Jan. 1656 afsluta förbund med Sv. och blifva dess länspligtige vasall för provinsen Ostpreussen, som lösrycktes från dess gamla förbindelse med Polen. I fem dagar firades denna tilldragelse med lysande gästabud, Carl X Gustaf stod då på höjden af sin lycka. Största delen af det då så vidsträckta, nyss så mäktiga Polen hade blifvit eröfradt inom få månader och nästan utan allvarsam strid, dess konung var landsflyktig, segraren hade hyllats af hans vankelmodiga folk, – de sv.svenska och vid deras sida de f.finska vapnen hade flugit från seger till seger; i verlden fanns ingen G. A.II Adolfs tider syntes upplefva ånyo: i verlden fanns intet rykte så glänsande, ingen makt så prisad, så smickrad, som den sv.svenska kon:skonungens makt.

5 Hvad ville, hvad ämnade Carl X i detta triumfens ögonblick? Ville han eröfra Polen som ett lydrike under Sv., eller ville han, såsom upptaga gälda de polske Wasarne med samma mynt och upptaga deras plan att på engång bära tvenne sjelfständiga rikens kronor? Hansoriginal: Han plan ligger i dunkel och har blifvit olika uttydd. Den vexte med framgången, utan att likväl förgå sig uti omöjligheter. Det sannolika är att han ville stycka och tillintetgöra Polen som sjelfständigt rike, men icke för att förena hela denna oformliga, förvirrade och gäsande massa af länder och folk med Sv., – dertill var han, äfven i segerns högsta berusning, för mycket statsman. Han ville lösrycka och med Sv. förena Polens bästa provinser, som lågo|207| för Sv. lägligast, d. v. s. hela sjökusten, med dess rika hamnar, hvarigenom således Sv. skulle omsluta Ösjön från Pommern ända till Skånes gräns och detta haf blifva i bokstaflig miening en sv.svensk insjö samt den långa, sekelgamla planen om Sv:s Östersjövälde ändtligen förverkligas. Med denna nyvunna kuststräcka skulle följa de närmast belägna provinserna, Ostpreussen och Kurland medelbart samt Vestpreussen och delar af de polska provinserna Posen, Cujavien, Masovien, Lithauen och hela polska Liffland, och möjligen äfven det s. k. Lilla Polen omedelbart under Sv:s rike. Dessa nya sv.svenska besittningar, i hkahvilka man ville öfverallt införa lutherska läran, skulle styras af guvernörer, och till deras försvar skulle man på gränserna inrätta militärkolonier af sv.svenska, f.finska och tyska soldater. Det öfriga Polen skulle styckas emellan ett antal mindre furstar, länspliktige under Sv., och för att försäkra sig om en del af grannarnes bistånd, skulle Brandenbg få sin andel af rofvet och kosackerne förklaras oberoende. – Man ser, att Sv. och C. G. i detta delningsförslag spelade ungefär samma rol, som sedermera Rd Preussen och Fredr. II vid Polens delning år 1772. C. X G. och Fredrik II äro de verkliga upphofsmännen till Polens delning; likheten är desto mera i ögonen fallande, emedan Carl X ville tilldela Pr. nästan alldeles samma landsträckor, som detta rike sedan behöll för sin räkning vid Polens verkliga delning, och behålla de som Rd. skillnaden var endast, att C. X icke mäktade genomföra den plan, som Fredr. II sedan genomförde, när verket var moget. I sättet finner man den skillnad, att C. X ville, genom inrättandet af små vanmäktiga, sinsemellan afundsjuka och af Sv. beroende furstendömen förbehålla sig inflytandet öfver det hela, medan Fredrik II var klok nog att dela rofvet med tvenne mäktiga grannar, hvarigenom Österrike, Rd och Preussen blefvo gemensamt intresserade i att beskydda hvarandras andelar. Rd. – I hufvudsaken vaoro dessa delningsförslager 1655 och 1772 af samma moraliska och folksrättliga halt – båda voro i lika grad ett våldets verk, framkalladt af den polska nationens oförbätterliga, hjelplösa vanmakt oenighet och sjelfviskhet. – Carl X kan till sitt försvar endast åberopa att han stod ett sekel bakom dent 18:de seklets prisade upplysning, som så djupt föraktade hans tider, utan att dock förmå höja sig öfver dem.

|208|

6 Carl X G:s djerfva plan strandade mot tvenne hinder: 1) det då börjande europeiska jemnvigtssystemet och 2) missförhållandet mellan Sv:s verkliga styrka och Polens materiela styrka. Jemnvigtssystemet utgick ur Westfal. freden. Med undantag af Engld, fanns ingen europ. makt, som icke såg med fruktan och afund den sv.svenska maktens hastiga tillvext. För hvarje vunnen framgång, slöt sig motståndet tätare tillsamman och förberedde en damm mot denntta nordiska krigarevälde. Kejsaredömet och katholikerne fruktade för kath.katholska läran, Brandenbg fruktade sin nya granne värre än pesten, Holland fruktade för sin handel på Östersjön, Dmk fruktade för att uppslukas af Sv., Rd, som endast hade vägen öfver Arkangel öppen till hafvet, såg med vexande förbittring den sv.svenska makten kringgärda Östersjön och frånrycka det dess säkra byte i Polen; – sjelfva Frankr., Sv:s närmaste bundsförvandt härtills, var alldeles icke hugadt att tillåta en ny stormakt i norden störa dess planer på Tyskland. Carl X:s segrar beröfvade kardinal Mazarin sömnen.

7 Och midtunder detta hat, som ur sjelfva Sv:s triumfer uppvexte mot detta rike, hade Carl X glömt att beräkna makten af ett folks förtviflan. Träffande heter det i en af den tidens flygskrifter: »Sv. konungen tror lyckan vara fyrkantig, fastän alla andra, både häfdaforskare, statsmän och geometrer, anse henne vara rund som ett rullande klot.» – Och så var det. Den hastiga lyckan, den öfver all väntan snabba framgången medförde en tjusning, som förblindade sjelfva hjeltens vaksama statsmannablicka. Nationaliteternas tid var icke kommen ännu, segrare och eröfrare voro vana att rakna anse härarna för allt, folken för intet, och 30åra kriget, med der tyska folket spelat en så ömkelig rol, hade styrkt dem i denna villfarelse. Men det var Polen i allt dess elände förbehållet att näst Nederländerna, näst Sv. sjelf, gifva det ett af de första exempletn i nyare tiden af på ett folk som reser sig mot ett utländskt välde och afkastar nesliga fjättrar. I medgångens dagar|209| hade detta folk genom allt slags uselhet sjelf förvållat sitt fall – i oOlyckan förenade åter dess söndrade krafter och lärde det att känna sin styrka. Polen reste hämtade sig C. G:s segrar hade för sina segrar att tacka icke blott sitt fältherresnille och sina krigares tapperhet, utan ännu mer öfverraskningens snabbhet och bländverket af den glans, som omgaf hans vapen. Såsnart Polackarne begynte räkna sin styrka och funno att de, ett rike om 78 millioner, hade låtit kufva sig af ett rike som icke räknade fullt 2 mill.millioner och nödgades i sitt armod utrusta en handfull folk på långt afstånd, var det förbi med bländverket. Polen reste sig och afkastade oket.

8 RepetitionRepetition 6/5 69. Kriget. Outzie 14/7 55. Underhandl. Joh. Kas. Warschau 30 Aug. Czarnova. Krakau 8 Okt. Thorn 24 Nov. Königsbg 7 Jan. 56. Förbund. Polens delning.

9 När alla de stora krafter, som sätta ett folk i rörelse, när nationalitet, religion, och frihet och ära stå på spel, då behöfs blott en ringa anledning att sätta dessa tändämnen i lågor. Carl X hade med möda anskaffat medel att utrusta en armé mot Polen, men han hade ej pgarpengar att underhålla den. En stor del af denna armé bestod dessutom af vilda skaror., från 30åra kriget vana vid allt slags sjelfsvåld. Hans oOfficer. och soldater, som icke erhöllo någon sold, tvungos af nöden och förleddes af roflystnaden till utpressningar uti landet. De begynte anse sig som herrar i Polen, de behandlade de polske ädlingarne med ett öfvermod,. som sårade Men polska adeln hade af sin fordna storhet ännu stoltheten qvar; den var hos dem ett hufv måhända det stoltaste, om sin värdighet mest ömtåliga folk i Europa, hkethvilket väl ej hindrade dem att vara fega och förrädiska mot sin konung, men gjorde att de sårades af främlingars öfvermod. Landtadeln förbittrades af utpressningarna, magneterne harmades att den sv. kon.svenska konungen ville göra deras fria valrike till ett arfrike under hans ätt och bortskänkte utan deras hörande rikets provinser. Munkar och prester drogo omkring och fanatiserade folket. De rättrogne kathol. sågo med raseri sina kyrkor plundras och liderliga pers qvinnor tåga kring Krakaus gator klädda i mess-skrudar fr.från altaret. Så begynte redan jultiden 1655 det dåfva missnöjet att utbryta i vådldsamheter. – Den första folkresningen påminner om resningen 1863 – samma svaghetens vapen – samma afskyvärda medel, som aldrig kunna försvaras ens af det bästa ändamål.

|210|

10 Lönnmord. Öfverrumplingar. Wielun. Hämd – Allt detta skedde nästan samtidigt på i olika delar af landet, och första underrättelserna derom kommo till Königsbg. – Nu begynte Qvartianerne öfvergifva desertera i hopar från sv.svenska hären och förena sig med de upproriska, och dessa fingo i den tappre Czarnecki en skicklig anförare. Kon. rRetad af detta vankelmod, beslöt kon. straffa rebellerne och drog åt S. W. D. 8 Febr. 1656 upphann han Czarneckis skaror, 12,000 m.man starka, vid Golumbo i Sydv. Polen, angrep dem genast med 5000 m.man och slog dem på flykten. De på sv.svenska venstra flygeln ställda tyska trupperna skrämdes af Pol:sPolackernes höga rop, deras genombrutna leder skingrades, och i galopp rusade polska rytt.ryttarne mot – ff.finnarne – Henrik Horn, som anförde vid detta tillfälle Sv:sSvenskarnes högra flygel, hade ett lättare arbete. Efter end enda salva kastade Pol.Polackerne om och togo till flykten – De förföljdes, och en stor mängd af dem blefvo på platsen. – Kon: – hårdaste strid.

11 Segern var fullständig, men följderna svarade icke deremot. Redan några dagar derefter smögo sig en del af de siste återst. Qvartianerne bort från sv.svenska hären. Joh. Kas. hade fattat mod, återvände till sitt rike och samlade kring sig nya, ständigt vexande skaror. Alltmera glesnade sv.svenska härens leder. Hunger, köld, trötthet, sjukdomar och försåt bortryckte dagligen hundrade af dessa tappre, som följde sin konung på hans äfventyrliga bana. Förräderi och försåt lurade öfverallt kring dess väg. Det oaktadt gick kon. ännu framåt. – Han kom Förrädare lockade till Zamoisc, och han nödgades återvända från dess stängda portar. – Han gick vidare till Jaroslav, men Czarnecki lemnade honom ingen ro – han öfverföll ständigt de sv.svenska ströfkorpserna – nedhögg en dag på detta sätt kon 1000 man och borttog större delen af sv.svenska härens tross jemte kon:skonungens bordsilfver. Myteri utbrast bland sv.svenska tropperna, derföre att kon. gifvit några deserterade och åter fasttagne Pol.Polacker pardon – dessa blefvo i kon:skonungens åsyn nedhuggne. Ställ Det var i början på Mars, vägarna blefvo ofarbara, de fientl.fientliga svärmarna för hvar dag närgångnare och talrikare. Ställningen blef så kritisk, att många redan ansågo kon. förlorad, och rykten om hans död upplifvade Pol:sPolackernes mod. – Nu ändtl.ändtligen beslöt sig C. G. för återtåg – han stod nära hade fört sina Sv.Svenskar och Ff.Finnar ända till foten af Karpathernes öde bergsrygg – Derifrån vände han om.

|211|

12 Sedan de sista polack. rymt från hären, voro 8000 man allt hvad som återstod Polens nyss så mäktige eröfrare, och dessa skulle, på alla sidor omgifne af fiender, utan tross, utan lifsmedel, utan höljda i trasor och nästan utan kanoner, som måst qvarlemnas på de sumpiga vägarne, bana sig 680 sv.svenska mil genom ett förhärjadt land. HanKon. lät i en dagordre uppmana trup sina få tappre till det orubbeligt mod, ty nu, hette det, »gäller att dansa för bruden.» Artilleriet skickades på pråmar utför floden San. D. 20 Mars kom den uttröttade hären söderifrån till staden Sandomir, nära den vinkel, som bildas af Sans inflöde i Weichseln, och här var han instängd mellan de båda floderna. På ena sidan hade han Czarnecki med 16000 man, som bevakade öfverg. af Weichseln, på andra sidan Sapieha med 8000 lithauer, hkahvilka på samma sätt spärrade öfverg.öfvergången af San. I Sandomir I Sandomirs slott var sv.svenska besättn.besättning – den anfölls häftigt af Pol.Polackerne – slottet måste uppgifvas – me der funnos betydliga krigsförråder – 300 volontärer, Ff.Finnar och Sv.Svenskar, Törnsköld gingo i båtar öfver floden – lyckades komma genom den af fiender besatta staden och bortföra från slottet 180 fat krut. – Men en lika mängd krut måste qvarlemnas i slottshvalfven – Cronlod – lunta – Polack. stormade – slottet sprang i luften – 2000 –

13 – Nu lät kon. på engång uppföra broar öfver San och Weichseln – Det var ett farligt arbete – nästan alla timmermännen stupade för fiendens kulor – och likväl syntes allt missl.misslyckas – Förlorad. Czarnecki slog en sv.svensk hjelpkorps. – Ön i San. – – C. G. förlorade icke modet 25 Mars – 50 kan.kanoner på ön – pukor, trumpeter – 300 m.man öfver på båtar, med befalln.befallning att för hvad pris som helst – Lech – anföllo lithauernes förskansade läger – villervalla – flykt – under natten fullbordades bron – Andra morgonen gick hela sv.svenska hären öfver och var räddad. – Derifrån på östra sidan af Weichseln norrut – Wiepertz – en till sp korps mot Lublin, tillspillogifven. D. 5 April kom hären till Warschau. – 4000 man.