Tjugufemte Föreläsningen 5/4 66

|171|

Tjugufemte Föreläsningen 5/4 66.

1 Tidehvarfvet var utmärkt af ovanliga naturhändelser, hkahvilka flitigt antecknades i samband med den då allt allmännare vaknande hågen för naturstudierna. Så läser man i dessa anteckningar huru d. 25 Okt. 1752 en våldsam orkan rasade uti södra Fd. Den 1 Okt. 1754 var jordbäfning i Kuusamo. D. 1 Nov. 1755 – samtidigt med den ryktbara och förödande jordbäfning, som uppslukade Lissabon, kändes jordstötar i Åbo och på flera ställen i Fd. D. 30 Nov. 1757 kändes ett jordskalf i Ingo och d. 31 Dec. 1758 ett annat jordskalf i Utsjoki och Enare. 1759 i Jan. inträffade i Fd en så skarp köld, att man d. 5 i s.samma månad observerade i Torneå 89 grader under fryspunkten, och alla fruktträd i landet fröso bort. D. 14 Dec. 1764 var jordskalf i nejden af Tammerfors och d. 20 Sept. 1771 inträffade ett i dent af vatten underminerade Uskela ett stort jordras. – D. 11 Juni 1760 brann Borgå och d. 25 Maj 1762 Torneå. – Äfven religiösa svärmerier sällade sig till dessa naturföreteelser, och från denna tid daterar sig uppkomsten af pietismen i Savolaks, hvarifrån den sedan, tidtals uppflammande och åter slocknande, utbredde sig öfver en stor del af Östbotten.

2 För Åbo universitet (akademi) begynte vid denna tid en blomstringsperiod, som snart skulle vida öfverträffa det föregående tidehvarfvet och som stod i närmaste samband med vskapernasvetenskapernas uppvaknande frigörande från de tryckande band, hvarmed den dittills allrådande theologin hade bemödat sig att hålla alla nymodiga idéer tillbaka såsom kätterska villomeningar. Den frigjorda vågen af intelligensen delade sig i tvenne hufvudströmmar, hvilka ömsom stundom bekämpade hvarandra, ömsom men oftare fredligt flöto i samma fåra. Främst och med hela makten af en ny tidsanda arbetade sig naturvetenskaperna fram ur det mystiska dunkel, hvari de dittills varit inhöljda, och slöto ett nära förbund med läkarekonsten och ekonomin. och mMed den store Linné i spetsen, med med de ej mindre förvånande|172| upptäckterna af elektriciteten, åskledaren, magnetismen, syret, qväfvet, med forskningarna om norrskenet, regnbågen, kristallformerna och den kemiska proportionsläran, följde snart en mängd andra vigtiga och beslägtade undersökningar, i hkahvilka Fds naturforskare med ifver deltogo. Enthusiasm Brovallius undersökte läran om vattuminskningen och utgaf en literär tidskrift under titeln »Den filosofiske Merkurius»; – Linnés lärjunge Pehr Kalm, som gjort vidsträckta resor i Norra Amerika och Rd, beskref dessa resor, hemförde sällsynta vexter och författade en mängd praktiskt nyttiga arbeten, synnerligen för jordbruket och dess kemiska grunder. P. K. f.född i Sthm 1716, fadren kyrkoh. i Nerpes. förste ekon. prof. i Åbo 1747. – Kallad 1764 till medl.medlem af Vskapsakad. i Pbg.Vetenskapsakademien i Petersburg † 1779. – J. Gadolin f.född 1719 i Stregnäs, fadr.fadren kap.kapellan i Nådendal. – 1753 fys. prof. – 1762 theol. – Jakob Gadolin var i början af sin bana en berömd mathematiker och astronom – Johan Haartman förf. till den berömda, ännu ej ofver begagnade läkareboken, var tillika en utmärkt botanist. Samuel Chydenius Kumo utmärkte sig som kemist och mekanikus. – Pehr Adrian Gadd, sedermera plantagedirektör, var jemte Kalm en af sin tids förste botanister och Fds mest anlitade nationalekonom, i hkenhvilken egenskap han hade inseendet öfver de nya saltpetersjuderierna och de påbörjade schäferierna i landet – Johan Kraftman åter var känd såsom en af tidens bäste förff. uti landthushållningen.

3 Den andra hufvudriktningen, som äfven stod i samband med nationalekonomin, var den klassiskt historiska. Dels af, dels under inseende af de outtröttlige forskarne Algoth Scarin och Johan Bilmark utkommo m mer än hundrade dels historiska, dels topografiska afhandlingar, sockne- och stadsbeskrifningar, hkahvilka alla, jemte sitt historiska ändamål, hade till syfte att utreda ortens naturliga hjelpkällor och medlen för dess ekon. förkofran. Båda dessa grundlärde män voro Porthans föregångare och begynte att återföra den histor. forskn. från de förra hypothesernas område till noggrannare källstudier. Johan Arckenholtz, f.född i Hfors, ehuru sedermera bibliothek.bibliothekarie hos landtgr.landtgrefvarne af H. Kassel. Memoirer om Kristina

|173|

4 Ett lysande bevis på det nära samband, i hkethvilket de förherrskande vskapernavetenskaperna vid denna tid trädde till hvarandra, var Carl Fredr. Mennander, som på engång var theolog, naturforskare och historiker och hvars, icke djupa, men glänsande snille spridde öfver alla dessa olika områden en ny dager. Det var äfven under Mennanders inseende, som den första disputation på sv.svenska språket hölls i Åbo år 1749. Theologin stod stilla och gaf motvilligt rum åt dess nya medtäflare, filosofin – de klassiska studierna lågo under; men f.finska språket gjorde tvenne tre märkbara framsteg genom den första f.finska ordbok utg. af Daniel Juslenius, biskop i Borgå, 1745, och genom den första grammatica fennica, utg. af Barthold Vhael, kyrkoherde i Ilmola 1733, och slutl. genom den 1759 utgifna Ruotzin Valtakunnan Laki, utg. 1759. öfvs.öfversatt af Salonius. – Med undantag af Vhael och Juslenius, tillhörde alla dessa utmärkte lärde och förf.författare Åbo akademi och verkade der som lärare. Sv. V:skapsSvenska Vetenskaps akademien. Fjerran derifrån diktade tvenne f.finska skalder på sv.svenska språket, den milde, klagande Jacob Frese och den finekänslige, idylliske efterbildaren diktaren af »Atis och Camilla», gr. Gustaf Filip Creutz, båda utmärkte genom den innerlighet som säges vara den f.finska sångmön egen och hvari de omisskännligen voro Franzéns föregångare. Samtidigt med dem och med den allt ännu brukliga lärda latinska poesin begynte äfven diktare på f.finska språket att modigare framträda ur deras blygaoriginal: blya tillbakadragenheten. Perioden är rik på en mängd små poetiska försök på finska af Calamnius, Lithovius m. fl. förf.författare och bland dem äfven en produktiv folkskald, Thomas Ragvaldinpojka. Men ett hufvud högre än alla dessa stod kyr som finsk skald stod kyrkoh. i Nousis Abraham Achrenius, hvars allmänt bekanta »Sionin juhla virret» berättigat honom i en gren af dikten, som bland alla är både den högsta och svåraste, till det ärofulla namnet af Fds störste psalmförfattare. – Hela denna tid – af vtskapvetenskap och literatur liknade en morgongryning – ej klar – men aningsfull –

|174|

5 Vid denna tid sutto äfven tvenne berömlige män på Åbo biskopsstol, icke utmärkte genom de gamle hierarkernes gkraft och oblidkeliga, stränga trosnit, men fastmer genom en öppenhet för tidens vskapligavetenskapliga sträfvanden, hvarigenom likasom en ny och friskare ande småningom begynte intränga i den förstelnade kyrkan. 1749 blef den redan nämnde, då 42 årige Förtjensten deraf tillhör till stor del theologen och naturforskaren Johan Brovallius, som 1749 blef biskop i Åbo efter Fahlenius, men dog redan i sitt 48:de år 1755. obs. 1749. Br var född svensk i Westerås och öfverflyttade till Åbo som professor i fysiken. Vattuminskn. Likväl var det han, denne svensk som vid 1746 års riksdag genomdref utgifv. på statens bekostnad af en ny finsk bibelupplaga och arbetade sjelf på dess korrigering med den framgång, att denna f. öfvs.finska öfversättning ansågs på sin tid för en bland de trognaste tolkningar af urtexten. Brovallius dog redan 1755, endast 48 år gammal, och efterträddes 1757 af den redan nämnde glänsande Carl Fedr. Mennander, äfven svensk till börden, och ty han var född i Sthm 1712, men af f.finsk slägt. Hans fader hade varit kyrkoh. i Estld – och blef sedan kyrkoh. i Laihela. Sonen genomgick Wasa skola, studerade i Åbo och Upsala, der han blef Linnés förtrolige vän, och blef 1746 prof. i fysiken i Åbo samt 1752 theol. professor. – 18 år var Mennander biskop i Åbo, tilldess han 1775 blef utnämnd till den rikets högsta andliga värdighet, erkebiskopsstolen i Upsala, och der hvarefter han slöt sin lefnad 1786. Om hanstillagt av utgivaren biskopliga verksamhet i Åbo är föga annat bekant, än att han, liksom Brov., bekände sig till en friare ande i kyrkan; men desto mäktigare har han verkat som prokansler för Åbo Akademi. Han tillhörde dessa civilisationens och humanitetens högsinte fanbärare, hkahvilka hvarje ur råheten framsträfvande folk framför allt behöfver –|175| och i denna egenskap har Mennander efterlemnat en bred ljusstrimma i tidens skuggor. Fds Tessin. Han ingjöt sin klara, fria och tänkande ande uti den f.finska högskolan, och denna ande vexte upp i de unge män, som i det nästföljande tidehvarfvet blefvo det f.finska univ:s ära och prydnader. Redan den förtjensten att hafva uppfostrat Porthan skulle ensam berättiga M. till ett tacksamt minne utaf hans f.finska folk. Första museum. Man har af honom 16 arbeten, utg.utgifna af trycket, och dessa af det brokigaste innehåll, som vittsvårtyttnar om hans stoovanliga mångsidighet. Bredvid en afh.andlingar om tjärbränningen och ängsskötseln i Östbotten, finner man ett tal om bokhandeln i Sv. och ett åminnelsetal om hans gynnare, grefve Tessin. Bredvid en disputation om de f.finska bergverken och en uppsats om folkmängdens tillvext finner man ett tal vid Åbo akademis jubelfest och ett åminnelsetal öfver en domprost. Bredvid afhh.afhandlingar om jordskalf och om insekter ser man honom ha utgifvit åtsk.åtskilliga predikningar.

6 Under biskop Mennanders tid, och till en del genom hans medverkan (?), beslöt 1765 års riksdag för första gången utfärda en lag till skydd för yttranderätten, och deraf uppstod tryckfrihetslagen af 1766. – Det första tryckeri anlades i Sv. af Sten Sture d. ä. 1482 och i Fd af Petrus Waldus 1642. Genast i sin början blef boktryckarekonsten i Sv. ett redskap för de två kämpande religionsbekännelserna,. i det att MedUtan denna mäktiga bundsförvandt hade Luther ej förmått genomföra reformationen. Men i Sv. hade biskop Brask anlagt ett tryckeri i Söderköping, och derifrån utgingo skrifter till kath. lärans försvar. Gustaf Wasa lät derföre 1526 stänga detta tryckeri och landsförvisa boktryckaren, hvarefter han 1537 lät inrätta ett nytt tryckeri i Sthm med kgl. privilegier. Öfver allt som der trycktes höll han personligen sträng uppsigt, och så blef censuren i Sv. ungefär lika gammal med boktr.konsten.

|176|

7 Ol. Petrus om Sten St. d. ä

8 Tryckeriernas antal ökades, de erhöllo den ena förmånen och rättigheten efter den andra, bokbindare, ett slags bokhandel kom i gång, men allt under reg:sregeringens stränga kontroll. 1622 fingo boktryckarne, som andra handtverkare, en formelig skråordning. 1655 finner man censuren formligen organiserad i Carl X:s statuter för Upsala univ. (alla akad. skrifter påtecknas af dekanus l.eller professor). 1656 förbjödos alla boktryckare att utgifva annat än det, som erhållit kgl. maj:s consensus, och 2 ex. af hvarje tryckt skrift skulle före utgifvandet skickas till kgl. kansliet. – 1662 ställdes boktryckeriena under biskoparnes och presternes censur. Nu och i anl. af biskop Terseri ryktbara katekes, fick den religiösa ofördragsamheten makt öfver pressen – och biskopar blefvo afsatte för kätterska villomeningar. Snart slöt den politiska skuggrädslan förbund med den religiösa, och 1665 utkom ett särskildt förbud mot paskiller och smädeskrifter; vigtigt derföre att allm. lagens stadganden om lasteligt tal blefvo nu för första g.gången tillämpade på try for smädelser i tryck. – 1667 utkom vidare ett förbud mot skadliga böckers införande i riket. – Men allt detta var ännu milda lagar i jemförelse med det trycktvång, som infördes med enväldet. C. XI var i hög grad både misstänksam och ömtålig. 1684 lät han utfärda en förordning om tryckpressen, so hvari alla föreg. stadganden upplifvades och skärptes med stränga straff, bland hkahvilka nu äfven böter omnämnas. Tillämpning. C. XII. Härmed hade tryckpressen i Sv. uppgenomlefvat sin första barndom och låg nu, bunden till händer och fötter, i reg:sregeringens makt.

9 Man skulle ha väntat af frihetstidens lagstiftare att de, jemte så vigtiga politiska friheter, äfven återgifvit folket den fria yttranderätten, men så skedde icke. Partierna voro lika afundsjuke om sin makt, som de fordne envåldsherskarne,|177| och i st. f.i stället för den kgl. despotismen trädde nu ständernas. Alla de förra förordningarna bibehöllos och skärptes ytterligare. Kanslikollegium och dess kommissioner dömde, liksom förut, misshageliga skrifter, d. v. s. sådana som klandrade det rådande partiet, att brännas, och deras förf. till fängelse, halsjern, landsförvisning, ja stundom till döden. Ingen tid var bestämd, inom hkenhvilken censor skulle återlemna ett till granskning inl.inlemnat mscrmanuscript, och dermed dröjde ofta i åratal. Endast De äldre Mössorna medgåfvo det undantag, att domstolsförhandl. fingo numera med rättens tillstånd tryckas fritt. Men det var Hattarne förbehållet att döda all tryckfrihet yttranderätt i sjelfva frihetens namn. DUnder deras regemente var det icke mera blott tryckta yttranden, som åtalades; ett löst ord, ett tillfälligt klander af en reg:s åtgärdregeringsåtgärd l.eller blott en olika politisk åsigt voro tillräcklige att ådraga den frie sv.svenska och f.finska medborgare fängelse l.eller landsflykt. Gällde det åter partiets egna verktyg, fördes ett annat språk. När Ad. Fredr. 1755 klagade öfver förnärmande tillmälen i tidskr. Ärlig Svensk, svarade rådet, att rättigheten att skrifva om konstitutionen och reg.sättetregeringssättet vore ett essentiale af friheten. Omkastn. – 1748 hade gjordes ett försök att lossa på banden. Man skulle få skrifva om menlösa och gagneliga saker in oeconomicisspråk: latin utan Censur. Hundra år derefter.original: derefter 1859 Men redan 1750 tyckte man sig ha gått för långt i liberalitet, ty då förklarade kanslikollegium, att ehuru visserligen hvarochen fick skrifva och trycka sina tankar in oeconomicisspråk: latin, så skulle dock derifrån undantagas all granskning af gällande författningar l.eller hvad uppå reg:sregeringens verkställighet egegentligen beror. – Böcker förbjödos af ganska besynnerliga anledningar. En abcbok t. ex. fick ej utgifvas, »emedan den ej förtjente att utkomma». – Det var t. ex. förbjudet att i tryck omtala andra länders regeringsform, äfven om deri ej förekom tecken till klander mot den sv.svenska

10 RepetitionRepetition. Fd. Naturhändels. Åbo akademi. Naturv., historie. Brovallius, Mennand. Literaturen. Tryckfrihet.

|178|

11 Som vanligt, råkade Censorerne i nöd och för att vara säkra, ströko de hellre mer än mindre, ofta nog allt som de ej begrepo sig på. En Censor inkom till kanslikolleg. med den ödmjuka förfrågan, huruvida han ej alla skrifter, der orden frihet, lag, patriot, träl o. s. v. förekommo, borde vara förbjudna. Nyare tiders Censorer ha således ej ens förtjensten att ha uppfunnit något nytt. – Slutl. hade trodde man sig ha kommit så långt, att hvarje förgriplig mening borde vara undertryckt, men just då hände hvad som alltid händer i dylika fall, att den dämda floden sökte sig andra aflopp. Det som ej fick tryckas hemma, det trycktes utomlands eller spriddes i handskrifter, sjufaldt hätskare än om de fått se dagen i tryck. Den för framskridande allm. bildningen gjorde förtrycket för hvarje år mera olidligt, och slutligen brast den för högt spända bågen. En reaktion uppstod, och Mössorna begagnade tillfället att framställa sig som frihetens sakförare; Hattarne åter, hvilkas sol var i sjunkande, trodde sig kunna räddas genom sina politiska skriftställare, om de fingo ordet fritt, och så såg man vid 1765 års riksdag det förunderliga, att båda partierna räckte hvarandra handen för att omstörta det dittills rådande systemet för tryckpressen och införa ett nytt. Den 2 Dec. 1766 utkom kgl. Maj:svårtytts förordning angående skrif- och tryckfriheten, med grundlags natur. Censuren afskaffades, utom för religiösa skrifter, alla öfriga ämnen fingo vara föremål för granskning och behandl., och förbrytelser ställdes dels under allmän lag, dels under särskilda straffbestämningar.

12 – Varade till 1772.Det som gaf denna tryckfrih. lag dess egentl. betydelse var den nu ändtl. lagstadgade principen, att tryckfrihetsbrott skulle kunna åtalas endast inför laga domstol.|179| Justitiekanslern och, under honom, ombudsmän och fiskaler voro de, som skulle vaka öfver lagens efterlefnad. – Härmed var grunden lagd för en ordnad tryckfrihet, hvarföre också förodningen af 1766 sedan har legat till grund för alla efterföljande presslagar i Sv. och Fd. Lagen af 1766 var så mycket märkvärdigare, som tryckpressen vid denna tid i alla andra europeiska länder, utom England, var lagd under censurens tunga bojor. Väl bestod denna lag ej längre än 6 år, till 71772, då tryckfriheten åter öfverflyttades från grundlagarna till den ekonomiska lagstiftningen och således ånyo blef beroende af regeringens godtycke, men principen, engång uttalad, bar frukt, när dess rätt tid var kommen och skall, hoppas vi ingick derefter, till trots för allt öfvergående tvång, som ett väsentligt grundvilkor i den medb fria medborgares rättigheter.

13 »Tryckfriheten den välsignade.» De rådande Mössorna efter 1766 hade emellertid lika svårt som Hattarne att smälta den minsta motsägelse. Gång efter gång, när någon anmärkning emot regeringen blef synlig i tryck, såg man riksråden vid ganska vresigt lynne, och deras ovilja vände sig då mot justitiekanslern, som icke varit nog vaksam att åtala sådana politiska kätterier. Engång fick denne höge embetsman föreställning inför sittande råd för det han ej inför domstol åtalat verser tryckta vid ett bröllopp i Kalmar.

14 Konung Adolf Fredriks sista regeringsår fördystrades af alltmera vexande bekymmer. Ur stånd att taga ett steg, utan att stöta mot rådets hersklystnad och ständernas misstänksamhet, skulle han helst följt sitt fridsama lynne och öfverlemnat regeringsbördan åt dem som makten hade,|180| derest han icke ständigt haft vid sin sida sin oroliga, förbittrade och icke mindre hersklystna gemål, som icke lemnade honom någon ro. Nu uppvexte vid hans sida äfven kronprinsen Gustaf, som redan tidigt visade tydliga anlag till en ljus blick och en beslutsam karakter. Hvarje gång konungen således tröttnade vid det partiernas ständiga kif och var böjd att likgiltig lemna maktens roder vindarsvårläst p.g.a. strykning för våg, afhölls han derifrån af drottningen och af thronföljaren. Kronprinsens förslag i Mars 1768. – Riksråden arresteras – enväldet proklameras – bekräftas af ständerna. Strandade mot Fersen. För att ändtligen göra slut på de ständiga förödmjukelserna, beslöts att än engång försöka en statskupp, men på annan väg än det olyckliga försöket 1756.

15 Oredan i hela förvaltningen, partisöndringen, korruptionen och Mössornas misslyckade hushållssystem hade ändtligen framkallat allmän nöd och allmänt missnöje. Klagomål inkommo från alla håll och ökades oupphörligt. Kronprinsen gjorde en resa i bergslagen och öfverhopades med suppliker, hkahvilka han öfverlemnade åt konungen. Konungen infann sig med supplikerna i rådet och föreslog ständernas sammankallande. Men rådet väntade intet godt för sitt parti af missnöjet i landet och vägrade riksdagskallelsen. Detta var i Febr. 1768. Året förgick, och klagomålen ökades. Då inträdde konungen, åtföljd af kronprinsen, d. 12 Dec. 1768 för rådet, och lät prinsen uppläsa en framställning af rikets tillstånd, med anledn. hvaraf han än engång begärde riksdags sammankallande. »Skulle, så slöt han, mot all min förmodan, rikets råd äfven nu detsamma afstyrka, så|182| nödgas jag härmed förklara, att jag i den händelsen afsäger mig en regementsbörda, som genom otaliga nödlidandes tårar och ett dagligt rikets försvagande blir mig alldeles odräglig, förbehållande mig att inför rikets ständer yppa de skäl, som förmått mig dertill att intilldess icke befatta mig med riksstyrelsen. Jag förbjuder ock härmed allvarligen, att emellertid mitt namn icke uti något rådkammarens beslut brukas må.»

16 Steget var taget i samråd med drottningen, kronprinsen, franska ambassadören och hattpartiets förnämste hufvudmän, hvilka förbundit sig att vid den blifvande riksdagen medverka till konungamaktens återställande i samma omfång, som den var 1720,. och Hemligheten hade också varit väl bevarad, och öfverraskningen var stor. Förlägenhet, harm, raseri stodo att läsa i Mössornas ansigten. Kon.Konungen gaf dem tre dagars betänketid. De tre dagarna förgingo med underhandlingar, och sista natten hade Mössornas chefer tillbragt hos ryske ambassadören grefve Ostermann. Resultatet var att rådet på den utsatta tiden förklarade sig ej vilja vägra riksdags sammankallande, men begärde tid, för att undersöka nödvändigheten deraf. Då förklarade kon.konungen att han ansåg detta för ett afslag och steg upp, för att aflägsnade sig. Riksråden Friensendorf och Horn fattade honom då i armen och besvuro honom med i de ömmaste ordalag att gifva efter för rådets böner. Men denna gång, den enda gången i hans lif, visade sig A. F. beslutsam och aflägsnade sig verkligen, hvarefter kronprinsen genast for till rikskollegierna och förbjöd allt bruk af kon:s namn.

|182|

17 Nu grep man till namnstämpeln och der uppstod en sällsam, och i sitt slag oerhörd strid mellan statsmakterna. Rådet skickade befallning till kollegierna att end utan gensägelse expediera dess beslut, som på hkahvilka man hade tryckt den kgl. namnstämpeln, hvarjemte kronprinsen skulle få en föreställning. Men hvarken kollegierna eller allmänheten tycktes vilja förstå att den kgl. namnstämpeln egentl. var konung. Det ena kollegiet efter det andra förklarade sig i inaktivitet på den grund att riket rådet lika litet kunde styras utan konung, som kon.konungen kunde styra riket utan råd. Sjelfva statskontoret vägrade att utbetala rådets anordningar. Folkhopar. När slutligen det uppkallade militärbefälet förklarade sig ej kunna ansvara för soldaternes lydnad, fann rådet för godt att gifva vika och beviljade riksdagskallelsen, och kon.konungen å sin sida förklarade att han återtog regeringen. Detta s. k. interregnum varade i 5 dagar och var den första och enda seger konungamakten vann under frihetstiden. Alltså s:kalladessammankallades en urtima riksdag i April 1769, och rådet hämnades med att mot kon:s vilja s:kallasammankalla den uti Norrköping. Det såg ut som skulle det nu vara slut med Mössornas regemente. Ständerna voro högeligen uppretade. Man berättade huru de Mössorna sagt, att om ej riksdagsvalen utföllo till rådets fördel, skulle »grannen lära folket dansa.» Mot dem uppstod en så häftig storm, att tio riksråd blefvo afsatte från deras embeten, och en formlig tacksägelse voterades för konungen. Det oaktadt manövrerade Mössorna så skickligt, att när efter några månader riksdagen förflyttades till Stockholm, afslogo ständerna alla propositioner att återställa konungamakten i samma skick som 1720, och således var likväl hufvudändamålet förfeladt.