Tjugufemte Föreläsningen 7/4 64

Tjugufemte Föreläsningen 7/4 64.

1 Konung Eriks historia som var icke afslutad med hans afsättning från thronen. Den sista akten af hans sorgespel – botgöringen – återstod. Han fortfor ännu i åtta år att som fånge hota rikets säkerhet och röra mskorsmenniskors hjertan. Vi skola följa hans öden till slutet. Han hade afsagt Till en början satt han fången i Sthms slott. Här skref han flera bref till hert. Johan och hans gemål och erinrade dem huru kronan och bojorna vexlat dem emellan. Han begärde att få resa utrikes; han erbjöd sig t. o. m. att resa till Polen. Dessa böner funno intet gehör och voro ej heller rådlige att bevilja. Ej heller Han kunde han dock ej förmå sig att titulera Johan för konung, utan kallade honom arffurste l.eller riksföreståndare. – Han hade afsagt sig kronan mot löfte om »ett hederligt fängelse.» Men Hans fängelset blef strängt. Han försökte att med en glasbit affila gallret för sitt fönster; det upptäcktes och medförde strängare bevakning. Ännu hade han likväl ej uppgifvit hoppet om friheten. Han uppsatte i fängelset punkter för sitt försvar, och när han i början af året den 9 Januari 1569 ställdes till rätta för de församlade ständerna i Sthms domkyrka, förde han sjelf sin talan med stor häftighet, ishti synnerhet emot adeln. När Johan afbröt hans häftiga försvar med utropet att han var från vettet, svarade Erik: »blott engång var jag från vettet, när jag släppte dig ur fängelset.» Förbittringen mot honom var så stor, att man icke nöjde sig med det enda skälet, som skulle ha varit tillräckligt, neml. hans bevisliga vansinne, man blandade sannt och osannt i anklagelseakten, som ingick i ständernas dom, såsom att han vid Karin Månsd:s kröning velat låta mörda hertigarne, bränna Sthm, innebränna sin stjufmor och prinsessorna eller skicka dem till Rd.|158| Vid denna Ständernas dom utföll så, att kon. Erik dömdes från kronan och till ett, beständigt, dock fursteligt fängelse. Hans barn uteslötos från thronföljden, såsom det hette, för deras föraktliga och olagliga härkomst. Vid denna dom riksdag voro Fds ständer icke närvar.närvarande och undgingo derigenom den sorgliga nödvändigheten att sitta till doms öfver deras laglige konung.

2 Efter denna dom gaf Johan fritt lopp åt sitt hat på ett sätt, som för alltid fläckat hans minne för efterverlden. Till fångens väktare sattes den vildsinte hans personl. fiende Olof Gustafson Stenbock – en slägt som då var känd för sin vildsinthet. – (Arv. Stjernkors Stenbock mdödade Ivar Stjernkors i Åbo). – Olof Stb. plågade på ett afskyvärdt sätt den olycklige fången. Man har beratt Fängelsets fasor fördystrades af slagsmål mellan Erik och hans väktare. och En dag ville O. S. ville en dag fråntaga Erik fången hans kläder – Erik satte sig till motvärn, och derunder aflossade St. i raseri en bössa mot fången. Skottet träffade armen, den olycklige föll badande i sitt blod och lemnades flera timmar utan vård. Ett kort fängelse blef för syn skull den grymme väktarens enda straff. I ett bref till Johan af d. 1 Mars 1569 klagar Erik, att han blifvit plågad med hunger, köld, stank, mörker, hugg och slag, hkethvilket han förmodar hafva skett utan hans broders vetskap. Han begär att få gå i landsflykt, om Johan så ville, till Polen: »verlden vore nog stor, att äfven bröders hat kunde stillas genom orters och länders aflägsenhet.» – Denna begäran kunde icke bifallas. Man öfverlade om hans lif; det blef tillsvidare skonadt. – Han fick till en början förnöta tiden med läsning, musik och skrifning – Om sommaren 1569 upptäcktes en sammansvärjning till hans befrielse. Den var uppgjord af några unga män bland hans fordna lifvakt, och planen var att öfverrumpla Sthms slott, befria Erik och åter uppsätta honom på thronen. Erik sjelf var med derom: han erbjöd kon.konungen af Dmk två bland rikets fästningar, Elfsborg och Warberg, om han innan Michaeli etc.|159| Sammansvärjningen upptäcktes, och till att förekomma nya försök undandraga honom hans sv.svenska anhängare, öfverfördes fången Erik i Sept. 1569 till Åbo slott, der han satt fången i tvenne år under Thure Bjelkes vakt. Behandlingen synes ha varit bättre än i Sthm, men långt ifrån mild. Man har i behåll ett bref från Bjelke, hvari han begär koppar och jern, för att deraf göra fjettrar åt Erik, hkahvilka ansågos behöfliga att förekomma nya rymningsförsök. Det rum, der kon. Erik satt fången i Åbo slott är var en trång kammare med ett enda fönster, belägen i öfra våningen af södra slottsflygeln. Golfvet bestod af grofva, dock bilade plankor, och emedan den midtersta i en senare tid, troligen af väta, var inböjd, tog man sig deraf anledning till den sägen, att kon. Eriks steg fram och åter hade afnött plankan. Detta rum är var inbyggdt i muren på det sätt, att fönstret icke vette direkt ut mot det fria, utan mot en smal gång, som gick derbredvid på yttre sidan och till hkenhvilken man kom genom en isvårtyttnratt trappa från fånggården. I denna gång stod sannolikt en vakt, som natt och dag kunde bevaka fångens rörelser. Från fängelserummet hade han således ingen vidare utsigt; men tilläts det honom att någongång hämta luft i gången utanföre, hade han från dess fönstergluggar en leende utsigt öfver Auras mynning, slottsfjärden, Runsala och längre bort Erstan. Rummet lemnades sedermera att alldeles förfalla, och trappan igenmurades, så att man kunde ditkomma endast genom en nedbruten vägg i nedra öfra våningen. Jag känner ej om man i nyaste tider gjort någon förändring. Men inrat samma inrättning med gången utanföre finner man vid det ännu bibehållna rum, der Erik förvarades i Gripsh. slott.

3 Efter någon tid ansågs ej heller Åbo slott nog säkert för den farlige fångens förvar, emedan man trodde sig få spaning om att tsar Ivan i Moskva, Eriks gamle vän och bundsförvandt, hade i sinnet en plan att bes utsända en flotta och befria fången genom en öfverrumpling af Åbo. Det vill ock synas, som skulle Johan ha fruktat Ff:sFinnarnes medlidande med den olycklige konungen. Erik flyttades derföre år i Juli 1571 till Kastelholm på Åland. Detta slott med dess län hade 1562 blifvit gifvet till morgon lifgeding åt Catharina Jagellonica, i ersättn. för hennes polska hemgift.|160| RepetitionRepetition 14/11 67. C. M:s biläger, kröning. Trolldryck. G. P:s hustru. Hertigarnes uppror. Sthms intagandeoriginal: intagand. G. Pehrson. Eriks fångenskap. 1569 erhöll enkedrottn. Katharina Stenbock Kastelh. med Åland i förläning på lifstid. Erik satt således här fången uti sin stjufmors slott – den fjerde Katharinan som stod i förbindelse med hans olycksöden. – Hans fängelse här var ohyggligt. Entt trångt och mörkt kammare rum bar ännu 200 år derefter namnet kung Eriks kammare. Man tror att det var på Kastelholm, som Erik, beröfvad penna och bläck, skrifvit med en trädpinne, doppad i sot och vatten, anmärkningar i marginalerna af de få böcker man ännu låtit honom behålla. Äfven här berättadr traditionen om en planka i golfvet, nött af hans steg, men tiden var dertill alltför kort. Johans fruktan fann ingen ro. Han föreställde sig, att Czar Ivans arm kunde nå hans broder äfven på Åland, och derföre flyttades Erik redan på hösten samma år 1571 till Gripsholm, som var beläget i Carls hertigdöme. En jemförelse mellan det rum der Erik höll Johan fången, och det, der Johan höll Erik fången, utgör ännu för alla, som besöka G:holm, ett föremål för undran och deltagande. Äfven då hade Johan ingen ro. Två af rikets råd hade turvis inseende öfver den starka vakten, och likväl skref Johan på en dag ej mindre än sju bref om en noggrannare bevakning. Vakten fick befallning att vid minsta fara döda den fångne. Svarade sig ej kunna göra, emedan mäster Anders Barberare ej vore tillstädes. Till hertig Carl skref han i halfva ord ett förslag att förkorta fångens dagar; Carl ville ej höra talas derom. Det var också fruktan för Carls medlidande, som i Juni 1573 förmådde Johan att flytta Erik till Westerås slott, och i Juli 1574 flyttades han slutligen till Örbyhus. Detta blef hans sista vissvårtytt fängelse. – Efterhand hade man I början hade man tillåtit hans maka och barn att besöka honom i fängelset; slutligen unnades honom ej ens denna enda tröst i hans olycka. Hans maka besökte honom för sista gången i Westerås, och när hon, honom ovetande, bortfördes, fortfor han länge att dagligen ropa på henne genom fönstret, och då hon ej svarade, beklagade han sig bittert öfver hennes otrohet. De tider man tillät honom bruka skrifdon, skref han mycket, långa bref, – anmärkn. i böcker – psalmerna 180 och 373.|161| – Som vi sett hade redan flera planer varit å bane att bringa kung Erik om lifvet. Det är nu utredt, att rikets råd och sjelfve den gamle erkebiskop Laur. Petri år 1569 bifallit hans afrättning, enligt stander derest ett uppror skulle utbrista. Kon. Johan hade natt och dag varit betänkt derpå. 1573 utbrast ett uppror i Småland under förevändn. af Eriks befrielse. Det blef dock kufvadt. Samma år återvände Eriks fordne gunstling Carl af Mornay, numera i ynnest äfven hos Johan, med 5000 värfvade skottar till kon:skonungens tjenst, och rörd af medlidande med sin fordne herre, skall han hafva uppgjordt en plan att dansa låta skottarne uppföra inför kon.konungen deras ryktbara svärdsdans och derunder, på gifvet tecken, störta sig öfver Johan, döda honom och befria Erik. Tecknet uteblef, och någon tid derefter kostade den upptäckta sam:svärjningen Mornays hufvud. Samma öde drabbade 1574 hans landsman Bafour. 1575 upptäcktes nya anslag. Det upptäcktes att Erik sjelf allt ännu fortfor att törsta efter frihet och hämd; han vägrade allt ännu att erkänna Johan som konung. 15 Samma år d. 10 Mars förnyades derföre på Joh:s begäran rådets beslut., äfven Clas Flg. »emedan det är kristligare och bättre att en lider, än att månge blifva förderfvade,» – »Att man så länge skonat hans lif, dermed vore fara värdt att man mera gjort Gud allsm.allsmäktig emot, än till behag.» – Geijer: AndelAndelig smörjelse! Väktarne ville ej. Under tiden ste uppstod ett allmänt missnöje mot kon. Johan till följd af hans försök att återinföra katholska läran, och på samma gång spordes ett allt allmännare medlidande med den fångne konungen, hvars olyckor ansag kommo folket att glömma hans brott. Johan darrade på sin thron: hat och fruktan förenade sig att öfverrösta alla ädlare känslor. – Den 19 Jan. 1577, utan att någon känd fara då var å färde, gaf han sin hofmästare Erik Anderson en skriftelig fullmakt, som ännu finns i behåll, att afdagataga Erik med en dryck af opium l.eller mercurium, och derest fången ej godvilligt kunde förmås dertill, skulle man öppna hans ådror och låta honom förblöda, eller ock qväfva honom under kuddar, dock att han först skulle få mottaga nattvarden.

|162|

4 Detta skedde. Johans handsekreterare, Johan Henrikson, förut en känd mördare, utförde befallningen och fältskärn Filip Kern tillredde giftet. J. H:s öde. Fången försökte intet motstånd. Den 24 Febr. tog han nattvarden, den 25 Febr. 1577 mottog han giftet i sin favoriträtt, en ärtsoppa, förlät sina fiender, och den 26 Febr. 1577 kl. 2 på morgonen hade han upphört att andas. Han jordades För folket föregafs att han dött af en långvarig sjukdom. Hertig Carl dolde ej sitt missnöje. Hans Eriks jordfästning skedde skedde d. 13 Mars i Vesterås, utan ståt, och öfver den igenmurade grafven lästes en inskrift ur 1 Konungaboken: »Riket är förvändt och vordet min broders; af Herranom är det hans vordet.»

5 Efterkommande slägten tänkte annorlunda. Gustaf III lät utplåna den hädande inskriften och resa en praktfull minnesvård öfver Eriks graf, och men deremot bryta spiran och riksregalierna från kon. Johans grafvård och nedlägga dem på Eriks. – Det finns ingen tvekan om det föraktliga, det afskyvärda sätt, på hkethvilket Johan III först utsträckte sin hand efter brodrens krona, derefter lät honom undergå den ovärdigaste behandling och slutligen sträckte samma brodermördande hand efter hans lif. Likaså finnes ingen, som icke med djupt medlidande läser berättelsen – om den olycklige kon. Eriks bråda fall från högheten till eländet. Detta Efterv. Det ligger någonting försonande i en stor olycka. Efterverlden, likasom samtiden, känner en stark böjelse att icke allenast, för denna stora, nioåriga botgörelse, förlåta kon. Erik hans fel – hkethvilket är mskligtmenskligt och rättvist – utan äfven upphöja hans förtjenster, hkethvilket deremot våldför historiens oväldiga dom. Som mskamenniska återstår om honom endast det omdömet: han var en olycklig man. Hans stjernor hade icke spått osannt. En främling var han på jorden alltfrån sin födelsestund, famlande efter lyckan i töcknena af sina egna villfarelser, – oförstådd af alla andra än dikten, – obegråten af alla andra än kärleken – ensam och derföre misstan med sina våldsama lidelser, som ingen förstod att visste med vishet tygla, och i sin ensamhet misstänksam emot alla, – utan tro på lifvet och mskornamenniskorna, innan båda öfvergåfvo honom. Som konung Strängare faller domen öfver honom Erik XIV som konung. De, som åt detta håll prisa hans hvad de kalla hans högsinthet m. m., äro förbländade af denna samma olyckans martyrgloria, som omgifver hans mskligamenskliga gestalt.|163| Historien har endast ett omdöme om honom Erik XIV som regent: han var en feg tyrann sjelfvisk despot. Förgäfves hafva dikten slösat på honom sina allt försonande dagrar. Intrycket mstöter dock alltid emot reservation i åskådarns den historiska sanningensoriginal: sanningen. omutliga pröfning. Det finns tyvärr ingen enda sann storhet hos denne denne sjelfviske despot sorgens gestalt på thronen, ingen annan än olyckans. Man har jemfört Erik XIV än med kon. Saul Nero, än med Saul, än som dramatisk person med Sigismund i Calderons »Lifvet är en dröm». Likheter finnas utan tvifvel. Alla brutna andar. Det finns likväl en med hkenhvilken jemförelsen står oändligt närmare, och denne Erik XIV:s förebild är Christian II Tyrann. Båda föddes under olyckliga stjernor med händerna fyllda af blod. Båda rasade utan hejd för deras sjelfviska mål,original: mål offrade utan medlidande andra. Båda voro lika fega, som blodtörstiga och lika vankelmodiga som fega. Båda beherrskades tidtals af ett raseri, som Unionen = Norge Estland. gick ända till vansinne. Båda vore bondekonun. drogos af lynne och politik att stöda sig på massan af folket, båda voro på engång demokrater och despoter, båda störtades af adeln, båda försonade deras brott i ett långvarigt fängelse. Tillägger man ännu dertill att Karin Månsdotter var Erik XIV:s Dyveka och att båda älskade och älskades lika troget af deras vankelmodige despoter, blir likheten ännu mera i ögonen fallande. Vill man gifva företrädet åt någondera af dessa regenter, så torde det tillfalla Christian. Hans ä planer voro dock i all deras grymhet storartade, medan Eriks voro trånga och inskränkta; han Christian slösade svek och blod under det vanskliga försöket att förena alla nordens tre kronor under samma spira, medan Erik merändels använde samma mot eg medel blott mest för små, personliga lidelser. Det är sannt att enda, som kunde anföras vore hans eröfring af Estland lade grunden till Sv:s Östersjövälde. och sålunda bildar en ny jemförelsepunkt med den danske despoten. Men olyckligt Skåne, Halland.Men Hans politik var lika blind, som sjelfvisk. Krig med Polen, förb.förbund med Rd. Chr:s minne varaktigare. Derföre är Allt detta visar oss Erik XIV blott som en svag kopia af Christian Tyrann. Endast Det är olyckanoriginal: Olyckan har blifvit sålunda blifvit räddat hans ära – olyckan har blifvit hans lycka. Utan den skulle ingenting förmått aftorka blodspåret efter hans korta bana i häfderna. Nu stadnar häfden tankfull vid hans graf, och mäter hans mördares mått bortvänder sörjande sina blickar från hans krona och upprepar endast om mskanmenniskan, om sonen af den store stamfadern endast: han var en olycklig man. Dramatisk person.