XXXII Föreläsningen, 21 Nov. 1871

|216||234|

XXXII Föreläsningen, 21 Nov. 1871.

1 Fiskar. Hvassbuk. Näst strömingen är mujkan allmänt begagnad till foda sofvel vidhos folket, egentligen dock i insjödalarna, ehuru den mujkan under ett annat namn förekommer i mängd vid nordvestra kusterna = kutul Sejp – Siklöja. Eget nog finnas äfven om denna slägtskap delade meningar. Mujkan är en sikart och går, liksom strömingen, alltid i stora stim, sällan enstaka. Detsamma är fallet med den något föraktade norsen och den lilla, i insjöarna förekommande siniäinenspråk: finska l.eller blånorden, hvarom också varit delade meningar, antingen huruvida den vore ett eget species, l.eller blott en varietet, eller ett yngel.

2 Den glupskaste af våra rof-fiskar är gäddan, som utan åtskilnad slukar alla svagare individer, äfven af hennes eget slägte., och derigenom förekommer sitt alltför stora förökande, som annars skulle medföra ett utrotande af all annanoriginal: anna fisk. Styrkans rätt är för henne den enda, som respekteras. Hon uppgår i insjöar och vid mindre utfiskade hafskuster till en vigt af öfver 2, man säger ända till 3 lispund, och antages då ha uppnått en ålder af ända till 200 år. Sägner om kolossala gäddor finnas vid nästan alla insjöar och bevittna den synnerliga uppmärksamhet folket fästar vid denna vattnens varg. – Näst gäddan är torsken den enda med hvars Styrkans rätt och allas krig emot alla är för öfrigt en regel bland alla vattnens bebyggare, som icke bindas af slägtskapsband eller föräldrakärlek för det uppvexande slägtet. Bland öfriga roffiskar äro abborren och girsen och laken dene allmännaste öfver hela Finland; men under det abborren fångas och anrättas alla tider på året, skyr folket att förtära lake om sommaren; vintertid fångas han i stor mängd, t. o. m. på trädkrok. Girsen är mindre ansedd, och folksatiren gycklar ofta öfver hans dumhet och glupskhet. Gösen bebor många insjöar och grundare vikar vid södra hafskusten, men fås ej ofvanom Qvarken. Detsammaoläsligt p.g.a. konservering/inbindning är fallet med den ganska rofgiriga torsken, som egentl. är en invandrare från oceanen och fångas|217||235| i mängd vid Åland och ännu vid sydfinska kusten, men icke ofvanom Qvarken. Fiskar. Östersjötorsken uppgår sällan till ½ lisp. vigt; i Nordsjön är han dubbelt större. Flundran bebor samma område vid våra kuster. Simpan deremot är en oceaninbyggare, som finnes qvarstadnat i alla våra saltvatten.

3 Bland öfriga fiskarter äro endast brax och id af någon betydenhet som näringsämnen. Braxen Båda gå ofta i stora stim, och hvarje vinter läsa vi om förundransvärda notvarp. I vara några af våra insjöar blir går braxens vigt öfver ½ lisp. och han blir der en eftersökt läckerhet. Rudan äroch lindaren äro träskinbyggare af mindre betydenhet. Mörten och löjan förtjena omnämnas blott såsom de allmännaste af våra fiskar, jemte abbor och gädda. Nejonögat (nätingen), som uppstiger i våra större floder, skys af folket för den ormlika skapnaden, och i samma vanrykte är ålen, som, oaktadt han öfverallt är allmän i grunda och gyttjiga vatten, likväl aldrig begagnas af det egentl. folket. – Uppfinningsförmågan har under många sekler öfvats i de mångfaldigaste giller för fisken. Det allmännaste och äldsta är utan tvifvel noten, som genom behofvet af större manstyrka och större kostnad är det egentliga associationsfisket. Vid kusterna aftager likväl notfisket och lemnar alltmera plats åt skötan, som göras allt djupare, ända till 15 famnar och är både det tyngsta och det för storm och sjögång mest farliga af alla sa fiskbragder. Skötfiskarens lif är fullt af mödor och faror; ofta begifver han sig i sin öppna odäckade båt flera mil ut i hafvet till ett undervattensgrund och ankrar der öfver natten, med den utlagda sköthagen fästad med en lina vid båten. En man vakar, medan de öfriga sofva; uppstår då på natten en storm, gäller det att beslutsamt berga icke blott fiskegarn, utan äfven lifvet, och fiskaren kan mången gång skatta sig lycklig, om han, lemnande sitt dyra garn i hafvet, kan länsa undan till Westerbotten eller till Stockholms skärgård eller Estlands sandvallar.|218||236| Fiskarens yrke. Allt detta utbildar ett härdigt, sjövant folk. Skötfiskaren föraktar notfiskaren, såsom lat och beqvämlig. Sannt är också, att efter det stundom mödosama varpet nattetid tager notfiskaren rundligt sin skada igen i sömnens armar. – Laxpatan är ett associationsfiske i än större skala, deri ofta hela byalag äro delägare, antingen patan är egen, eller arrenderad. Detta fiske är temligen beqvämt, utom vid högt flodvatten, som förstör eller rubbar patan. – Nätfiske är sällan yrke i Fd, utan idkas mest vid sidan aftillagt av utgivaren annat fiskesätt., och som sport för nöje. Siken fiskas dock ofta med djupnät, lagda i krok vid pålar, så att de bilda en kammare. Grimnät. Krokfiske med långref tager mera fiskarens hela tid i anspråk. och behöfver Håfven l.eller lippan, som begagnas för sikfiske, fordrar en härdad man, emedan det alltid sker på hösten och nattetid i all slags väderlek; stundom ros håfven mot strömmen. Fiskaren sitter har då med en tråd i munnen en tråd, som går till bottnen af håfven och gifver tillkänna, när fisken stöter mot garnet. – Ljustring sker på grunda vatten vid bloss i höstmörkret och fordrar ett skarpt öga, en säker hand. – Drag och slantning brukas för gäddfångst; det är ett beqvämt nöje, men stundom indrägtigt. På detta sätt fångas oftast forellen och laxöringen. Af denna samma orsak föraktar Finnen också metet och anser det för ett latmansgöra, som det väl ofta också är. – Ett för Finland egendomligt fiske är katschan, som ses i mängd vid stränderna af grunda insjöar, floder och hafsvikar. Katschan (f.finska katiskaspråk: finska) består af tunna spjelar, nedslagna i bottnen, så att de bildar en vägg, långsmed hkenhvilken fisken ledes in i entt afstängdt rum, der han ej hittar ut igen och med lätthet kan upphåfvas. Detta fiskesätt anses skadligt, ochmen förbudet torde föga efterlefvas. – Samma försåt ligger till grund för ryssjan och kassen. Ryssjan, gjord af nät kring tunnbandsringar, leder fisken på samma sätt in i en arrest utan utgång. Kassen är ant. af nät eller videqvistar och brukas dels om våren för|219||237| abborfiske, dels om hösten för nejonögan. Fiskesätt. Patan är byggd på samma idé: en trång öppning, der fisken leder sig in mot strömmen, men der han ej med strömmen slipper åter ut, utan drifves mot patans stängda sidovinklar. – De utomlands brukliga sätten att dels uppföda läckra fisksorter i dammar, dels befordra fiskens lek genom konstgjorda lekplatser äro okända i Finland. Med fiskodling sysslades också här, när denna industri för 10 år sedan blef modern, men den ena anstalten efter den andra har sedermera blifvit nedlagd, utan att motsvara förväntan. Fiskens fredande under lektiden har visat sig vara ett vida verksamare medel för dess förökande, men det sitter hårdt att öfvertyga menige man om nyttan deraf. Fiskeriföreningar.

4 Det återstår ännu att nämna några ord om de lägre djurordningarna.

5 Der ha vi i främsta rummet kräftan, dent enda af dessa djur, som ingår bland våra näringsämnen. Mera sällan begagnas hon dertill af folket, kräftan kommer vanligen blott på de förmögnares bord, eller exporteras hon i massor, inlagd i våt mossa, till Petersburg. Hon är allmän i insjöar, bäckar och åar öfver hela södra och medlersta Finland, men sällsynt i norden. Österbotten. G.karleby. Kronoby. Der kräftan förökar sig i en å eller sjö, utrotar hon all fisk, som ej finner en tillflykt på större djup, emedan hon uppäter rommen. Hon mfångas på många sätt, merändels vid eldsken om hösten, men står icke i godt rykte hos folket. – Den En annan Crustacé, räkan, är allmän vid våra hafskuster, dock icke på grundt vatten. Det skulle aldrig falla en Finne in att, såsom Dansken l.eller Tysken, koka och äta detta afskydda djur.utanför pappret (radslut)

|220||238|

6 Biet, getingen, syrsan. Bland led-djuren finna vi en förklarad favorit, biet, hketnhvilken på flera ställen i Kvala förekommer såsom en gudarnes gunstling och mskorsmenniskors hjelpare, – detta bi, som sändes af Lkäinens moder att hämta läkedom bortom stjernorna. Ff.Finnarne medförde från orienten en kärlek för honungen, som förklarar det höga värde de satte på biet. De kände sedan urminnes tid biskötseln, men fingo föga tillfälle att här använda den. Det är endast i SV. Finland, och Nyland, som biskötseln lyckats, på oaktadt många gjorda försök, och det orientaliska, kan hända också ryska minnet har derföre blifvit utan inflytande på vår kultur. – En motsatt rol spelar getingen i den f.finska mythen. Getingen var Hiisis fågel, således en bringare af död och förderf, hvarföre det också var han, som insmög vid jernets födelse dess mordlystnad och sårande egenskap. Vid getingen fäster folktron ännu i dag flera vidskepliga sägner. Af Bland den öfriga stora skaran insekter är en mskofiendemenniskofiende, som icke ringa bidragit till att göra Lappland så folkfattigt och som så mångenstädes förgiftar vår korta, sköna sommar, neml. myggan. Och som motsats till henne ha vi en mskovänmenniskovän, som är en af det f.finska pörtets förtrognaste invånare, neml. syrsan. Dickens »syrsa vid spiseln» är en folkelig vän i de flesta trakter af Finland; det faller ingen in, att göra henne något förnär; det upptages snarare illa, om främlingen råkar förgripa sig på denna harmlösa musikant. – Annat är fallet med andra österifrån invandrade insekter, som väl endast tolereras med en viss resignation,. men Finnen har egna namn på ett stort antal insekter, sontiainenspråk: finska m. fl., som icke undgått hans uppmärksamhet. Men för den finare och poetiska fjäriln tyckes han icke ha uppfattat.

|221||239|

7 Blötdjur. Af blötdjuren har endast perlmusslan fått en viss betydelse. Hon bebor många af våra mindre åar, och om hon icke uppfyllt alla de förhoppningar man en tid hyste att kläda vårt land i perlor, så har hon likväl, såsom det lappska guldet, visat sig vara något mer, än en fabel. Drottning Sofia Magdalena bar ett perlband af finska perlor, och ännu nyligen vid 1857 års stora exposition i Paris, såg man finska perlor, ditsända af baron Linder på Svartå. Inköpspriset vid Svartå hade varierat mellan 20 och 60 mark för stycket.

8 Slutligen vill jag endast såsom en naturhistorisk kuriositet nämna den art af den geléeaktiga medusan, som vissa år förekommer talrikt vid våra kuster. 1869 var hon så talrik i Ekenäs skärgård, att hafvet stundom på långa sträckor skiftade i blekrödt och gult till följd af många milliarder sådana djur, som rörde sig vid vattenytan; 1871 åter kunde man icke upptäcka en enda, sannolikt emedan den kyliga våren hindrat medusans framträdande.

9 Kasta vi nu en återblick på de materiela vilkoren för Finlands kultur, så finna vi först de primitiva näringarne jagt och fiske, af hkahvilka likväl den förra upphört att vara yrke, den senare visat sig vara i aftagande., Hufvud dock ännu alltid af stort inflytande. Hufvudnäringarne visa sig vara åkerbruk och boskapsskötsel. I åkerbruket visar sig den urgamla sveden vara i starkt aftagande, det regelbundna åkerbruket deremot i tilltagande, likväl mera extensivt, än intensivt: åkervidden tilltager, men skördarnes korntal minskas,|222||240| såframt icke nya, mera rationela methoder och en förbättrad folkupplysning lyckas att åter höja det.