Tredje Föreläsningen. 18/2 63

Lästext

|18||348|

Tredje Föreläsningen. 18/2 63.

1 Kristendomens stränga förbud mot blodshämd och i allmhtallmänhet mot egenhandsrätt stötte mot allmän sed i hela nordens, seder särdeles hos ett folk, der samhällets band voro så lösa och outvecklade, som hos Ff.Finnarne Jmfr Kullervocykeln, Li Detsamma och Lkns envig i Pohjola. – Man bör äfven ihågkomma, att just före och vid xdomenskristendomens första införande i Fd, hade hos folket vaknat en djerf anda för krigiska företag både till lands och sjös, och det ishti synnerhet hos den vestligare stammen, hos Tavasterne, som först blefvo ett föremål för omvändelsenitet. Tava:s genuina myth har gått under, vi känna blott den mildareare, episka Karelska Kalevala, som låter krigets värf skötas blott af dess tvenne stora ynglingar, dess för satiren l.eller för en Nemesis åtkomliga motsidor, Lkäinen och Kullervo. Skulle vi äga ett dylikt sångarminne af Hämäläisetspråk: finska, så vore det otvifvelaktigt genomträngdt af samma krigiska anda, som de så nära beslägtade Esternes Kalevipoeg. – Nu veta vi, att det ishti synnerhet var det utåtstormande, stridslystna, roflystna vikingalynnet, som i Skandinavien nått sin höjd, när Ansgarius begynte predika, och somatt detsvårtytt i shtsynnerhet var det, som der fördröjde och försvårade xdomenskristendomens utbredning i flera sekler framåt Ganska säkert reste sig samma krigiska anda mot xdomenkristendomen hos de först döpta Tavasterne. Att inför dem predika xdomenskristendomens tålamod, försonlighet, ödmjukhet, fridsamhet, måste länge vara en förspilld möda. Och som redan nämndes det sätt, på hkethvilket xdomenkristendomen predikades, var heller sällan fridens ord, oftare våldets maktbud. xdomenkristendomen dikterades i början hufvudsakl. af en främmande krigshär. Polit. öfvervälde sid. 20. Man kunde af berättelserna om St Henrik förmoda, att han kringrest i landet på hednaapostlarnas vanliga sätt, ensam l.eller med ringa följe. Detta låter likväl knappt tänka sig efter ett nyss föregående fältslag, bland ett slaget, förbittradt,|19||349| men ännu långtifrån besegradt folk. Sjelfva St Henrik. Traditionen om hans b. Henriks våldgästning i Lallis gård antyder också, att han åtföljts af beväpnade tjenare, och sannolikt dukade han under i en strid, der hans följe blef öfvermannadt. Bland ett främmande folk, hvars språk han icke förstod, kunde han ej under sin korta verksamhet hinna uträtta mycket på öfvertygelsens väg. Han måste begagna tolkar – kan troligen någon förut omvända finska krigsfångar – och dessa tolkar förstodo sjelfva så föga utaf den nya läran, att vi ännu efter St Henriks tid höra berättas, huru t. ex. en af dessa tolkar, när han skulle öfversätta att Christus var född utaf lemma startJesse stamkommentar, öfversatte det så, att frälsaren var född af en gås. Det är lätt att föreställa sig, hkenhvilken insigt, hkenhvilken öfvertygelse äfven den bästa vilja, det renaste nit skulle under sådana förhållanden kunna utbreda bland ett så envist, i sin gamla tro så oåtkomligt segt folk, som Ff.Finnarne Vid dopet förelästes dem vanligen endast trons artiklar, förökade med de för dem lika obegripliga dogmerna om jungfru Maria; helgonen, påfvemakten och lemma startde sju sakramenternakommentar; de skulle afsvärja djefvulen – hkenhvilken gjordes liktydig med deras gamla gudar – och den makt, som fordrade detta, var uppenbart verldsligt våld – dopet l.eller döden! »Rom eller döden!» Derefter nedhöggos deras heliga träd, deras offerrundlar förstördes, deras heliga källor lemma startinvigdeskommentar l.eller tillstoppades, så långt den främmande maktens arm nådde. – Men denna arm nådde så föga deras inrotade föreställningar, den lyckades ännu i början så litet i sitt bemödande att förklara de gamla gudarna för djeflar, att ännu långt efter det första omvändelseverket en karelare svarade på frågan, hvilka gudar han dyrkade: jag tror på Jumala, neitsyWäinämöinen och lemma startNeitsy Maria emonenspråk: finskakommentar. sid. 22.|20||350| Användandet af våld, ishti synnerhet religiöst tvång, strandar, äfven i mindre vigtiga frågor, mot finnens oböjliga lynne, som framför andra fordrar en lång betänketid, jemte ledning med lemma startfog och lämpakommentar jemte en lång betänketid. lemma startMan får, i frågan om vid det första omvändelseverket, icke heller förbise, att frågan mycket intrasslades och rycktes ifrån sitt rätta område genom det tillika inbrytande utländska politiska öfverväldet. På samma gång som presten höjde korset, fordrande obetingad undergifvenhet för en ny tro, höjde den svenske krigarn sitt svärd och fordrade lydnad för svenska väldet. – Hvilket folk som helst måste hafva svårt att uppfatta skillnaden mellan dessa tvenne lika våldsamt påtvingade fordringar. Ff.Finnarne kunde, ganska naturligt, icke fatta, att främmande gudar betydde annat än främmande öfvervälde. Förbittringen mot de svenska vapnen vände sig derföre med fördubblad häftighet – likasom tvenne flammor förenade till en – mot de kristna presterne. Det blef ett krig på lif och död, icke blott mellan två trosläror, utan tillika mellan tvenne folk, och denna dubbla fejd, hvaraf uppstod helt andra förvecklingar än vid xdomenskristendomens införande i den skandinaviska norden och Ryssland, bör icke lemnas ur sigte vid detn största både första och största tilldragelse Finlands historia vet omtala, nemligen xdomenskristendomens införande. till sid. 22.kommentar lemma startProf. Akianders vigtiga arbete om de religiösa rörelserna i vårt landkommentar vittnar på hvarje sida om denna erfarenhet. Domkapitel och domstolar, hkahvilka i våra dagar stundom försökt dessa medel mot separatister af alla slag, ha vanligen derigenom endast förvärrat det onda. Utomdess var ett intrång på deras religiösa tro något alldeles nytt för Tavasterne, ett intrång, som icke ens deras bittraste fiender förut hade tillåtit sig, ty i sådana afseenden gällde i hela den skandinav. och troligen äfven den f.finska norden allt ditintills en fullkomlig samvetsfrihet.

|22||352|

2 RepetitionRepet.Repetition 21/4 73. St Henrik. För och emot. Skandin.Skandinaverne förberedde Icke Ff.FinnarneMythen. Sjelfständigheten. Mysticismen. Kulten: 39svårtytt Tolkar. 3Katholicismen. 3 gudar.

3 lemma startJuusten.kommentar

4 Biskop Henriks närmaste efterträdare kallas Rudolf och upptager endast tre rader i vår Juustens biskopskrönika. Till börden säges han ha varit Vestgöthe och enl. Porthans förmodan, troligen en af de svenska klerker, som åtföljt biskop Henrik till Fd. Hans episcopat antages vanligen ha varat 20 år, från 1158 till 1178. Men jag har redan sökt visa det osannolika uti att biskop Henrik blifvit mördad redan första vintern efter sin hitkomst och att han sannolikt verkat i Fd flera år, ehuru krönikan af hans härvaro gjort ett slags dram, der storhet och fall följa tätt på hvarandra. Således är troligt att hans efterträdare Rudolf senare än 1158 uppträdt såsom den f.finska kyrkans styresman, och väl föga blifvit insatt i denna värdighet af konung Erik, såsom Messenius och efter honom Helsingiusanser troligt i sin finska kyrkohistoria. Det är föga sannolikt att denne Rudolf ens varit utnämnd biskop, åtminstone icke som sådan stadfästad af påfven, ty uti påfvebref och bullor af 1163 och en påfvebullaor af 1170 – hvaromsvårläst p.g.a. strykning jag strax skall nämna normaliseringoriginal: tala – nämnes ingenting om en biskop i Fd, ehuru de sv.svenska biskoparne uppräknas. Det vill synas, som skulle den f börjande och ännu så svaga kyrkan då ännu ansetts såsom en dotterkyrka l.eller utgrening af den svenska, lydande under Upsala erkebiskopsstol, men icke ens med värdighet af ett|23||353| särskildt stift. St Henrik var biskop i Upsala, och fortfor troligen att vara det intill sin död. Han befann sig således, såsom Fds apostel, blott på en resa, en missionsresa, hvilket icke hindrade, att ju denna resa kunde vara en längre tid och hans egentl. biskopsstol undertiden skötas af en vikarie. Ty Fförst efter hans Henriks död blef Upsala år 1164 förklaradt för erkebiskopssäte, under det att erkebiskopen i Lund ännu fortfor att vara sv.svenska kyrkans primas l.eller högsta andliga fader näst påfven. – På denna grund kallar Messenius Rudolf Fds första biskop, hvilket likväl ej bör tagas i annan bemärkelse, än den första kr.kristna församlingens föreståndare uti detta land.

5 lemma startStrh. II: 128 ff.kommentar

6 Rudolfs styrelsetid var, enlikasom hela första seklet efter St Henrik, ett vildt och blodigt tidskifte. I Sverige lågo Sverkerska och Erikska ätterna med hvarandra uti en lång och hårdnackad fejd om kronan. Rds furstar lågo likaledes i inbördes fejd, men under denssa fejder vexte Fds farligaste granne republiken Novgorod till allt större makt och oberoende. Novgorod: Rurik, Varäger: Novgorod X Kiev. Jaroslaf: frihet 1020. – Valde furste. Kunde afsättas. – Lagstiftn. borgare – –lemma startPosadnikspråk: ryskakommentar verkställande. – Fursten öfverdomare – Erkebiskopen. – Handel. Tribut. Ob X Bulgarerne. 11432 Novgor. 3 skep mot 63 svenska: en jarl, en biskop. Förlust 3 fartyg, 150 män – Novg. l.eller Svensk.?
lemma startStrh. IV: 98.kommentar Faran för Fd låg egentligen deri, att Novgorod stod i förbund med Karelarne, hkahvilka åter lågo i fejd med Tavasterne. Med I 12:te seklet hade Novgorod begynt utsträcka sina handelsförbindelser ända till Lybeck, och i samma mån var det naturligt att de Novgoroderne med fruktan och afund sågo det gamla Sv.Svenska Östersjöväldet uppvexa via F. viken. De gjorde derföre sköflande infall, och med dem förenade sig ett stort antal hedniske Tavaster, hka hellre än de underkastade sig det dubbla religiösa och politiska öfverväldet från sv.svenska sidan, slöto sig till deras fordna fiender, hkahvilka åtminstone lemnade gudarna oantastade. Man känner detta hufvudsakl. genom ett påfvebref från Hadrian IV:s efterträdare Alexander III hvilken aren år 1170 l.eller 72 skref till erkebiskopen i Upsala, att lemma start»en svår klagan blifvit framförd till den apostoliska öfverherden, huruledes Ff.Finnarne|24||354| alltid, då de hotas af fienders anfall härar, lofva hålla den kristna tron och enträget begära kristna prester, men såsnart fienden aftågat, förneka de sin tro samt förakta och förfölja svårligen sina predikanter. Och emedan de sålunda, lemma startbegabbandekommentar Gud och den Xnakristna religionen i dubbelt afseende gifva sig till helfvetets barn, sökande hela sin välfärd i det jordiska, med förakt för det himmelska, – och emedan det vidare det är ovärdigt, att kristna namnet i motgången förskaffar dem försvar, hkahvilka i medgången förakta och afsky detta namn, befaller påfven nämnda personer – erkebiskopen i Upsala, hans lydbiskopar och jarlen Guttorm – att klokt akta sig för Ff:sFinnarnes falskhet, så att om nöden dessa icke i nödens stund finge taga sin tillflykt till Sv:sSvenskarnes hjelp och försvar, derest de icke till Sv. öfverlemnade sina möjligen innehafvande befästningar, eller eljest gåfvo sådan tillräcklig säkerhet, att de icke framdeles kunde affalla, eller annars bedraga Sv:sSvenskarnes klokhet.»kommentar

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    1 Jesse stam Se Jesaja 11, 1 och 10. Jesse är en äldre svensk namnform av Isai, Jishaj (Davids far).

    1 de sju sakramenterna katolska kyrkans sakrament: dopet, konfirmationen, nattvarden, boten, sista smörjelsen, den prästerliga ordinationen och äktenskapet.

    1 invigdes helgades.

    1 Neitsy Maria emonen (fi.) jungfru Maria i Kalevala.

    1 fog och lämpa varsamhet.

    1 Man får, vid det första omvändelseverket, [...] till sid. 22. Topelius har markerat detta textparti för flyttning till s. 22 och strukit hela s. 21 och delar av s. 22.

    1 Prof. Akianders [...] land Matthias Akiander, Historiska upplysningar om religiösa rörelserna i Finland (1857–1863).

    3 Juusten. Juusten författade biskopskrönikan, som utgavs av Porthan under titeln Chronicon Episcoporum Finlandensium 1784–1800.

    5 Strh. II: 128 ff. ska vara Strinnholm IV; A. M. Strinnholm, Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider, Fjerde Bandet (1852).

    6 Posadnik (ry.) borgmästare, A. M. Strinnholms översättning.

    6 Strh. IV: 98. A. M. Strinnholm, Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider, Fjerde Bandet (1852).

    6 »en svår klagan blifvit framförd [...] Sv:s klokhet.» citat ur G. Rein, Biskop Thomas och Finland i hans tid (1839), s. 7–8.

    6 begabbande förlöjligande.

    Faksimil