Tjugusjunde Föreläsningen. 11/4 64

|172|

Tjugusjunde Föreläsningen. 11/4 64.

1 RepetitionRepetition 18/11 67. Prins G. – Bröderne. Johan och adeln.

2 Konung Erik Johan hade af sin broder Erik ärft två krig: med Polen och med Dmk, som åter stod i förbund med Lybeck. Polska fejden bilades genom Johans polska frändskaper och gemensam fruktan för Rd. Med Dmk hade hertigarne under upproret mot kon.konungen slutat fred på hårda vilkor, men et när Johan blef konungoriginal: konungen sökte han undflykter och fick på sin sida folkets gamla hat emot Danskarne. När han 1569 frågade ständerna, om de ville ingå på fredsvilkoren, svarade dessa ett kort nej; de ville svara Juten med krut, kulor och pikar. Kriget uppblossade ånyo och fortfor på andra året med ömsesidiga härjningar. Dd.Danskarne miste sin tappre Rantzov, som stupade vid Warberg, men intogo detta fäste och hade numera öfvermakten till sjös. Fruktan för alltmera misstänkeliga tecken från ryska sidan förmådde då Johan att d. 13 Dec. 1570 med Dmk afsluta freden i Stettin, på ännu hårdare vilkor än förr. Sv. måste afstå alla anspråk på Gottland, Jemtland och Härjedalen, återlemna 8 tagna örlogsskepp, medgifva Estlands inlösen af kejsaren för Dmks räkning (hkethvilket icke blef af), lemna tvisten om de tre kronor oafgjord och betala 150,000 rdrriksdaler i lösen för Elfsborg. Lybeck fick löfte om 750,000 daler, som dock aldrig utföllo. Elfsborgs lösen var redan en dryg pålaga: bönderne måste för den utgifva ⅟₁₀ af deras lösegendom.

3 Knappt hade riket på denna sidan fred, innan ett förödande krig utbrast med Rd. Ryska sändebud hade 1567 ankommit till Sthm för att underhandla bl. a. om utlemnandet den af Fds dåvar. hertiginna af Fd Cathar. Jagellon. Kon. Erik hade för denna fordran råkat i stor förlägenhet och sändebuden uppehöllos i två år, hatade och misstänkte af folket, emedan ändamålet med deras beskickning blifvit bekant. Worontzoff och Naumoff. Plundrade intill blotta skjortan. När hertigarnes folk inträngde i Sthm, måste hade hert. Carl i egen person möda att med draget svärd bortdrifva soldaterne som plundrande inträngde i sändebudens boning. Han föruts[]oläsligt p.g.a. konservering/inbindning När Johan kommit på thronen, var icke mera att tänka på furstinnan dåmera drottningens utlemnande. Czar Ivan hatade Johan af dubbel anledning, både som en gynnad rival och som den der hade störtat hans vän och bundsförvandt Erik från thronen. När härtill kom lystnaden efter Estld och Liffld, som Sv. ryckt från hans händer, funnos skäl nog.

|173|

4 I början af 1569 skref likväl Czaren i vänskapl. ordalag till Johan, återfordrade sina sändebud och erbjöd lejd för en sv.svensk beskickning till Moskva. Till denna utsågs biskop Juusten i Åbo som ordförande jemte två finska adelsmän med deras sekreterare, tolk och betjening, inalles 57 personer. D. 30 Juli 9 Aug. 1569 afreste biskopen från Åbo öfver Hfors och Viborg, uppnådde d. 7 Sept. ryska gränsen och d. 14 Sept. Novgorod. Här kallades de sändebuden till ståthållaren att för honom framlägga deras ärende, men vägrade att underkasta sig denna förödmjukelse och förklarade att de voro skickade till Czaren, de skulle derföre underhandla endast med honom. Från denna stund stund qvarhöllos sändebuden i Novg. Bud skickades till Moskva med rapport om deras förhållande; och nNär budet återkom i Okt. indrogs hälften af deras traktamente, och de ställdes under sträng bevakning. Förgäfves anhöll biskopen att för egna pgarpenningar få köpa sig den r.ryska favoritdrycken qvas, för att släcka sin törst. Ett staket uppfördes kring deras hus, de räknades hvar dag, och när RneRyssarne påstodo aftt en saknades uti fulla antalet, vägrades dem för ett dygn allt uppehälle. Af fruktan för ett ryskt anfall i Fd beqvämde sig den f.finske biskopen ändtligen att underhandla med czarens ombud i Novgorod, men när hans sekret. Schubert, en hetsig och vrångsint man, dervid underlät att gifva den tillbörliga helsningen, blefvo sändebuden skymfligt utkastade, man fråntog dem kon:skonungens bref och de till czaren bestämda skänkerna,, och ja man släpade dem, bundne med rep, till folkets begabbelse. Efter 3 dagars hårda misshandlingar blefvo de underrättade, att allt detta vederfarits dem till straff för de ryska sändebudens plundring i Sthm och att de nu ändtligen skulle föras till Moskva. Den 31 Jan. 1570 ditkommo de i ett ömkeligt tillstånd,svårtytt (under det att pest och hungersnöd rådde i staden.) En tschetvert råg kostade 9 rub.rubel s:rsilfver. I hemlighet dödades och uppåtos mskormenniskor af de hungrande. – Intill 1572. Först d. original: d. 11 Juni fingo de föredraga sitt ärende, ej för czaren, utan för senaten, men uppehöllos hela sommaren utan besked och skickades slutl. i Sept. fångne till Murom 60 mil från Moskva. Här sutto de fängslade i mer än ett år|174| och derunder dogo 15 bland dem utaf preesten. Från hemlandet fingo de nyheter blott genom andra sv.svenska beskickningar, hkahvilka likaledes faditsändes fångne. I Dec. 1571 fördes de till staden Klin. Här infann sig Czaren sjelf och förklarade att han nu skulle med en stark här infalla i Fd: de kunde dock köpa sitt fäderneslands räddning med att underskrifva följande vilkor förbindelser: 1) skulle sv.svenska reg.regeringen betala 10,000 Joakimsthaler i skadestånd åt de plundrade ryske sändebuden; 2) skulle sv.svenska konungen sända 2 à 13000 ryttare l. och 500 m.man fotfolk till Czarens tjenst, så ofta han czaren behöfver dem; 3) skulle Fds grufvor bergverk (metallbrott) (silfvergrufvorna) öfverlemnas åt Rd och 4) skall Czaren i sin titel äfven upptaga benämningen »Sveriges herre» hvarföre sv.svenska kon.konungen borde skicka sitt sköldemärke till Moskva att aftecknas i czarens insegel. De uppskrämda sändebuden lofvade genast att bevilja den första punkten, men sade sig icke hafva fullmakt att bevilja de öfriga, utan derom borde underhandlas med konungen. D. 12 Dec. höll Czar Ivan sjelf för dem ett skarpt tal, anförde alla sina klagomål mot Sv., bl. a. att man för honom uppgifvit Cathar. Jagell. vara en barnlös enka – hotade att genast infalla i Fd, derest icke sv.svenska konungen ville med böner blidka hans vrede, och lät slutl. en af dem beskickningen resa med detta bud tillbaka till Sv. medan de öfrige qvarhöllos och följde Czarens krigshär till Novgorod. Här fingo de i Jan. 1572 ett nytt företräde, nödgades kasta sig för Czarens fötter till golfvet och blefvo derefter med mera mildhet behandlade, jag är en XteligKristelig herrskare – hvems svärd är skarpare –, t. o.m. bjudne att spisa vid Czarens bord. Vid måltiden frågade Czaren dem noga om kon:skonungens ogifta syster pr. Anna och begärde, när han hörde hennes skönhet prisas, hennes porträtt. Slutligen fingo de återvända till fäderneslandet med det besked, att Czaren för denna gång ville åtnöja sig med Liffland, deoriginal: De 10,000 – 200 ryttare och några skickelige bergsmän.original: bergsmän och dD. 7 Febr. återkom ändtligen biskop Juusten med sitt folk till Viborg, efter att nära 3 år ha förgäfves slitit ondt för konung och land.

5 Den föreställning vi af denna olyckliga ambassad. få om Rne tidens dåvar.dåvarande ståndpunkt af humanitet kompletteras|175| af den brefvexling man ännu har i behåll mellan czar Ivan och kung Johan. (PHvad skulle jag göra med din maka? Polska pr.prinsessor ha varit g.gifta med stallmästaresvårläst p.g.a. överskrivning) Båda potentaterne öfverhopara deri hvarandra med groft ovett. Czaren påstod att sonen af en sv.svensk bonde borde vara smickrad af att få underhallaandla med ståth.ståthållaren i Novgorod o. s. v. Hvem var din far? Hvem var din farfar? En enda sv.svensk kon.konung Magnus. Emedan jag trott att du och ditt land, straffade gen.genom vår vrede, har jag trott att du kommit till besinning – jag anhålla om fred. Du skall få se huru vi – – men Johan blef honom icke svaret skyldig: »Ivan, sade han, brukade sin hals till lögner och drafvelsord, så att man deraf kunde tro att Ivan sjelf var en rysk bondeson, hvars förstånd ej syntes längre, än röken från fadrens spis. Svärden vore nu dragna, man skulle nu strida med dem, och ej med skällsord som käringar.» – Kriget begynte först i Liffld, derpå i Estland. Den tappre finnen Henrik Klasson Horn, som anförde sv.svenska hären, afsattes från befälet af Johan, emedan han misstänktes vara kon. Erik tillgifven. Sedan gick det en tid bortåt illa för sv.svenska vapnen. Största delen af landet förlorades. Ivan hade gifvit danske prinsen Magnus hert.hertig af Ösel, sin dotter till gemål och låtit utropa honom till konung af Liffld under ryskt öfverherrskap. – Denne Magnus kom 1570 med en rysk här af 25,000 man att belägra Reval. Gabr. Oxenstjerna förde der befälet och under honom den unge finnenoriginal: finnes Klas H:son Horn f.finska trupper. Belägringen varade i 7 månader och kostade RneRyssarne 9000 man. Förgäfves besköto de staden på det häftigaste och sökte antända den med fyrbollar. D. 16 Mars 1571 nödgades Magnus upphäfva belägringen och antända sitt läger, men Karl Horn gjorde ett utfall och tillfo med 300 f.finska knektar och tillfogade den återtågande fienden ett kännbart nederlag. Tvenne andre f.finska härförare, Klas Tott och Hans Boje, kämpade i samma krig med omvexlande lycka – I början af 1573, medan Klas Tott var ute på ett ströftåg mot Felin, fått förde hans vapenbroder Hans Boje befälet på det lilla fästet Wittenstein uti Liffld med en besättning af endast 50 man. Då gjorde RneRyssarne under hert. Magnus midti vintern ett infall med 80,000 man, stormade Wittensten och intogo fästet efter ett tappert försvar, hvarefter den fångne H. Boje blef lefvande stekt på ett spett. Deremot räddade sig en hop qvinnor och bönder, som flytt till slottet undan RneRyssarne, på det sättet att genom en list. De gingo vid stormningen ned i slottshvalfvet och pålade sig der sjelfva bojor etc.

6 Efter Wittensteins eröfring delade sig r.ryska hären i tre afdelningar för att intaga de öfriga fästena. När Klas Tott erfor detta, ryckte han med 700 man fotfolk, mest finnar (?) och några 100 liffl.lifländska ryttare mot den r.ryska här,|176| som, 16000 m.man stark, låg vid Hapsal. Hans Vid Lode slott upphann han fienden. Hans ryttare angrepo först med stort mannamod och bröto sig tvärtigenom den fientl. hären, men blefvo derunder skrämde af öfvermakten och flydde i galopp till Reval och Pernau, berättande att Kl. Tott med allt hans folk blifvit nedhuggen. Men Kl. Tott hade följt sina ryttare tätt i spåren, fienden och vann en underbar seger öfver den illa anförda och i förvirring råkade fienden. Om man får tro sv.svenska berättelser, skola icke mindre än 7000 RrRyssar ha blifvit på platsen, och bland utom det öfriga bytet återtogos vid detta tillfälle 1000 slädar, lastade med rof från det plundrade landet. – Det oaktadt gick kriget på längden illa emot den stora ryska öfvermakten. 1576 återstod för sv.svenskarne ingen annan fast plats än Reval. Den gamle Henrik Horn hade åter blifvit tagen till nåder och förde befälet jemte sin son KlasCarl. RneRyssarne väntades till Reval, och ingenting försummades för deras emottagande. Den 23 Jan. 1577 ryckte fienden 50,000 m. st.man stark och motsvårläst p.g.a. överskrivning Reval anförd af Rds bäste fältherrar, Feodor Ivanovitsch och Ivan Koltzoff, som satt sitt lif i pant på att de skulle bemäktiga sig staden. I nära två månader besköto de staden Reval med yttersta häftighet, men deras fyrbollar blefvo släckta, 3 mark. deras kulor gjorde ringa skada, deremot ledo de sjelfva af täta utfall, Koetzoff stupade och d. 19 Mars måste de för andra gången upphäfva belägringen – hvarigenom Hornarnes namn blef vida berömdt. – Samma år 1577 uttömde Ivan sin vrede på den olyckliga staden Wenden i Liffld. Det Vid dess intagande föröfvades de skändligaste grymheter, och när slutligen 300 adeliga fruntimmer, sista återstoden af de fordne svärdsriddarnes slägter, sedan deras män och bröder stupat eller tillfångatagits, sågo ingen räddning återstå, der de inneslutit sig i det fasta tornet, klädde sig alla i sina högtidsdrägter, biktade, togo nattvarden, ledde derpå sina barn vid handen och knäböjde i ring kring presten som välsignande utsträckte öfver dem sina händer. När då fienden begynte klättra öfver murarna, antändes 4 trtunnor krut under riddarsalen, tornet sprang i luften, och segraren fann endast stsvårläst p.g.a. bläckplump eller motsvarandeympade lik.

7 RepetitionRepet. Krigen. Fred i Stettin 1570. Juustens ambassad. 69–72 Novgor. Moskva. Murom. 4 punkter: Silfvergrufvor. Liffld: »När våra köpmän under din faders tid kommo med talg och vax, drog din fader läderhandskar på sig och undersökte sjelf talgen och vaxet på fartygen – likasom en handtlangare, fördenskull var han i Wbg.» obs. sid. 177. »Prata hvad du behagar, men med ord försvarar du ej ditt land.» – Bonde X Augustus. Sid. 177. Revals belägringar 1570–71 och 1577. Hans Boje W:stein. Klas Tott vid Lode. 1573. detta gjorde Ivan mera benägen – ej vidare ovett. Ivan skickar sändebud till Sthm – som illa behandlas.

|177|

8 – Wenden blef snart återtaget af en tapper härförare från Riga Joh:s Büring, och 1578 slöt Johan förbund med polska konungen Stefan Batory., numera hans svåger, förmäld med polska prinsessan Anna. Sv. härföraren, f.finnen Göran Boje och polske härför. furst Sapieha förenade sina trupper. Snart derpå slogo de RneRyssarne i en skarp strid utanför samma Vendens murar. 6000 Rr.Ryssar – Den gamle Henr. Horn hämnades RnesRyssarnes grymheter med samma mynt, fden gången sig till föga ärana. Han gjorde ett härjande infall på r.ryska området: män, qvinnor och barn föllo för hans vilda skaror, och rundtomkring sig lemnade han endast en bred sträcka af ödemarker.

9 Medan sålunda finska Fds bäste fältherrar, ofta äfven dess tappraste soldater stredo på andra sidan hafvet för konung och rike, blödde deras eget land för den härjande fiendens infall. Johan hade från sin ungdom behållit en förkärlek för Fd – han förklarade offentligen att detta land var en hufvuddel af riket, »Fd är icke utom rikes, utan den störste och förnämste landsdel, som hörer till Sv. krona»konsekvensändrat/normaliserat väl värdt att med all makt försvaras både för dess bevisade trohet och för det stöd den sv.svenska krigsmakten städse funnit i detta land. Han hade skäl dertill på en tid då, som vi sett, f.finska trupper blödde för riket i Estld och Liffld, under det att en skola af utmärkte f.finska härförare häfdade sv.svenska vapnens ära. Olyckligtvis var Johan alltid rikare på ord än på handling, och hans bästa föresatser stadnade ofta vid blotta uppsåtet. Trupper, vapen, pgarpenningar och och lifsmedel saknades, och Fd var derföre illa utrustadt till försvar, när i början af Febr. 1572, i Jan. vsvårläst p.g.a. strykning samma tid som Juusten en stark rysk här, efter deras vana, midti vintern inbröt uti Karelen.

10 1572 skref tsar Ivan bl. a. till Johan: vi hoppas att du och Svea landet redan insett edra dårskaper – Men du är förbluffad: du har ej svarat oss. Din inspektor i Wiborg har skrifvit till furst Putiatin likasom skulle våra sändebud anhållit om fred. Du skall denna vinter lära dig känna vårt majestäts anhållan: den skall ej blifva vinterlik. Eller hoppas du kunna roffa åt Sv. på samma sätt din fader gjorde, när han under stilleståndet bekrigade Oreschek (Orechevetz?). Och hvad gagn hade Svea land deraf? Och då din broder ville genom bedrägeri gifva oss din hustru, förvistes han från konungadömet ... Och om hösten berättades att du vore afliden, och om våren åter att din broder Karl och din svåger fördrifvit dig från konungadömet. Det sägs att du nu sitter i Sthm liksom belägrad och din broder Erik skall ansätta dig. Edert bedrägeri är redan allom kunnigt: I flygen hit och dit såsom yrfän under olika skepnader. Du har ej medömkan med ditt land och ditt folk, förlitar dig på pgarpenningar, men hvad sen, om du är rik? Undergifvenhet.